Dröm dikt myt. Stina Hammar

Nej, jag kände inte Margit Norell särskilt nära, fast hon bodde i Birkagårdens hus, där hennes make Curt var föreståndare för hemgården och dessutom ordförande i folkhögskolans styrelse. Curt Norell efterträdde Natanael Beskow, men till skillnad från Beskow var han prästvigd. Margit ville inte vara någon sorts prästfru! Hon deklarerade klart från början att hon inte stod till tjänst som någon sorts extra arbetskraft vid sin makes sida. Hon hade ett annat viktigt arbetsområde som upptog hennes tid. Hon var psykoanalytiker och utbildade andra analytiker.

 

Under en period hyrde hon arbetsrum i en av Birkagårdens lägenheter, och vi som bodde i samma uppgång såg en och annan konfident som gick i analysutbildning hos henne. Men själv hade jag ingen kontakt med Margit. Vi hälsade i trappan, det var allt.

 

Folkhögskola ansågs vara en läkande miljö, ja, en bra övergångsmiljö från såväl mentalsjukhus som fängelser till vanligt vardagsliv. Eleverna satte ofta sitt hopp till psykologiläraren. Det var ingenting jag var utbildad för, så visst kände jag mig ofta rådlös. När jag byggde på min utbildning för att kunna vara till hjälp för mina elever, oroades andra lärare – kanske drog jag problemelever till vår skola? Det hände att jag talade med Curt om hur jag kände det. Margit hörde att jag var ifrågasatt. En gång på 70-talet skrev hon på Curts begäran ett sakligt intyg, där hon stödde mitt engagemang för elever som hade det svårt. Men jag blev aldrig beroende av Margit. Jag hade annan handledning när det behövdes.

 

Margit uppfattade att jag försökte göra något nytt, när jag bröt den teoretiska traditionen och la in sinnesträning, tillitsövningar och drömanalys i min psykologiundervisning. Försök att tänka nytt stödde hon gärna. Jag stod ändå inte ut med den misstro och det spionage jag och mina elever utsattes för, utan lyckades vid 60 års ålder med skolöverstyrelsens hjälp få ta hälften av min tjänst med mig till Biskops-Arnö.

 

Tiden har gått och både Curt och Margit är döda. Med mycket blandade känslor hörde jag igår kväll på TV ett program om Margit Norells betydelse på Säterkliniken. Bara rubriken gjorde mig misstrogen: ”Kvinnan bakom Thomas Quick”! Kvinnan som farlig! Nu skulle vi få se kvinnan som gjorde en massmördare av en man. Hur kom det sig att han så gärna tog rollen på sig? Jo, den farliga kvinnan frestade honom med sin värme. Visserligen hade hon en ställföreträdare, men Margit själv var ändå handledaren, den mäktiga Modern. Men jag undrar -- inte var det väl Margit som skrev ut knarket som belönade honom att fortsätta hitta på bekännelser, som han blev dömd för, men nu har tagit tillbaka?

 

Margit är den sinnliga tankekällans representant i det här dramat. Hon bjöd empati både åt den förmodade mördaren och åt psykologerna runt honom. Det var hennes jobb. Var det hennes fel att Thomas Quick missbrukade det? Quicks förträngda barndomsminnen var ju bara påhitt, vet vi nu.

 

Domaren och advokaterna och minnesprofessorn representerar den abstraherande tankekällan. Var det Margits fel om de tappade sin professionalitet när de skulle pröva Thomas Quicks utsagor? Kunde de inte sökt något yrkeskunnigt stöd?

 

Jag ser urgamla Margit sitta i en korgstol och le. Jag hör män och kvinnor höja henne till skyarna. Hennes betydelse för dem har varit livsavgörande, säger de. Å andra sidan demoniseras hon. Det var som en sekt omkring henne, en sekt man inte tordes lämna, förklarar han som gjort filmen. Hennes leende ansikte skjuts in i bilden emellanåt, och upprepningen får det varma leendet mot oss att liksom stelna. Jag förstår att man hatar henne för att hennes inflytande var så stort. Kvinna och psykolog! Tror att hon är nåt! Förleder männen! Klart att det gick fel! Ovanligt tydligt tycker jag sexismen strålar här.

 

De vackra saker som sägs om Margit, att hon kunde lyssna och trösta, att hon gav mod och energi åt dem som under decennier anförtrodde sig åt henne – allt det visar vilken farlig människa hon var! Hon väcker människors längtan efter det vår kultur inte bjuder: den sinnliga tankekällan, vår inre mor. Drömmen, dikten, myten som bor i vårt nervsystem. Det är där i det oskapade livet som den hemliga dragningskraften döljer sig. Professorn i psykologi, minnesexperten som nyligen hade vetenskapligt bevisat att förträngda minnen inte fanns, ändrade sig helt, när han träffade Margit. Hon blev som en mor åt minnesexperten, som aldrig haft någon riktig mamma, bekänner han. Den grävande journalisten hade minsann en dold kamera med sig och plåtade minnesexperten som utan misstankar blottade sina oprofessionella känslor för en miljonpubliks förakt för svaghet.

 

Det skulle Margit aldrig ha gjort, inte först skapa förtroende och sedan missbruka det.

 

Det skulle Margit aldrig ha gjort.

 

 

Bloggarna om Anna Rydstedt är inspirerade av den bild av Melsene Laux som jag har glädjen att pryda årets julhälsning med. Den kommer! På Anna Rydstedtsällskapets årsdag den 4 juli överräckte hon bilden till mig. Melsene är psykolog, konstnärinna och forskare. Som psykolog försöker hon hjälpa oss höra färgerna och se tonerna. Under senare år har hon särskilt forskat om konstnärinnan Elisabeth Bergstrand-Poulsen (1887 – 1955) Hon bor i Elisabeths hembygd i Långasjö socken i Småland, där Elisabeth har gjort altartavlan i kyrkan. Hon är ordförande i Elisabeth Bergstrand-Poulsensällskapet som just nu den 12 november när jag skriver det här firar årsdag. Melsene Laux har inspirerats till bilden av Anna Rydstedts dikt Ett grått nederbördsbälte i samlingen Dess kropp av verklighet, tillägnad ”Gustaf”.

När jag läser Annas dikter om Öland, tänker jag på lilla Anna som broderade Kalmarsund med skolans ”trubbiga nålar”. Öland är ett säreget landskap att lära känna. Diktaren Anna har hela livet med ord broderat sitt Öland. I Kore tar hon avsked även av de minsta blommorna på alvarets stenar, såsom i Demeters ord till dottern som skall gå till sin make Pluto i underjorden:

 

 

Se inom dig i ditt hjärta:

Sedums sköna sånger,

skrivna där på kalkstensflisor:

Den rosa stjärnan

och den gula stjärnan och den vita stjärnan:

Den rosa gryningsstjärnan,

dagens gula stjärna,

skymnings rosa stjärna

och nattens vita stjärna 

 

 

I den dikt som inspirerat Melsene känner Annas älskade hund hur snöglopp och blåst över alvarheden rycker i pälsen. Men dikten slutar inne i hjärtats varma fågelbo, som Melsene har målat så kroppsligt att den mänskliga bröstkorgens stadiga revben syns. Där ligger en vanlig vipa på bräckliga ägg, medan ängslans systerfågel skyddar hennes skatt med sina fladdrande vita vingar.

 

 

Ett grått nederbördsbälte över Kalmarsund

far upp över stranden, ängarna och fälten.

Ett totalt snöglopp rusar över alvaret

och blåsten rycker i hundens rika Shetland Sheepdog-päls.

 

Då hastigt:

all rymdens skimrande ljus

överstrålar

alvarets täta, bruna matta.

Strandskatan med röda ben och vita vingspeglar

slår suveränt ned i de blåa vätarna

och viporna flaxar in i aprils flygande solbälte.

 

Men, vipa, hör upp med att så oroligt skria till mitt hjärta!

 

I mitt hjärta får du alltid bo

och kläcka dina ungar.

Kära fågelfruntimmer,

lilla syster i ängslan,

låt mig få öppna mitt hjärta

till häckningsplats åt din art.

Långt efter det att min bröstkorg fallit samman

må du leva på den fina jorden, i den rena luften.

 

Den yttre och den inre verkligheten tycks först helt motsatta varandra. Men vipan i hjärtat är inte oberörd av stormen därute. "Lilla syster i ängslan" skyddar med sin oro framtiden, så som Anna själv vakade över djur och natur, jord och luft, kropp och själ  både i verkliga livet och i sina dikter.