Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

Tomas och jag går åter våra fina promenader utmed Årstaviken. Vissa gamla knäckepilar har brutits eller fällts från roten av vinden. Parkvårdarna sågar ibland av det brutna trädet, så det blir en stubbe. Ibland får knäckepilen däremot ligga kvar i sin rotvälta och utvecklar då en eller annan gren till en ny rot rakt ned i sjöbotten. Nya skott skjuter upp ur den gamla stammen. Då uppstår de mest överraskande formationer.

 

Torgny Lindgren gör just så med sitt diktarspråk, tänker jag, när vi sitter och vilar oss vid en särskilt sprucken gammal pil som gapar stort mot oss men trots skadan grönskar vackert. Så snart en tankegång tenderar att hamna i ett vanespår, bryter han av den och rör om i berättelsens tid och rum, så att vi får besvär med att orientera oss.

 

I Pölsan, den andra romanen i trilogin Nåden har ingen lag, avbröt en oförstående chefredaktör brutalt notisskrivare Manfred Marklunds inspirerade skriverier om människor som inte alls fanns. Jag berättade om det i min förra blogg.

 

Det avbrottet blev ett uppehåll på över femtio år. Invånarna i Marklunds påhittade samhälle dog emellertid inte utan fortsatte trots fördröjningen att rumstera i hans minne. Vi som läser berättelsen Pölsan glömmer att vi befinner oss i ett avbrott, där upplevelsens nu skedde för flera decennier sedan.  Vi påminns om att tiden gått, när dillköttet eller fiskpinnarna plötsligt serveras till Marklund på äldreboendet i Avabäck, där han 105-år gammal åter står vid sin skrivpulpet och befolkar den ödemark han själv skapar omkring oss och smyckar den med namn i långa poetiska slingor: Lillåberg, Avabäck, Inreliden, Gammbrinken, Kullmyrliden….

 

Marklund säger till Linda, älsklingssköterskan på äldreboendet, att det han skriver hämtar han ur minnets ”hålrum”: ”Där blandas det förflutna med det ickeförflutna och det gångna med det kommande, där lever sida vid sida bekanta och obekanta bekymmerslöst…. där har visarna stannat trots att urverket går”, säger han. ”Och längst ner, i botten av det outtömliga minnet, finns den gudomliga nåden som gör att allt har kunnat hända och finnas, allt det förflutna och allt det som inte har hänt …. allt som bärs upp av nådens grova näve.”

 

Linda lyssnar och läser och letar till och med guld i hans landskap, dvs hon försöker utan hans vetskap få hans diktning utgiven av något förlag eller kanske understödd av kommunen. Att hon skall hitta Avaberget blir Lindas allvarsamma lek med Marklund. Han ritar en karta åt henne, så att hon lättare skall finna vägen. Hon prisar honom. ”Att du kunde minnas allt detta!—Fantasien är mitt minne, sade han anspråkslöst.”

 

Men Marklunds fantasier uppskattas inte nu heller. Just när kommunalrådet i Avaträsk skrivit brev till gamlingen och förbjudit honom att fortsätta sina integritetsbrott på kommunens papper – en del av de omtalade människorna finns ju i livet – kom Linda med en näverdosa, som liknade den Marklund brukade ha, innan kommunen tog snuset ifrån honom. Här har hon beviset för att Avaberget är en enda sammanhängande guldåder. Linda är världens rikaste människa, och hon personifierar i den här romanen ”nådens grova näve”. Hon tar Marklund med sig från ålderdomshemmet : ”Jag ska ge dig friheten och livet och skaparglädjen tillbaka”. sade hon. ”Det är jag skyldig dig”.

 

 

 

 

Romanen Pölsan har Torgny Lindgren valt att inleda med en strof av Rainer Maria Rilke :

 

Und wir Zuschauer, immer, überall

Dem allen zugewandt und nie hinaus!

Uns überfüllt’s. Wir ordnen’s. Es zerfällt.

Wir ordnen’s wieder und zerfallen selbst.

 

(Min tolkning: Vi människor är åskådare, alltid och överallt och samtidigt är vi instängda i det vi iakttar, kommer aldrig ur det. Vi överväldigas, men vi försöker ständigt på nytt skapa en ordning i vår värld. Ordningen sönderfaller, men vi försöker på nytt och går slutligen själva under.)  

 

Vad är det för tid, vad är det för rum, vad är det för ordning jag träder in i när jag öppnar Pölsan, den andra romanen i den ”triptyk”, vars helhetsnamn är ”Nåden har ingen lag”?

 

Redan i första meningen i Pölsan blir jag ovanligt exakt upplyst om tiden. Handlingen börjar två och ett halvt år efter andra världskrigets slut, närmare bestämt precis två dagar före jul: ”måndagen den tjugoandre december nittonhundraförtisju”. Vädret begränsar människornas rörelsefrihet på samma sätt som i Hummelhonung: ”snön var redan så djup att ingenting mer kunde hända i bygden, absolut ingenting. Ingen kunde fara på vägarna, på flera dagar hade ingen mjölk nått fram till mejeriet, tågen stod stilla i Bastuträsk.”

 

Så kommer vi in i romanens ödsliga landskap – hur skall vi komma ut? ”Nie hinaus” stod det i Rilkes dikt. I små faktarutor får vi nyttiga upplysningar om var vi är i geografin. Orten vi hamnat på heter Avabäck och ligger på gränsen mellan Västerbotten och Lappland. Människorna här rör sig i myrmarker, granskog och kalhyggen. De bor i småbyar och enstakagårdar.  Samhället består allt som allt av 23 invånare. En av dem är Manfred Marklund, som är notisskrivare i lokaltidningen som har sin redaktion i ”ett stenhus ute vid kusten”. Marklund fängslar människor i sina notiser: ”När en människa väl har tagit sig in i en notis, då slipper hon knappast ut igen.”

 

Manfred Marklund är 53 år när vi dras in i historien. Han står vid sin specialsnickrade skrivpulpet och skriver en notis om en främling, en ”gåtfull mansperson” som det går rykten om. Kanske är främlingen inte den han utger sig för? Det är något mystiskt med honom. Grannar har hört honom sjunga arior av den tyske kompositören Wagner, vars opera Ragnarök nyligen framförts i radio. Medan Marklund skriver notisen, lyssnar han till radioprogrammet: Nanna Lundh Eriksson berättar om Hedvig Charlotta Nordenflycht. Båda kvinnorna har funnits i historien.

 

Köksklockan slår tre. Notisen om främlingen är ännu inte färdig. Vi tycks vara helt trygga inom historisk tid och rum, när dörren plötsligt öppnas ”och utifrån mörkret slängdes posten in på köksgolvet.”

 

”Utifrån mörkret”?  ”Någon hade således tagit sig ned till byn och hämtat den post som bussen lyckats leverera”, får vi veta. Orsak och verkan råder! Men en sorts mytisk Ragnarök, världsundergång, är det ändå frågan om. Marklund får ett brev som ändrar allt för honom. Chefredaktören för lokaltidningen avskedar honom. Ty i hans notiser tycks ingenting vara vad det utger sig för:

 

”den verklighet som Ni tillsynes beskriver är helt simpelt inbillad, uppdiktad och obefintlig - -  De personer som Ni låtit födas, fira födelsedagar, ingå äktenskap och i vissa fall också avlida, har aldrig levat på jorden… anmärkningsvärt, att Ni själv existerar.”

 

Det handlar om en världsundergång: ”dessa byar som så uppenbart ligger inom vårt spridningsområde, de har aldrig funnits på någon karta.” Medan radion spelar den långsamma satsen ur Schuberts C- dursymfoni inser Manfred Marklund att han inte mer skall vara notisskrivare på lokaltidningen. Hans sätt att beskriva verkligheten passar inte på en tidningsredaktion: ”Verkligheten är till sin natur dokumentarisk”, fastslår chefredaktören allsmäktigt.

 

Här är notisskrivaren en nidbild av alla skönlitterära författare, och chefredaktören visar total brist på insikt och aktning för kulturens skapande krafter. Man kan jämföra med hur Torgny Lindgren i Minnen skämtsamt och ändå allvarligt beskriver sitt motstånd mot förläggarnas övertalning att han skall skriva verkliga minnen i stället för ”alla irrsinniga berättelser som vi ingalunda önskat oss”. Men hur kan man kontrollera att ens minnen inte är förvrängda eller tillrättalagda? Samtalet mellan Torgny Lindgren och hans redaktör utvecklar sig så här:

 

”Jag har aldrig skrivit ett osant ord, betygade jag, kanske för tusende gången. Varför skulle jag börja med det nu?

Litteratur är litteratur, sade förläggaren. Ingenting annat.

För mig har litteraturen alltid varit något storartat, ja, heligt, sade jag. Genom litteraturen kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga.

Nu log förläggaren stort och hjärtevärmande, det brukade han sällan göra. Ska jag stjäla en bit av smörgåstårtan åt dig? sade han.”

 

Notisskrivare Marklund försvarar sig också, formulerar brev till chefredaktören som han dock varken skriver eller postar: ”Visserligen kan det hävdas att mina notiser är sprungna ur en ödslighetför att inte säga tomhet som är outhärdlig, där såväl trottoarer som skyltfönster saknas.” Han har sett som sin uppgift att befolka denna ödslighet. Som Gud har han med Ordet skapat en värld ur intet.

 

Nu fick han inte skriva, men han kunde tala, det var tillåtet. ”Han talade till myggorna och lämlarna och rävhonan… Hans ord blandades med doften av blommande lingonris och terpentin”. Han jämförde sig med chefredaktören som i sin position inte hade några svårigheter att bli trodd och publicerad. Denne kunde släppa ur sig skrivandet ”som vilken kroppsvätska som helst”. Notisskrivaren däremot ”tvingar och driver fram sina ord ur en mycket djupare uppmärksamhet, han väljer orden ohyggligt noga, därför att han inte har något val, han skriver ur en varseblivelse och ett skådande och ett allvar som är okänt i städerna vid kusten.”

 

Det doftar och sjunger också i människan, om hon lyssnar ”ohyggligt noga”. Liknelsen mellan språk och kroppsvätska kan alludera på händelsen i bibeln, där Jesus botar en blind man genom att smörja hans ögon med sin saliv, en kroppsvätska som ligger nära ”tungan”, språket. Torgny Lindgren är bibelkunnig sedan barndomen och liknelsespråket är hans eget genuina verktyg. Detta har uppmärksammats särskilt i en doktorsavhandling av Marcus Willén: Konsten att upphöja det ringa (Artos 2008).

 

Genom Manfred Marklunds oskrivna samtal med chefredaktören försvarar Torgny Lindgren fantasin: ”Ni ställer fantasien motsanningen som om de två vore oförenliga, ja som om de skulle strida mot varandra, som om fantasien inte vore en produkt av verkligheten”.  ”Ni vet ingenting om det mod och den stolthet som en ur sitt innersta skrivande människa måste uppbåda.” Han känner sig så kränkt att han slutar skriva helt, till och med sitt namn ersätter han med ett bomärke: en avklippt ekorrklo symboliserar hans språklöshet. Detta tecken kunde man återfinna på föremål som torkade kohudar, mjölkhinkar och fiskredskap.

 

Manfred Marklund tystnar. Han återupptar notisskrivandet först vid 107 års ålder, då chefredaktören har dött, 98 år gammal. Den sjunde april år 2000, alltså 53 år efter vårt inträde i romanen fullbordar Marklund den notis om ”främlingen” som han då avbröt. Han vårdas nu själv på ålderdomshem sedan nitton år. Men han måste notera allt som hänt under årens lopp, innan han kommer till nuet. Torgny Lindgrens roman bygger helt på dessa notiser.

 

I brevet till chefredaktören – som han aldrig skrev − citerade Marklund Goethe:

 

”Så brukar barn och vuxna förvandla det stora och det upphöjda till lek, ja, till narrspegel – och hur skulle de annars vara i stånd att uthärda och bära det”.

 

Vi är instängda i den bur av tid och rum, orsak och verkan som bjuds oss, så som Rilke skrev i sin dikt och så som Torgny Lindgren skapar begynnelsen av Pölsan. Vi försöker skapa lag och ordning, så som ”chefredaktören” i vår värld godkänner, vilket ofta är den dokumentära berättelsens sanning. Men den övergripande titeln på romantriptyken, Nåden har ingen lag, syftar på den frihet som dröm, dikt och myt kan skapa. Och särskilt musiken, säger Torgny Lindgren. Genom dessa frihetszoner kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga som Torgny Lindgren ironiskt nämner för sin förläggare i Minnen. Det är inte smörgåstårta som gör livet värt att leva. Vi vuxna har lika stort behov som barnen av lekens frigörelse.

 

 

 

Man kan läsa Hummelhonung (liksom andra romaner) på olika sätt. Om man vet att Torgny Lindgren skrev romanen med tanke på det splittrade Tyskland, ligger det nära till hands att göra en politisk tolkning. Då blir romanen en allegori. Om man däremot läser den som jag gjorde först, utan att veta något om vad som ligger bakom, får romanen en mer mångtydig symbolisk karaktär. Då kan varje läsare delta på ett personligt sätt och se de fientliga brödernas problem ur olika synvinklar, ett sätt att arbeta som jag rekommenderar varje läsecirkel.

 

I Hummelhonung finns en författare i handlingens centrum: föreläsaren som skriver om den helige Kristofer, vars liv är en given allegori. Hennes sammanfattning av det arbete hon gör om helgonet vid skrivbordet kan vara ett eko av Torgny Lindgrens egen oro att stympa sin fantasi, så att det han skriver är förutsägbart och inte berör läsaren personligen. Hon säger att det i helgonets liv finns

 

”ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet… bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighetför tillvaron, detenkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfullahelhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till den mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet.”

 

Den allegoriska läsningen inskränker det mångtydiga, medan symboler som tolkas personligt utvidgar betydelserna. I en nyligen utkommen bok, Torgny om Lindgren, redogör Kaj Schueler för samtal han haft med författaren. Om läsarnas tolkningar säger Torgny Lindgren att ”alla är rätt”. Han förtydligar: ”Det finns ju tolkningar som avviker från ens egna föreställningar, men det behöver inte betyda att de är felaktiga, bara att de är annorlunda”

 

Den allegoriska tolkningen och den symboliska kan berika varandra. Om jag tänker allegoriskt på den egendomliga katten som Olof kallar Leo och Hadar kallar Minna, vilket var namnet också på Olofs hustru som inte mer lever, men som på sätt och vis delades av båda bröderna, så tänker jag på det delade Tyskland som naturligtvis bar på samma ”minne”, samma historia. Olofs oerhört ”ljusa” hustru leder mina tankar till nazismens betoning av det ”ariska” utseendet.

 

Så kan man hålla på, precis som när man löser korsord. Det har sitt nöje. Men även utan det historiska underlaget skulle jag nog tolka katten som en symbol för minnet som spinner sitt garn kring våra liv. Torgny Lindgren är mycket misstrogen mot minnet. I boken Minnen som kom 2010, ägnar han flera sidor åt att beskriva den övertalning hans förläggare utsatte honom för, innan han ville medge att han alls hade några minnen. Han inleder boken med att citera ur Augustinus Bekännelser en liknelsesomAugustinus kunde lånat från Torgny Lindgren:

 

Minnet är nog ett slags mage åt tanken,

Den förgångna lyckan och glädjen och sorgen

Liknar härsken och surnad mat –

Överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage,

Maten bevaras men inte dess smaklighet.

Kanske är det narraktigt att säga att minnet och magen

Har likheter.

Men alldeles olika är de ingalunda.