Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här till jul lägger jag stjärna med ett urval av årets bloggar. Har det jag råkat välja i år beskrivit någon särskild aspekt på det jag alltid talar om? Jag söker tecken i bokstäverna, och jag bestämmer mig för ”fågel”,”ordskog”, ”blixt” och ”stjärna”. Det visar sig nämligen att såväl den första bloggen, Bengt Nerman och Mäster Ekkehart 15 januari som den sista bloggen, Ernst Josephson och törnrosen den 15 november, har en fågel som emblem. Fågeln är en vanlig representant i dröm och dikt för den sinnliga tankekällan. ”Ordskog” representerar däremot den abstraherande tankekällan.

 

Den första och den sista bloggen berättar båda om den sinnliga tankekällan som något både åtråvärt och farligt. Det gäller själva existensen. Bengt Nerman kämpar för att ge röst åt en död fågel han funnit på Kungsstensgatan. Allt är så tryggt det kan vara på den abstraherande tankekällans villkor: tid och ort och tillstånd. Och vad skall en död fågel ha ord till? Där passeras en gräns. Den verkar lekfull, men den kastar kull hans kropp. Hans hustru sätter sig på honom och klämmer till: ”Skriv!” Så gjorde han det: ”Jag gick inte sönder!” Hur hotad han hade känt sig!

 

Ernst Josephsons tavla Gåslisa berättar om en energi som i Kristusgestalt bryter in i hans hjärta. Flickan i tavlan har en gås vid sin fot, en sagofågel med krona på vingen. Men den kamp som ligger bakom tavlan kostade Josephson hans klara förstånd och man var rädd att han skulle begå mord i tron att Gud krävde ett Isak-offer av honom som av Abraham.

  

Det är dessa bloggar som inramar året. I bloggen Fridsfursten funderar jag kring en undersökning av om Aristoteles hade rätt i tesen: ”Inget äkta geni utan ett stråk av galenskap”. Han hade rätt, sa vetenskapen.

 

Men tesen är vilseledande. Världens galenskap beror kanske faktiskt på att vi inte lärt oss tänka med den sinnliga tankekällan. Vi har inte lärt oss dess lagar. I Zusaks Boktjuven lär författaren oss att Hitler planterade en ordskog, där romanens huvudperson Liesel klättrade. Liesel är den arketyp jag kallar för Ögonflickan, och när hon såg vad som skedde judarna fällde hon en tår. Ur tåren kom ett frö, ur fröet ett träd, som dömdes att sågas ned. Men yxan vägrade. Ingen kunde såga ned det trädet.

 

I vilken ”ordskog” lever vi? Det har många frågat sig efter årets förfärligaste händelse här i Norden. Det förfärligaste tecknet i årets bloggar är blixten som jag såg i drömmen i den kolmörka omedvetenhetens natt. Drömbilden har blivit mig ett minnestecken för den massaker som skedde i Norge den 22 juli. I dag vet vi med vetenskapens hjälp att förövaren Behring Breivik trodde att han själv var utsedd till Norges härskare. Han levde i sin egen bubbla, säger man. Jag tror att det var Beate Grimsrud som sa att han var ”opratad” som så många andra. Jag tänker på gruppvåldet i dagens skolor, som flera gånger i höst belysts i tidningarna. I vilken bubbla skall vi härnäst titta in?

 

Breivik hade aldrig lärt sig den Ekelöfdikt jag citerar i Liten demokratiblogg:

 

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem

 

Han trodde att han skulle härska över andra. Han hade aldrig talat med sina inre kamrater, såsom Beate Grimsrud lär oss. Hon ger dem namn som Esben, Erik, Eugène. De blir sidor av Eli, jaget, precis som Göran Tunström i Ökenbrevet lät lärjungarna bli sidor av Messias:

 

Tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred ut sig över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.

 

Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.

 

Av omständigheterna leddes mina tankar till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.

 

Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )

 

Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i samma dröm ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:

 

”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.

 

Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.

 

Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt hade varit styrt av samhällets krav och därmed av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näckens spel i drömmen ”det var inte dåligt”. Men det rymde inte hans egna djupaste känslor. Flickan i drömmen, den döda systern, påminner om barndomens närhet och frihet. Men hon är också en Eurydikegestalt som representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker det som fattas i helhetens blomsterkrans. Konstnären längtar så ivrigt efter att måla denna äkthet att händerna blöder i drömmen.

 

Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham i Gamla Testamentet hade utmanats att offra sin son Isak.

 

”Gud” är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Prästen där kan ju påminna om att Gud sände en ängel som bestämt satte stopp för Abrahams offervilja. Och Österlind, det hotade barnets far, såg med all sin takt och vänskap till att Josephson förflyttades över Paris och hem till Stockholm.

 

Man kan rädas den sinnliga tankekällan för mindre galenskap än detta. Men vad gjorde den rationella, förnuftiga tankekällan med kärleken på 1800-talet? Jag erinrar mig Carl-Johan Vallgrens roman Den vidunderliga kärlekens historia. Jag tänker på hans liknelse: människan var som den skarabé som stelnat i bärnstenen på läkarens hustrus ring. Liknelsen utvecklas vidare genom de två prostituerade kvinnorna som läkaren samtidigt förlöste, den ena med ett vidunderligt pojkmonster, den andra med en underbart vacker flicka – en bild av den djupa klyvnaden i vårt patriarkala sätt att tänka. De två barnen älskade varandra. Också i den här berättelsen dog flickan, men hon förblev en kärleksfullt styrande röst i pojkens längtande inre. Hon var skyddsängeln som hejdade hans mördarhand.

 

Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis, en monstersjukdom på 1800-talet. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg, hans ”darrgräs och törnrosblad”. Men var också en grund till hans lidelsefulla längtan efter att vara skuldfri och ren som naturen själv. Vems var skulden till det som hänt honom?

 

Ett av mänsklighetens problem är att hantera människovärdet så att ingen blir förövare och ingen blir offer. Det är Abrahams problem och det är Jesus utmaning. Somliga människor utnämns till syndabockar, andra ”tar det på kroppen” som Rut Hillarp gjorde. Lösningen av detta problem kräver båda våra tankekällor.

 

Ernst Josephsons familj var av judisk börd. Han konfirmerades i synagogan, men familjen var inte ortodox utan smälte också in i kristen svensk 1800-talskultur. Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekälla att berätta om den för honom möjliga helheten. Gåslisa är en ljus, svensk folkviseflicka som kammar sitt långa hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden. medan den högra böjs så att den skiljer det beräknande huvudet från kroppens åtrå, samtidigt som hon med armbågen bjuder en nyponros till en mörk, judisk gossegestalt, en mycket ung Kristus med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll.

 

När Ernst Josephson var så ung som gossen i tavlan, hade han ännu inte mött erotikens fullvuxna kraft. Kanske erinrar Gåslisa om den ödesdigra stunden, då han smittades av en troligen enkel och fattig flicka med syfilis? Hon visste kanske inte att hon var sjuk och kunde fördärva hans liv. På ett bakvänt sätt bjuder hon sin ros med törnen till den oskyldige gossen. Genom sin åtrå var han i den stunden ett frivilligt offer som den strålande Kristus, och Gamla Testamentets rättfärdiga Gud hade ingenting att fordra. Tavlan utstrålar förlåtelse.

 

När jag ser på Josephsons gosse-Kristus tänker jag på en insektskropp med strålande vingar. Det beror kanske på Vallgrens förstelnade skarabé, till vilken den utgör en motsats.  Men det beror också på Elsa Beskow.  Kanske var hon inspirerad av Josephsons Gåslisa när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack ”skalet” och han blev ett med lågan. (1921)

 

Kanske räddade Josephson sin själ från absolut sönderfall genom att måla Gåslisas möte med det strålande Kristusbarnet? Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit i kärlekens eld med stor smärta, darrgräset har berört hans innersta och törnrosen har fått sin plats hos fridsfursten som bär alla våra bördor.

 

 

 

 

 

 

Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.

Av omständigheterna leddes mina tankar i veckan som gått till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.

Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )

 

Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i drömmen ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:

”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.

Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.

 

Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt var styrt av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näcken i drömmen ”det var inte dåligt”. Men flickan i drömmen representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker helheten. Konstnären längtar efter att nå denna äkthet så att händerna blöder i drömmen.

 

Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham hade varit villig att offra Isak.

 

Gud är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Men vad gjorde den rationella tankekällan med kärleken på den tiden? Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg.

 

Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekällan att berätta om den möjliga helheten. Där sitter en ljus flicka, och kammar sitt hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden, medan den högra skiljer huvudet från kroppen, samtidigt som hon med armbågen kan bjuda en nyponros till en gossegestalt med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll, som vore han en insektskropp med strålande vingar.

 

Kanske var Elsa Beskow inspirerad av Gåslisa -- som hon förstås kunde se på Valdemarsudde -- när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck, som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack skalet och han blev ett med lågan.

 

Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit med stor smärta och åtminstone törnrosen har fått sin plats.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Båtarna är uppdragna och ligger vintertäckta vid Årstaviken. Utmed Tantogatan lyser ännu löven gula. Oktober har gått så rasande fort, och naturens förvandling tycks mig också häpnadsväckande snabb, och ibland skrämmande. Det klara vattnet som fanns i min ungdom i Östersjön är hotat, men när dagen är het badar människor alltjämt på egen risk i Årstaviken.

Nedsmutsningen skrämmer. Vi är så mycket folk på jorden som vill ha mat och vatten och hälsa och njutning. I millioner år visste vi inte om varandra. Sen började vi slåss och underkuva varandra. Vi skröt och gjorde sagor om varandra. Så var det ännu när jag var barn och tyckte att tusen år var en lång tid. I skolan fick jag lära mig utantill t.ex. Runebergs Soldatgossen:

 Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
där stod han glad, där han sig ställt.
Han var min fader, han!

 

Den dikten var populär 1939, när finska vinterkriget bröt ut. Jag började just i gymnasiet på Kungsholms läroverk som en av de första årskullarna, där även flickor togs in, och Finlands sak var vår. Min storasyster hade gått där ännu tidigare förstås, och när hon svarade rätt på en fråga sa läraren: ”Jaja, en blind höna hittar också ett korn!”

 

Så var det alltså alldeles nyss. Vi hade ganska nyss fått rösträtt. Mitt yngsta barnbarn har nu gått i samma skola, som nu är en helt annan skola. Av pojkläroverkets atmosfär som höll på att kväva mig, fanns ingenting kvar. Hennes kamrater kom från många håll i världen. Undervisningen var på engelska i alla ämnen.

 

Nu vet vi att vi är sju miljarder invånare på klotet. Våra barnbarn strör ut sig i olika världsdelar. Till det positiva som har hänt under min livstid räknar jag att jordklotet har krympt till ett litet stoftkorn i de oöverskådliga vintergatornas natt. I samma stund som rymden blir så väldig omkring oss kommer vi närmare varandra, vi som i alla fall bor tillsammans på det här dammkornet en kort stund i ljusårens tideräkning. Jorden är vårt fosterland, men det är inte så självklart att vi skall överleva som art så länge till. Vi måste hjälpas åt med luft och vatten och med det demokratiska sättet att leva.

 

Det demokratiska sättet att leva är nyare än vi tror. Det är också mot naturen, det har Darwin lärt oss, och många tror på honom. Den starkares rätt är så lätt att förstå att allt annat fortfarande kräver ohyggliga bevis. Så som människovärdet gör.

 

I skräcken för demokrati förenas terroristerna” löd rubriken på en artikel i DN i förgår av Ola Larsmo. Han ställde frågor. Vad var drivkraften bakom självmordsbombaren i Stockholm för ett år sedan i december, eller bakom de förfärliga dåden mot socialdemokratisk ungdom på Utøya i Norge för tre månader sedan eller bakom dödligt serievåld som förekommit flera gånger mot invandrare?  Larsmo föreslår dels hatet mot det moderna, dels drömmen om det rena landet.

 

”Det moderna” är det demokratiska försöket. Jens Stoltenberg framhöll att fördjupad demokrati var det enda värdiga svaret på terrorismen. Så tröstade han sitt folk. Våldet hade trots allt inte vunnit! Mer öppenhet, mer demokrati, mer humanism, talade han om. Ola Larsmo undrar hur vi skall komma vidare med de orden. Det är som om man vore rädd att diskutera själva ”nyckelbegreppen”, menar han. Var finns riktningen? Vi lider av ”framtidsbortfall”, skriver han.

 

Det kanske inte går med pengar. Det kanske inte går med förnuftet ens. I SvD skriver rättssociologen Stefan Larsson i dag om metaforens betydelse i det rättsliga språket. ”Metaforer är grundläggande för vårt tänkande”. Åsa Beckman pekar i DN på romanens möjlighet att öka vår inlevelse: ”En stark roman kan göra oss litet mänskligare”.

 

Romanen är en jättestor metafor. I demokratins namn måste vi lära känna vår egen ”roman” och vår personliga metaforvärld. Vi måste använda våra drömmar och med dem till hjälp vidga vårt eget hjärta. Som Tranströmer skriver i dikten Air mail:

 

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.