Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

Nu har jag suttit några dagar och läst i Carolina Thorells senaste diktsamling Jungfru Källorna. Jag har följt Carolina sedan hon en hel termin för trettio år sedan gick på Biskops-Arnös kurs Människans inre bilder.  Jag känner hennes djupa nyfikenhet på yttre och inre verklighet, ja, hur hon söker sig till själva upplevelsekällorna

 

I Carolina Thorells tidigare diktsamlingar har hennes läsare kunnat se hur uppmärksamt hon möter livets skiftningar, hur dagens upplevelser genomglimtas av nattens drömmar.  I Jungfru Källorna finns fina rader om detta:

 

”Så finns det ett större och vilt fungerande förstånd, av många delar av sång, där formen är blott en del, diagnosen en vansklig spegel, och det sjunges nu och sprids i ögonblicken av disk och damm, glasögonen och de varma döende kropparna, barnstrumporna och att vitsippor kommit och barnbidraget…”

 

I Jungfru Källorna tar hon dock som aldrig förr ett kosmiskt grepp om tillvaron. Hon påminner oss om hur Jorden blev till i gränslöst strömmande vatten:

 

”åh, det regnade /  i sextio miljoner år / över jordens början  / ned i vattenflodens vattenmassor / sjöarnas och vattenhavens / vatten”.

 

Sextio miljoner år är ett antal som krymper mina personliga nittiotvå levnadsår till ”noll noll noll noll noll” och jag inser att jag också snart ”ska vara en del av allt som är tyst”. Jorden kommer också att gå under, påminner Carolina genom diskret hänvisning till Johannes uppenbarelse i Bibeln. Där står att slutskedet kommer att vålla människorna många plågor. Bland de plågor vi nu lider nämner Carolina: ”nittonhundranittiotalets krig två miljoner barn dödades fem miljoner barn lemlästades / tolv miljoner barn förlorade sina hem en miljon barn blev föräldralösa tio miljoner / barn skadades psykiskt”.

 

Jag kan inte kontrollera de väldiga siffrorna, men tänker man globalt, då blir det snart miljoner. Någonstans i diktsamlingen står ett spärrat ord:

 

”m o t s t å n d s r e s u r s e r”.

 

Jag börjar fråga alltmera efter det. Carolina hänvisar mig till Johannes uppenbarelses tionde kapitel. Kanske kan den väldiga ängeln jag möter där hjälpa mig?  

 

”Han var klädd i en sky och hade regnbågen över sitt huvud,

 och hans ansikte var såsom solen,

och hans ben var såsom eldpelare.”

 

Ängeln låter alltså sitt ansikte lysa över oss som solen men bränner inte skoningslöst utan avskärmar nåderikt skenet med en sky. Regnbågen med dess skiftande färger har varit en symbol för nåd alltsedan syndafloden i Första Mosebok. Ängeln har eld i sina båda ben – ja, det är apostlahästarna, tänkte jag. Inspiration att förändra.

 

Det är Insiktens ängel, tolkar jag. Apollons klarhet bärs fram på eldiga, dionysiska ben – apostlahästar.  

 

Vad är det för ord i Carolinas dikt som för mig till bibelstället? Jo, i kursivstil står: ”ät upp din bok”. I Bibeln motsvaras det av en röst, som befaller Johannes att äta upp en bokrulle som ängeln håller i sin hand.

 

Jag vet det genom egna drömmar: ord ska gå att äta. Blomsalladen jag såg i min dröm syftade på vackra ord – men det viktiga är om den är ätbar. Ord ska kunna smältas av en människomage. Drömmen vet. Bokrullen som Johannes åt smakade sött i hans mun, men han fick mycket ont i sin mage.

 

Apollons tankekälla (som jag kallar abstraherande) är den vetenskapliga forskningens heliga domän, där begreppen skall vara definierade och sammanhanget entydigt klarlagt. Den vördas på grund av vårt behov av en sammanhållen värld. Carolina Thorell tillgodoser vårt behov. Högst upp på vänstersidorna får vi kontinuerligt upplysningar om den yttre naturens källor, hämtade ur ”Källakademin – Akademin för de friska källorna”. Den sinnliga tankekällan dit poesin hör kan ta sig an det som Carolina kallar ”det uteblivna”.

 

När jag först bläddrade i diktsamlingen tyckte jag mycket var ”uteblivet”. Ofta var ett ord borttappat; ”som en sol lyser över en” Vad då? Det får vi aldrig veta. Sedan började jag se själva språket som ett rinnande vatten. Den poetiska texten strömmar som källvatten över sidorna, dels i jämna flöden, dels i rännilar som bildar mönster som man kan pröva att läsa på olika sätt, I så mycket vatten kan ord spolas bort. Mitt öga vänjer sig vid små pölar av ord eller några stänk av bokstäver, t.ex. ”tka” som är de sista bokstäverna i ordet ”makt”, fast baklänges! ”Att skriva poesi är att avstå från makt” är ord som går före ”tka”.

 

Dröm, saga och dikt är en andlig hud som människan har till tröst för allt ”försvinnande”.  ”Hudtunga är Carolinas namn på det som både skyddar som en andlig hud, och som uttrycker vår innersta sanning.

 

I fyra sammanhängande dikter används sagan om Orfeus och Eurydike under rubriker som hon lånat från Maurice Blanchots essä Orfeus blick, en text som jag inte har tillgång till. Genom hänvisningar av det här slaget visar Carolina Thorell hur konst dikt och myt när sig av konst dikt och myt så att de blir läkande motståndsresurser i nervsystemet.

 

Vi kan ur vårt inre mottaga berörande bilder av allt viktigt som händer oss. Bilden kan utgöras av toner: ”Bartóks / stråkar // gråter som barn precis så som barn gråter”, skriver Carolina.

 

Jag brukar förbinda den sinnliga tankekällan just med Eurydike, förvisad till dödsriket av den utåtriktade Orfeus blick, så som vår kultur förskjuter det som inte har bestämd facit eller lineär logik.

 

 

 

 

Den kliande bältrosen i ögat tog min ordkraft ifrån mig redan på allhelgonadagen 2014. Jag skulle just avsluta min serie bloggar kring Torgny Lindgren och jag höll ivrigt på med den senaste romanen, konstnärsporträttet Klingsor. Tre månader har gått. Nu kan alla som vill lyssna till diktarens egen västerbottniska röst när han läser Klingsor som radioföljetong. Men jag tycks inte vara där mer med mina frågor och tankar. Hur skall jag komma i gång igen?

 

Härom morgonen när jag vaknade lämnade en tiger min säng. Det var en ren hallucination. Först reste sig håren på min kropp, när jag såg vad jag haft för livsfarlig sängkamrat. Men sen började jag fundera över vad det vackra djuret representerade, där det på mjuka tassar lämnade sin vila.  Torgny Lindgren säger att hallucinationer är värdefulla. Det var nog till hans ära tigern gestaltades så sinnligt av min hjärna att jag kände värmen från dess kropp. Jag sover med värmedyna, och det utnyttjade förstås drömmen som skapade tigern så levande och varm. Jag blev upprymd av det. Men det dröjer nog länge innan jag har förstått bildens budskap.

 

Med bilden av en tiger uppmanades medborgarna under andra världskriget att hålla tand för tunga för att skydda fosterlandet. ”En svensk tiger”! Var det så enkelt att min drömbild skapades av den gamla vitsen? Men när katten vaknar och lämnar människans säng, börjar dagen gry. Upp, Stina, det är morgon! Tig inte! Skriv något!

 

Även om Klingsor ännu inte är ur mina tankar kan jag inte utan vidare återvända till Lindgrens roman. Jag har läst så mycket annat under min tystnad, och det blandar sig i mina tankar och förvirrar dem. Lindgrens Klingsor skildrar ju en konstnär som bara målar stilleben. Nu har jag av en händelse läst Ulf Lindes bok om Marcel Duchamp.  Linde gjorde tillsammans med Per Olof Ultvedt en utställning kring Duchamps verk under namnet ”Rörelse i konsten”. Det låter som motsatsen till stilleben. Utställningen bestod i hög grad av kopior  som Linde gjorde av Duchamps specialitet, ”ready-mades”, alltså redan färdiga ting som blev konstverk just som de var, när konstnären signerade dem med sitt namn.

 

Men var ”ready-mades” verkligen ”rörelse i konsten”? Var de inte just en sorts stilleben? Finner man ett glas i skogen, som Klingsor gjorde i Lindgrens roman, då har man ett konstverk ”ready-made”. Glaset var sedan Klingsors särskilda signatur på varje stilleben.

 

En viss förbindelse mellan den diktade konstnären Klingsor och den riktiga konstnären Duchamp fann jag också i en stor bemålad glasskiva, av Linde kallad ”Glaset”. Den spelar stor roll för utställningen ”Rörelse i konsten”. Den fanns inte i original utan Linde gjorde en kopia av den också efter några reproduktioner i böcker, och efter ett dokument som Duchamp skrivit under den tid han arbetade med tavlan. Dokumenten fanns i ”Gröna asken” som hade glasets titel på locket: ”La mariée mise à nu par ses cèlibataires” (”Bruden avklädd av sina ungkarlar”).

 

Glasskivan är delad i en övre halva som ”Brudens” område och en nedre som är ungkarlarnas. ”Glasets” spänningsfält utgörs av ”Bruden”, ”Brudens kläder” och ”ungkarlsmaskinen”. ”Bruden” besitter ”blygkraften” som är en sorts ”kärleksbensin”. Duchamp har fantiserat fram en mycket detaljerad och sinnrik maskin med lysgas och ”skvättanden”. Uppgiften tycks vara att klä av bruden.

 

Linde ansträngde sig till det yttersta för att göra den 80 cm höga glastavlan så trogen originalet som möjligt. Duchamp själv visade sig inte vara så noga med de bekymmer Linde försökte få klarhet i. En viktig faktor i hans konstskapande var just slumpen, ansåg han. Konstnärens roll är inte stor. Betraktaren fullbordar själv konstverket genom sin tolkning.

 

Eftersom det var känt att Duchamp var intresserad av ordlekar sökte Linde finna sådana i sin iver att tolka glaset. Ordet ”ready made” kunde till exempel  ha bibetydelsen ”ready maid”, ”beredd oskuld”. Något ser ut som ett moln, och Linde funderar över ordet ”nue” som på franska kan betyda såväl ”moln” som ”naken”. Kanske molnet är bruden? Han hoppas att Duchamp skall bekräfta att han har kommit på ”lösningen”. Men nej. Några svar finns inte från konstnärens sida. Det är åskådaren som skapar verket! Det är därför vadsomhelst kan utnämnas till konst, t.ex. en urinoar är ett ready-made många ställt sig frågande till som konst betraktat.

 

Jag känner instinktivt motstånd mot ”kärleksmaskinen”, så som jag gör mot allt som förtingligar människan.  Men om jag ser konsten som en spegel för verkligheten, måste jag fråga mig om inte det är i maskinåldern vi är. Det konstnärliga i oss bortser man ifrån och språket blir vitsar. Om vi inte ser upp kanske erotiken blir en maskin som dominerar vårt nervsystem med sin reflexmässiga kyla, ända från det intima sadomasochistiska samspel som nu är ämnet för flera filmer, till den köld som gång på gång låter flyktingar drunkna i Medelhavet eller som hotar med terrorattacker och ett nytt storkrig i maktens namn? Sådant som aldrig mer skulle få hända hotar oss igen varenda dag. Maskinmässigt?

 

Drömmarna är nervsystemets gåva till människans medvetande. De är en del av vår utvecklingsprocess. Min dröm om tigern var en meningsfull reflex. Den dubbla betydelsen av ordet ”tiger” svarar mot Ulf Lindes stora nöje i att finna dolda ordlekar i Duchamps text. Något svar på drömtigerns gåta finns förstås inte heller. Men den fick mig i gång att skriva. Om jag berättade om den i en drömgrupp skulle alla i gruppen ladda bilden men sina känslor och associationer. Det skulle ge mig en rikedom av tankar kring en bild som skapats i mitt innersta.

 

Var är den vän som överallt vi söker? Dröm och inre visa är två viktiga vänner i nervsystemet.  Rädda oss från det farliga upprepningstvånget med utvecklingsbara reflexer!