Dröm dikt myt. Stina Hammar

Evighetsbarnen är namnet på Beate Grimsruds senaste roman.

Jag märker att jag roas extra av att handlingen utspelas här i Tanto, där jag bor. Beate räddar mig dock snabbt från att tänka dokumentärt. Hon förklarar att romanen utspelas någonstans ”bortom gemenskap och ensamhet”: ”På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.”

 

Vi behöver en allseende mottagare. Jag har en vän som säger att när hon målar, så ser Gud     vad hon menar. På liknande sätt säger Beate: ”Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.”

 

När jag går min dagliga promenad upptäcker jag att jag tittar efter Siri som bor i de stora gula husen uppe vid Ringvägen eller efter André som bor med sin katt Kassandra i bananhusen vid Årstaviken i samma bostadsrättsförening som jag. Och var är kvinnan med det tomma hundkopplet, hon som förgäves kallar på en hund som heter Bosse? Många hundägare har jag sett och så småningom hälsat på, men ingen som ropat efter Bosse. ”Rymdörat har hört och rymdörat vet”.

 

Människan behöver känna sig sedd och hörd. För fem år sedan hette berättelsen som Beate Grimsrud skrev En dåre fri och handlade om hur hon i olika utvecklingsstadier styrdes av olika krävande röster. Rösterna är förstås sinnliga tankar som talar som i drömmen och inkräktar på det tysta dagtänkandet. Kanske blir det så för känsliga människor i en kultur, där man inte lär sig ta hand om sina drömmar? I den här romanen tar liknande tankar över hela kroppen. Siri önskar sig ett barn så starkt att hennes mens upphör. Hon går med putande mage och har svårt att acceptera att ultraljudsundersökningar konstaterar att magen är tom. Hennes ”amerikanska väninna” Louise skär sig för att finna lättnad för den inre smärtan: ”Min kropp är en dagbok, från dom dagar jag inte stått ut. Från dom dagar jag haft syrebrist och varit tvungen att skära en öppning för att kunna andas.” Ett bisymtom är att hon köper en mängd prylar hon alls inte behöver.  

 

Alla personerna berättelsen rör sig kring är enstöringar. De försöker fylla tomrummet med en hund eller en katt eller med stor försiktighet en annan människa. Vi kommer in i deras tankevärldar. Författarinnan ger sig god tid att berätta om var och en, även deras nattliga drömmars gränslösa hav: ”Louise blir drömd men vet inte om det”. André drömmer att han med pekpinne i handen står framför en världskarta och suddar ut gränser mellan länderna.

 

André är anestesisjukskötare. Han gillar sitt yrke – att söva människor. ”Han bär deras medvetande i sina händer. Han känner att hans fingrar har ögon som vakar över dem medan de är sövda”. Han kontrollerar blodtryck och andning: ”Jag gör så dom lever”. Han försöker bli vän med sjukhusfotografen Tomas, en svåråtkomlig enstöring sedan barndomen. Hans mamma försökte bjuda andra små barn att komma och leka med honom, men han såg dem som inkräktare som fordrade att få leka med hans leksaker. När André lockar honom till umgänge tänker han: ”Just nu sitter jag helt frivilligt bredvid en kompis.”

 

”Evighetsbarnen” är de människor ”som inte hängt med men inte heller ramlat av”, får vi veta. Beate Grimsrud berättar allvarligt medkännande och med en vänlig humor. Man är bunden, men man kan bli fri, eller åtminstone friare. Det finns segerögonblick, när verklig vänskap uppstår mellan Louise och Iris och mellan André och Tomas.

När romanen slutar hoppas André kunna sluta sitt arbete på sjukhuset och börja jobba på en vårdcentral för hemlösa. Och Siri och André möts i pyjamas på Tantolundens högsta topp. Så kan det gå när man knappat fel på mobilen! Där sitter de på en bänk, när kvinnan med det tomma kopplet hittar dem och säger att hon heter Barbro och att hon hatar Bosse för att han försvann.

 

Men det tar 389 intressanta sidor att komma till Tantos högsta punkt, där Barbro kastar kopplet. Detta är en bok full med förtvivlan och hopp.  Du får läsa själv. Långsamt!

 

 

Språnget ut i friheten är en mycket läsvärd bok, som Birgitta Holm har skrivit vid sin döende makes sida. Vi läser om befrielsens ögonblick i olika konstnärers verk, medan vi stilla är med också om livsvännens kroppsliga utslocknande – hans matsmältning, hans andning, hans hjärtslag noteras då och då i texten. Under slutskedet vid hans sida ser Birgitta filmen Dirty dancing, ochhon upplever dess budskap som ”kongenialt” med vad hon just är med om. I verkligheten som i filmen står ”den levda kroppen” i centrum, så som filosofen Merleau-Ponty betonar i motsats till Descartes kända tes ”Jag tänker, alltså är jag till”. Kroppens erfarenhet ställs mot tankens.

 

Kroppen har också sina intelligenta uttryckssätt och dit hör dansen. Birgitta är en hängiven dansare. Med hjälp av tangovännen och filosofen David Pilbäck utvecklar hon dansens fenomenologi och lär oss det viktiga begreppet ”meddans”. Kroppen följer inte bara musiken utan man dansar med någon. ”Rörelsen står att finna i den andres ögon”, lär vi oss i Dirty dancing. Den skickligedansaren”lyssnar in” var partnern befinner sig. Man använder sina sinnen, man ser och man lyssnar, innan man ”med bevarande av sina skilda individualiteter” finner kropparnas gemensamma rytm.

 

Filmens fråga handlar om ”hur vi är i världen med varandra”, summerar Birgitta. Hela boken kan ses som en hyllning till livskamraten, hennes mångåriga ”meddansare”. Det hon säger om hans livshållning är i själva verket det yttersta målet för alla språng ut i friheten hon berättar om: ”Att några människor skulle räknas mer än andra fanns inte på hans horisont. Inte heller dröjde han att ställa upp för andra, vad det än kostade.”

 

Men nu är det sent i livet. Hans hjärta tappar sin jämna rytm för att det börjar bli trött. En vindstilla kväll i augusti upphör han att andas. Birgitta hoppas att ”det också är ett slags språng ut i friheten”.

 

Det tillstånd som utlöser frihetens språng är alltid ett slags död man inte uthärdar. Man erfar som Viktor Rydberg ”tid och rum tillhopa” som ”ett hemskt, oändligt fängelse”.  (Kantat 1877) ”Den radikala svartsynen träder fram. Och med den glimten av ett annat tillstånd”, skriver Birgitta. Man tar språnget.

 

Rydberg själv vänder blicken inåt: ”Du mänsklighet, hav mod, hav tröst / ty du bär evigheten i ditt bröst”. Birgitta söker också gränslösheten i bröstet, i det tänkande vi brukar kalla ”hjärtat”. Man bryter vanetänkandet och når de andra människorna. Det gäller att ta tillfället i akt. Som när Gösta Berling, ”äntligen” stod i predikstolen och kände hela världen emot sig men plötsligt såg det unika tillfället -- kanske han aldrig mer skulle få chansen att få människor att lyssna! Inspirationen infann sig.

 

Jag lärde känna Birgitta Holm i slutet av 70-talet. Hon var mitt i slutarbetet med Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse. ”Ändteligen stadnade min släda!” utropar Beata Hvardagslag i Fredrika Bremers roman Familjen H. Äntligen satte författarinnan pennan i gång och bröt ny väg som kvinnlig författare! Birgitta var docent i Umeå och jag hörde talas om att hon själv bröt nya vägar. Jag höll på med en avhandling om Birger Sjöberg vid Stockholms universitet. Varken vid den litteraturvetenskapliga institutionen i Frescati eller hos Sjöbergsällskapet kunde jag finna någon förståelse för min psykodynamiska tolkning av Fridas visor. Men för mig var det jag såg en uppenbarelse. Birgitta skulle kanske förstå?

 

Mötet med Birgitta gav mod. Jag var inte ute efter någon examen, även om det hade varit bra att ha. Jag hade bara växt ur ett vaneseende och jag sökte tillfälle att få andra att se Fridas ”vårstädning” som en befrielseakt: ”Fönstrets vadd hon hastigt låter fara, / andas rutan klar i denna stund” – släpp in luft och ljus!

 

Språnget ut i friheten tas ofta i förhållande till ”byn” som vi lärt känna genom Sara Lidman, Birgittas nära vän. ”Såvitt man bor i en by, måste man bry sig”, citerar Birgitta ur Tjärdalen. Folkhögskolan var min by.  Jag brydde mig om de udda eleverna på folkhögskolan – det var de som hade lärt mig drömma. Men jag behövde inte alltid anpassa mig till ”byn”. Jag kunde gå i förtidspension.

 

Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen är det exempel i Birgittas frihetsbok som står mig närmast när det gäller tvånget att följa det inre trycket, trots att det tycks onödigt besvärligt.  Jag var liksom havande med en ”bortbyting” som ingen ville att jag skulle föda fram.

 

Men jag hade ju också skrivit den första biografin om Elsa Beskow. Jag vände mig till Elsa Beskows systerson psykologen Klas Guettler. Han erbjöd sig att sitta ordförande på det seminarium jag ordnade privat i Frescati för litteraturvetare och psykologer i min bekantskapskrets. Birgitta Holm var en viktig deltagare och hon tog med sin vän Rut Hillarp. På eget förlag gav jag sedan ut boken Drömfyllt rum, som Birgitta nämner i Språnget ut i friheten. Och så kunde jag fortsätta min ”dans”. Jag såg mig i drömmens människoögon och lyssnade till visan-i-örat som Birgitta berättar om i kapitlet Snart var luckorna bräckta. Så kunde jag lämna mitt bidrag till ”byn” som gav mig en halvtidstjänst på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö. De senaste trettio åren av mitt liv tog sin början.

 

I Språnget ut i friheten möter Birgitta Holm mångadiktare – Rydberg, Bellman, Karin Boye, Sara Lidman, Lagerlöf. Knausgaard, Ahlin – är ett urval som glatt mig personligen.

 

Den här bloggen kunde bli hur lång som helst. Men jag vill sluta med en glimt av Birgitta själv, tolv år gammal. Finklädd och välkammad har hon åkt färjan från sitt hem på Djurgården till Slussen för att komma till konstnären Nisse Zetterberg på Södermalm och bli avmålad. Konstnären förde håret bakom örat på henne och sa att koftan skulle hon ha på sig. Birgitta var bekymrad – så hade inte mamma tänkt när hon satte på den fina klänningen. Lägenheten var mörk, men i ett fönsterutsprång fanns ljus, och där satt hon sedan tyst. Men efter en kvart började Nisse Zetterberg nynna och så småningom sjunga en visa med ord som var ”kusliga och svårbegripliga”. Det var Ferlins En valsmelodi i tonsättning av Lillebror Söderlund. ”Melodin kändes sorgsen, men den grep mig, och med mitt blottade öra lyssnade jag ivrigt”:

 

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,

och Gud må förlåta mig somliga rader,

ty jag är ganska mager om bena,

tillika om armar och hals

 

Vilket ansvar hade Birgitta, den lilla modellen, för konstnärens bekymmer? Var hon själv en rad som Gud måste förlåta? Eller var hon ett rimord som saknades?

 

Kanske bjöd Nisse Zetterberg på visan han fick i örat? Han behövde tjäna pengar för att överleva: ”snart i min grop skola maskarna finna / att jag är ganska mager om bena…” Det gav lättnad att på något sätt uttrycka vad han kände. Birgitta blev ”allvarstyngd” men ändå ”uppbyggd”: ”Visan var ju vacker”!