Bortom ordens olidliga lätthet
Från i natt minns jag inga drömmar. Inga morgonord heller. Mina alldeles vanliga tankar kretsade i stället stillsamt men obevekligt kring Birgitta Holms biografi och hennes urval ur Rut Hillarps dagbok. Jag tänkte särskilt på en recension igår i UNT av Therese Eriksson: ”Så nära får ingen gå”. De känslor Therese Eriksson redovisar är motsägelsefulla: ”besvikelse, beklämdhet och inspiration”. Dessutom ”tacksamhet och ilska” för att Birgitta Holm ”brutalt raserar hela min romantiserade bild av Rut Hillarps liv och författarskap”… ”för oss läsare hade det nog trots allt varit bättre att få leva kvar i tron att litteratur i första hand är litteratur”.
Jag tänkte på min egen starka känsla av sorg, när jag läste samma böcker. Ja, också mina känslor av förskräckelse. Skulle vi nu slåss för något så svårt igen? Men hela tiden var jag övertygad om att det var rätt av Birgitta Holm att följa Rut Hillarps önskan. Min bror Olov Hartman, präst och författare, också citerad i biografin, sa en gång till mig om mina drömmar: ”du skall ge ut dem en gång, otolkade”. Nej, aldrig, var mitt svar. Jag skall tolka. Läsarna gör inte det, om de tror att det handlar om litteratur. Jag vill visa att drömmar är en samvetsresurs. Att människans innersta önskan är syskonskap och frid på jorden. Att det är det enda som båda tankekällorna belönar. Vi har bråttom!
Människan är i första hand kropp. Vad säger min kropp? Det kan vara en mycket viktig fråga för den som söker sanningen bortom de ideala ordens olidliga lätthet och vill övervinna barnets förfäran för en överjags-Jesus som skulle komma ur skyn för att gå tillrätta med människobarnen de små. Idén kunde vara demokrati och jämställdhet. Men kroppen utan drömmar kom med ”kvinnans underkastelsedrift, så svår att förneka”, skriver Birgitta Holm. Rut skrev: ”Denna svaghet för don-juaner, he-män och knölar. Som man alltid förlöjligade! Man borde undersöka den i stället.”
Hon tog det på kroppen – medvetet som Kristusdårar gör. Ja, hon gjorde sig själv till en bild, som var svårare att tänka bort än en litterär text. I dag mer motbjudande än korset som vi ju bär som ett ofarligt smycke.
Om Rut Hillarps texter förlorar i kraft och förmåga till kierkegaardslig anstöt, så vittnar hennes liv, blodet bakom texterna. Alla behöver tänka till, om demokratin skall kunna fördjupas, som Jens Stoltenberg hoppades, när Norge drabbades av vansinnesdåd den 22 juli. För vi behöver fråga oss varifrån våld och tortyr kommer. Om inte idealen räcker till – vad gör vi då?
Ann Heberlein skriver i dag i DN under rubriken ”Tortyren ökar i världen” om tre böcker som behandlar ämnet. I kampen om terrorismen är nästan allt tillåtet. En amerikansk rättsfilosof, David Luban, skriver om ”en liberal tortyrideologi”. Om man tror sig kunna hindra ett terrordåd genom att tortera en människa till upplysningar, så kommer tortyren till nytta. USA:s tortyr i Guantanamo sprider sig som virus över hela världen, anser Clive Stafford Smith som företrätt Guantanamo. Detta har lett till mer extremism, inte mindre. Tortyr förekommer i 90% av alla länder, säger Manfred Nowak.
Är våra ideal bara glänsande fernissa? Ja, om inte kroppen är med! Kroppen är som folket, som gör revolution mot diktatorn. Ordet ”nåd” har för mig innebörden att vi har givits möjligheten att se och välja genom många sinnen och två tankekällor. Utom den abstraherande tankekällans överjag har vi också fått nattens drömmar och visan-i-örat. Jag drömmer numera inte så mycket som förr. Jag tror att de alldeles vanliga tankarna jag hade i morse säger mig: ”Vi, den abstraherande tankekällans representanter, har nu i många år lyssnat till den sinnliga tankekällans önskningar. Vi har lärt oss. Skriv!”
