Dröm dikt myt. Stina Hammar

Från i natt minns jag inga drömmar. Inga morgonord heller. Mina alldeles vanliga tankar kretsade i stället stillsamt men obevekligt kring Birgitta Holms biografi och hennes urval ur Rut Hillarps dagbok. Jag tänkte särskilt på en recension igår i UNT av Therese Eriksson: ”Så nära får ingen gå”. De känslor Therese Eriksson redovisar är motsägelsefulla: ”besvikelse, beklämdhet och inspiration”. Dessutom ”tacksamhet och ilska” för att Birgitta Holm ”brutalt raserar hela min romantiserade bild av Rut Hillarps liv och författarskap”… ”för oss läsare hade det nog trots allt varit bättre att få leva kvar i tron att litteratur i första hand är litteratur”.

Jag tänkte på min egen starka känsla av sorg, när jag läste samma böcker. Ja, också mina känslor av förskräckelse. Skulle vi nu slåss för något så svårt igen? Men hela tiden var jag övertygad om att det var rätt av Birgitta Holm att följa Rut Hillarps önskan. Min bror Olov Hartman, präst och författare, också citerad i biografin, sa en gång till mig om mina drömmar: ”du skall ge ut dem en gång, otolkade”. Nej, aldrig, var mitt svar. Jag skall tolka. Läsarna gör inte det, om de tror att det handlar om litteratur. Jag vill visa att drömmar är en samvetsresurs. Att människans innersta önskan är syskonskap och frid på jorden. Att det är det enda som båda tankekällorna belönar. Vi har bråttom!

Människan är i första hand kropp. Vad säger min kropp? Det kan vara en mycket viktig fråga för den som söker sanningen bortom de ideala ordens olidliga lätthet och vill övervinna barnets förfäran för en överjags-Jesus som skulle komma ur skyn för att gå tillrätta med människobarnen de små. Idén kunde vara demokrati och jämställdhet. Men kroppen utan drömmar kom med ”kvinnans underkastelsedrift, så svår att förneka”, skriver Birgitta Holm. Rut skrev: ”Denna svaghet för don-juaner, he-män och knölar. Som man alltid förlöjligade! Man borde undersöka den i stället.”

Hon tog det på kroppen – medvetet som Kristusdårar gör. Ja, hon gjorde sig själv till en bild, som var svårare att tänka bort än en litterär text. I dag mer motbjudande än korset som vi ju bär som ett ofarligt smycke.

 Om Rut Hillarps texter förlorar i kraft och förmåga till kierkegaardslig anstöt, så vittnar hennes liv, blodet bakom texterna. Alla behöver tänka till, om demokratin skall kunna fördjupas, som Jens Stoltenberg hoppades, när Norge drabbades av vansinnesdåd den 22 juli. För vi behöver fråga oss varifrån våld och tortyr kommer. Om inte idealen räcker till – vad gör vi då?

Ann Heberlein skriver i dag i DN under rubriken ”Tortyren ökar i världen” om tre böcker som behandlar ämnet. I kampen om terrorismen är nästan allt tillåtet. En amerikansk rättsfilosof, David Luban, skriver om ”en liberal tortyrideologi”. Om man tror sig kunna hindra ett terrordåd genom att tortera en människa till upplysningar, så kommer tortyren till nytta. USA:s tortyr i Guantanamo sprider sig som virus över hela världen, anser Clive Stafford Smith som företrätt Guantanamo. Detta har lett till mer extremism, inte mindre. Tortyr förekommer i 90% av alla länder, säger Manfred Nowak.

Är våra ideal bara glänsande fernissa? Ja, om inte kroppen är med! Kroppen är som folket, som gör revolution mot diktatorn. Ordet ”nåd” har för mig innebörden att vi har givits möjligheten att se och välja genom många sinnen och två tankekällor. Utom den abstraherande tankekällans överjag har vi också fått nattens drömmar och visan-i-örat. Jag drömmer numera inte så mycket som förr. Jag tror att de alldeles vanliga tankarna jag hade i morse säger mig: ”Vi, den abstraherande tankekällans representanter, har nu i många år lyssnat till den sinnliga tankekällans önskningar. Vi har lärt oss. Skriv!”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Jag var en stund på förlagets releasefest för Birgitta Holms böcker om Rut Hillarp. Det var mycket folk där, och på grund av min höga ålder gick jag hem tidigt. Men jag hann höra Magnus William-Olssons fina analys av Birgitta Holms arbete och Aase Bergs samtal med Birgitta om förhållandet mellan henne och Rut. Jag hann känna människors engagemang och värme.

 

Under dagen hade jag själv skrivit bloggen om ”dygnet Lärktopp” och jag tyckte nu att Birgitta själv gömde ”den lilla lärkan grå” i sina snabba lätta rörelser bland alla oss andra som samlades utifrån den kallgrå höstkvällen. Inom mig bar jag en förnyad förundran över hur min dröm om Ruts ord i Paris i oktober 1984 tycktes korrespondera med drömorden i mitt öra nitton år senare, den där morgonen i november 2003, när jag under dagen skulle få veta att Rut tagit sitt liv med en plastpåse över huvudet. Dygnet Lärktopp 1984 förebådade på ett märkligt sätt Godhetens outsinliga påse 2003 och underströk än en gång skillnaden mellan det förgängliga vi andas i den atmosfär vi tär på, och den outsinliga anden. Ja, begreppet för dessa upplevelser är för mig just ”anden”, adekvat och vackert.

 

Drömmens ord nådde mig snabbare än telefonbudet från Birgitta, och så har det varit ofta när det gällt mina nära och kära. Drömmen och visan vet, jag anar om jag vågar, men veta säkert kan jag inte – där måste intellektet pröva. Jag menar att det vi kallar ”anden” måste vara en naturlag, en samvetslag som går djupare än överjaget. Drömmen och visan-i-örat är dess verktyg, men den griper in i hela vårt känsloliv och överjaget som tjänar marknadskrafterna ifrågasätts. Överraskningen är dess mest övertygande kännetecken.

 

Diktare gestaltar ”anden”. Den är som Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm, han som far runt jorden på 40 minuter. Den är som journalisten Bror Fogel i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes:

 

Bror Fogel syntes nämligen överallt på en gång, och den, som på förmiddagen klockan elva observerade honom i kretsen av en kvinnlig välgörenhetskommitté, där alla pratade i munnen på varandra, fick inte bli förvånad, om han ögonblicket därpå hörde talas om, att Fogel just nu satt nedlutad vid ett referentbord på rådhusrättens sessionssal för att draga det väsentliga ur ett skandalöst konkursmål. Samtidigt kunde en annan del av Fogel, den nämligen som hade i uppdrag att livnära honom, intaga en kopp choklad……

 

Birger Sjöberg hade förstås inte hört talas om kvantfysik och inte heller om de svårstuderade neutrinerna  som förflyttar sig snabbare än ljuset. ”I en värld där signaler kan bryta igenom ljusvallen, kan verkan föregå orsaken",  skriver en doktor i teoretisk fysik, Mikael Smedbäck, i DN torsdag den 13 oktober. ”Rumtidsväven är till stora delar outforskad”.

Så är det också med den sinnliga tankekällans vävar av dikt och dröm. 

 

Det första jag la märke till hos Rut Hillarp var hennes skratt. Första gången jag såg henne var vintern 1982, då jag hade mitt privata seminarium kring det manuskript om Birger Sjöbergs Fridavisor som aldrig blev en doktorsavhandling. Det var Klas Güettler som gav mig mod att ta saken i egna händer. Han var docent i psykologi vid universitetet och ställde upp som ordförande vid mitt seminarium. Litteraturen representerades av Birgitta Holm, som då var docent i Umeå. Jag hade kontaktat henne, eftersom jag snappat upp att hon redan då var öppen för nya sätt att tolka litteratur. Hon blev intresserad och vågade stå på min sida. Hon förde med sig sin vän, Rut Hillarp. Intresserad och skrattlysten satt Rut där. Vem var hon? Sommaren efteråt möttes vi på ett seminarium på Biskops-Arnö och jag minns hur gott Rut skrattade när jag föreslog att ”samlingstankars stora hus” i Lilla Paris syftade på sparbanken. Ett sådant insiktsfullt skratt lever man länge på. Jag hör det än.

I oktober 1984 träffades Rut Hillarp, Birgitta Holm och jag händelsevis i Paris. Jag ser i min dagbok att vi på Grand Palais såg en utställning om antika modergudinnor på Cykladerna. Jag minns små dockor och jag tycker mig minnas att Rut var fascinerad av deras fyrkantiga kroppar. Vi pratade nog om Julia Kristeva och hennes tanke att språket grundläggs av modern som är en behållare för joller och språklek, ”choran”, och detta är grunden för poesin. Vi gick sen till Jeu de Pomme och såg van Gogh, och slutligen såg vi en Doréutställning på Hallarna. Den gjorde det starkaste intrycket. Rut berättade att man i hennes barndomshem hade en bibel med illustrationer av Doré som hade skrämt henne. Särskilt rädd hade hon varit för berättelsen om att Jesus skulle komma tillbaka på skyarna för att döma levande och döda. Om man inte var redo då ...

Efteråt drömde jag att Birgitta, Rut och jag gick över en stor gata i Paris, medan all trafik stannade och väntade tills vi hade passerat. Vi gick sedan på en smal trottoar litet efter varandra. Rut vände ansiktet bakåt mot mig och sa: ”Det är dygnet Lärktopp”. Hon måste säga det två gånger innan jag uppfattade vad hon sa, eftersom vi då stördes av trafikens brus.

Sen sa hon: ”Kan det hända i en, kan det hända i flera ….” Jag förstod att allt hon sa avsåg  Jesu uppståndelse, som Doré gjort en så trevlig målning av – förvåningen speglad i hans ansikte ”som ett häpet och lyckligt ljus – ett medvetandets underbara ljus”, skrev jag i min dagbok. ”Dygnet Lärktopp” syftade på Birger Sjöbergs ”den lilla lärkan grå, så svår att observera”. Lärkan var en helhetens symbol för Birger Sjöberg, och närmare Gud, Kärleken,  än lärkan kunde ingen komma. ”Dygnet Lärktopp” var Ruts förslag i min dröm till ett poetiskt namn på påskdagen, tänkte jag. ”Själva döden sprängs sönder av lärkans höga visa”.

Jag skrev i min dagbok om drömmen:

Birgitta sa en gång, när vi gick från Grand Palais att vi var ”de tre musketörerna”. Vi hade en fin gemenskap. Min första drömbild handlar om det. Vi var ute i ett andligt ärende, gick från museum till museum för att lära oss mer om människans symbolliv. Inför det engagemanget stannade all annan trafik i världsstaden och släppte fram oss, tvärtemot det som verkligen skedde, att trafiken hotade oss. Vår yttre kropp hotades, vår andliga kropp respekterades av ”alla krafter”. Vi var helhjärtade.

Ruts röst är betydelsefull i min dröm. Det handlar om att jag känner det mer och mer gott med Rut, med hennes öga, klokhet och varma hjärta. Men det hon har att säga mig har jag svårt att höra – trafikens brus vill överrösta det. Men det lyckas inte. Rut får säga identifikationens kloka ord. Allt som kan hända i en människas hjärta, kan hända i allas.

I Birgitta Holms biografi läser jag nu om vad ”madonnan i påsen” betydde för Rut. Birgitta sätter det i samband med Ruts slutliga handling att kväva sig själv med en plastpåse. Jag tycker att symbolen sträcker sig genom hela min bekantskap med Rut, ända ned till modergudinnorna vi såg på Grand Palais 1984 och till orden i min dröm: Dygnet Lärktopp. På morgonen den dag Birgitta ringde till mig för att berätta om Ruts död, drömde jag orden:

”Godhetens outsinliga påse”.

OUTSINLIGA.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.

 

 

kvinnan i Triers Breaking the waves.

 

Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.

 

 

kvinnan i Triers Breaking the waves.

 

Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.

 

 

 

Vad hänger där och dinglar på mitt dörrhandtag? Jo, en tung plastpåse! Den är tung för att två spännande böcker ligger i den. Det är Birgitta Holms biografi om Rut Hillarp som äntligen är färdig! Synd att jag inte var hemma och fick bjuda Birgitta på en kopp te! Svarta pärmar med rött foder på insidan förebådar stora känslor. Rut Hillarp, poet och erotiskt geni heter biografin. Djärv bild på omslaget, men vacker. Precis som Rut var – djärv och vacker. Fotot är taget uppifrån, axlarna och armarna nakna, huvudet nedböjt, händerna knäppta. Som är hela hennes person en helig offergåva till Gud, precis som barndomens frireligiösa uppfostran haft till mål. På den andra bokens omslag finns också en bild av Rut – huvudet, halsen och axlarna speglar sig i en liggande glasskiva: Rut Hillarp Dagboken,  I urval av Birgitta Holm. Här bär Rut en ordningsamt höghalsad klänning. Ansiktet är slutet kring ett fast beslut: här är jag –sagt med förtroende och integritet!

 

Att lära känna Rut Hillarp var att lära känna en drottning med många förklädnader, ett tema hon själv skrivit en lång prosasvit om. Det får vi följa i biografin. Sagans drottning var helt beroende av kungens välvilja och nycker. Men den drottning Rut som jag lärde känna var djupt demokratisk och lånade gärna ut sina mytiska ”dräkter”. Hon deltog ofta som lärare i mina kurser om ”människans inre bilder”. Då började hon med att visa sina egna konstnärliga fotobilder och läsa några av sina dikter. Sedan delades kursdeltagarna upp i olika grupper och varje grupp fick leva sig in i valfri sagogestalt. Var och en skulle skriva ned några rader som sedan kunde fogas ihop till en gemensam dikt. Det var roligt, det tyckte alltid alla som var med. Sedan slutade vi med att Rut läste och gruppen kring henne lyssnade med fördjupad uppmärksamhet.

 

Birgitta Holm var Rut Hillarps elev på gymnasiet men kom med tiden att stå henne personligen så nära att hon till slut ärvde alla kvarlämnade papper och album och först och främst den dagbok som vi nu får studera i urval jämte Birgitta Holms biografi. Rut la stor vikt vid sina erotiska erfarenheter, kallade sig vid ett tillfälle ”erotiskt geni” och förehöll Sivar Anér som då var hennes älskare, att han borde vittna om det.

 

I sin dagbok bokförde Rut Hillarp alla erotiska sinnesupplevelser och känslor lika noggrant som jag i min dagbok har bokfört drömmar och visor. Ruts berättelse om det ena sadomasochistiska samlaget efter det andra drabbar mig först med både vrede och sorg. Nej, inte ”hundtemplet” från min hemska dröm! Jag kommer inte förbi det även om jag försöker. Där är ”repet” igen, där är lusten till smärta som förenar sig med behovet av ömhet. I romanen Sindhia diskuterar Rut Hillarp problemet just så: ”Det är bättre att ha en gud än att ha en husse”. Samlaget blev för Rut Hillarp ett sakrament. I den rit hon utförde såg hon den älskade mannen som Gud.

 

Det låter svårt i mina öron, men på ett ställe får jag en nyckel som öppnar Ruts heliga rit också för mig. Det är i hennes intensiva önskan att se motpartens ansikte där grymhet och ömhet blandas -- hur ser det ut i orgasmens ögonblick? Det är som en djup önskan att lösa lidandets problem – människan är ju Guds avbild! Hur ser han ut i sin mänskliga modell, sitt eko? Vänd ditt ansikte till mig! Jag vill se.

 

Versraden Blända mig en värld utan ögon (Ur Dina händers ekon 1948) kom till genom den rumänske älskaren Miahil Livadas påtryckning. Birgitta Holm tolkar den som ”en bön om att få behålla en illusion.” Jag tycker inte det är likt Rut. Hon vill vara ”ögonflickan”. Hon vill se och göra synligt.

 

I vilken myt lever vi? Rut Hillarp lånade gärna masker från antika dramer i sin diktning. Man kan säga att hon tog världens klyvnad på kroppen. Varje dag torteras människor, varje dag pågår obarmhärtiga krig. Rut var pacifist och hon identifierar sig med Ifigenia, Agamemnons dotter som offrades för att han skulle få vind i seglen när han drog i krig. Hon räddades av Artemis, men som Rut berättar ville hon inte alls räddas.

 

Dagboken är inte så hemlig som man lätt kan tro. Då och då lämnade Rut ut den åt sin älskare, Miahil Livada eller Sivar Anér eller åt den särskilda vännen Karl Vennberg. Och Ruts romaner och dikter utgår från dagboken. Birgitta Holm har använt uttrycket erotiskt geni i biografins rubrik och erotiken är den eldpelare som jämte diktningen är centrum i hennes text, medan ursprung, släkt och vardagsliv virvlar bort som fjärran musik en valborgsmässoafton. Det var så Rut Hillarp levde.

 

Birgitta Holm har med sin berörande biografi och det rika urvalet ur dagboken gjort ett stort och modigt arbete, trofast mot Rut Hillarps värld som hon öppnar för oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmare i alla länder – gläd er! För i dag har språkförbistringen från Babels torn ett förtunnat ozonskikt, där något gemensamt kan skönjas. I den osynliga katedral som byggs av den sinnliga tankekällan har nämligen en fullt tillgänglig bildvärld belönats så kraftigt av den världsliga makten att de tankar som sovit där ”likt fladdermöss med sammanfällda vingar” kan flyga ut i ett vimmel och delas av många människor världen över. Tomas Tranströmer är redan nu översatt till 60 språk, och nobelpriset kanske bereder honom plats i undervisningen. I skolorna i Tokyo, i Kapstaden, i Dehli och Istanbul kommer barnen kanske att läsa den lilla dikten Han som vaknade av sång över taken:

 Drömmen där den sovande ligger utsträckt
blir då genomskinlig, Han rör sig, börjar
treva efter uppmärksamhetens verktyg –
nästan i rymden. 

Uppmärksamhetens verktyg behöver vi för att återfinna ikonerna som ”las i jorden med ansiktet uppåt”: 

Och jorden trampades till
Av hjul och skor, av tusen steg,
Av tiotusen tvivlares tunga steg 

Eller för att höra näktergalens röst. Den ”stiger inte åt sidan”: Jag var i fängelse och den besökte mig. Jag var sjuk och den besökte mig. Jag märkte det inte då, men nu…de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie. 

Liknelsespråket är i dikterna liksom i drömmarna nära. Vad är det för ett tåg som ”ingen går av eller på” fast instängda människor ”stirrar ut genom de orubbliga fönstren”? En man med en slägga går längs tåget och slår på hjulen, och vid ett bestämt ställe sväller klangen ofattbart och ”lyfter hela tåget”:

Alla sjunger. Ni ska minnas det. Res vidare!