Stjärna
Så här till jul lägger jag stjärna med ett urval av årets bloggar. Har det jag råkat välja i år beskrivit någon särskild aspekt på det jag alltid talar om? Jag söker tecken i bokstäverna, och jag bestämmer mig för ”fågel”,”ordskog”, ”blixt” och ”stjärna”. Det visar sig nämligen att såväl den första bloggen, Bengt Nerman och Mäster Ekkehart 15 januari som den sista bloggen, Ernst Josephson och törnrosen den 15 november, har en fågel som emblem. Fågeln är en vanlig representant i dröm och dikt för den sinnliga tankekällan. ”Ordskog” representerar däremot den abstraherande tankekällan.
Den första och den sista bloggen berättar båda om den sinnliga tankekällan som något både åtråvärt och farligt. Det gäller själva existensen. Bengt Nerman kämpar för att ge röst åt en död fågel han funnit på Kungsstensgatan. Allt är så tryggt det kan vara på den abstraherande tankekällans villkor: tid och ort och tillstånd. Och vad skall en död fågel ha ord till? Där passeras en gräns. Den verkar lekfull, men den kastar kull hans kropp. Hans hustru sätter sig på honom och klämmer till: ”Skriv!” Så gjorde han det: ”Jag gick inte sönder!” Hur hotad han hade känt sig!
Ernst Josephsons tavla Gåslisa berättar om en energi som i Kristusgestalt bryter in i hans hjärta. Flickan i tavlan har en gås vid sin fot, en sagofågel med krona på vingen. Men den kamp som ligger bakom tavlan kostade Josephson hans klara förstånd och man var rädd att han skulle begå mord i tron att Gud krävde ett Isak-offer av honom som av Abraham.
Det är dessa bloggar som inramar året. I bloggen Fridsfursten funderar jag kring en undersökning av om Aristoteles hade rätt i tesen: ”Inget äkta geni utan ett stråk av galenskap”. Han hade rätt, sa vetenskapen.
Men tesen är vilseledande. Världens galenskap beror kanske faktiskt på att vi inte lärt oss tänka med den sinnliga tankekällan. Vi har inte lärt oss dess lagar. I Zusaks Boktjuven lär författaren oss att Hitler planterade en ordskog, där romanens huvudperson Liesel klättrade. Liesel är den arketyp jag kallar för Ögonflickan, och när hon såg vad som skedde judarna fällde hon en tår. Ur tåren kom ett frö, ur fröet ett träd, som dömdes att sågas ned. Men yxan vägrade. Ingen kunde såga ned det trädet.
I vilken ”ordskog” lever vi? Det har många frågat sig efter årets förfärligaste händelse här i Norden. Det förfärligaste tecknet i årets bloggar är blixten som jag såg i drömmen i den kolmörka omedvetenhetens natt. Drömbilden har blivit mig ett minnestecken för den massaker som skedde i Norge den 22 juli. I dag vet vi med vetenskapens hjälp att förövaren Behring Breivik trodde att han själv var utsedd till Norges härskare. Han levde i sin egen bubbla, säger man. Jag tror att det var Beate Grimsrud som sa att han var ”opratad” som så många andra. Jag tänker på gruppvåldet i dagens skolor, som flera gånger i höst belysts i tidningarna. I vilken bubbla skall vi härnäst titta in?
Breivik hade aldrig lärt sig den Ekelöfdikt jag citerar i Liten demokratiblogg:
En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem
Han trodde att han skulle härska över andra. Han hade aldrig talat med sina inre kamrater, såsom Beate Grimsrud lär oss. Hon ger dem namn som Esben, Erik, Eugène. De blir sidor av Eli, jaget, precis som Göran Tunström i Ökenbrevet lät lärjungarna bli sidor av Messias:
Tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred ut sig över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.
