Dröm dikt myt. Stina Hammar

I Johannes Anyurus språk och föreställningsvärld är jag en främling och invandrare. Jag står inför titeln på hans senaste verk som inför en välvd port: ”skulle jag dö under andra himlar”. Jag träder enligt författarens anvisning in i romantexten ”I Guds, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges namn” och jag undrar sedan sida upp och sida ned vad han menar med detta. Under den burkan kan så mycket onåd rymmas som inga vackra ord rår på. Var finns människans ansikte bland de här bokstäverna? Eller kanske är det navelsträngen jag skall söka? Vinjetten på titelbladet får mig att tänka så. Naveln är vårt uråldriga frihetsärr. Ingen människa kan komma ifrån det.

Mitt främlingskap beror på att jag har svårt att orientera mig i dataålderns språk. Jag är själv som ett rum författaren beskriver, där tv:n står på utan inställd kanal: ”röster stiger och sjunker i bruset”. Hur skall jag hitta den möjliga kanalen? Ordet ”sand” som kommer så ofta – vad betyder det? Knark? Man ”skakar påsen” åt varandra, man blåser sand i ögonen på varandra, det är som en bakvänd kommunion! Det fyller mig med oro att det är så vanligt. Jag kan inte det här språket. Jag är 87 år gammal. Jag har knappt lärt mig än att ”fett” betyder något bra. Skall jag inte lägga ifrån mig den här boken? Den tillhör den globala framtiden, inte min kråkvinkelgeneration.

Men jag vill ändå inte ge mig. I Människans namn vill jag hitta ”naveln” i det här konstverket. Ibland är språket så uttrycksfullt och vackert att jag måste läsa riktigt långsamt. ”Väger ljus någonting?” Bara en sån fråga i en roman där ”ljusen blinkar som blåsande folioremsor över asfalten”. Ljus är både partiklar och vågrörelse vet Francis som är bokens huvudperson. Hans pappa är från Uganda, hans mamma svensk. Han är skulptör. Han skulpterar en stad av lera och trycker in pengar från många länder i leran, så att staden glimmar i lampskenet. Den heliga staden, tänker jag, så trivial som vi gör den i vårt ägandebegär. En sorts navel? Hur står det i Uppenbarelseboken om Nya Jerusalem som sänktes ned från himlen som en brud? Staden ”lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis.” Så glimmar pengarna här. Och inte nog med det. Jag går omkring i en skulpterad text, ja, en kropp av lera som Johannes Anyuru håller på att skapa – som människan skapades i Mosebok. Kvantmekanikens människa är skulpterad som Adam och Eva av partikel och vågrörelse, men det visste man inte när jag var liten och hörde de vuxna stabilisera vågrörelsen i sitt inre genom visan ”Löftena kunna ej svika…”

 Gör såsom Abraham gjorde,
blicka mot himmelen opp,
medan du stjärnorna räknar,
växer din tro, ditt hopp.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna,
löftena de stå kvar. 

Francis har prövat sin tro mot stjärnorna: ”Stjärnorna brukade trösta mig så mycket, you know?” Men en full kille skriker nere på gatan ”och ingen, ingen svarar.” Polarna från parkbänken i barndomens Borlänge är borta, en i fängelse, en annan död. ”De döda är öppna dörrar, de slår i vinden.” Döden finns från början av romanen i ett korancitat. ”Den nåderike” har lagt in den prövostenen i sin skapelse för att se: ”vilka som är de bästa bland dem”. Jaså, den skolmästaren! Francis identifierar sig med de förlorade och känner sig som ”fältet som Gud redan har mejat av”. Inget går att hålla kvar: ”Är tiden ett galler som man strålar igenom och splittras av till ett myller av syskon, fåglar, oåtkomliga också för en själv?

Han finner ingenting att lita på i den neonglittrande världen utom känslan av gudsögat som dyker upp ibland: Gud kollar på honom. Men Gud finns ju å andra sidan inte. Han själv finns inte heller. Det är inte Guds andedräkt, inblåst i hans näsa, som gör att han tappar marken under fötterna och svävar som en ballong under taket i knarkdimma eller overklighet. ”Han är i fel kropp”. Men sitter fast gör han ändå – i sitt liv. Allt är mycket motsägelsefullt.

Jag förstår när jag läst färdigt att det här är en text om trons kvalitet av andlig navelsträng. Anyuru skulpterar i Francis bekymmer en frihet som är tomhet: ”det osynliga är inte Gud”. Han söker en plats eller en partner som skall göra livet levande och meningsfullt för honom.  Madrid, där han hoppats finna en annan värme än i Sverige, bjuder honom ett nytt språk och nya syskonvänner men blir ändå ett förstelnat dödsrike, ett Hades. ”De klättrar upp på en staty allihop, och hänger i en människoklase från armarna.” Fotoblixt! Som om livsträdet var en staty eller en död krukväxt behängd med julgransbelysning.

Kvinnor dyker upp i Francis liv, och Anyuru kan verkligen skildra hans kval när förhållandet den ena gången efter den andra går sönder. Hur de frånvarande älskarinnorna  – liksom Gud – ständigt tittar på honom, och hur han själv visar upp sig för den nyss förlorade vännen. Till slut förstår han: ”Du var aldrig du. Du var jag.” Då kan han kanske säga farväl.

Anyuru visar i många bilder hur sanningens fråga om Gud är fel ställd. Francis frågar efter partikeln, när vågrörelsen i honom själv är det intressanta. Gud kan omöjligt ha skrivit en bok! Dock fängslas Francis av skönheten i korancitat som dyker upp. Det är om hjärtat allting handlar, anar han till slut.

Vi tog bussen till Slussen och åkte sen upp med Katarinahissen – Stockholms Eiffeltorn? Däruppe stod vi och såg hur oktoberskymningen sänkte sig över Stockholm. Vi skulle till Kägelbanan på Mosebacke och se Teater Slávas föreställning Carmina Mecanica. Detta var en fin inledning: buss och hiss och en drömsk atmosfär över storstaden. Föreställningen handlade  om en vävstol, ett maskineri som människan uppfunnit precis som hon med galler och linor har uppfunnit Katarinahissen och många andra mekaniska maskinerier, men samtidigt är vävstolen en väl använd bild för ”carmina”, dikt, fantasi, liv. När allting börjar på Kägelbanan ser vi en stor trasmatta lagd över vävstolen. Nu är den färdigvävd och visas upp. Det är ett arbete som utförts av åtta skådespelare, fyra män och fyra kvinnor, i Tom Fjordefalks regi och i Lovisa Johanssons scenrum som skapas och förändras under handlingens gång.

Det är en oerhört fysisk föreställning. Hur bygger man själva vävstolen? Ensemblen dansar med bitarna, liksom plötsligt upphittade, och ibland inträffar katastrofer. Bom! Någon faller ner som livlös.

En ”tråd” i mattan som skall bli till handlar om samspelet mellan individen och gruppen. Hur passar man in utan att försvinna i gruppen? Hur svårt är det att vara avvikare? Hur ser maktens metoder ut? Även godheten kan kittla en så att man dör av skratt. Tråden, repet, snöret kan lindas kring en nystvinda och bli helt ofarligt utan att vara till någon nytta. Den som vågar använda garnet riskerar att snärjas och förpuppas – då gäller det att befria sig. Till sist blir vävstolen en flygmaskin, en sorts triumf över tyngdkraften.

Men lika svårt som det är att finna sitt eget ansikte i en grupp är det att alls få syn på andra. En spegelscen i mörkret visar svårigheten: vart än man tittar är det sig själv man ser. Hur blir jag fri från mina projektioner?

Vi hör många sorters musik, folkvisor, sakrala toner, dragspel, blåsinstrument, trumma och mycket jag inte känner igen. Texter används mycket sparsamt, skrivna av Bruno. K. Öijer och Tom Fjordefalk som bl a skrivit ”Dockans sång”, en dikt om konstens möjlighet och idé som inleder föreställningen och på sätt och vis motsvarar flygplanet i föreställningens avslutning. På samma vis som varje aktör vi sett har ett eget ansikte men ändå samspelar märkbart med de andra, kan en liten teatergrupp som denna känna sig helt överkörd och försummad i det stora nöjesutbudet, men tack och lov finns en konstnärlig drift som motiverar en sådan här fin, rolig  och väl förberedd föreställning.

Jag blir så glad när Cordelia Edvardsson nynnar. Förra gången jag la märke till det är åtminstone fem år sen. Då stod hon i badrummet och sjöng: ”Modern hon är blind …” Hon fann mening däri. I dag nynnar hon på Povel Ramels: ”Döm om min förvåning …” ”Oumbärlig” är det ord hon använder om denna rad.

Jag tittar och tittar. Jo, det står faktiskt: ”Dröm om min förvåning…” Jag gläder mig otroligt och undrar om det är en felhöring eller tryckfelsnisse som förvandlat ordet ”döm” till ”dröm”.

När man nynnar, då händer det ofta något förvånande. Ordet ”felhöring” har jag från Stellan i Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Han ville att man skulle sjunga Härlig är jorden på hans begravning. Men i stället för ”tidevarv komma” skulle man sjunga ”tidevalv komma”, för det var en ”felhöring” han hade haft och tyckte om. Jag tar gärna upp termer Göran Tunström hittat på, för han kan verkligen det här gömda språket som Erich Fromm förresten kallar ”det glömda språket” i en bok med just detta namn.

Tänk så lika ord kan vara: glömd -- gömd, varv -- valv, döm -- dröm. Men så viktig deras olikhet! Så mycket mer poetiska de senare orden är! ”Glömd, varv, döm” mot ”gömd, valv, dröm”. Man får vara blind för att inte höra det.

Cordelia Edvardsons angelägna ärende gällde rasism och främlingsfientlighet. Någon hade sagt att detta borde bekämpas genom att man höjde den allmänna intelligens- och bidningsnivån. Detta väckte hennes förvåning, och detta underströk visan i hennes öra. Men kanske alltså med ordet ”dröm” i stället för ”döm”. Försök att drömma!

Cordelia har inte varit blind. Hon har sett välutbildade personer som inte bara försvarade ideologier ”vars motståndare hamnade i massgravar” utan som själva var massmördare. Konstnärlighet är heller ingen garanti för medmänsklighet, påpekar hon. I stället framhäver hon det som hon kallar ”hjärtats intelligens och bildning”. Som exempel nämner hon en enkel bondkvinna som med fara för eget liv gömde ett judiskt barn.

Hur kan man stödja det modiga ”hjärtat”? Vi behöver ju vara många som står det omänskliga emot. Jag är alldeles förskräckt när skolan blir alltmer kunskapsbetonad och elitistisk. Jag tror mer på kritor och känslouttryck när det gäller att föra människor närmare varandra. Men båda områdena behövs för att skapa ett demokratiskt klimat som inte bara är bara ord utan också händer och hjärta. I gränslandet mellan oss själva och andra behöver vi som följeslagare drömmarna och visan-i-örat att förvånas över. Annars blir ”modern blind”, som Cordelia Edvardsons visa förra gången tjatade om. Ty en symbol kan alltid vidgas.

Arketypiskt är intelligensen (huvudet) vår far och drömmarna (hjärtat) vår mor. Modern är tyvärr alldeles åsidosatt i vår skolning. Det är en ren tillfällighet om mäns och kvinnors känsla blir så befriad från rasism och maktspel att framtiden kan räddas med våra gemensamma ansträngningar. Drömmen går omkring i vårt omedvetna liv som en människa i burka. Och kanske är det faktiskt så att de kvinnor som väljer att dölja sig från topp till tå visar oss vår egen blinda skugga.