Jag hör hans röst
”Här är karusellen / som ska gå till kvällen…” så sjöng den lilla prinsessan Victoria en jul, när hovet visade upp sitt familjeliv för svenska folket. Den visan var utanför programmet, det såg man på de vuxnas förskräckta miner medan prinsessan sjöng: ”för hahaha, nu går det ju så bra för Andersson och Pettersson och Lundström och ja!” Jag gladde mig som om jag oväntat hörde ett hjärta slå.
Erdogan, Putin, Trump och Jong Un kanske har liknande låtar i sina öron: ”tio för de stora och fem för de små…”. Men jag hör deras röster eka i mitt inre som en skrammelorkester av oro, när jag borde sova. De har alldeles för stor makt och vållar redan så många människors lidande. Till och med mina ritschratsch-visor är för snälla för det här sällskapet. Och vem vet vad deras oberäkneliga fingrar trycker på för knapp i morgon? En skrammelorkester ekar av de tomma tunnorna och deras fake news. ”Upp till kamp!” manar visorna. Tro inte att du är för gammal utan skynda dig: ”dagens stund är snart förliden…” Så därför skriver jag en blogg igen Jag tänker på mina barnbarn och visorna ropar ”Kom hjärtansfröjd!”
På morgonen när jag vaknar är bästa tiden för visan-i-örat. Under dagen lyssnar jag nu och då för att känna på klimatet. Domaredansen pågick häromdan – ”Alla de som i domardansen gå, deras hjärtan skola brinna”. Var visan ett eko av min önskan att Johannes Anyuru verkligen skulle få Augustpriset? Man kan aldrig veta, så är det med den symboliska ordningen, men man kan leka med sina tankar. Ibland är de mer exakta än man tror.
Är visan-i-örat en hörselhallucination? Karin Bojs skrev nu i veckan en hörna i DN under den hoppfulla rubriken ”Det hjälper att prata med sina demoner”. Dels berättade hon om den lättnad människor kände för tjugu år sedan, när hon på vetenskapssidan kunde visa en bild av förhöjd aktivitet i hjärnan vid hörselhallucinationer. Lättnaden var att det man hörde, fast ingen annan hörde det, inte var ren inbillning! Dels rapporterade hon om en forskargrupp på Kings college i London som utarbetat en metod att lära sig styra obehagliga röster, ja att uppfostra rösterna till att bli snälla!
Somliga människor tycker att visan-i-örat pinar dem entonigt och demoniskt. För mig är den en rik och kär resurs. Men om den inte vårdas kan den kanske bli ovänlig som en misskött hund? Blir man däremot vän med sin hund kan man ha nytta av dess väderkorn: Man skall uppfostra sin hund och lära sig förstå hur den tänker.
Men varför inte ta rösterna i sin tjänst från början? Jag kunde inte förstå deras betydelse i min ungdom. Men jag minns från tolvårsåldern när familjen flyttat utanför stan, hur överjagets skator kraxade sina måsten i mina öron, när jag vaknade en morgon. Det var skrämmande. Verkligheten fick drömkaraktär. Jag förstod plötsligt vad jag behövde Gud till. Han stod på min sida, även om all naturen näbbade mig! Det var en upplevelse. Först i 50-årsåldern började jag aktivt lyssna efter vad mitt nervsystem uttryckte i bilder, ord och musik. Den förnämsta vinningen var visan-i-örat.
Det diktatoriska överjaget som styr oss så mycket, ersätts av en vän: ”Var jag går i skogar, berg och dalar, / följer mig en vän, jag hör hans röst. / Väl osynlig är han, men han talar, / talar stundom varning, stundom tröst” (ps. 251 C. O. Rosenius)
