Sagofilmer från Skå
Bildterapeuten Barbro Luterkort har på Marelds förlag givit ut en bok som heter "Jag är någon annan. Sagofilmer från Barnbyn Skå". Som bildterapeut på Barnbyn Skå gick hon ett steg vidare från bild till gestaltning, när hon erbjöd både barn och föräldrar att klä ut sig och spela olika roller i sagospel som Askungen eller Törnrosa eller scener ur gamla myter som Orfeus och Eurydike. Sagor och myter framställer livet på ett symboliskt plan, skriver Barbro Luterkort. Barnen på Skå kom alla från problematiska förhållanden. Hon ville visa dem att det finns andra världar och värden än de förväntade sig. Hon ville ge tröst och hopp: "sagan har alltid sina finurliga lösningar på livets eviga problem".
Filminspelningen skedde på olika slott i närheten av Skå. Det förstärkte sagokänslan, upplevelsen av att stiga över tröskeln till ett annat tillstånd. Vi har andra världar inom oss själva! Hon tänkte noga ut vilken roll som hade något att ge till varje särskild deltagare. Man behövde inte kunna några repliker. I stället förstärktes handlingen av musik. Att gestalta en viss karaktär var i sig ett uttryck för personligheten. En liten tyst flicka målade i bildterapin ett ansikte utan mun. På det sättet berättade hon sin svårighet att ge ord åt sina problem. Hon kom från besvärliga förhållanden. Hon blev utsedd att spela Greta i sagan om Hans och Greta. "Hon kläddes i de uslaste kläder och fick vandra med sin bror Hans genom skogen bortstött liksom Hans av den elaka styvmodern." Som den fattiga men rådiga Greta räddade hon sig och sin bror genom att knuffa häxan in i ugnen. Fast ordlös blev hon på det viset sedd av sin mamma och sina äldre syskon. Efter inspelningarna bad hon att få behålla filmkläderna som minne. Vid ett återbesök i 15-årsåldern hade hon mycket att säga - hon hade så mycket prat att ta igen från den ordlösa tiden.
En mamma som bodde på Barnbyn tillsammans med sina fyra oroliga barn var fullständigt uttröttad och glädjelös. Barnen upplevde henne ständigt arg. En dag när hon som vanligt i bildterapin satt och målade små blommor på ett mycket litet papper stod det klart för Barbro Luterkort att det var omöjligt för den här mamman att symbolisera sitt verkliga problem. Hur skulle hon som terapeut kunna hjälpa henne? I sin vanmakt sa hon plötsligt: "Vet du, nästa film vi skall göra är Askungen och jag vill att du skall spela den goda fen." Förslaget väckte den arga mammans häpnad. Hon skrattade och såg förtjust ut. Och hennes barn blev överlyckliga och sa till alla som ville lyssna: "Mamma skall spela den goda fen!" Hennes son gjorde trollstaven, överhöljd med glitter. I terapin hade han tidigare målat en regnbåge som också innehöll den svarta färgen: "jag vet att regnbågar inte innehåller svart, men min gör det." Åtminstone delvis symboliserade den svarta färgen moderns depression, menar Barbro Luterkort.
Men i Askungen finns inte bara en god fe utan också en ond styvmoder. Den rollen spelades av en varm och omtänksam kvinna som gärna ville pröva en annan sida av sig själv.
Under fjorton år iscensattes på det här sättet femton sagospel. Man upptäckte nya sidor av sig själv men övade sig också att skilja på dikt och verklighet. Som när en mamma tog dotterns sagobröllop på så stort allvar att hon protesterade mot att hon skulle gifta sig med just den unge man som spelade Dummerjöns.
Det låter på min berättelse här som om filminspelningarna var en idyllisk lek. Så var det inte. De var delar av ett läkande arbete. Andra lärare på barnbyn videofilmade och hjälpte Barbro Luterkort att hantera de oroliga och ganska oförutsebara skådespelarna. Det som var särskilt bra med just film var att det gick att klippa bort konflikterna, så att alla inblandade till slut stolta och nöjda kunde visa för kamrater, föräldrar och personal den helhet de trots allt hade skapat tillsammans.
Jag tror är att det som var bra för barnen på Barnbyn Skå, det är bra för alla barn. Alla människor behöver öva sig att symbolisera. Som det nu är får alltfler barn och ungdomar ta problemen direkt på kroppen - ätstörningar, skärsår, sexuella övergrepp hör vi dagligen talas om. Kanske skulle många rita sig själva utan mun. Barbro Luterkort delar med sig av kunskap och erfarenhet. Den skolning att iaktta och hjälpa barn och föräldrar till symboliska uttryck för det som gör ont borde ingå som en viktig del i den ordinarie lärarutbildningen.
På Marelds hemsida kan du se både Barbro Luterkorts bok "Jag är en annan" och min nya bok "Jag tar det på kroppen jag".
