Beate Grimsrud under rymdens jätteöra
Evighetsbarnen är namnet på Beate Grimsruds senaste roman.
Jag märker att jag roas extra av att handlingen utspelas här i Tanto, där jag bor. Beate räddar mig dock snabbt från att tänka dokumentärt. Hon förklarar att romanen utspelas någonstans ”bortom gemenskap och ensamhet”: ”På en punkt, men samtidigt på alla punkter, där bor vi alla. Delar varandras tankar. Tar emot och skickar vidare.”
Vi behöver en allseende mottagare. Jag har en vän som säger att när hon målar, så ser Gud vad hon menar. På liknande sätt säger Beate: ”Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.”
När jag går min dagliga promenad upptäcker jag att jag tittar efter Siri som bor i de stora gula husen uppe vid Ringvägen eller efter André som bor med sin katt Kassandra i bananhusen vid Årstaviken i samma bostadsrättsförening som jag. Och var är kvinnan med det tomma hundkopplet, hon som förgäves kallar på en hund som heter Bosse? Många hundägare har jag sett och så småningom hälsat på, men ingen som ropat efter Bosse. ”Rymdörat har hört och rymdörat vet”.
Människan behöver känna sig sedd och hörd. För fem år sedan hette berättelsen som Beate Grimsrud skrev En dåre fri och handlade om hur hon i olika utvecklingsstadier styrdes av olika krävande röster. Rösterna är förstås sinnliga tankar som talar som i drömmen och inkräktar på det tysta dagtänkandet. Kanske blir det så för känsliga människor i en kultur, där man inte lär sig ta hand om sina drömmar? I den här romanen tar liknande tankar över hela kroppen. Siri önskar sig ett barn så starkt att hennes mens upphör. Hon går med putande mage och har svårt att acceptera att ultraljudsundersökningar konstaterar att magen är tom. Hennes ”amerikanska väninna” Louise skär sig för att finna lättnad för den inre smärtan: ”Min kropp är en dagbok, från dom dagar jag inte stått ut. Från dom dagar jag haft syrebrist och varit tvungen att skära en öppning för att kunna andas.” Ett bisymtom är att hon köper en mängd prylar hon alls inte behöver.
Alla personerna berättelsen rör sig kring är enstöringar. De försöker fylla tomrummet med en hund eller en katt eller med stor försiktighet en annan människa. Vi kommer in i deras tankevärldar. Författarinnan ger sig god tid att berätta om var och en, även deras nattliga drömmars gränslösa hav: ”Louise blir drömd men vet inte om det”. André drömmer att han med pekpinne i handen står framför en världskarta och suddar ut gränser mellan länderna.
André är anestesisjukskötare. Han gillar sitt yrke – att söva människor. ”Han bär deras medvetande i sina händer. Han känner att hans fingrar har ögon som vakar över dem medan de är sövda”. Han kontrollerar blodtryck och andning: ”Jag gör så dom lever”. Han försöker bli vän med sjukhusfotografen Tomas, en svåråtkomlig enstöring sedan barndomen. Hans mamma försökte bjuda andra små barn att komma och leka med honom, men han såg dem som inkräktare som fordrade att få leka med hans leksaker. När André lockar honom till umgänge tänker han: ”Just nu sitter jag helt frivilligt bredvid en kompis.”
”Evighetsbarnen” är de människor ”som inte hängt med men inte heller ramlat av”, får vi veta. Beate Grimsrud berättar allvarligt medkännande och med en vänlig humor. Man är bunden, men man kan bli fri, eller åtminstone friare. Det finns segerögonblick, när verklig vänskap uppstår mellan Louise och Iris och mellan André och Tomas.
När romanen slutar hoppas André kunna sluta sitt arbete på sjukhuset och börja jobba på en vårdcentral för hemlösa. Och Siri och André möts i pyjamas på Tantolundens högsta topp. Så kan det gå när man knappat fel på mobilen! Där sitter de på en bänk, när kvinnan med det tomma kopplet hittar dem och säger att hon heter Barbro och att hon hatar Bosse för att han försvann.
Men det tar 389 intressanta sidor att komma till Tantos högsta punkt, där Barbro kastar kopplet. Detta är en bok full med förtvivlan och hopp. Du får läsa själv. Långsamt!
