p. s. om Hummelhonung
Man kan läsa Hummelhonung (liksom andra romaner) på olika sätt. Om man vet att Torgny Lindgren skrev romanen med tanke på det splittrade Tyskland, ligger det nära till hands att göra en politisk tolkning. Då blir romanen en allegori. Om man däremot läser den som jag gjorde först, utan att veta något om vad som ligger bakom, får romanen en mer mångtydig symbolisk karaktär. Då kan varje läsare delta på ett personligt sätt och se de fientliga brödernas problem ur olika synvinklar, ett sätt att arbeta som jag rekommenderar varje läsecirkel.
I Hummelhonung finns en författare i handlingens centrum: föreläsaren som skriver om den helige Kristofer, vars liv är en given allegori. Hennes sammanfattning av det arbete hon gör om helgonet vid skrivbordet kan vara ett eko av Torgny Lindgrens egen oro att stympa sin fantasi, så att det han skriver är förutsägbart och inte berör läsaren personligen. Hon säger att det i helgonets liv finns
”ett stråk av befängd konstlöshet och meningslöshet… bristen på personlig mening och innebörd får sitt starkaste uttryck i en ödesdiger stympning av livskänslan, en självsvåldig likgiltighetför tillvaron, detenkelt vardagliga livet i dess mångskiftande och praktfullahelhet, det mångtydiga inskränks och tillbakabildas till den mest oomtvistliga och himmelsskriande entydighet.”
Den allegoriska läsningen inskränker det mångtydiga, medan symboler som tolkas personligt utvidgar betydelserna. I en nyligen utkommen bok, Torgny om Lindgren, redogör Kaj Schueler för samtal han haft med författaren. Om läsarnas tolkningar säger Torgny Lindgren att ”alla är rätt”. Han förtydligar: ”Det finns ju tolkningar som avviker från ens egna föreställningar, men det behöver inte betyda att de är felaktiga, bara att de är annorlunda”
Den allegoriska tolkningen och den symboliska kan berika varandra. Om jag tänker allegoriskt på den egendomliga katten som Olof kallar Leo och Hadar kallar Minna, vilket var namnet också på Olofs hustru som inte mer lever, men som på sätt och vis delades av båda bröderna, så tänker jag på det delade Tyskland som naturligtvis bar på samma ”minne”, samma historia. Olofs oerhört ”ljusa” hustru leder mina tankar till nazismens betoning av det ”ariska” utseendet.
Så kan man hålla på, precis som när man löser korsord. Det har sitt nöje. Men även utan det historiska underlaget skulle jag nog tolka katten som en symbol för minnet som spinner sitt garn kring våra liv. Torgny Lindgren är mycket misstrogen mot minnet. I boken Minnen som kom 2010, ägnar han flera sidor åt att beskriva den övertalning hans förläggare utsatte honom för, innan han ville medge att han alls hade några minnen. Han inleder boken med att citera ur Augustinus Bekännelser en liknelsesomAugustinus kunde lånat från Torgny Lindgren:
Minnet är nog ett slags mage åt tanken,
Den förgångna lyckan och glädjen och sorgen
Liknar härsken och surnad mat –
Överlämnat åt minnet hamnar allt i ett slags mage,
Maten bevaras men inte dess smaklighet.
Kanske är det narraktigt att säga att minnet och magen
Har likheter.
Men alldeles olika är de ingalunda.
