Fågelns ord
År 1982, då jag gav ut Drömfyllt rum, en bok om Birger Sjöberg, kom också Bengt Nermans tankebok Om erfarenheten En studie i skapandets villkor. Det råkade sig så att vi möttes på Biskops- Arnö något år efteråt. Bengt Nerman föreläste på journalistlinjen och jag såg mig om efter någon plats, där jag kunde utveckla mina idéer om att drömmar hör till folkbildningens område. Bengt intresserade sig för mitt arbete med Sjöberg och det motstånd jag hade mött. Under en promenad från lektionssal till matsal sa han: "Du skall inte använda det religiösa språket. Då är det ingen som lyssnar till vad du säger." Men det religiösa språket behövde sköljas i nya tankar, menade jag, så att det gick att använda, när det krävdes.
Jag hade ännu inte läst Bengt Nermans bok Om erfarenheten. Annars skulle jag vetat att han stod inför samma språkproblem själv. I inledningskapitlet skriver han: "Jag använder delvis ett religiöst språk här och jag gör det därför att vi har så ont om andra ord för det jag försöker tala om. Jag är inte troende. Men jag skulle inte kunna vara utan religionens språk. Med det går en hel dimension av verkligheten förlorad."
På försättsbladet till Om erfarenheten lyser några ord av Mäster Ekkehart: "Kom ihåg: först då födes Gud i oss, när alla vår själs krafter, som varit bundna och fångna, bliva lösta och fria, så att vårt samvete inte längre straffar oss och det blir tyst med alla våra avsikter,"
Vad betyder "alla vår själs krafter"? Det finns väl också onda tendenser? "Släpp fångarna loss!" ropar Fridas vän i sin frigörelseprocess, men han blir genast rädd: "Aldrig jag tror att det går / av sociala skäl." Hans skapare Birger Sjöberg var fullt medveten om hur lätt det var att snärjas av "Fridas" förbjudande röst : "Sådant väldigt liv du för!" Birger Sjöberg gjorde sitt personliga frigörelsearbete alldeles ensam, "födde Gud" endast med sina drömmars och melodiers hjälp. "Dikta är på frälsningskärra skaka. . ." står det i Kriser och kransar. För Bengt Nerman tog det tjugu års psykoanalys hos Stefi Pedersen för att kunna tysta tre negativa röster som förlamat honom: "Du måste! Du kan inte! Du får inte!" Han lärde sig lita på rösten som sa: "Du kan, du får, du är älskad". Där "föddes" kärlekens Gud i honom, den starkaste drivkraften av alla, ja, den som kan samordna allt.
Ett kriterium på kärlekens kraft är förhållandet till döden: "I en totalt omfamnande närvaro kan jag se och förstå också döden." skriver Bengt Nerman. "Kärlekens grundord är du", förklarar han. Ja, tänker jag, det är därför Birger Sjöberg säger du till döden: "Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut. . ."
Förändringen i sinnet berör alltså själva språket: "Verkligheten är inte given; den blir till i formuleringens ögonblick och i ett samspel mellan språk och erfarenhet, mellan sinnen och ord", skriver Bengt Nerman. Han skiljer på "livssynen" och "dikten" på samma sätt som jag skiljer på tankekällorna, "dikten är inte som livssynen ett verktyg, den är en källa", skriver han. Jag tänker litet annorlunda. Jag menar att också livssynen kommer ur en språkets källa som bjuder oss tankar och ord, "verktyg" som vi mer eller mindre medvetet beställer. Det går så vant att vi upplever oss själva som härskare. Jag är så gammal nu att jag ibland inte får den tjänst jag vant mig vid av minnets och historiens abstraherande tankekälla. Då blir det inga bloggar.
Men det är sant att vi upplever den sinnliga tankekällan som mer autonom än den andra. Den abstraherande tanken är mer förutsebar. Men i det oväntade ligger också skapandets möjlighet.
Hur svårt det kan vara att i en rationell kultur komma i dialog med den sinnliga källan ger Bengt Nerman oss ett drastiskt exempel på genom en dikt som beskriver kampen. Redan hans berättelse om hur den kom till visar oss de två olika språken. Först är vi i den vanliga verkligheten och i det vanliga språket: "I rännstenen där Spökparken börjar såg jag något hoptovat dammtorrt som jag inte visste vad det var men som gjorde mig våldsamt upprörd." Han kände att det var dött " var materia som hade ägt liv; samtidigt tyckte jag att det talade till mig." Där träder den sinnliga tankekällan in. Det är bara den som kan få sådana idér. Han tog mycket riktigt upp ett block och började skriva: "Död fågel. Kungstensgatan." Han skrev vidare, vad som kom för honom och det blev en lång monolog.
"Sen kunde jag inte komma längre. Jag tyckte fågeln talade till mig och ville att jag skulle skriva vad den sa."
Bävande inför något okänt i sig själv for han hem. Hans hustru kommenderade honom att lägga sig på golvet, satte sig på honom, klämde till allt vad hon orkade och sa: "Skriv!" "Och hon släppte inte upp mig förrän jag hade skrivit vad fågeln sa." Och det gick.
Han sprängdes inte sönder. Den färdiga dikten Död fågel. Kungstensgatan är skriven som repliker mellan "kärlekens grundord" "Du" och "Fågeln". Jag ser det som en dialog mellan tankekällorna som behöver varandra. Först talar den tvivlande, analyserande tankekällan: som vi brukar identifiera oss med:
(Du)
Vad spelar det för roll
om den här fågeln lever
eller om den är död
Vad spelar det för roll
om den är ruttnad, sönderäten,
vävd av drömska spindlar
eller hoppåtad av en galen modellsnickare
under 2000 arbetstimmar?
Vad rör det mig
om den är vuxen i stenen
luttrad ur träet
virvlad samman av damm, sand, hår,
avbrända tändstickor
Vad spelar det för roll
Sedan blir fågeln plötsligt representant för människan. Pronominet ändras till "vi":
Vad gör det om vi är döda eller om vi lever
om vi är sand, sten, jord, trä, damm,
svettdroppar på någons panna
blod på någon annans?
Vad gör det om vi flyger som ogräsfrön
faller som dagg eller torkar som koskit
Allt är ju samma, allt är ju liv
Sedan är det den sinnliga tankekällans tur. Den avfärdar argumenten. Det viktiga för den handlar om längtan, närhet och vänskap:
(Fågeln)
- Du talar så mycket
Det är ju mig du längtar efter
Kom närmare
rör vid mig
Jag kan svara
Den sinnliga tankekällan får ofta fågelgestalt i dröm, dikt och myt. Hos Birger Sjöberg var det lärkan "så svår att observera". Men jag vill också påminna om Hedvigs kråka i Göran Tunströms roman Tjuven! Den skrev jag om i bloggen I en kråkas gestalt.
Jag hade ännu inte läst Bengt Nermans bok Om erfarenheten. Annars skulle jag vetat att han stod inför samma språkproblem själv. I inledningskapitlet skriver han: "Jag använder delvis ett religiöst språk här och jag gör det därför att vi har så ont om andra ord för det jag försöker tala om. Jag är inte troende. Men jag skulle inte kunna vara utan religionens språk. Med det går en hel dimension av verkligheten förlorad."
På försättsbladet till Om erfarenheten lyser några ord av Mäster Ekkehart: "Kom ihåg: först då födes Gud i oss, när alla vår själs krafter, som varit bundna och fångna, bliva lösta och fria, så att vårt samvete inte längre straffar oss och det blir tyst med alla våra avsikter,"
Vad betyder "alla vår själs krafter"? Det finns väl också onda tendenser? "Släpp fångarna loss!" ropar Fridas vän i sin frigörelseprocess, men han blir genast rädd: "Aldrig jag tror att det går / av sociala skäl." Hans skapare Birger Sjöberg var fullt medveten om hur lätt det var att snärjas av "Fridas" förbjudande röst : "Sådant väldigt liv du för!" Birger Sjöberg gjorde sitt personliga frigörelsearbete alldeles ensam, "födde Gud" endast med sina drömmars och melodiers hjälp. "Dikta är på frälsningskärra skaka. . ." står det i Kriser och kransar. För Bengt Nerman tog det tjugu års psykoanalys hos Stefi Pedersen för att kunna tysta tre negativa röster som förlamat honom: "Du måste! Du kan inte! Du får inte!" Han lärde sig lita på rösten som sa: "Du kan, du får, du är älskad". Där "föddes" kärlekens Gud i honom, den starkaste drivkraften av alla, ja, den som kan samordna allt.
Ett kriterium på kärlekens kraft är förhållandet till döden: "I en totalt omfamnande närvaro kan jag se och förstå också döden." skriver Bengt Nerman. "Kärlekens grundord är du", förklarar han. Ja, tänker jag, det är därför Birger Sjöberg säger du till döden: "Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut. . ."
Förändringen i sinnet berör alltså själva språket: "Verkligheten är inte given; den blir till i formuleringens ögonblick och i ett samspel mellan språk och erfarenhet, mellan sinnen och ord", skriver Bengt Nerman. Han skiljer på "livssynen" och "dikten" på samma sätt som jag skiljer på tankekällorna, "dikten är inte som livssynen ett verktyg, den är en källa", skriver han. Jag tänker litet annorlunda. Jag menar att också livssynen kommer ur en språkets källa som bjuder oss tankar och ord, "verktyg" som vi mer eller mindre medvetet beställer. Det går så vant att vi upplever oss själva som härskare. Jag är så gammal nu att jag ibland inte får den tjänst jag vant mig vid av minnets och historiens abstraherande tankekälla. Då blir det inga bloggar.
Men det är sant att vi upplever den sinnliga tankekällan som mer autonom än den andra. Den abstraherande tanken är mer förutsebar. Men i det oväntade ligger också skapandets möjlighet.
Hur svårt det kan vara att i en rationell kultur komma i dialog med den sinnliga källan ger Bengt Nerman oss ett drastiskt exempel på genom en dikt som beskriver kampen. Redan hans berättelse om hur den kom till visar oss de två olika språken. Först är vi i den vanliga verkligheten och i det vanliga språket: "I rännstenen där Spökparken börjar såg jag något hoptovat dammtorrt som jag inte visste vad det var men som gjorde mig våldsamt upprörd." Han kände att det var dött " var materia som hade ägt liv; samtidigt tyckte jag att det talade till mig." Där träder den sinnliga tankekällan in. Det är bara den som kan få sådana idér. Han tog mycket riktigt upp ett block och började skriva: "Död fågel. Kungstensgatan." Han skrev vidare, vad som kom för honom och det blev en lång monolog.
"Sen kunde jag inte komma längre. Jag tyckte fågeln talade till mig och ville att jag skulle skriva vad den sa."
Bävande inför något okänt i sig själv for han hem. Hans hustru kommenderade honom att lägga sig på golvet, satte sig på honom, klämde till allt vad hon orkade och sa: "Skriv!" "Och hon släppte inte upp mig förrän jag hade skrivit vad fågeln sa." Och det gick.
Han sprängdes inte sönder. Den färdiga dikten Död fågel. Kungstensgatan är skriven som repliker mellan "kärlekens grundord" "Du" och "Fågeln". Jag ser det som en dialog mellan tankekällorna som behöver varandra. Först talar den tvivlande, analyserande tankekällan: som vi brukar identifiera oss med:
(Du)
Vad spelar det för roll
om den här fågeln lever
eller om den är död
Vad spelar det för roll
om den är ruttnad, sönderäten,
vävd av drömska spindlar
eller hoppåtad av en galen modellsnickare
under 2000 arbetstimmar?
Vad rör det mig
om den är vuxen i stenen
luttrad ur träet
virvlad samman av damm, sand, hår,
avbrända tändstickor
Vad spelar det för roll
Sedan blir fågeln plötsligt representant för människan. Pronominet ändras till "vi":
Vad gör det om vi är döda eller om vi lever
om vi är sand, sten, jord, trä, damm,
svettdroppar på någons panna
blod på någon annans?
Vad gör det om vi flyger som ogräsfrön
faller som dagg eller torkar som koskit
Allt är ju samma, allt är ju liv
Sedan är det den sinnliga tankekällans tur. Den avfärdar argumenten. Det viktiga för den handlar om längtan, närhet och vänskap:
(Fågeln)
- Du talar så mycket
Det är ju mig du längtar efter
Kom närmare
rör vid mig
Jag kan svara
Den sinnliga tankekällan får ofta fågelgestalt i dröm, dikt och myt. Hos Birger Sjöberg var det lärkan "så svår att observera". Men jag vill också påminna om Hedvigs kråka i Göran Tunströms roman Tjuven! Den skrev jag om i bloggen I en kråkas gestalt.
