Dröm dikt myt. Stina Hammar

.

 Jag bläddrar i den lilla boken Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. ”Om man är okunnig måste man vara mycket försiktig”, råkar jag läsa. Det är den kunnige Sten Bromans förmaning till musikkritiker som Horace Engdahl låter gå vidare. På ett annat ställe står om ”en orädd kvinnlig student” som varnade Horace Engdahl för att vara ”amateurish”.  Varför betonas att hon är ”orädd”? Är det inte självklart? Varför talar hon maktspråk själv? Generationer av manlig akademisk överlägsenhet mot ängsliga, förnedrade kvinnor kryper in under min hud.

Jag drog för säkerhets skull på mig igelkottaskinnet när jag gick in i texten. Jag röker inte och kan alltså inte heller dela den njutningen med författaren när han till slut tar en avspänd cigarett efter sitt genomförda samlag med den okände som förfört honom till att få ur sig de här aforismerna, alltså ”efteråt”, när boken är klar. Förföraren är i det här fallet för Engdahl inte en gud eller en musa utan snarare en ton – tonen av hans egen röst. Den frälser honom ur härmvärlden, där han undrar vilken mask av alla möjliga han skall bära.

Kanske är tonen minnet av att han för mycket länge sedan hörde någon säga sitt namn utan annan avsikt än: ”Så roligt! Där är du ju!” Jag tänker på hur titt-ut-leken med far i den prasslande häcken kring prästgården i Sunne blev till en språkets skapelseberättelse för Göran Tunström. I ”VAR KAN DU VARA?”- leken flätades språk och identitet samman. Men han var ju den sinnliga tankekällans tjänare, han.

Horace Engdahl är för mig motsatsen, den abstraherande tankekällans representant. På pärmen till Cigaretten efteråt ser jag en järnbur (som mina drömmar brukar stava med ”hj”). Bilden är reklam för ett cigarettmärke, ”Simon Arzt” (Simon Läkare antyder cigaretten som rituell medicin). Det är inte en kyrka, som ju pryder Tunströms roman om ett liknande problem, Berömda män som varit i Sunne, men jag ser ett litet utsirat hjärntempel. Det är som om jag skulle träda in i ett fängelse som jag med andan i halsen en gång lyckats fly från, för att finna vem som med ångest ropade mitt namn. Det måste varit jag själv.

Tittutlekens klassiska övning med identiteten lovar att vi finns också när vi inte syns. Man kan hålla fast vid sig själv. Man kan dansa i mörkret (”Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret” är ett Ovidiuscitat Engdahl ger oss, några ord på en hel sida). Jag litar på att någon kan hitta mig igen. Men Horace Engdahl påstår att han har förlorat sitt namn: ”Att växa upp, att vinna framgång, att `bli någon` är att förlora sitt namn”, påstår han. Men rösten har han ju kvar! Någonstans sitter han nog ändå i löven och prasslar som en ”amateur”! Att vara ”amateur” måste väl betyda att man gör något av ren glädje, precis som när man lekte tittut som barn.

Men den abstraherande tankekällan är farlig för identiteten. Kyliga ord reser sig på första sidan som om de vore livets mening eller förlust: resultatet, kalkylerar, framgången uteblir. Och sen finner jag värderingstrappan som lett till den nu värdelösa ”efterklokheten”: de bästa, de näst bästa, de vanliga, de obetydliga, de vedervärdiga. Dock under en demokratisk ordning som uttrycks på en sida med knappt tre insiktsfulla rader:

”I alla politiska system kan de som massan älskar få rättvisa. Rättssäkerhet betyder rättvisa åt de vedervärdiga.”

Fast innanför mitt igelkottaskinn viskar nu avundsjukan: ”De bästa tillåts av Bonniers förlag att bre ut sig på helsidor med bara en enda ynklig tanke som vore den visdomsord. De obetydliga tar sin frihet på bloggens demokratiska klotterplank, som Horace och andra i sin överflödssituation på ett konstigt -- avundsjukt? -- sätt förfular betydelsen av så här:

”Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet. …Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”.

Nej Horace! Att blogga är att dansa i mörkret. Och det är roligt det! Ibland hittar man någon annan dansare. Jag har ju dansat i många åldrar, men jag känner inte igen mig någonstans i den här hjärnburen utom i tittutleken. Det där som du hittar på om att man blir likgiltig för döden när man blir gammal, måste vara mycket ovanligt. Vi skyndar oss med allt vi älskar medan vi ännu kan prassla. Man är inte likgiltig inför något så avgörande.

Den negativa ton som jag vänder taggarna mot handlar inte om Horace Engdahl. Den tomhet han visar oss beror på den abstraherande tankekällan som drabbat honom.  Den styr den västerländska moderna människans upplevelser. Horace Engdahls tro på den går verkligen från grunden, bokstäverna:

”Bokstävernas former är det fasta, när allting annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen.” Den dag den lille Horace första gången gick vid sin pappas hand till skolan ”i den litet svala sensommarluften” är ett heligt rum i texten. Som när Orfeus fick lyran av Apollon: ”Något oerhört förestod.”  

”Han hade tolv år framför sig med uppgifter som skulle gå att lösa. Han skulle få sitta i ljusa klassrum och lära sig och bara behöva tänka på nästa lektion, och nästa, och nästa.”

Jag såg honom på universitetet. Han kunde läxan förstås. Han lyste. Men han skulle alltså förlora sitt namn? Men inte sitt ord och sin papperslapp ändå som Ferlins Barfotabarn?

Vi har skyddsänglar, och i texten finns två utvecklade drömmar och två drömfragment. Visst är Horace gömd i andra gestalter och djur. Men den sinnliga tankekällan ropar på honom där, ordet ”älska” finns i förhållande till att måla, han hör någon andas i telefonluren, ja, han hör faktiskt hjärtat slå. Det går inte att förneka. Hjärta och lungor och målande händer att älska med. ”Så roligt! Där är du ju!”

Min första blogg på det nya året – vad skulle det bli? Var det kanske dags att sluta nu? Då fick jag telefon från en okänd person. Det gällde en läsa-lätt-bok jag skrivit för längesen. Den heter Upp med händerna! och den kom ut 1967 på Svensk Lärartidnings förlag, Saga 517. Mannen som ringde mig höll på att skriva en akademisk uppsats om den debatt den lilla boken väckte i slutet på 60-talet. Jag blev minst sagt hemskt förvånad. Den där lilla boken – stack den fortfarande upp nosen? Någonting ur mitt fördrömska liv rörde sig i mitt nervsystem och sa att jo, det bodde fortfarande här. Och det hade ett ärende. Varsågod!

Under andra världskriget utbildade jag mig till förskollärare på Alva Myrdals seminarium, ”Socialpedagogiska”. Det var nytt – jag gick i åttonde kursen. Jag prisar denna skola, där vi unga kvinnor behandlades som vuxna personer med intellektuell kapacitet. Alva som var född 1902 hade själv fått strida för sin utbildning och hennes pojkvän Gunnar ansåg att det var en skam för kvinnor att visa sig i studentmössa. Det var 1922, året innan jag föddes. När jag blev vuxen och skulle välja yrka var Alva mogen och mäktig, och i den skola hon skapade skulle vi kvinnor bemötas på akademisk nivå. Att arbeta med barn var en vetenskap. Vi lärde oss allt om nervsystemet, om synapser och betingade reflexer. Läkare föreläste för oss såväl i barnmedicin som i psykiatri. Konstnärer undervisade oss i teckning och musik. Vi hade dagliga observationer i barngrupper som leddes av erfarna pedagoger i såväl Montessori - som Fröbelpedagogik.

Så såg fundamentet ut i det som senare indignerat har kallats ”den sociala ingenjörskonsten”. Det hör till mitt ärende att fundera över det. Jag kan se den slagsida som uppstod med den intellektuella vinningen, som jag naturligtvis ändå inte kan önska bort. Här fanns ett nytt och viktigt intresse för människans utveckling från spermie till vuxen människa. Det fanns ett kvinnligt perspektiv på yrkeslivet. Och barn blev intressanta. Nya sagor skulle rusta dem för den nya verkligheten – bort med älvor och prinsessor! År 1945 blev det dags för två starka kvinnor att bräda alla andra: Pippi Långstrump och Muminmamman. Och 1952 skrev en ledsen och ilsken Elsa Beskow en bilderbok för stadsbarn, Röda bussen och gröna bilen.

Det var så mycket elände som låg i luften. 1936 kunde man höra många svenskar uttrycka sig beundrande om tyska barn som visades upp vid olympiaden i Berlin. Vilken disciplin! Se! Lär! Nu 1942 – 44 såg vi från seminariets horisont med avsky och skräck på Hitlerjugend. Det sjöd av nya tankar inom pedagogiken. 1946 kom Mirjam Israels Det finns inga elaka barn med förord av Gustav Jonsson, ”läkare i psykisk barnavård vid Karlstads lasarett”. Det var ett år innan Barnbyn Skå kom till. Här fanns stor kärlek till alla sorters barn.

På seminariet kände vi detta frihetens vinddrag. Men behaviorismen var ju något som snabbt gick att pröva vetenskapligt, tycktes det. Vi fick träning i att lekfullt trycka på nervsystemets knappar för positiv och negativ förstärkning av beteendet. Precis så är det Jan Björklund vill rädda skolan i dag med provens och betygens hjälp.

Det fanns en tabuknapp som Alva la särskild vikt vid, och den gällde krigsleksaker. Nu skulle det vara slut med pojkars tillvänjning till militära ideal. Aldrig, aldrig fick ett barn lov att sikta på en människa! Aldrig! Ett tabu måste upprättas. Andlösa tog vi emot hennes uppmaning till fredsfostran. Därför betraktade jag det som en seger när min treårige gosse med avsmak avvisade ett leksaksvapen som en snäll tant gav honom i present på födelsedagen. Hur kunde hon tro att han ville ha det? Men jag stod rådlös när samme gosse reste sig i sin skyddade spjälsäng och frågade: ”Mamma, var kommer djuren under sängen ifrån?”

O, vad jag har letat! Jag visste från min egen barndom att det inte lönade sig att se efter och konstatera att det inte fanns några djur under sängen. De var där ändå! Om den sinnliga tankekällan hade vi inte lärt något alls på seminariet. Den lydde inga knappar. Och min egen barndom var ju så tokig på alla vis. Därför hade jag alltid mörkskräck. Men hur kunde mina barn (uppfostrade i verkligheten!) ha samma rädslor?

Upp med händerna! handlar om en utsiktspunkt på vägen. I tidskriften Barn nr 6 1968 skriver jag en artikel om vad jag brottades med då: När barn leker krig. Det gjorde mina barn minsann. Jag ville genom den lilla boken hjälpa barnläsaren att ställa frågor. Jag ville locka de vuxna bort från fixering vid det ytliga beteendets knapp, den som ser så farlig ut för att den väcker de vuxnas skam över den råa värld de bjudit barnen till, och rikta deras uppmärksamhet på sådana mobbninglekar som jag såg lärare blunda för. Att det fortfarande i dag är aktuellt bloggade jag om i Lek blir våld 14 sept. 2011.

Igår läste jag på DN.Debatt en sida om våldsamma datorspel (VS). Tre ansedda forskare vid Karolinska institutet säger att Statens medieråd har alldeles fel när rådet bortser från de hälsorisker VS skapar. ”Medierådets slutsats står i bjärt kontrast till en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis”, står det. Ja, jag trodde väl det. Fostran lönar sig, och fostran sker naturligtvis också genom dataspel. Positiv förstärkning av våld i timmar. Vem vill ha det? Någon? Marknaden?

Ty fostran är inte bara kognitiv. Den är känslomässig också. Det finns osynliga djur under sängen, och de är inte lätta att tas med. Kanske pangpang egentligen riktar sig mot dem? Då får man aldrig nog av våldet. Därför behöver vi tala om den inre förstärkning av mänskligt beteende som våra drömmar ger. Och visan-i-örat.

Så här till jul lägger jag stjärna med ett urval av årets bloggar. Har det jag råkat välja i år beskrivit någon särskild aspekt på det jag alltid talar om? Jag söker tecken i bokstäverna, och jag bestämmer mig för ”fågel”,”ordskog”, ”blixt” och ”stjärna”. Det visar sig nämligen att såväl den första bloggen, Bengt Nerman och Mäster Ekkehart 15 januari som den sista bloggen, Ernst Josephson och törnrosen den 15 november, har en fågel som emblem. Fågeln är en vanlig representant i dröm och dikt för den sinnliga tankekällan. ”Ordskog” representerar däremot den abstraherande tankekällan.

Den första och den sista bloggen berättar båda om den sinnliga tankekällan som något både åtråvärt och farligt. Det gäller själva existensen. Bengt Nerman kämpar för att ge röst åt en död fågel han funnit på Kungsstensgatan. Allt är så tryggt det kan vara på den abstraherande tankekällans villkor: tid och ort och tillstånd. Och vad skall en död fågel ha ord till? Där passeras en gräns. Den verkar lekfull, men den kastar kull hans kropp. Hans hustru sätter sig på honom och klämmer till: ”Skriv!” Så gjorde han det: ”Jag gick inte sönder!” Hur hotad han hade känt sig!

Ernst Josephsons tavla Gåslisa berättar om en energi som i Kristusgestalt bryter in i hans hjärta. Flickan i tavlan har en gås vid sin fot, en sagofågel med krona på vingen. Men den kamp som ligger bakom tavlan kostade Josephson hans klara förstånd och man var rädd att han skulle begå mord i tron att Gud krävde ett Isak-offer av honom som av Abraham.

Det är dessa bloggar som inramar året. I bloggen Fridsfursten funderar jag kring en undersökning av om Aristoteles hade rätt i tesen: ”Inget äkta geni utan ett stråk av galenskap”. Han hade rätt, sa vetenskapen.

Men tesen är vilseledande. Världens galenskap beror kanske faktiskt på att vi inte lärt oss tänka med den sinnliga tankekällan. Vi har inte lärt oss dess lagar. I Zusaks Boktjuven lär författaren oss att Hitler planterade en ordskog, där romanens huvudperson Liesel klättrade. Liesel är den arketyp jag kallar för Ögonflickan, och när hon såg vad som skedde judarna fällde hon en tår. Ur tåren kom ett frö, ur fröet ett träd, som dömdes att sågas ned. Men yxan vägrade. Ingen kunde såga ned det trädet.

I vilken ”ordskog” lever vi? Det har många frågat sig efter årets förfärligaste händelse här i Norden. Det förfärligaste tecknet i årets bloggar är blixten som jag såg i drömmen i den kolmörka omedvetenhetens natt. Drömbilden har blivit mig ett minnestecken för den massaker som skedde i Norge den 22 juli. I dag vet vi med vetenskapens hjälp att förövaren Behring Breivik trodde att han själv var utsedd till Norges härskare. Han levde i sin egen bubbla, säger man. Jag tror att det var Beate Grimsrud som sa att han var ”opratad” som så många andra. Jag tänker på gruppvåldet i dagens skolor, som flera gånger i höst belysts i tidningarna. I vilken bubbla skall vi härnäst titta in?

Breivik hade aldrig lärt sig den Ekelöfdikt jag citerar i Liten demokratiblogg:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem

Han trodde att han skulle härska över andra. Han hade aldrig talat med sina inre kamrater, såsom Beate Grimsrud lär oss. Hon ger dem namn som Esben, Erik, Eugène. De blir sidor av Eli, jaget, precis som Göran Tunström i Ökenbrevet lät lärjungarna bli sidor av Messias:

Tillsammans bildade de en väldig stjärna, som spred ut sig över öknen och det knastrade under deras fötter, medan de gick, varje gruskorn sprang sönder, kristaller bildades och steg mot skyn.

Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.

Av omständigheterna leddes mina tankar till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.

Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )

Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i samma dröm ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:

”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.

Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.

Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt hade varit styrt av samhällets krav och därmed av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näckens spel i drömmen ”det var inte dåligt”. Men det rymde inte hans egna djupaste känslor. Flickan i drömmen, den döda systern, påminner om barndomens närhet och frihet. Men hon är också en Eurydikegestalt som representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker det som fattas i helhetens blomsterkrans. Konstnären längtar så ivrigt efter att måla denna äkthet att händerna blöder i drömmen.

Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham i Gamla Testamentet hade utmanats att offra sin son Isak.

”Gud” är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Prästen där kan ju påminna om att Gud sände en ängel som bestämt satte stopp för Abrahams offervilja. Och Österlind, det hotade barnets far, såg med all sin takt och vänskap till att Josephson förflyttades över Paris och hem till Stockholm.

Man kan rädas den sinnliga tankekällan för mindre galenskap än detta. Men vad gjorde den rationella, förnuftiga tankekällan med kärleken på 1800-talet? Jag erinrar mig Carl-Johan Vallgrens roman Den vidunderliga kärlekens historia. Jag tänker på hans liknelse: människan var som den skarabé som stelnat i bärnstenen på läkarens hustrus ring. Liknelsen utvecklas vidare genom de två prostituerade kvinnorna som läkaren samtidigt förlöste, den ena med ett vidunderligt pojkmonster, den andra med en underbart vacker flicka – en bild av den djupa klyvnaden i vårt patriarkala sätt att tänka. De två barnen älskade varandra. Också i den här berättelsen dog flickan, men hon förblev en kärleksfullt styrande röst i pojkens längtande inre. Hon var skyddsängeln som hejdade hans mördarhand.

Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis, en monstersjukdom på 1800-talet. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg, hans ”darrgräs och törnrosblad”. Men var också en grund till hans lidelsefulla längtan efter att vara skuldfri och ren som naturen själv. Vems var skulden till det som hänt honom?

Ett av mänsklighetens problem är att hantera människovärdet så att ingen blir förövare och ingen blir offer. Det är Abrahams problem och det är Jesus utmaning. Somliga människor utnämns till syndabockar, andra ”tar det på kroppen” som Rut Hillarp gjorde. Lösningen av detta problem kräver båda våra tankekällor.

Ernst Josephsons familj var av judisk börd. Han konfirmerades i synagogan, men familjen var inte ortodox utan smälte också in i kristen svensk 1800-talskultur. Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekälla att berätta om den för honom möjliga helheten. Gåslisa är en ljus, svensk folkviseflicka som kammar sitt långa hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden. medan den högra böjs så att den skiljer det beräknande huvudet från kroppens åtrå, samtidigt som hon med armbågen bjuder en nyponros till en mörk, judisk gossegestalt, en mycket ung Kristus med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll.

När Ernst Josephson var så ung som gossen i tavlan, hade han ännu inte mött erotikens fullvuxna kraft. Kanske erinrar Gåslisa om den ödesdigra stunden, då han smittades av en troligen enkel och fattig flicka med syfilis? Hon visste kanske inte att hon var sjuk och kunde fördärva hans liv. På ett bakvänt sätt bjuder hon sin ros med törnen till den oskyldige gossen. Genom sin åtrå var han i den stunden ett frivilligt offer som den strålande Kristus, och Gamla Testamentets rättfärdiga Gud hade ingenting att fordra. Tavlan utstrålar förlåtelse.

När jag ser på Josephsons gosse-Kristus tänker jag på en insektskropp med strålande vingar. Det beror kanske på Vallgrens förstelnade skarabé, till vilken den utgör en motsats.  Men det beror också på Elsa Beskow.  Kanske var hon inspirerad av Josephsons Gåslisa när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack ”skalet” och han blev ett med lågan. (1921)

Kanske räddade Josephson sin själ från absolut sönderfall genom att måla Gåslisas möte med det strålande Kristusbarnet? Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit i kärlekens eld med stor smärta, darrgräset har berört hans innersta och törnrosen har fått sin plats hos fridsfursten som bär alla våra bördor.

Så mycket intressanta utställningar finns just nu att se i Stockholm. Kanske får jag tillfälle att gå på någon av dem. Men när åldern försvårar villkoren att se det nya, är det desto viktigare med det förråd man har i minnet. Glöm inte det, ni som ger pengar till skolor och folkhögskolor! Det de unga ser nu skall framträda på hjärtats väggar en gång, när den själlösa åldringsvården tar vid! När vi inte ser och hör det yttre så skarpt längre, kan konst, dikter och visor till tröst fortfarande färga våra tankar och drömmar.

Av omständigheterna leddes mina tankar i veckan som gått till två målningar av Ernst Josephson (1851 – 1906): Strömkarlen (1884) och Gåslisa (1889). För min generation är de kända på samma sätt som folkvisor är kända eller som blommor och fågeldrillar är kända. Länge räckte mina vykort av Strömkarlen som jag sände till vänner och bekanta.

Men för konstnären själv blev de tavlorna inte någon triumf, läser jag i Hans Henrik Brummers vackra bok Ernst Josephson målare och diktare. Målningen Strömkarlen avvisades från Salongen i Paris och nio år senare även från Nationalmuseum, när prins Eugène ville donera den dit (1893). Den avvisades eftersom prinsen fordrade att den skulle hänga framme. Den hamnade i stället i Oslo. Gåslisa målades under en period när konstnären inte kunde ansvara för sig själv. Den räknades till ”sjukdomskonsten”. Den hänger på Valdemarsudde (www.waldemarsudde.se/konstsamlingen/saml_josephson_gaslisa.htm/ )

Josephson var dock en ansedd målare, som hängivet kopierat de gamla mästarna och ägnat sig åt historiemålningar och porträtt. Men det var något oljefärgen inte kunde fånga, hur han än ansträngde sig, något i naturen, menade han. Vid en fors i Eggedal i Norge drömde han om Näcken med sitt långa silverskägg ”som spelte ur djupet det bästa han förmådde (och det var inte dåligt)”. På en äng såg han i drömmen ”granna, främmande blomster”. Men där var också en mörk flicka som påminde om hans döda syster, när de båda var barn. Hon band en krans av ängsblommor:

”Giv mig darrgräs och törnrosblad, sade hon milt, men med långa stjälkar, sade hon, nu som då. Jag var så ivrig att skynda mig, händerna blödde av törnen”.

Flickan band sin krans och gav den åt drömmaren som ville kyssa hennes hand men vaknade med tårar på kinden.

Man kan säga att det måleri som Josephson hade ägnat sig åt var styrt av den rationella tankekällan – och som omdömet var om Näcken i drömmen ”det var inte dåligt”. Men flickan i drömmen representerar den sinnliga tankekällan som överskrider tid och rum och söker helheten. Konstnären längtar efter att nå denna äkthet så att händerna blöder i drömmen.

Jag tror att den här drömmen med darrgräs och törne och blödande händer förebådar den sinnliga tankekällans översvämning på den ödsliga ön Bréhat utanför Bretagne, där han bodde en tid tillsammans med en familj Österlind, man och hustru och litet barn. Man lekte spiritualistiska lekar och gränserna mellan yttre och inre verklighet sattes ur spel. Stagnelius, Swedenborg och Bellman var ibland de ”kungar och procentare” som kom med råd till sällskapet i Josephsons stuga: ”Hos dem alla finns en gnista av Gud”. Men det blev verkligen farligt, när Österlind förstod att Josephson hotade hans lille son till livet i tron att Gud fordrade offret, precis som Abraham hade varit villig att offra Isak.

Gud är svår att hantera – det är därför den rationella tankekällan har låst in honom i kyrkan. Men vad gjorde den rationella tankekällan med kärleken på den tiden? Ernst Josephson smittades vid 24 års ålder av syfilis. Hans kärleksliv var för alltid stympat. Detta utgjorde en del av hans oerhörda sorg.

Tavlan Gåslisa är som jag ser det ett försök av Josephsons sinnliga tankekällan att berätta om den möjliga helheten. Där sitter en ljus flicka, och kammar sitt hår. Hennes vänstra arm bildar en bestämd gräns mot yttervärlden, medan den högra skiljer huvudet från kroppen, samtidigt som hon med armbågen kan bjuda en nyponros till en gossegestalt med törnekrona. Ljus strålar från honom åt båda håll, som vore han en insektskropp med strålande vingar.

Kanske var Elsa Beskow inspirerad av Gåslisa -- som hon förstås kunde se på Valdemarsudde -- när hon diktade om det lilla trollet Bubbelemuck, som längtade så efter att få vingar. ”Vingarna skall växa inifrån” lärde honom trollsländefeen. När han räddade skogen från eldsvåda sprack skalet och han blev ett med lågan.

Så tänker jag när jag ser den hjärtats tavla som kallas Gåslisa. Skalet kring Josephsons längtan har spruckit med stor smärta och åtminstone törnrosen har fått sin plats.

Båtarna är uppdragna och ligger vintertäckta vid Årstaviken. Utmed Tantogatan lyser ännu löven gula. Oktober har gått så rasande fort, och naturens förvandling tycks mig också häpnadsväckande snabb, och ibland skrämmande. Det klara vattnet som fanns i min ungdom i Östersjön är hotat, men när dagen är het badar människor alltjämt på egen risk i Årstaviken.

Nedsmutsningen skrämmer. Vi är så mycket folk på jorden som vill ha mat och vatten och hälsa och njutning. I millioner år visste vi inte om varandra. Sen började vi slåss och underkuva varandra. Vi skröt och gjorde sagor om varandra. Så var det ännu när jag var barn och tyckte att tusen år var en lång tid. I skolan fick jag lära mig utantill t.ex. Runebergs Soldatgossen:

 Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann
vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
där stod han glad, där han sig ställt.
Han var min fader, han!

Den dikten var populär 1939, när finska vinterkriget bröt ut. Jag började just i gymnasiet på Kungsholms läroverk som en av de första årskullarna, där även flickor togs in, och Finlands sak var vår. Min storasyster hade gått där ännu tidigare förstås, och när hon svarade rätt på en fråga sa läraren: ”Jaja, en blind höna hittar också ett korn!”

Så var det alltså alldeles nyss. Vi hade ganska nyss fått rösträtt. Mitt yngsta barnbarn har nu gått i samma skola, som nu är en helt annan skola. Av pojkläroverkets atmosfär som höll på att kväva mig, fanns ingenting kvar. Hennes kamrater kom från många håll i världen. Undervisningen var på engelska i alla ämnen.

Nu vet vi att vi är sju miljarder invånare på klotet. Våra barnbarn strör ut sig i olika världsdelar. Till det positiva som har hänt under min livstid räknar jag att jordklotet har krympt till ett litet stoftkorn i de oöverskådliga vintergatornas natt. I samma stund som rymden blir så väldig omkring oss kommer vi närmare varandra, vi som i alla fall bor tillsammans på det här dammkornet en kort stund i ljusårens tideräkning. Jorden är vårt fosterland, men det är inte så självklart att vi skall överleva som art så länge till. Vi måste hjälpas åt med luft och vatten och med det demokratiska sättet att leva.

Det demokratiska sättet att leva är nyare än vi tror. Det är också mot naturen, det har Darwin lärt oss, och många tror på honom. Den starkares rätt är så lätt att förstå att allt annat fortfarande kräver ohyggliga bevis. Så som människovärdet gör.

I skräcken för demokrati förenas terroristerna” löd rubriken på en artikel i DN i förgår av Ola Larsmo. Han ställde frågor. Vad var drivkraften bakom självmordsbombaren i Stockholm för ett år sedan i december, eller bakom de förfärliga dåden mot socialdemokratisk ungdom på Utøya i Norge för tre månader sedan eller bakom dödligt serievåld som förekommit flera gånger mot invandrare?  Larsmo föreslår dels hatet mot det moderna, dels drömmen om det rena landet.

”Det moderna” är det demokratiska försöket. Jens Stoltenberg framhöll att fördjupad demokrati var det enda värdiga svaret på terrorismen. Så tröstade han sitt folk. Våldet hade trots allt inte vunnit! Mer öppenhet, mer demokrati, mer humanism, talade han om. Ola Larsmo undrar hur vi skall komma vidare med de orden. Det är som om man vore rädd att diskutera själva ”nyckelbegreppen”, menar han. Var finns riktningen? Vi lider av ”framtidsbortfall”, skriver han.

Det kanske inte går med pengar. Det kanske inte går med förnuftet ens. I SvD skriver rättssociologen Stefan Larsson i dag om metaforens betydelse i det rättsliga språket. ”Metaforer är grundläggande för vårt tänkande”. Åsa Beckman pekar i DN på romanens möjlighet att öka vår inlevelse: ”En stark roman kan göra oss litet mänskligare”.

Romanen är en jättestor metafor. I demokratins namn måste vi lära känna vår egen ”roman” och vår personliga metaforvärld. Vi måste använda våra drömmar och med dem till hjälp vidga vårt eget hjärta. Som Tranströmer skriver i dikten Air mail:

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.

Från i natt minns jag inga drömmar. Inga morgonord heller. Mina alldeles vanliga tankar kretsade i stället stillsamt men obevekligt kring Birgitta Holms biografi och hennes urval ur Rut Hillarps dagbok. Jag tänkte särskilt på en recension igår i UNT av Therese Eriksson: ”Så nära får ingen gå”. De känslor Therese Eriksson redovisar är motsägelsefulla: ”besvikelse, beklämdhet och inspiration”. Dessutom ”tacksamhet och ilska” för att Birgitta Holm ”brutalt raserar hela min romantiserade bild av Rut Hillarps liv och författarskap”… ”för oss läsare hade det nog trots allt varit bättre att få leva kvar i tron att litteratur i första hand är litteratur”.

Jag tänkte på min egen starka känsla av sorg, när jag läste samma böcker. Ja, också mina känslor av förskräckelse. Skulle vi nu slåss för något så svårt igen? Men hela tiden var jag övertygad om att det var rätt av Birgitta Holm att följa Rut Hillarps önskan. Min bror Olov Hartman, präst och författare, också citerad i biografin, sa en gång till mig om mina drömmar: ”du skall ge ut dem en gång, otolkade”. Nej, aldrig, var mitt svar. Jag skall tolka. Läsarna gör inte det, om de tror att det handlar om litteratur. Jag vill visa att drömmar är en samvetsresurs. Att människans innersta önskan är syskonskap och frid på jorden. Att det är det enda som båda tankekällorna belönar. Vi har bråttom!

Människan är i första hand kropp. Vad säger min kropp? Det kan vara en mycket viktig fråga för den som söker sanningen bortom de ideala ordens olidliga lätthet och vill övervinna barnets förfäran för en överjags-Jesus som skulle komma ur skyn för att gå tillrätta med människobarnen de små. Idén kunde vara demokrati och jämställdhet. Men kroppen utan drömmar kom med ”kvinnans underkastelsedrift, så svår att förneka”, skriver Birgitta Holm. Rut skrev: ”Denna svaghet för don-juaner, he-män och knölar. Som man alltid förlöjligade! Man borde undersöka den i stället.”

Hon tog det på kroppen – medvetet som Kristusdårar gör. Ja, hon gjorde sig själv till en bild, som var svårare att tänka bort än en litterär text. I dag mer motbjudande än korset som vi ju bär som ett ofarligt smycke.

 Om Rut Hillarps texter förlorar i kraft och förmåga till kierkegaardslig anstöt, så vittnar hennes liv, blodet bakom texterna. Alla behöver tänka till, om demokratin skall kunna fördjupas, som Jens Stoltenberg hoppades, när Norge drabbades av vansinnesdåd den 22 juli. För vi behöver fråga oss varifrån våld och tortyr kommer. Om inte idealen räcker till – vad gör vi då?

Ann Heberlein skriver i dag i DN under rubriken ”Tortyren ökar i världen” om tre böcker som behandlar ämnet. I kampen om terrorismen är nästan allt tillåtet. En amerikansk rättsfilosof, David Luban, skriver om ”en liberal tortyrideologi”. Om man tror sig kunna hindra ett terrordåd genom att tortera en människa till upplysningar, så kommer tortyren till nytta. USA:s tortyr i Guantanamo sprider sig som virus över hela världen, anser Clive Stafford Smith som företrätt Guantanamo. Detta har lett till mer extremism, inte mindre. Tortyr förekommer i 90% av alla länder, säger Manfred Nowak.

Är våra ideal bara glänsande fernissa? Ja, om inte kroppen är med! Kroppen är som folket, som gör revolution mot diktatorn. Ordet ”nåd” har för mig innebörden att vi har givits möjligheten att se och välja genom många sinnen och två tankekällor. Utom den abstraherande tankekällans överjag har vi också fått nattens drömmar och visan-i-örat. Jag drömmer numera inte så mycket som förr. Jag tror att de alldeles vanliga tankarna jag hade i morse säger mig: ”Vi, den abstraherande tankekällans representanter, har nu i många år lyssnat till den sinnliga tankekällans önskningar. Vi har lärt oss. Skriv!”

 Jag var en stund på förlagets releasefest för Birgitta Holms böcker om Rut Hillarp. Det var mycket folk där, och på grund av min höga ålder gick jag hem tidigt. Men jag hann höra Magnus William-Olssons fina analys av Birgitta Holms arbete och Aase Bergs samtal med Birgitta om förhållandet mellan henne och Rut. Jag hann känna människors engagemang och värme.

Under dagen hade jag själv skrivit bloggen om ”dygnet Lärktopp” och jag tyckte nu att Birgitta själv gömde ”den lilla lärkan grå” i sina snabba lätta rörelser bland alla oss andra som samlades utifrån den kallgrå höstkvällen. Inom mig bar jag en förnyad förundran över hur min dröm om Ruts ord i Paris i oktober 1984 tycktes korrespondera med drömorden i mitt öra nitton år senare, den där morgonen i november 2003, när jag under dagen skulle få veta att Rut tagit sitt liv med en plastpåse över huvudet. Dygnet Lärktopp 1984 förebådade på ett märkligt sätt Godhetens outsinliga påse 2003 och underströk än en gång skillnaden mellan det förgängliga vi andas i den atmosfär vi tär på, och den outsinliga anden. Ja, begreppet för dessa upplevelser är för mig just ”anden”, adekvat och vackert.

Drömmens ord nådde mig snabbare än telefonbudet från Birgitta, och så har det varit ofta när det gällt mina nära och kära. Drömmen och visan vet, jag anar om jag vågar, men veta säkert kan jag inte – där måste intellektet pröva. Jag menar att det vi kallar ”anden” måste vara en naturlag, en samvetslag som går djupare än överjaget. Drömmen och visan-i-örat är dess verktyg, men den griper in i hela vårt känsloliv och överjaget som tjänar marknadskrafterna ifrågasätts. Överraskningen är dess mest övertygande kännetecken.

Diktare gestaltar ”anden”. Den är som Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm, han som far runt jorden på 40 minuter. Den är som journalisten Bror Fogel i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes:

Bror Fogel syntes nämligen överallt på en gång, och den, som på förmiddagen klockan elva observerade honom i kretsen av en kvinnlig välgörenhetskommitté, där alla pratade i munnen på varandra, fick inte bli förvånad, om han ögonblicket därpå hörde talas om, att Fogel just nu satt nedlutad vid ett referentbord på rådhusrättens sessionssal för att draga det väsentliga ur ett skandalöst konkursmål. Samtidigt kunde en annan del av Fogel, den nämligen som hade i uppdrag att livnära honom, intaga en kopp choklad……

Birger Sjöberg hade förstås inte hört talas om kvantfysik och inte heller om de svårstuderade neutrinerna  som förflyttar sig snabbare än ljuset. ”I en värld där signaler kan bryta igenom ljusvallen, kan verkan föregå orsaken",  skriver en doktor i teoretisk fysik, Mikael Smedbäck, i DN torsdag den 13 oktober. ”Rumtidsväven är till stora delar outforskad”.

Så är det också med den sinnliga tankekällans vävar av dikt och dröm. 

Det första jag la märke till hos Rut Hillarp var hennes skratt. Första gången jag såg henne var vintern 1982, då jag hade mitt privata seminarium kring det manuskript om Birger Sjöbergs Fridavisor som aldrig blev en doktorsavhandling. Det var Klas Güettler som gav mig mod att ta saken i egna händer. Han var docent i psykologi vid universitetet och ställde upp som ordförande vid mitt seminarium. Litteraturen representerades av Birgitta Holm, som då var docent i Umeå. Jag hade kontaktat henne, eftersom jag snappat upp att hon redan då var öppen för nya sätt att tolka litteratur. Hon blev intresserad och vågade stå på min sida. Hon förde med sig sin vän, Rut Hillarp. Intresserad och skrattlysten satt Rut där. Vem var hon? Sommaren efteråt möttes vi på ett seminarium på Biskops-Arnö och jag minns hur gott Rut skrattade när jag föreslog att ”samlingstankars stora hus” i Lilla Paris syftade på sparbanken. Ett sådant insiktsfullt skratt lever man länge på. Jag hör det än.

I oktober 1984 träffades Rut Hillarp, Birgitta Holm och jag händelsevis i Paris. Jag ser i min dagbok att vi på Grand Palais såg en utställning om antika modergudinnor på Cykladerna. Jag minns små dockor och jag tycker mig minnas att Rut var fascinerad av deras fyrkantiga kroppar. Vi pratade nog om Julia Kristeva och hennes tanke att språket grundläggs av modern som är en behållare för joller och språklek, ”choran”, och detta är grunden för poesin. Vi gick sen till Jeu de Pomme och såg van Gogh, och slutligen såg vi en Doréutställning på Hallarna. Den gjorde det starkaste intrycket. Rut berättade att man i hennes barndomshem hade en bibel med illustrationer av Doré som hade skrämt henne. Särskilt rädd hade hon varit för berättelsen om att Jesus skulle komma tillbaka på skyarna för att döma levande och döda. Om man inte var redo då ...

Efteråt drömde jag att Birgitta, Rut och jag gick över en stor gata i Paris, medan all trafik stannade och väntade tills vi hade passerat. Vi gick sedan på en smal trottoar litet efter varandra. Rut vände ansiktet bakåt mot mig och sa: ”Det är dygnet Lärktopp”. Hon måste säga det två gånger innan jag uppfattade vad hon sa, eftersom vi då stördes av trafikens brus.

Sen sa hon: ”Kan det hända i en, kan det hända i flera ….” Jag förstod att allt hon sa avsåg  Jesu uppståndelse, som Doré gjort en så trevlig målning av – förvåningen speglad i hans ansikte ”som ett häpet och lyckligt ljus – ett medvetandets underbara ljus”, skrev jag i min dagbok. ”Dygnet Lärktopp” syftade på Birger Sjöbergs ”den lilla lärkan grå, så svår att observera”. Lärkan var en helhetens symbol för Birger Sjöberg, och närmare Gud, Kärleken,  än lärkan kunde ingen komma. ”Dygnet Lärktopp” var Ruts förslag i min dröm till ett poetiskt namn på påskdagen, tänkte jag. ”Själva döden sprängs sönder av lärkans höga visa”.

Jag skrev i min dagbok om drömmen:

Birgitta sa en gång, när vi gick från Grand Palais att vi var ”de tre musketörerna”. Vi hade en fin gemenskap. Min första drömbild handlar om det. Vi var ute i ett andligt ärende, gick från museum till museum för att lära oss mer om människans symbolliv. Inför det engagemanget stannade all annan trafik i världsstaden och släppte fram oss, tvärtemot det som verkligen skedde, att trafiken hotade oss. Vår yttre kropp hotades, vår andliga kropp respekterades av ”alla krafter”. Vi var helhjärtade.

Ruts röst är betydelsefull i min dröm. Det handlar om att jag känner det mer och mer gott med Rut, med hennes öga, klokhet och varma hjärta. Men det hon har att säga mig har jag svårt att höra – trafikens brus vill överrösta det. Men det lyckas inte. Rut får säga identifikationens kloka ord. Allt som kan hända i en människas hjärta, kan hända i allas.

I Birgitta Holms biografi läser jag nu om vad ”madonnan i påsen” betydde för Rut. Birgitta sätter det i samband med Ruts slutliga handling att kväva sig själv med en plastpåse. Jag tycker att symbolen sträcker sig genom hela min bekantskap med Rut, ända ned till modergudinnorna vi såg på Grand Palais 1984 och till orden i min dröm: Dygnet Lärktopp. På morgonen den dag Birgitta ringde till mig för att berätta om Ruts död, drömde jag orden:

”Godhetens outsinliga påse”.

OUTSINLIGA.

Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.

kvinnan i Triers Breaking the waves.

Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.

Jag tänker på Lars Ahlins tjocka roman Din livsfrukt. Birgitta säger att Rut tyckte den var språkligt tråkig. Jag säger att det skulle den vara. Lars målade vår kulturs intellektuella ökenvandring, sandkorn för sandkorn. Steve Sem-Sandberg kallade det ”lögnens och korruptionens språk”. Jag drömde sedan jag läst den att jag stod på Ölands alvar och visade min familj en stor spricka i berggrunden: ”Det här är dödens mun” sa jag. Men sen vände jag mig om mot det vindomsusade landskapet med den vida horisonten och sa: ”Där är det konst som har erövrat mitt hjärta!” Sen följde en visa från min frikyrkliga barndom: ”Om jag ägde allt, men inte Jesus, / vore livet värt att leva då?” Så verkade romanen Din livsfrukt på mig.

kvinnan i Triers Breaking the waves.

Så som vår kultur sannerligen har gjort tills ganska nyligen. Intellektuellt har vi andra idéer, och det får man vara tacksam för, men fortfarande speglar barnen i sina maktlekar den värld de egentligen befinner sig i. Och ungas ångest tar sig uttryck i självskadebeteende.

Vad hänger där och dinglar på mitt dörrhandtag? Jo, en tung plastpåse! Den är tung för att två spännande böcker ligger i den. Det är Birgitta Holms biografi om Rut Hillarp som äntligen är färdig! Synd att jag inte var hemma och fick bjuda Birgitta på en kopp te! Svarta pärmar med rött foder på insidan förebådar stora känslor. Rut Hillarp, poet och erotiskt geni heter biografin. Djärv bild på omslaget, men vacker. Precis som Rut var – djärv och vacker. Fotot är taget uppifrån, axlarna och armarna nakna, huvudet nedböjt, händerna knäppta. Som är hela hennes person en helig offergåva till Gud, precis som barndomens frireligiösa uppfostran haft till mål. På den andra bokens omslag finns också en bild av Rut – huvudet, halsen och axlarna speglar sig i en liggande glasskiva: Rut Hillarp Dagboken,  I urval av Birgitta Holm. Här bär Rut en ordningsamt höghalsad klänning. Ansiktet är slutet kring ett fast beslut: här är jag –sagt med förtroende och integritet!

Att lära känna Rut Hillarp var att lära känna en drottning med många förklädnader, ett tema hon själv skrivit en lång prosasvit om. Det får vi följa i biografin. Sagans drottning var helt beroende av kungens välvilja och nycker. Men den drottning Rut som jag lärde känna var djupt demokratisk och lånade gärna ut sina mytiska ”dräkter”. Hon deltog ofta som lärare i mina kurser om ”människans inre bilder”. Då började hon med att visa sina egna konstnärliga fotobilder och läsa några av sina dikter. Sedan delades kursdeltagarna upp i olika grupper och varje grupp fick leva sig in i valfri sagogestalt. Var och en skulle skriva ned några rader som sedan kunde fogas ihop till en gemensam dikt. Det var roligt, det tyckte alltid alla som var med. Sedan slutade vi med att Rut läste och gruppen kring henne lyssnade med fördjupad uppmärksamhet.

Birgitta Holm var Rut Hillarps elev på gymnasiet men kom med tiden att stå henne personligen så nära att hon till slut ärvde alla kvarlämnade papper och album och först och främst den dagbok som vi nu får studera i urval jämte Birgitta Holms biografi. Rut la stor vikt vid sina erotiska erfarenheter, kallade sig vid ett tillfälle ”erotiskt geni” och förehöll Sivar Anér som då var hennes älskare, att han borde vittna om det.

I sin dagbok bokförde Rut Hillarp alla erotiska sinnesupplevelser och känslor lika noggrant som jag i min dagbok har bokfört drömmar och visor. Ruts berättelse om det ena sadomasochistiska samlaget efter det andra drabbar mig först med både vrede och sorg. Nej, inte ”hundtemplet” från min hemska dröm! Jag kommer inte förbi det även om jag försöker. Där är ”repet” igen, där är lusten till smärta som förenar sig med behovet av ömhet. I romanen Sindhia diskuterar Rut Hillarp problemet just så: ”Det är bättre att ha en gud än att ha en husse”. Samlaget blev för Rut Hillarp ett sakrament. I den rit hon utförde såg hon den älskade mannen som Gud.

Det låter svårt i mina öron, men på ett ställe får jag en nyckel som öppnar Ruts heliga rit också för mig. Det är i hennes intensiva önskan att se motpartens ansikte där grymhet och ömhet blandas -- hur ser det ut i orgasmens ögonblick? Det är som en djup önskan att lösa lidandets problem – människan är ju Guds avbild! Hur ser han ut i sin mänskliga modell, sitt eko? Vänd ditt ansikte till mig! Jag vill se.

Versraden Blända mig en värld utan ögon (Ur Dina händers ekon 1948) kom till genom den rumänske älskaren Miahil Livadas påtryckning. Birgitta Holm tolkar den som ”en bön om att få behålla en illusion.” Jag tycker inte det är likt Rut. Hon vill vara ”ögonflickan”. Hon vill se och göra synligt.

I vilken myt lever vi? Rut Hillarp lånade gärna masker från antika dramer i sin diktning. Man kan säga att hon tog världens klyvnad på kroppen. Varje dag torteras människor, varje dag pågår obarmhärtiga krig. Rut var pacifist och hon identifierar sig med Ifigenia, Agamemnons dotter som offrades för att han skulle få vind i seglen när han drog i krig. Hon räddades av Artemis, men som Rut berättar ville hon inte alls räddas.

Dagboken är inte så hemlig som man lätt kan tro. Då och då lämnade Rut ut den åt sin älskare, Miahil Livada eller Sivar Anér eller åt den särskilda vännen Karl Vennberg. Och Ruts romaner och dikter utgår från dagboken. Birgitta Holm har använt uttrycket erotiskt geni i biografins rubrik och erotiken är den eldpelare som jämte diktningen är centrum i hennes text, medan ursprung, släkt och vardagsliv virvlar bort som fjärran musik en valborgsmässoafton. Det var så Rut Hillarp levde.

Birgitta Holm har med sin berörande biografi och det rika urvalet ur dagboken gjort ett stort och modigt arbete, trofast mot Rut Hillarps värld som hon öppnar för oss.

Drömmare i alla länder – gläd er! För i dag har språkförbistringen från Babels torn ett förtunnat ozonskikt, där något gemensamt kan skönjas. I den osynliga katedral som byggs av den sinnliga tankekällan har nämligen en fullt tillgänglig bildvärld belönats så kraftigt av den världsliga makten att de tankar som sovit där ”likt fladdermöss med sammanfällda vingar” kan flyga ut i ett vimmel och delas av många människor världen över. Tomas Tranströmer är redan nu översatt till 60 språk, och nobelpriset kanske bereder honom plats i undervisningen. I skolorna i Tokyo, i Kapstaden, i Dehli och Istanbul kommer barnen kanske att läsa den lilla dikten Han som vaknade av sång över taken:

 Drömmen där den sovande ligger utsträckt
blir då genomskinlig, Han rör sig, börjar
treva efter uppmärksamhetens verktyg –
nästan i rymden. 

Uppmärksamhetens verktyg behöver vi för att återfinna ikonerna som ”las i jorden med ansiktet uppåt”: 

Och jorden trampades till
Av hjul och skor, av tusen steg,
Av tiotusen tvivlares tunga steg 

Eller för att höra näktergalens röst. Den ”stiger inte åt sidan”: Jag var i fängelse och den besökte mig. Jag var sjuk och den besökte mig. Jag märkte det inte då, men nu…de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie. 

Liknelsespråket är i dikterna liksom i drömmarna nära. Vad är det för ett tåg som ”ingen går av eller på” fast instängda människor ”stirrar ut genom de orubbliga fönstren”? En man med en slägga går längs tåget och slår på hjulen, och vid ett bestämt ställe sväller klangen ofattbart och ”lyfter hela tåget”:

Alla sjunger. Ni ska minnas det. Res vidare!

Så heter en bok, skriven av en 81-årig man som varit professor i filosofi i Berkeley i Kalifornien, Hubert Dreyfus.  En vän sände mig en vänskaplig och uppskattande artikel om honom ur norska Aftenposten den 5 juni. Hans bok har en förklarande undertitel: Reading the Western classics to find meaning in a secular age”. Det tilltalade mig, eftersom det påminner om mitt eget sätt att söka den sinnliga tankekällans kraft så som den kommer till uttryck i skönlitterära verk. Hur ser den ut? Vad lyser och vad har slocknat? Var finns ljuskällan? Så har jag läst bl. a. Lars Ahlin, Fjodor Dostojevskij, Elsa Beskow och Göran Tunström. Det skulle bli intressant att nu läsa klassiska texter ur filosofisk synvinkel: ”to find meaning”.

Vad allt har inte hänt i Norge sedan den 5 juni! Det som hände den 22 juli har dock inte gjort Hubert Dreyfus bok mindre viktig. Anders Behring Breivik sökte sannolikt just sitt livs djupaste mening i det fasansfulla som han själv såg som ett hjältedåd, massmordet på Utøja.

Som exempel på nutidens nihilism berättar Hubert Dreyfus om den amerikanske författaren David Foster Wallace som begick självmord 46 år gammal 2008. Särskilt framhåller han hur texten är byggd i romanen Infinite Jest – (oändligt gyckel), där varje påstående genast undergräver sig självt för att sedan återtas och ifrågasättas igen som en ringlande orm som biter sig själv i stjärten. Dreyfus ledstjärna är att finna vad som varit ett värn mot nihilismen i andra tidsåldrar. Hur gjorde man för att göra livet värt att leva på Homeros tid (700 f Kr)? Vad var viktigt för Aischylos (525 – 456 f Kr)? Hur lyckades Dante med Den gudomliga komedien (1265 – 1321) och vad kämpar Herman Melville (1819 – 1891) med i Moby Dick?

Hubert Dreyfus tolkningar av utvalda litterära texter från Homeros till Wallaces är lärorika och stimulerande. Hans tolkning av vad som ”is shining” i verkligheten bland nutidsmänniskorna tycker jag däremot är fattig och lättfunnen, ja, kanske även farlig. Lyftet i att sitta på en fotbollsmatch och lämna den tråkiga intellektuella kontrollen och jubla hänfört med alla andra entusiaster över skickligt spel har en viss likhet med jublet inför starka ledargestalter som Hitler. Man måste tänka efter, så att man inte låter lura sig, säger Dreyfus. Varken sport eller yrkesskicklighet eller tingens skönhet garanterar nämligen den integritet vi behöver i den förvillande stunden av hänförelse.

”All men need the gods”, står det i början av Odysseen. Homeros hjältar lyssnade till många gudar. Ja, gudarna var som stämgafflar. Sköna Helena stämde med Afrodite – ”the sacred erotic dimension” -- när hon förälskade sig i Paris och därför måste också hennes man, kung  Menelaos, vara stolt över hennes äventyr. Akilles stämde med Ares när han var en lysande krigare, Odysseus skyddades av Atena. Vid ett tillfälle när han var skeppsbruten vid en farlig kust, erbjöds hans händer en sten att gripa om: ”Atena lärde honom”. Det var således inte hans förtjänst att han tog sig i land. Livets oförutsedda händelser kunde förklaras med gudarnas ingripande. Människan var inte fullt ansvarig och inte heller skyldig. Stundens tillfälle skänktes av en tongivande gudom. Tacksamhet var den viktiga hållningen.

Zeus förutsätts i bakgrunden som den mäktigaste energin, men vikten läggs vid de många stämmorna. Med denna ljusa livssyn undertrycktes de mörka krafterna, hat och hämnd, ”de vämjeliga” furierna. De kräver sin plats i Aischylos dramer tvåhundra år senare. Men efter alla hedersmorden i den bloddrypande Orestien samlar Athena sin stad till försoning och riktar allas gemensamma känslor till hemstadens lov, staden som atenarna sedan sjungande tågar igenom tillsammans med alla sorters gudar. Dreyfus ser det som en monoteistisk tendens och ett lysande ögonblick. 

Med mitt synsätt motsvaras i dag ”All men need the gods” av att alla människor behöver det tredje verklighetsområdet, men skillnaden är att de gamla atenarna inte visste av att de hade något inre. Allt kom utifrån, även sömnen och drömmarna. Odysseus förmåga att se oberörd ut men ändå gråta invärtes förvånade Homeros. Augustinus som själv längtade bort från platonismen till sinnliga upplevelser, berättar i sina Bekännelser att människor kom för att se S:t Ambrosius läsa Bibeln: ”his eyes scanned the page and his heart explored the meaning, but his voice was silent and his tongue was still.” Även om vi idag tycker att det är självklart att ”kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda” som det står i Kingos psalm från 1600-talet, finns det människor som inte känner de inre bildernas värld. Det är i mötet mellan det yttre och det inre vårt samvete utvecklas. Och frågan är, tycker jag, om inte det tredje verklighetsområdet är kärnpunkten ännu i dag.

Jag skall tänka över All things shining i nästa blogg också.

 Apropos älgtolkningen av Runebergs dikt Den enda stunden som jag skrev om i förra bloggen, ringde mig en vän och sa att hon själv hade stått öga mot öga med ett djur och känt sådan samhörighet att hon aldrig glömde det. Det var en lemur i en djurpark som hade mött hennes blick. Tanken att mötet i djupa skogens tystnad som Runeberg skildrar i dikten inte nödvändigtvis måste handla om man och kvinna utan kanske om en älg och en människa var kanske inte så löjlig ändå? 

Jag kom att tänka på Martin Bubers poetiskt filosofiska bok Jag och du. Stod där inte något om språkets betydelse? Jo, han skiljer på tre nivåer för ”relationens värld”. Den första är livet med naturen, alltså vårt förhållande till växter och djur. Den rör sig i mörkret, skriver han:

 ”De levande varelserna rör sig inför oss, men de förmår inte komma till oss, och vårt Du-sägande till dem stannar vid språkets tröskel.”

 Det är nog många djurvänner som rörts av tillgivna husdjurs blickar och upplever att relationen i alla fall nästan överskrider ”språkets tröskel”. Vad allt kan man inte säga med en tass och en svans? 

Den andra nivån Buber talar om är livet med människorna som genom språket blir ömsesidig: jag och du. 

Den tredje nivån är livet med den andliga världen. ”Där är relationen höljd i moln, men den uppenbarar sig – ordlös men språkskapande.” 

I somras drömde jag om en häst som vände sitt hästansikte till mig. Jag funderade mycket över den drömmen. Till vilken av Bubers nivåer hörde den hästen? Vad uppenbarades här? Jag tänkte att hästen kanske är min tysta mottagningsförmåga för annat än språk. Sådant kroppen försöker få mig att förstå genom drömmar och visor. Tack, hästen! 

En av mina vänner som är en stor djurvän drömde att hon skulle ut och rida. När hon kom upp på hästen upptäckte hon att hon hade glömt kommandoorden, men hästen kunde själv tala människospråk och gjorde som hon önskade, skrittade, travade, galopperade. Hon vaknade mycket nöjd. 

När jag lånar den drömmen tänker jag att hästen är den ordlösa klokheten i min kropp. Det är nog bra att glömma kommandoorden och tacka för alla hjälpsamma krafter som bjuds mig. Min inställning har ändrats mycket på den punkten. När jag var hos doktorn häromdagen och skulle beskriva mitt tillstånd sa jag: ”Jag hade kramp i stortån i natt, så den stod rakt opp. Det var nog bara för att jag inte skulle glömma att tala om att jag inte mera har så mycket kramper som i våras.….” 

Doktorn låtsades som om hon inte hörde det där ”bara för att”. En så tokig gammal människa som tror att stortån kan ha ett meddelande! Nej, sådant bör man taktfullt inte-märka!

Men att jag sa så berodde nog på hästen jag drömde om ansikte-mot-ansikte i somras.  Den var språkskapande. Jag slutar nu med ännu ett ord ur Bubers vackra text: 

”I varje sfär genom allt som blir närvarande för oss, blickar vi hän mot det eviga Duets mantelfåll, förnimmer vi en fläkt därav; i varje Du tilltalar vi det eviga, i varje sfär efter dess art.”

Någonting tycks ha lamslagit mitt bloggeri för flera veckor. Kanske är det för att jag läst så tjocka och litet svåra böcker. Det skall nog komma bloggar ur dem, för jag har fått så mycket att tänka på. Men det är nog också så att min dröm om blixten och dåden på Utøja verkat nedslående på min skrivförmåga. Det var liksom en eruption ur själva samhällsklimatet. Jag kommer inte förbi allvaret i min drömsyn. Jag känner mig skrämd av samhällets ständiga brist på förståelse för humanistiska värden.

 Igårmorse vaknade jag till några ord ur en dikt, Den enda stunden av Runeberg: 

En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar; 

Ja, så är det förstås i 88-årsåldern, så många minnen som man har. Men dikten handlar om det ordlösa mötet mellan två människors ögon: ”du obekante, du välbekante!” -- ”den korta stunden blev hos mig evigt.” Dikten påminner mig om 1980-talet, när jag försökte doktorera i litteraturvetenskap på Birger Sjöberg. Ett stående skämt på institutionen utgick ifrån Runebergs dikt Den enda stunden. Tänk, sa man, tänk om mötet i dikten egentligen handlade om en älg! Ja, sen förstod jag ju att mitt sätt att tolka Birger Sjöbergs visor med drömmens öga var en sådan där ”älgtolkning”. Inte kunde man se någon undertext i hans förtjusning över Vänersborg! Att Birger Sjöberg kämpade för livet mot småstadens sövande krafter, ville man inte höra. Jag gav ut mina tankar på eget förlag 1982 under titeln Drömfyllt rum. 

Men igår på morgonen blev jag alltså glad över den fullständigt oväntade påhälsningen av Runebergs dikt. Jag blev glad över det samtal som ännu förs oavbrutet mellan mitt eftertänksamma huvud och det kloka minnet i mitt nervsystem. Varje dikt, varje visa jag har lärt mig står till tjänst i det inre samtal som blivit min ”vän i förödelsens stund” (för att tala med Stagnelius ord!) ”Vad vore livet, Rose-Marie, förutan sång och dans - - -” (för att tala med Taubes!) 

Birger Sjöberg slutade skolan vid fjorton års ålder med sällsynt dåliga betyg, och matematikläraren skulle komma att höra till monstren i hans diktade värld: 

Romboiden blir så vriden.
Cirkeln börjar le.
Ordningsman, allvarsam,
led nu leksen gosse fram!
Intet nojs med blomst och flarn!
Sök hålla tankar samman! 

Så skrev han i dikten I lärdomskvarteret (Kriser och kransar 1926). Den skola han hade upplevt talade bara till den abstraherande tankekällan – huvudet brukar vi säga --, medan Birger Sjöberg behövde använda också den sinnliga, som använder kroppens uttryck. Han är ”leksen”, är sen att släppa leken, fantasin. 

Jag läste igår den 13 september i DN om dagens skola att gruppvåldet bland barn och ungdomar fortsätter att öka. I en bok som heter ”Angeläget om maktlekar” hävdar Sannie Wedberg att kränkande rituella lekar har blivit vanligare. Ett barn berättar: ”I min skola är det en kille som hela tiden vill leka slavleken. Vi får göra en massa saker för honom, och gör vi inte det så får han slå oss. Jag vill inte vara med. Men om man inte är det blir man helt utanför.” En annan berättar om en lek som kallas chicken: ”Man lägger armarna intill varandra och tänder en cigarrett. Den sätter man så att det nuddar bådas armar. Den som tar bort sin arm först blir chicken.” 

Två bland många exempel. Var är de vuxna? De har blivit mer toleranta än förr, påstår filosofie doktor Esbjörn Larsson vid Uppsala universitet. Nej, de är oseende som alltid, tänker jag. Läs En komikers uppväxt av Jonas Gardell! Så här har det alltid varit, säger Esbjörn Larsson mycket riktigt. Finns det någonting som kan försvaras med det argumentet, undrar jag. Det menar han faktiskt inte heller: ”Kampen mot våld bland ungdomar kan inte vinnas en gång för alla. Utan det är en kamp som måste föras kontinuerligt”, slår han fast. 

Så är det också med demokratin: ”every generation has to win it again”, sjöng den amerikanske frihetssångaren Pete Seegers till sin gitarr på 1960-talet: ”You have to fight for it!” Visan finns kvar i mitt öra år efter år. 

Nu ger man pengar för att förstärka matematikundervisningen och för att skapa en mer åtråvärd karriär för lärare. Men förstår man då inte att det viktigaste problemet ligger i att ”romboiden blir så vriden, cirkeln börjar le”? Vad är matematiken och karriären i jämförelse med livet? Vad spelar det för roll om dagens barn blir mästare i matte, om de inte får lära sig demokratiska spelregler på en vänlig och klok arbetsplats? Om de inte får lära sig slåss för demokrati? Huvudets kunskap är bara hälften av jobbet. Fram med papper, färger, teater och musik! Fram med lärare som vet vad drömmar är och som kan dansa och leka fram kamratskap!

Sådana har jag också mött.

När jag i söndags såg gudstjänsten från Oslo domkyrka i TV satt jag, som jag skrev i en tidigare blogg, under finlandssvenskt födda danska medborgaren Berit Hjelholts väv I dödsskuggans dal. Hon blev dansk genom giftermålet med socialpsykologen Gunnar Hjelholt som själv hade dansk far och svensk mor. Gunnar tillfångatogs av tyskarna under andra världskriget och i en liten skrift har han berättat om tiden i koncentrationslägret som han märkligt nog överlevde. Under arbetet i lägret kom hans ben i kläm under ett stort stenblock och en läkare ville amputera benet. En annan läkare slog då vad om att benet gick att rädda. Tur nog vann den senare läkaren vadet. 

Sista gången vi träffades berättade Gunnar en dröm för att glädja mig. Den handlade om kvinnor som satt och sjöng. Han tyckte inte att de fick riktig fart på sången, så han ingrep, och då sjöng alla tillsammans med honom för fulla lungor ord ur en dansk psalm ”Giv mig Gud en salmetunga!”

Varför gav mig Gunnar denna drömgåva? Därför att visan-i-örat och särskilt morgonvisan efter nattens många gånger otydliga drömmar är så betydelsefulla för mig. Så har det varit alltsedan jag vaknade till den danske skalden Jeppe Aakjaers tonsatta visa Havren. Det är egentligen en lång dikt, där havrens korn liknas vid bjällror. Jag trodde först att visan ville varna mig för att jag i mitt intensiva drömmeri höll på med narrbjällror. Men melodin kom tillbaka nästa morgon med orden: ”Det är fint, ja, det är mycket fint…” Den sinnliga tankekällan kände sina redskap och var stolt över dem! Då läste jag hela dikten och i synnerhet en strof avgjorde saken:

Søndenvinden, o, han har mig kjær;
derfor kan han aldrig la mig vær
smyger sig med Hvisken til mig ind
nu ved højre, nu ved venstre Kind.  

Kanske bidrar vänskapen med Hjelholts till att jag känner väldigt nordiskt inför det som nu hänt i Norge. Anders Behring Breivik personifierar på ett häpnadsväckande sätt nazismens grymhet som ”aldrig mer” skulle få utrymme i Europa. Då framträdde Jens Stoltenberg som en demokratisk ledare som visste vad han hade att försvara. Ord som ”öppenhet” och ”demokrati” visade sig ha dyrbar innebörd för honom. ”Han tröstar sin nation”, skriver Sanna Torén Björling på ett stort uppslag i DN. Hon fortsätter:

Jens Stoltenberg är allvarlig och sorgetyngd nu – men han brukar nynna. Han gnolar när han är glad och koncentrerad.
Ja, faktum är att han nynnar nästan jämt. 

Kanske får han stöd inifrån av visorna han nynnar? Försök själva får ni se vilka melodier som dyker upp! Är det vit-makt-musik hoppas jag ni tar varning av sådana narrbjällror, var än på jorden ni befinner er. När jag hade läst Sanna Torén Björlings artikel vaknade jag nästa morgon till en god melodi med ord på tyska om att Gud själv skrattar när en glad visa klingar i Wienerskogen: 

Denn wenn im Wienerwald
fröhlich ein Lied erschallt
lacht wohl im selger Ruh
Gott selbst dazu!