Länge leve biblioteken
Just nu riktas uppmärksamheten mot biblioteken som befinner sig i en kulturkrock mellan papper och bildskärm, mellan rofylld tystnad och bråk och buller. DN börjar i dag en serie om bibliotekens betydelse för svenska författare, och apropos kulturkrock börjar Horace Engdahl sin berättelse år 79 e. Kr. med bokrullar som räddats ur askan efter ett vulkanutbrott i en romersk stad. Med bestrålning av ultraviolett ljus har man kunnat tyda de förbrända filosofiska texterna. Därifrån för Horace oss till Karlskronas stadsbibliotek, där han började låna böcker när han var tio år. I hans fantasi tycks avståndet litet mellan den bibliotekarie som betjänade de bildningstörstande romarna och den som räckte honom böcker i Karlskrona tvåtusen år senare. Också den personliga upplevelsen gräver han liksom fram ur ett arkeologiskt djup. Han jämför den med ”den känsla som forntidens människor hade när de trädde in i ett tempel”. När han steg in i biblioteket, trädde han över tröskeln till ”en annan värld”. Han minns dock inte att någon författare tände honom förrän bibliotekarien visade honom på Edgar Allan Poes skräckhistorier, där särskilt novellen Röda dödens mask gjorde djupt intryck. Han erfor det skrivna ordets makt att skapa en värld ”man inte kan fly ifrån”.
Jag som är född i ett tempel, nämligen i föräldrarnas sängkammare under Frälsningsarméns plattform i Jönköping medan hornmusiken spelade ovanpå, var däremot vettskrämd av tystnaden i biblioteket första gången jag var där. Jag var fyra år och familjen hade flyttat till Göteborg efter att först ha haft förordnande såväl i Malmö som Gävle. Möjligen kan de många flyttningarna ha gett mig föreställningen att ingenting var fast och pålitligt här i världen.
Den här dagen hade min storasyster Karin ansvar för mig. Hon var tio år äldre än jag, och hon älskade att läsa. Hon kunde inte motstå frestelsen att dra i väg till stadsbiblioteket med mig som påhäng. När jag kom in i rummet där man bara viskade blev jag misstrogen. När Karin började leta böcker på hyllorna, kände jag mig övergiven och gav upp ett tjut. Jag led totalförlust, som det heter på psykologiska. Då kom en tant och lutade sig över mig och viskade så högt som möjligt: ”Din syster är ju bara bakom hyllan!” Jag tyckte inte att Karin fick gömma sig för mig! Tanten förstod att hon måste göra något för att bevara bibliotekets ro, och kanske ville hon även försvara storasyster Karins läslust.
Då hände det. Tanten trollade. Hon slog upp en bilderbok framför min näsa och på minuten överväldigades jag av det vackraste jag någonsin hade sett. Små flickor i de sötaste uniformer! Grönt, vitt och rött. En stor, vänlig mamma som bjöd röda bär, liknande dem pappa och jag plockat i skogen.
Det var alltså Putte i blåbärsskogen som var min första konstupplevelse. Jag tror inte att jag fick låna hem boken, men den öppnade verkligen en annan värld för mig, ett tempel. Jag minns konstigt nog att jag drömde en gång att jag kom till ett land, där blåbärskvistarna hade frusit till is och att jag var i dödsriket och kände mig lika övergiven som jag hade varit på biblioteket. Och allt berodde på att jag skurit mig litet i fingret. Då kom pappa och böjde knä bredvid mig och tittade på fingret och sa att det inte var så farligt. Då fick allting färg igen.
Drömmen berodde på att jag lekt med pappas rakblad och att de vuxna blev förskräckta när de såg mina fingrar blöda. De grälade förstås och sa att man kunde dö av det. Och så drömde jag om det förfrusna paradiset och om pappa som gjorde sig liten som jag var och tröstade mig som blåbärsfar tröstade Putte, när han kände sig bortkommen i skogen.
I dag vet jag att Elsa Beskow målade Putte i blåbärsskogen samtidigt som hennes make Natanael målade kapellet i Djursholm. Båda var inspirerade av Viktor Rydbergs roman, Vapensmeden, där Mäster Gudmund säger: ”Naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel”. Så målar Elsa Beskow pärmbilden till sin bilderbok, så att blåbärsbuskarna bildar två portar, där spindlar vävt dekorativa nät som fångar aningslösa fjärilar. Sniglar bildar trösklar mellan de två världarna, den vanliga verklighetens och den som berikas av fantasin.
Det märkliga är att barnets nervsystem tog in det outsagda och använde det till en läkande dröm, precis som Mäster Gudmund i Vapensmeden menar att paradiset lyser fram genom de ”jordiska synerna”, den vanliga verkligheten. Och där är jag väl nästan tillbaka till Horace Engdahl och hans urgamla bokrullar i det tidlösa biblioteket, där man respekterar ”en annan värld”. En värld, menar jag, där den sinnliga tankekällan berikar oss.
