Dröm dikt myt. Stina Hammar

Tänk att det ligger sexhundra år emellan Birgitta Birgersdotters livstid och Emilia Fogelklous! För mig framträder de som två starka systrar i ett snabbt möte mitt i tillvaron. Båda var privilegierade i förhållande till flertalet kvinnor i sin samtid, och de tog båda vara på det. Birgitta var tretton år gammal när hon giftes bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson. Hon lärde honom, den blivande lagmannen i Närke läsa. Ändå var det förstås han som trots Birgittas tårar egenmäktigt bestämde vem deras äldsta dotter skulle gifta sig med. Birgittas känslor var så starka att hon inte tyckte sig förmå att gå på den bröllopsfesten. Då fick det ofödda barn som Birgitta var havande med röst: ”Döda mig inte, mamma!” Så stridiga var Birgittas känslor och så starkt verkade livets röst i barnet inom henne att hon förstod vad som stod på spel. Hon deltog i festen och gjorde alla glada.

I sin biografi visar Emilia Fogelklou stark empati med lagmansdottern Birgitta Birgersdotter som helhjärtat kämpande kvinna på alla nivåer. Under de sexhundra år som förflöt mellan deras levnadslopp, förändrade sig synen på könsrollerna förvånande långsamt. Inte förrän 1920 blev gift kvinna i Sverige myndig.

Emilia Fogelklou fick akademisk utbildning, vilket var ovanligt för kvinnor i början på 1900-talet. Lärarinneyrket stod till buds, och Emilia tog examen på Högre Lärarinneseminariet 1899. Men något drev henne vidare. Hon blev Sveriges första kvinnliga teol.kand.1909. Hon var högt kvalificerad när hon 1938 sökte en professur i teologi, men hon fick inte tjänsten, fast hon nästan inga medtävlande hade. Detta var en kränkning och den nämns i alla nio uppsatserna i Vitterhetsakademins hyllningsskrift Emilia Fogelklou läst i dag. ”Det sår detta tillfogade hennes sköra självkänsla läktes i viss mån av ett hedersdoktorat vid Uppsala universitet tre år senare”, skriver Ingrid Meijling Bäckman som ägnat Emilia sin doktorsavhandling. ”Den kvinnliga pionjären gick akademien förbi”, skriver Margaretha Fahlgren.

Det som drev Emilia in på de teologiska studierna var dock något annat, något helt centralt i hennes personlighet som inte fanns något akademiskt svar på. Här tror jag att Emilia lärde sig mycket av Birgitta, den förunderligt kloka medeltidsflickan. Birgitta var pedagog till sitt väsen, och hennes uppenbarelser var hennes ständigt närvarande läromästare, så som vi kunnat ana av händelsen vid dotterns bröllop.  Av Birgitta kunde Emilia lära sig sådant som inte fanns och ännu inte finns på akademisk agenda någonstans: hur den sinnliga tankekällan arbetar, när den får. Fast Emilia naturligtvis inte använde samma termer som jag, kanske Birgittas sätt att tänka så tydligt med sina kroppsliga sinnen, tryggade henne. Emilia undervisar förstås sina läsare på 1900-talet om medeltidsmänniskans besynnerliga sätt att använda sina sinnen även för andliga upplevelser, något som vi i vår bokliga och kritiska bildning förlorat. Men samtidigt fick hon själv till skänks en begåvad människas rika bildvärld.

Också Emilia Fogelklou hade haft en upplevelse som alla nio bidragen till Vitterhetsakademins skrift nämner men ingen egentligen fördjupar sig i. Jag följer nu Catharina Stenqvists berättelse och börjar med att anteckna den abstraherande tankekällans trygga dimensioner, ”objektiva” som Emilia kallar dem.

Tid: 29 maj1902 – Rum: parksoffa bland träden bakom Föreningsgatan 6 – Sysselsättning: lektionsförberedelse, troligen i kristendom. ”Guds verklighet eller overklighet” var den brännande frågeställningen. Hon ville erfara Gud som objektiv verklighet.

Då hände något oväntat. Mitt i den dagsklara verklighet som vi kan kartlägga öppnas alla kroppens portar mot något hon senare skulle kalla ”verklighetsupptäckt”. Hon berättar i självbiografin Barhuvad:

”Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det ”tomma skalet” liksom brast.

……Det första uttryck som kom för henne – fast det dröjde länge – var: detta är den stora Barmhärtigheten, detta är Gud, inget annat är så verkligt som detta. Det i ångest ropande och tystnade barnet hade kommit innanför ljusportarna.”

Det är en helhetsupplevelse som går djupt ned i livet, ända till livmoderns helhet och skyddande ”portar”. Jag tänker på ord ur Psaltaren: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand”. Men det som hände kom som ett direkt svar på hennes problemställning och det var inte bara en subjektiv upplevelse! Märk hur Emilia hamrar fast orden ”utomordentligt klarvaken medvetenhet”. Drömmar var så misstänkliggjorda, så det man upplevde i drömmen kunde inte räknas som ”objektiv sanning”. Det var likadant för Birgitta på 1300-talet. Det var viktigt för henne att hon kunde visa att hon tog emot uppenbarelserna klarvaken! Annars hotade bålet för häxan!

Fast visst kan man drömma vaken. Om det är den sinnliga tankekällans enda sätt att komma fram till medvetandet, så rullar filmen upp sig fast jag är vaken. Jag kan tänka mig att Emilias hela organism ville hjälpa henne till klarhet. Känn!

Emilia kämpar för att finna Guds objektiva form! En annan gång blev hon häftigt sjuk, sedan en professor gjort sig särskild möda att komma hem till henne extra för att förklara för henne att jungfrufödelse förekom i naturen och därför kunde hända även en människa som Maria, Jesu moder. Emilia fick hög feber och så småningom blindtarmsinflammation. Så nog tänkte hon med kroppen, hon också.

Så småningom slår hon fast att det måste finnas två sanningsvägar, intellektets och känslans. Det är många som på det sättet godtar ”känslan” som en god grund för etiken. Men känslan kan bedra och om Birgitta Birgersdotter bara hade följt sin känsla vid dotterns ovälkomna bröllop hade hon aldrig gått på den festen. Den sinnliga tankekällan hejdade henne. Hon hörde det ofödda barnets röst och ändrade sig. Kanske såg Emilia ändå aldrig den skillnaden mellan känsla och sinnlig tanke.

Det var i slutet på 1960-talet. Hela folkhögskolan skulle se Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet, och jag som var lärare i psykologi och litteratur skulle introducera den vackra sagan om Riddaren och Konstnären och Kärleken och Sveket och Döden och Barnet och Själen, som i lysande skådespelares gestalter möttes och skildes i filmen under den svenska sommarens åska och ljus.

Det är pestens ödesår i filmen, dies irai, vredens dag – ja, vi är i apokalyptisk tid som filmtiteln Det sjunde inseglet anger. Människor är rädda, läser ur Uppenbarelseboken och tyder bilderna där så gott de kan. För pesten finns ingen bot. Ingmar Bergmans 60-talspublik hyser också skräck. Atombomben kunde man föreställa sig som Uppenbarelsebokens ”Stjärnan Malört” som skulle falla ”från himlen” och förgifta våra brunnar.

När Ingmar Bergman var barn följde han med sin far till olika kyrkor i Uppland där fadern predikade i söndagens gudstjänst. Nu rörde hans vuxna trollspö vid figurer han som barn sett målade på medeltida väggar. Ärkeängeln Mikael, Segraren som brukar avbildas med foten på Odjuret, har i filmen blivit ett litet lockigt barn som just lärt sig gå i paradisets smultronhage. Hans pappa clownen Jof  (Josef) drömmer om att sonen skall bli en stor jonglör som lyckas hålla ”bollen” stilla i luften. Hans mamma, skådespelerskan Mia (Maria), delar ut glädjens smultron som ett sakrament,

Detta skulle jag presentera. Jag såg i filmen en vacker bilderbok, men jag var inte nöjd. De religiösa bilderna var låsta för mig. Min erfarenhet var inte där. Jag förstod inte. En morgonstund vaknar clownen Jof tidigare än de andra och kryper ensam ut ur husvagnen som en fjäril ur en puppa. Då ser han på ängen Jungfru Maria som lär Jesusbarnet gå. Han gnuggar sig i ögonen. Bilden försvinner och inte ens hans hustru Maria tror honom, när han berättar vad han sett. I stället varnar hon honom: ”Du med dina syner! Folk blir arga!”

Jag tyckte inte heller om syner. Särskilt tyckte jag inte om det man kallade för ”mystik”. Vad har man inte haft för sig under den namnlösa täckmanteln? ”Det finns sånt man inte skall förstå”. Aldrig!

Fakta måste jag ha. Jag kunde ju läsa annat om medeltiden? Så fick jag Emilia Fogelklous Birgitta i min hand. Vilken förunderlig tur! Emilia Fogelklou lärde mig allt. Tack, kära Emilia! Nu kunde jag ha lektion om Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet. Hur roligt som helst! Jag förstod att clownen Jof hade tillgång till ”den sinnliga tankekällan”, fast jag inte skulle förstå att namnge den än på 25 år. Jag kunde förklara synen ganska bra ändå. Jag förstod att den största belöning en konstnär kan få är att ”skåda” kärleken i en sinnlig form – en form som ”finns” men ändå inte ”finns”. Ingmar Bergman har sagt att arbetet med Det sjunde inseglet förlöste honom från dödsskräck – det var hans egen kärleksbelöning. Som Jofs syner kan man också förstå Birgittas uppenbarelser. Kan det ha varit något annat än Birgitta själv som trofast och samvetsgrant i bild och ord uppenbarade sammanhangen för Emilia Fogelklou? Och Emilias egen ”verklighetsupptäckt” förstås, den som lyfte ”det i ångest ropande och tystnade barnet innanför ljusportarna”. Det skall jag berätta om i morgon.

Men först i dag ser jag vilka hörnstenar Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet och Emilia Fogelklous Birgitta har varit för mig. För i dag har jag läst nio essäer i ett litet häfte från Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien: Emilia Fogelklou läst i dag. År 2009 var det 100 år sedan hon blev Sveriges första kvinnliga teologie kandidat, och det är det man celebrerar.

Det finns en ögonsjukdom som bland oss 90- kallas ”gula fläcken” och är mycket fruktad. Det gäller ett litet ställe i ögats bakre pol ”som efter döden skimrar gult”, står det i Nordisk Familjebok 1918, mycket mer poetiskt än i NE. ”Endast de allra ädlaste elementen av näthinnevävnaden finns hopade där, men den gula färgen finns inte i det levande ögat.” Själva fläckstället är dock hela livet den ädla centralpunkt som ger oss det tydliga seendet. Ju längre från punkten man kommer, dess otydligare blir seendet. Skadas gula fläcken är det risk att man obönhörligt går mot blindhet.

Det påstås att kärleken öppnar ens ögon, även om de är blinda. Med detta kan man mena många olika saker. Tunström skildrar i Ökenbrevet på ett underbart sätt, hur den blinda och vanvårdade kvinnan vid den uttorkade brunnen undersöker Jesu ansikte med sina fingertoppar. Hjärnan kan med kärlek utvidga seendet till andra organ. Maksim Gorkij berättar i Min barndom hur han i puberteten fick ögon och öron ”över hela kroppen”. Så utvecklas en konstnär av kärlek till livet.

Är vi för fixerade vid ögonen? ”D`ä mäst i yga käleken setter” berättar Fröding om sin nyponrosflicka, Anna Lek. Det han såg i hennes ögon, stod emot allt andra människor tyckte och trodde:

”rosa stecker”, sa di, näe,
Anna mi va utta svek. 

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker,
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord se allri te

Visst behöver vi Annas tydlighet, vi svagsynta! I alla tider, i alla åldrar prisar vi det tydliga. Pilgrimen Dante hävdar seendets betydelse i Paradiset XXVIII:

saligheten
uppstår ur skådande, och ej ur kärlek:
den senare är följden av den förra.

Ordet ”skådande” hos Dante gör att seendet blir visionärt och insiktsfullt på samma gång. Det visionära har vi lyckats dåligt att odla i vår kultur. Hur illa det är ser vi bara i ytterlighetsfall. Aktuellt är det i dag med Anders Behring Breiviks fantiserade herravälde. Som om han var en tio-åring har han lekt sin ensamma dagdröm om att spränga Norge i luften, samlat sitt destruktiva gödningsämne och lånat vuxenvärldens redskap för sin hemliga lek. Han har inte delat sin fantasi med någon men köpt uniform som till en medeltida korsriddare, systematiskt ordnat sina osynliga sammansvurna. Ett väldigt farligt förvuxet barn är han, men han vet hur man gömmer det på den abstraherande tankekällans organisatoriska sätt.

Jag tror att det finns en allvarlig psykisk ”ögonsjukdom” som heter ”kalla fläcken” hos sådana förvuxna barn. Själva ”fläcken” har vi allihop i kärleksögat. Vi behöver ibland en viss kyla för att orka gå vidare i kärlekens namn. "Kalla fläckens" viktigaste egenskap är att förblinda, så den får inte vara mycket central, vilket den varit i Anders Behring Breiviks liv. Och inom den abstraherande tankekällans psykiatri har de kanske inte upptäckt den sjukdomen.

Flickan som en gång flydde till mig och bad att få ett ansikte var mer seende än de flesta. Det var hennes problem. Hon kunde göra konst av det, men hon kunde inte sälja sin konst, eftersom hon upplevde att hon sålde sig själv bara hon visade någon utanför familjen vad hon gjorde. För att kunna sälja måste man ha en viss kyla, litet, litet ”kalla fläcken”. Flickan var ju ofta på sjukhus, när hon gått färdigt på skolan. Hennes snälla psykiater sa undrande till mig när jag kom och hälsade på: ”Hon ställer så konstiga frågor. Kan man skada bara genom att finnas till? Det undrar hon.” Den sinnliga tankekällans barn kan ofta tänka så. Utan att fortsätta fundera satte läkaren ut lithium. Det var kanske längesen hon var i någon kyrka och funderade över långfredagens mytiska mening, där vi alla bär skulden att i Jesu gestalt ha dödat ”Kristus”, ”Fridsfursten”, vår överlevnadsmöjlighet på den härliga jorden, och kanske hon aldrig hade läst Lars Ahlins roman Om och tänkt den viktiga ramsa vi lär oss där: han-som-är-du-som-är-jag-som-är-vem-som-helst.

Ja, vad går de efter psykiaterna i Norge när de ställer diagnos? Blir vi övertygade av deras slutsatser? Har han schizofreni, Breivik? Eller är han fullt frisk?  Nyttigt för psykiatrin att tänka före medicineringen-påföljden?

Vad de kommer fram till engagerar jag mig inte i. Men måtte man minnas demokratiska spelregler och inte tillfredsställa andra behov! Vi måste öva oss!

Där har han suttit år efter år och byggt sin storhetsvärld. Sen går han ”i självförsvar” och skjuter 69 intet ont anande ungdomar ansikte mot ansikte så gott som. Hjärtats öga har blivit ”kalla fläcken”. Kan det smitta?

Det är nu tjugunio år sedan jag själv började fatta människans komplexitet som ett inre samtal mellan många parter. Det gav mig en ny förståelse för min pappas religiositet. Han var bokstavstroende, men han hade trots det en inre frihet som innefattade alla oss oliktänkande. Jag förstod att han vandrade i Bibelns landskap som i en dröm. Han mötte sig själv i Bibelns gestalter. Han såg sitt ansikte ”såsom i en spegel”. Han behövde inte projicera sig själv på andra människor.

Att jag till slut fick insikt i hur detta gick till berodde på en av mina kvinnliga elever. Plötsligt stod hon utanför familjens hus, försedd med det nödvändigaste i en kappsäck. Hon ämnade stanna till varje pris, det gällde livet, så kände hon det, och visst, plötsligt fanns det en möjlig vrå med en dörr som gick att öppna och stänga. Men hur skulle det gå? Det blev långvarigt. Jag fick nödvändig psykologisk handledning. 

Hon hade konstnärliga händer och gav mig tänkvärda gåvor, t ex ett halsband av granna keramikkulor. Hur grant det såg ut – och hur tungt det var att bära! Kanske såg hon mitt liv så, lyckligt och grant med man och barn, hund och katt och villa – men alldeles för tungt för henne. Till slut när jag började att drömma gav hon mig en glasskiva med vackra skärvor i olika färger. Den hänger i mitt fönster, så att ljuset ger liv åt färgerna. Så skulle tillvaron skimra genom ljuset och inte genom vilja och styrka

Ganska snart fick jag en liten prinsessa skapad av lera. Prinsessan har tung krona på huvudet, men hon har inget ansikte. Hon sträcker bedjande fram sina händer. Prinsessan var inte nytillverkad. Jag fick den efter ett vredesutbrott som slutade med en önskan. Hon ville ha ett ansikte! Det var det som alltid varit meningen: ”Tänk om jag kan få ett ansikte!”

Det var då jag började drömma medvetet. Det var på den nivån jag kunde förstå hennes bildvärld. En natt drömde jag att jag såg henne i kanske tjugu likadana gestalter som gick vägen fram hand i hand. Jag mindes det när Jonas Hassen Khemiri som var gäst på Babel förra veckan, berättade att han såg sig själv som många, kanske tolv personer (som Jesu lärjungar, tänkte jag) – i varje fall var han fem personer som kunde tala med varandra. O, så bra att han sa det! Så läkande för oss som är fångna i dualismens projektioner och använder andra, inte minst hans muslimska bröder, till våra sönderslagna besvikelsespeglar.

Kvinnan som ville ha ett ansikte lärde mig alla åldrar. Hon bar dem i kroppen. Längst ned fanns spädbarnet utan ”objektkonstans”. Hon led totalförlust när jag gick ut genom dörren, visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Men så fanns alltid konstnärinnan där, hon som ritade situationen på ett vuxet sätt och fullföljde sina studier på folkhögskolan, som vi kommit överens om. Att få ett ansikte var att bli en fri och vuxen människa utan att förlora integriteten, den innersta kärnan.

Jag kände igen allt det här hos en diktare som Birger Sjöberg:

Gud nåde dig min flicka kär
om du en gång skall glömma
att jag ett barn i livet är
som blivit dömt att drömma.
Håll mig i handen
oro jag känner.
Håll mig i handen
vrede mig bränner.
Håll mig till brösten, till trösten.

Han var ”ett barn i livet”, han behövde ammas med tröst, och hans älskade måste förstå hans barnsliga behov. Birger Sjöberg var en medveten drömmare. Att skriva om honom var ett sätt för mig att berätta vad jag var med om när en ung kvinna som varit tio år på mentalsjukhus lärde mig vad det är att längta efter ett skiftande ansikte.

Jag tänkte på det söndags när Horace Engdahl skrev i DN om sin upplevelse av Wagners Lohengrin. Han berättar innehållet som tycks bygga på den gamla sagan om Amor och Psyke. Som Psyke inte fick tända ljus och se på den älskare som besökte henne om natten, så skall den milda Elsa lita på Lohengrin utan att veta hans namn. Det är nog ingen som skulle råda henne till det i dag! Då uppträder den ”skräcksublima” Ortrud alldeles modernt och får henne att tvivla och förstör därmed allt underbart, tycker Lohengrin och Wagner. Orden skall inte blanda sig i. Ja, jag tror att jag har mycket gemensamt med Ortrud. Jag är absolut hennes ”adept” som Horace fruktar! Erotiskt, religiöst och konstnärligt. Aldrig går jag på det där att man inte ska förstå! Att ömsesidigt utforska och förstå sina projektioner ingår i den vuxna kärleken.

Men jag har ju inte varit på Operan och blivit hänförd av sagan och musiken. Så det är inte i polemiskt syfte jag identifierar mig med Ortrud. Jag skriver om det här bara för att det är så positivt att Horace Engdahl vill förenas med ”barnet” som finns inom varje vuxen människa. Han tar verkligen barnets parti mot hela vuxenvärlden: ”Elsa, hur kunde du?” Det är mycket ovanligt att ”barnet-inom-oss” på det viset kommer till tals på kultursidorna. Det är ett för vår kultur nytt sätt att i stället för att tala i förfrämligande psykologiska termer ge uttryck för livets alla åldrar i ett skiftande men vuxet ansikte.

Vårdagjämningen är förbi. Över helgen hade vi besök av en släkting från Peru som forskar i inkafolkets sätt att slå knutar på snören för att meddela något som många behövde veta, kanske hur arbetet inom klanen skulle fördelas. Ingen vet. Vad trodde spanjorerna, den vita kolonialmakten, att indianerna menade med sitt barnsligt-sinnliga sätt att uttrycka sig? Människans språk är heligt. Jag har lärt mig att ”tråden” har med den heliga berättelsen att göra, hinduismens ”sutra” betyder tråd. Så konkret som hos inkafolket kanske allt skriftspråk var från början. Med hammare och mejsel skrevs våra vikingarunor. Bokstäverna kändes i kroppen. Ingen surfplatta här!

I kristendomens heliga berättelsetråd är vårdagjämningen en knutpunkt som i Sverige kallats Marie Bebådelsedag. Ängeln Gabriels bud till Maria firade vi med vår inkasläkting på svenska med våfflor, och vi försökte förklara att namnet på maträtten stammar ur ett hörfel. Jungfru Maria kallades ”vår fru” och med slarvigt eller kanske dialektalt uttal påminte det om ”våffel”. Därför firade man hennes dag med sylt och särskilt goda pannkakor i hjärtform.

Marie Bebådelse omgavs i min ungdom av vårljus och hopp. Orden ”vår fru” kunde också uppfattas som ”vårens fru”. Den unga kvinnan Maria som upptäckte att hon skulle få barn blev en folkkär årstidskomponent. Hennes heliga men utsatta situation som ensamstående mor spred en gloria kring vanliga kvinnors vardagsproblem i patriarkatet.

Vår fru Maria gav dessutom hela familjen en ledig dag, ibland mitt i veckan. Det blev en dag för återträffar, årsmöten och tulpaner. En dag för ”all things shining” som den kaliforniske filosofen Hubert Dreyfus kallar tillståndet av glädje och gemenskap. Dreyfus hävdade i en bok med det namnet att vi som de gamla grekerna behöver många gudomligheter och dessutom tillfällen till gränsöverskridande gemenskap (se blogg 23 september 2011). Marie Bebådelsedag fyllde sådana behov. De kristna helgonen hjälpte till med den gudomliga mångfalden. 

Det som inte bjuds kan man skapa själv. En gång för så länge sedan att ett av mina äldsta barnbarn bara var fem år målade han en triptyk av liv och död, av kärlek och sorg. Det centrala var ett träd med grönskande krona. På en bild sågas trädet ned. Man kan se vedsågaren i sitt värv. På andra sidan trädet väntar Karl Alfred med stor gladmun och strålande uppsyn. På de starka armarna är han tatuerad med en bild av sig själv. Han skall bära bort det nedsågade trädet. Vart? Det vet nog ingen. Men vi får fullt förtroende för honom. Människans identitet bär han i sina starka armar.

Men det var tre bilder som hörde ihop. Jag la först märke till en bild, där inte trädet var med. Hela barnbarnets familj stod i stället samlad kring den snälla mamman. ”Varför har du ingen gladmun där?” frågade jag. ”Jag försökte, men jag kunde inte”, var svaret. Jag funderade länge på det. På en motsvarande bild, där trädet fanns med, såg jag hela familjen. De hade allesamman glasögon på sina näsor och alla hade gladmun och på himlen syntes ännu en svävande figur – kanske en kikare?

På den bild där femåringen inte hade gladmun var himlen full med bokstäver: ”Till Stina och Tomas”. Stor vänlighet, men ingen gladmun! Nej, en himmel full av bokstäver är oss inte nog för att bli seende! Den hjälper oss inte att se livets fullhet. Inte ens Vår Fru Mamma räcker till. Som i den grekiska tragedin måste skådespelarna gå på styltor när de gestaltar de stora dimensionerna. Så som Karl-Alfred här tatuerar bilden av sig själv på armarna.

Som Hanna Arendt säger har monoteismen hindrat oss från att förstå vårt eget skiftande ansikte. Det leder till att vi sätter vår egen mångsidighet på andra, så att vi bär skärvor av oss själva som ideala eller onda projektioner på andra.

Onda projektioner kan samlas som åskmoln och när spänningen blir stor slår blixten ned blint, så som skedde förra sommaren med Anders Behring Breiviks dåd på Utøya i Norge. Jag förstår äntligen vad drömmens blixt i juni 2011 ville säga mig.

Släpp bokstavstron av alla sorter! Vi måste minska trycket av våra vanföreställningar. Vi måste ta på oss drömmens glasögon, vår stora gemensamma kikare, så som mitt barnbarn ville allhelgonadagen 1989.

När en dröm presenteras i en grupp enligt Montague Ullmans metod, läser drömmaren upp sin noggranna anteckning, och sedan får kamraterna fråga om alla sakliga detaljer som kan göra drömmen tydligare för dem. Var det sommar, var det vinter, blev du blöt, såg du vilken färg det var på skjortan? Sedan följer en stilla stund, när var och en försöker göra drömmen till sin. I det samtal som uppstår när gruppdeltagarna berättar vad de känner och tänker om drömmen får ingen störa drömmaren med blickar eller kommentarer. Drömmaren sitter avskild och lyssnar. Till slut återlämnas drömmen med tack för lånet till drömmaren som då får tillfälle att kommentera om hen vill.

Det finns ingen tolkning som är ”den rätta”. Alla som deltar utgår från personliga erfarenheter. ”Om det vore min dröm”, lyder formeln. På så sätt skyddas drömmarens integritet medan vi vidgar varandras register och hjälper varandra att se den sinnliga tankekällans grundläggande strukturer.

På TV-play har jag nu upprepade gånger kunnat se Horace Engdahls animerade dröm Likriktningen, och på så sätt har jag kunnat rätta till detaljer och hjälpa mitt minne. Jag har haft stort nöje av denna möjlighet. Om Likriktningen var min dröm skulle jag vakna upp så glad över att min drömverkstad kostade på mig en så spännande och tydlig dröm. Numera nöjer den sig annars med korta bilder, en smak av något, en doft, ett yttrande eller en visa. I Horace Engdahls dröm ingår ingen visa, men jag har på sista tiden överraskande undfått toner ur en rysk manskör i mitt öra, kanske som ett eko av hans dröm.

Horace Engdahl berättar att han drömde den här drömmen natten före en resa österut. Filmen börjar med bilden av en stor båt på väg ut mot havet. Jag låter bilden glida över i mitt eget inre landskap. Som dyningar efter en båt som för längesedan drog förbi bland mina ytterskär fortsätter och fortsätter den ryska manskörens toner att brusa i mitt öra. De många stämmornas samklang tolkar jag som min sinnliga tankekällas reflexiva svar på titeln till den animerade drömmen i TV, Likriktning. Hela drömmen började i detta ord, som dök upp ”som ett ogräsfrö” i Horace Engdahls hjärna. Likriktning är något annat än samklang. Den sinnliga tankekällan arbetar så med likheter, variationer och motsatser.

För tjugu år sedan arbetade jag med Dostojevskijs roman Idioten. Det var min ”resa österut”. Jag läste samtidigt den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins bok, Dostojevskijs poetik, som 1991 kom ut i svensk översättning. Han talar om hur Dostojevskij arbetar ”polyfoniskt”: ”Hos Dostojevskij är två tankar redan två människor…”

Michail Bachtin hävdade att detta var något specifikt för Dostojevskij. Men så är det inte. Så arbetar alla drömmar och myter, och många diktare arbetar så. Det är helt enkelt ännu en regel i den sinnliga tankekällans grundläggande logiska system.  I romanen Idioten lärde jag känna många röster, så motstridiga att huvudpersonen Furst Mysjkins epileptiska anfall kunde ses som en sammanfattning av den omöjliga samordningen. Den ryska manskör jag vid den här tiden råkade höra på radio blev för mig just en kontrast att lyssna till. Den gav en idé om den fromma ikon Dostojevskij totalt misslyckades med att måla i furstens gestalt.

Fursten står helt främmande för sina drömmar, visar Dostojevskij. Den samordnande komponent diktaren sökte, gestaltade han mot sin vilja i den dödssjuke studenten Ippolit, som både filosoferar intelligent och drömmer livligt. Kring hans person skulle de andra rösterna kunna bilda stjärna. Men i Dostojevskijs dagbok kan man läsa att Ippolits tendens att bli romanens centralfigur var tabu för honom. Troligen hade diktaren en alltför dualistisk syn på livet. Han var mycket osams med sin penna. Men om romanen vore min dröm, skulle jag tolka att Ippolit var romanens nyckelperson.

När jag nu sett den animerade drömmen Likriktning på TV-play, ser jag att grupperna med skådespelare är tre och inte två som jag hade för mig. Men det dualistiska tänkesättet antyds genom att skådespelarna kontrasterar mot varandra som ljusa och mörka gestalter.

Horace Engdahl uppträder själv i sin dröm. När jag lånar drömmen, måste jag också låna hans roll. Det är inte så svårt för mig att se mig själv som en kritiker som sitter i en teatersalong och skall bedöma en föreställning.  Den skall visserligen bara anmälas på min blogg, men några läsare vet jag att jag har, och det är viktigt för mig att vara tillförlitlig. Jag ser ju hur lätt jag ser fel, hör fel eller glömmer sammanhang jag nyss såg klart. Det är förargligt, men det är ålderdomen som är obeveklig.

Föreställningen är omdiskuterad. Vad tycker jag och hur skall jag motivera det? Jag känner att något är fel, men jag vet inte vad. Jag undrar i drömmen hur skall jag kunna bevisa att detta är dålig konst. Kanske är jag så gammal och förstelnad att jag inte förstår det nya som ”marken är beredd för”?

Var är kvinnorna? Det jag ser i drömmen är män, skådespelare som inte bara föreställer döda tsarer – de är riktiga tsarer: ”anfrätta lik”. När jag vaknar upp ur denna förvirring tycker jag att drömmen skojar med mig. Jag har haft det där ordet ”lik” förr i mina drömmar och vet att jag måste se upp med dess dubbelbetydelser – skulle jag kanske vara ”lik” tsarerna på något sätt?

Kanske är de döda tsarerna makttankar som försöker styra mig. Tsarerna rådde över människors liv och död. Vid 27 års ålder fängslades Dostojevskij på grund av en kritisk skrift han lånat sin röst till i en diskussionsklubb. Han dömdes till döden och benådades av tsaren just före avrättningen. Han fördes till fängelse i Sibirien, fyra års tukthus följt av fyra års soldattjänst i straffkompani. Men vad spelar tsartiteln för roll? Liknande händelser förekommer ju alltjämt dagligen i stater som gillar ”likriktning”.

Nog är jag litet väl skräckslagen att inte vara ung och duktig och omdömesgill. Vad fruktar jag?

Bortsett från min persons anseende är det en viktig fråga vad konst är. Står inte här de båda tankekällorna mot varandra i en sorts maktkamp? Jag läser ibland kritiker som inte vill besväras av bildtankar. De kanske inte själva brukar drömma. Metaforer är tröttsamt, tycker de. Realistiskt skall det vara! Vi stänger av bildflödet. Vi nöjer oss med vanlig utåtriktad sinnlighet och skryter med det. Så låter vi den sinnliga tankekällan förtvina. Konsten skakar fram på den abstraherande tankekällans villkor -- det som Birger Sjöberg kallade för ”hästen Konstruktissa”. Till slut kan man inte gestalta mer, bara berätta det som man tror sig ha upplevt. Tusentals sidor självbiografiskt material skall väl övertyga om att man finns.

Men om man inte får symbolisera kan man inte spela teater, ty varje skådespelare är ju en symbolisk docka för diktarens dynamiska tanke. De som rör sig på scenen i den animerade drömmen Likriktning anges i realitetens namn vara sedan länge döda verkliga tsarer. I drömmen anar jag olustigt att något inte stämmer. När jag vaknar vet jag att anfrätta lik inte kan spela teater på någon annan scen än drömmens. På den vanliga scenen är jag hänvisad till den symboliska lekens djupa flöden. Det är i samspel mellan de två tankekällorna konst uppstår.

När jag lånar denna dröm som min egen, tolkar jag att de ryska tsarerna ger kropp åt den godtyckliga makt som vill styra mig inifrån med många reflexer. Drömmen hjälper mig se, och det är också konstens uppgift. Eftersom tsarerna här är döda och deras kroppar i upplösning, hoppas jag att deras tid i mitt system är ute. Drömmarna har jagat bort dem.

Det viktiga för mig är att jag själv är en fri människa. Min dröm övertygar mig om att mina inre tsarer alltjämt hotar mig om jag tänker själv och misstar mig om vad ”marken är beredd för”. Därför vill jag i drömmen gå till domstol och klaga över ”brott mot griftefriden”.

Men oj! Då bekänner jag samtidigt att jag varken kan skilja på tankekällorna eller samordna dem.

Nu startar på TV en serie kortfilmer som bygger på olika personers drömmar. Först ut var Horace Engdahl.  Igår kunde man se ett litet drömspel från hans nattliga scen. Nej, så roligt! tänkte jag förstås. Där är han! Han har stigit ut ur ”hjärnburen” som jag bloggade om i februari! Nu är den sinnliga tankekällans stund kommen. Fem minuter skulle det ta. Nina Holst stod för regin. Vad skulle jag nu få se?

Jag såg liksom två par näckrosblad, och på varje bladpar satt en grupp nakna män, några med ljusa kroppar men de flesta med svarta. Horace riktiga röst berättade för oss att vi såg en teaterföreställning som han hade i uppdrag att recensera. Alla skådespelarna på näckrosbladen var döda ryska tsarer, fick vi veta. Vi såg sedan en teaterdocka som föreställde Horace sitta ensam i teatersalongen med stora, stirrande ögon. Han såg litet olustig ut. Han började känna sig osäker, sa han, för han kände sig själv som en del av den föreställning han skulle recensera.

Här finns nu en möjlighet för hela svenska folket att undersöka den sinnliga tankekällan. Man kan bilda drömgrupper i familjen. Då lånar var och en Horaces dröm som vore den ens egen. Sen funderar man över vilka känslor den väcker. I vår kultur hoppar vi så gärna över de viktiga känslorna och går direkt på vad drömmen betyder. Stopp där alltså! Vad känner du när du vaknar upp ur denna dröm? Vad känner du när du sedan skriver ned den? Ändrar sig känslorna? Känn dig in i ansvaret att recensera en alldeles ny teaterföreställning, känn konfrontationen med de döda tsarerna! Hur känns det att upptäcka att gränsen mellan dig och skådespelarna blir osäker?

När alla i gruppen har uttryckt sina känslor närmar vi oss betydelsen. I en klassisk drömgrupp får man aldrig påstå att man vet vad drömmen betyder för konstnären som har drömt den. Man får bara ta den till sitt eget hjärta: vad skulle den betyda för mig?

Det är det konstnärliga i var och en av oss som drömmer, liksom det är dröm i all konst. Bara du sätter dig med en penna eller en pensel eller numera kanske med fingrarna på ett tangentbord, så rustar sig den sinnliga tankekällan för överfall. Ett annat språk spänner upp sitt paraply. Du gillar det nog inte, men en annan logik knuffar sig fram. Öppna dig eller slut till – valet är ditt.

 Vi får ett språkligt tips i drömspelets titel: ”Likriktning”. Ordet syftar på att skådespelarna inte är levande människor utan ”lik”. Men döden är förstås den stora ”likriktaren” mellan oss alla, furstar och namnlösa uteliggare. Inför döden är ingen bättre eller sämre. Den ena människan är ”lik” den andra. Den sinnliga tankekällan framhåller det ständigt. Den abstraherande tankekällan kommer i det stadiet fullständigt tillkorta. Gömma dig kan du inte heller, och om ”cigarretten efteråt” vet vi så litet.

I demokratins namn behöver vi drömmen, meditationen kring den och den alltid tillfälliga tolkningen. Därför är jag så otroligt glad, när en dörr öppnas på glänt och innesluter drömmeriet i kulturen. Så kan språket bli helt. Jag måste avsluta med några rader av Göran Tunström ur diktsamlingen Svartsjukans sånger:

Då vill jag be en enkel bön för språket

Låt oss vårda det med våra yttersta resurser

Låt oss öppna laboratorier och skolor

och mötas där utan lättja

Låt oss studera föremålet och dess spegelbild

i våra hjärnor

och relationerna mellan dem

Det kanske finns en klar värld

där de får plats på samma gång

en vajande sekund

Kamrater, förena er

Luta er ut över språket

Det lever

också djupt under sig självt!

Jag funderar förstås över vad min tolkning av Horace Engdahls dröm skulle bli, men det blir för långt nu, så det sparar jag till nästa gång!

Nu startar på TV en serie kortfilmer som bygger på olika personers drömmar. Först ut var Horace Engdahl.  Igår kunde man se ett litet drömspel från hans nattliga scen. Nej, så roligt! tänkte jag förstås. Där är han! Han har stigit ut ur ”hjärnburen” som jag bloggade om i februari! Nu är den sinnliga tankekällans stund kommen. Fem minuter skulle det ta. Nina Holst stod för regin. Vad skulle jag nu få se?

Jag såg liksom två par näckrosblad, och på varje bladpar satt en grupp nakna män, några med ljusa kroppar men de flesta med svarta. Horace riktiga röst berättade för oss att vi såg en teaterföreställning som han hade i uppdrag att recensera. Alla skådespelarna på näckrosbladen var döda ryska tsarer, fick vi veta. Vi såg sedan en teaterdocka som föreställde Horace sitta ensam i teatersalongen med stora, stirrande ögon. Han såg litet olustig ut. Han började känna sig osäker, sa han, för han kände mer och mer sig själv som en del av den föreställning han skulle recensera.

Här finns nu en möjlighet för hela svenska folket att undersöka den sinnliga tankekällan. Man kan bilda drömgrupper i familjen. Då lånar var och en Horaces Engdahls dröm som vore den ens egen. Sen funderar man över vilka känslor den väcker. I vår kultur hoppar vi så gärna över de viktiga känslorna och går direkt på vad drömmen betyder. Stopp där alltså! Vad känner du när du vaknar upp ur denna dröm? Vad känner du när du sedan skriver ned den? Ändrar sig känslorna? Känn dig in i ansvaret att recensera en alldeles ny teaterföreställning, känn konfrontationen med de döda tsarerna! Hur känns det att upptäcka att gränsen mellan dig och skådespelarna blir osäker?

När alla i gruppen har uttryckt sina känslor närmar vi oss betydelsen av drömmen. I en klassisk drömgrupp får man aldrig påstå att man vet vad drömmen betyder för konstnären som har drömt den. Man får bara ta den till sitt eget hjärta: vad skulle den betyda för mig?

Det är det konstnärliga i var och en av oss som drömmer, liksom det är dröm i all konst. Bara du sätter dig med en penna eller en pensel eller numera kanske med fingrarna på ett tangentbord, så rustar sig den sinnliga tankekällan för överfall. Ett annat språk spänner upp sitt paraply. Du gillar det nog inte, men en annan logik knuffar sig fram. Öppna dig eller slut till – valet är ditt. Men belöningen är att den som öppnar sig för sina egna och andras drömmar får en ny förståelse för dikt och konst.

 Vi får ett språkligt tips i drömspelets titel: ”Likriktning”. Ordet syftar på att skådespelarna inte är levande människor utan ”lik”. Men döden är förstås också den stora ”likriktaren” mellan oss alla, furstar och namnlösa uteliggare, svenskar, romer, judar, muslimer. Inför döden är ingen bättre eller sämre. Den ena människan är ”lik” den andra. Den sinnliga tankekällan framhåller det ständigt. Den abstraherande tankekällan kommer i det stadiet fullständigt tillkorta. Gömma dig kan du inte heller, och om ”cigarretten efteråt” vet vi så litet.

I demokratins namn behöver vi drömmen, meditationen kring den och den alltid tillfälliga tolkningen. Därför är jag så otroligt glad, när en dörr öppnas på glänt och innesluter drömmeriet i kulturen. Så kan språket bli helt. Jag måste avsluta med några rader av Göran Tunström ur diktsamlingen Svartsjukans sånger:

Då vill jag be en enkel bön för språket
Låt oss vårda det med våra yttersta resurser
Låt oss öppna laboratorier och skolor
och mötas där utan lättja
Låt oss studera föremålet och dess spegelbild
i våra hjärnor
och relationerna mellan dem
Det kanske finns en klar värld
där de får plats på samma gång
en vajande sekund
Kamrater, förena er
Luta er ut över språket
Det lever
också djupt under sig självt!  

Jag funderar förstås över vad min tolkning av Horace Engdahls dröm skulle bli, men det blir för långt nu, så det sparar jag till nästa gång! Försök själv!

Det är med stenar man pryder judiska gravar. Men de människor Elisabeth Åsbrink vill hedra har inga gravar. De dog i koncentrationslägret i Theresienstadt. Hon har ”fickorna fulla med sten” att lägga på gravar som inte finns. Texten i dokumentären Och i Wienerwald står träden kvar ser jag som en tung ”sten” av solidaritet på gravar vi försöker glömma.

Otto heter pojken hon berättar om, hur han 12 år gammal räddades till Sverige av Israelmissionen i Wien. Det gällde att övertyga såväl tyskarna som svenskarna. En grupp på 100 noga räknade döpta judebarn – s.k. ”judekristna” – kunde kanske Sverige förmås att ta emot. Nazisterna tyckte inte att dopet gjorde någon skillnad. Jude var ändå jude. Det var rasismen som var deras vidskepelse, och alla judar skulle utrotas.

En kristen uppfattning var att judarna var värda straff, eftersom de hade dödat Jesus, men dopet var en reningsakt som tvådde bort den synden. Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem var beredd att strida för de döpta. Kyrka och politik var visserligen helt skilda saker, men Eidem försökte tala Rikskansler Hitler tillrätta, vilket blev ”fullständigt misslyckat”. Ändå lyckades man få tillstånd att rädda 100 kristnade barn som fick tillstånd att vistas i Sverige en liten kort tid, medan deras föräldrar förutsattes emigrera någon annanstans och sedan hämta barnen.

Elisabeth Åsbrink visar i en lång tabell hur uppfattningen att judarna mördade Jesus ursäktat mobbning av judar genom århundraden. Under nazitiden hände det att kristna ledare gladde sig över den ökade tillströmningen av just judiska nattvardsgäster. 

Efter Hitlers ockupation i mars 1938 blev livet för de österrikiska judarna ett helvete i Dantes klass. Det visste vi som var unga då. Men jag upprördes nu häftigt på nytt av Åsbrinks ”stenar i fickorna”. Jag behövde påminnas om hur utbredd den svenska nationalsocialismen var, hur starkt judehatet var i Sverige och den omänskliga rädslan för ”rasblandning”. Jag hade turen att under kriget leva i en motståndsmiljö – på Natanael Beskows och Gillis Hammars hemgård, det gästfria Birkagården. ”Kan vi då ingenting göra?” undrade Gillis Hammar i en artikel, som han hade svårt att få publicerad, men som till slut blev intagen i Svenska Morgonbladet (11 juli 1938). Några tusen judar skulle Sverige utan uppoffringar kunna ta emot, menade han. Han som var ölänning liknade judarnas situation vid ett strandat fartyg. Vi finner ”att vi ej endast står som passiva åskådare på stranden utan vi finner till vår förfäran att vi även då och då är med om att driva de räddningssökande ut i havet.” Artikeln översattes till tyska och sändes ut till prominenta personer som skulle kunna påverka opinioner, som Thomas Mann och Bernhard Shaw.

Otto hamnade först på ett barnhem i Skåne och fick senare arbete på en gård i Småland, som ironiskt nog var ett högsäte för nazister. Han blev gåtfullt nog vän med sonen i huset, Ingvar Kamprad, och hörde till det gäng som startade IKEA. Nog brukar jag vara angelägen om att se människans mångsidighet, men det är gåtfullt att Kamprads ”förälskelse” i Otto inte fick honom att dra några som helst slutsatser som gällde hans vänskapliga förhållande till de svenska nazisterna. Ingvar Kamprads medvetandenivå är skrämmande. Som när den vänstra handen inte har en aning om vad den högra gör.

Och hur är det med oss i dag? Väldigt likt Ingvar Kamprads dubbla vänskapsförhållanden, tycker jag. Det demokratiskt sinnade Sverige ”hjälper” den tuffa diktaturen i Saudiarabien att bygga en vapenfabrik. För att tala kroppsligt: hur kan någon knäppa sina händer kring detta?

Ingvar Kamprad har bett om förlåtelse. Otto har gått sitt livs väg som han kunde och utan att vända sig om, fått barn och barnbarn. Men Elisabeth Åsbrinks ”stenar” ropar på oss: håll inte på sådär. Ändra förutsättningarna! Så många har ont av tortyr och förtryck. Vårt tankefel kan få hela jorden att bäva på nytt.

 I den lilla boken Ingenting hände, två gånger har Barbro Lindgren skrivit dagbok om vad hon och hunden Mimmi såg och nosade och hörde i Glömminge på Öland från april 2010 till januari 2011. Beredd på ”ingenting” träffar mig den första meningen som en trumpetstöt: ”Tranorna har kommit!” Det här ska nog bli roligt att läsa: ”Äntligen hörs de underbara spruckna ropen igen. Snödropparna spränger sig upp ur marken och livet börjar på nytt”.

Ja, så är det just nu här i Tanto också. Till och med vintergäck rullar ut sig vid höghusväggen i en hemlig hörna. Hägern som bor på Årstaholmar har flugit till öppet vatten för vintern och tranor har vi inte här. Barbro Lindgrens öppningsord ekar av fågelsträcken över Öland, älskade av alla som vandrar på alvaret under den stora himlarunden där.

Titeln på boken har Barbro Lindgren lånat från Beckett ”(fast han kan mycket väl ha knyckt det från någon annan)”, kommenterar hon. Och visst. ”Litteratur lever av litteratur”, inpräntade också Kerstin Ekman i sin Grand final som jag ägnat tre föregående bloggar. När Lillemor beskyllde Babba för plagiat protesterade hon: ”Jag läste och smälte det och det blev mitt.” Men hur smälter man ”ingenting”?

”Tranorna har kommit!” är någonting. I mitt hjärtas landskap förstärks tranornas rop av många litterära fågelsträck. I Nils Holgersson skriver Selma Lagerlöf om trandansen på Kullaberg. Hon anknyter till Topelius Sampo Lappelill som anknyter till andra sagor om fredens natt, kanske till Jesajas vision om att vargar en gång skall bo tillsammans med lamm och  ”en liten gosse skall valla dem”. På Selma Lagerlöfs Kullaberg är det tranorna som med sin dans får alla andra djur som samlats till erotikens kärleksfest att ana något bortom instinkten – något av det oändliga som omger oss. Men Smirre räv bryter fredens överenskommelse.

Kanske tänkte Sigrid Undset på Selma Lagerlöfs trandans när hon skrev Kristin Lavransdatter och lät lilla Kristin uppleva den konstnärliga målarmunken Edvin som en gammal trana. Edvin ställde Kristin i ett kyrkfönster, så att ljuset bröt mytens färger över hennes egen kropp. Jag har alltid trott att det var för vandrarmunken Edvins skull hela boken var skriven.

I De utsatta av Birgitta Trotzig befinner vi oss i en tid när än danskar, än svenskar rådde över Skåne. Jakobine var en oönskad dotter. Hon lyfter sitt huvud vid ropet: ”Tranorna, Jakobine!” Men där är det höst: ”Tranorna, de stora underliga sköra fåglarna fyller de sanka höstfälten med sina röster;” Finns mystiken från Selma Lagerlöfs Kullaberg också i Birgitta Trotzigs tranrop?

Tecknet bärs från den ena konstnären till den andra som Marias ”Ja!” i ekoarian i Bachs Juloratoriet. Detta kan våra drömmar utnyttja. En bild kan följa oss genom hela livet. Eller en melodi. Första meningen i Barbro Lindgrens bok motsäger enligt min mening redan boktiteln på alla sätt. Någonting hände flera gånger utan att upprepas.

I Barbro Lindgrens Ingenting hände står redan den 3 juli: ”Nu är allt så gott som över. Näktergalen sjunger inte längre och göken gal mer och mer sällan… Paddorna och grodorna verkar ha tagit slut, ekorrarna också. Och var är fjärilarna? Borta.”

Döden går vid vår sida ända från början. Barbro Lindgren med Mimmi kontrollerar på sina promenader hur ett rådjur med små blanka klövar gradvis förmultnar. En schäfervalp biter ihjäl en tupp hemma på gården. Tuppen har familj – ovisst om någon saknar honom. I växthuset tar insekterna över, ”flugor och flygmyror springer upp och ned i träden, utan mål och mening.” Hos hennes granne, den öländske poeten Lennart Sjögren, finns en absurd glädje hos till och med skabben när den funnit en räv att äta på. Men Barbro Lindgren betonar sorgen. Det är synd om alla ”som är glada från början, ända tills de förstår att det är alldeles för svårt att leva.”

Ända in i drömmen går hennes känsla av förvirring och förlust. Hunden Mimmi försvinner på en resa och det är som om meningen med resan då var försvunnen. (När jag lånar hennes dröm tänker jag förstås att det var på ”hjärnvägen” drömmen lät det hända att jag tappade orienteringen).

Barbro Lindgren får melodier i örat, och det är väl därför jag inte kan låta bli att skriva en blogg som den här. Hon gillar det inte. Det är ”som tortyr”: ”i går var det en strof ur Händels Messias som till sist höll på att knäcka mig.” Händel är i alla fall bättre, tycker hon, än en visa som låter så här: ”Jag ringer på freda` så ses vi på lörda`. Jag kommer i bilen, vi tar oss en tur`, i all oändlighet”.

Melodierna tycks vara som flygmyrorna i hennes växthus, ”utan mål och mening”. Jag brukar tänka på visan-i-örat som på fåglarna i skogen. Den bilden hjälper mig. Man lyssnar ju inte hela tiden, även om trastar och bofinkar upprepar sina drillar. Men om man plötsligt hör tranorna! Då stannar man till och tittar. Kanske hinner man se den stora plogen av ropande fåglar?

Hjärnan arbetar ständigt, inventerar sitt melodiförråd och samarbetar med oss, om den får. Vilka melodier tycker jag om? Kommer jag i närheten av dem känner jag mig belönad. Vilka visor ogillar jag? Kan jag bryta deras tjat? Det inre diskoteket är tilltalbart. Säg till: ”Jag har hört! Jag tänker hoppa över den där påbjudna ”kanelbullarnas dag” som tar tid från poesin jag vill skriva!” Kanske får jag då en annan melodi i örat? Eller: ”Jag har annat att göra nu! Vi tar det i morgon bitti!”

Melodierna är till för att hjälpa mig att vara människa. Jag kan slå dövörat till. Men inte när jag vaknar på morgonen. I morse var det: ”Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.” Det är ett par rader ur psalmen Härlig är jorden.

Ja, jag började ju på den här bloggen i gårkväll. Morgonvisan svarade mig som ett tranrop från vandrarmunken Edvin.

I min första blogg om Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen nämnde jag att paränglarnas namn ”Lillemor” och ”Babba” knyter an till barndomens lekar och språk. Namnet ”Babba” hör till det första bubblande jollerspråk som psykoanalytikern Julia Kristeva på 80-talet lärde oss koppla till samspelet med modern, som sågs som en hjälpande ”behållare”, en grekisk ”chora”, för barnets ljudlek. Redan Platon använde begreppet ”chora” språkligt.

Julia Kristeva hade gått på seminarier hos sin landsman Jacque Lacan som också var psykoanalytiker. Han är mest känd för sin teori om ”faderns Nej”. Det vuxna språket är ”faderns ordning”, och den är samhällets.  Det är ”Lillemors” språk i Grand final, och det är ju hon som får pris och väljs in bland ”de odödliga” i Svenska Akademin.

Men den ursprungliga språkleken ligger kvar under det vuxna språket som melodi och poetisk energi, så är teorin. Och konstnärerna blir kanske aldrig riktigt ”vuxna”? Så menar somliga psykoanalytiker. Man kan ju bli arg för mindre! ”Babba” kämpar verkligen i sin bok om Lillemor, vill visa sin sida av saken, sin upplevelse. Och jag håller ett fast tag kring Julia Kristeva som säger de vackra orden: ”I motsats till den kunskapssökande tanken eftersträvar det poetiska språket en unik sanning.”

”Sanningarna” kämpar här. Lillemor är den vuxna abstraherande ”rättänkande” tankekällan som ofta tycks sammanfalla med Kerstin Ekman själv. Lillemor står knappast ut med sin roll. Den är ju falsk. Det är ju Babba som är författaren! Lillemor deltar i författeriet bara med anekdoter och ”påhitt”, när hon skriver rent på maskin vad Babba skrivit för hand på sitt spiralblock. Lillemor känner sig ofta som en docka med ögon av glas – ja, en robot som gör det andra bestämmer. Hon behöver Babbas ”kropp av ord” för att få en känsla av liv.

Det är i uppror mot Lillemor som Babba skriver den bok vi läser! Men liksom vi alla kommit ur livmoderns ”chora” finns det i Babbas berättelse en göl med innehållsrikt vatten vid ett torp. Man kan fiska kräftor där, men framför allt kan man göra sig av med saker man inte mer vill se. Där träffas alla parter, och fast Kerstin Ekman inte är nämnd kan vi förstå hennes deltagande närvaro, när Lillemor i gölen dränker alla blommor hon fått med anledning av utmärkelsen att bli invald i Akademin.

Vi minns att Kerstin Ekman lämnade sin stol tom år 1989 i samband med dödsdomen mot Salman Rushdie, där akademien förhöll sig passiv.

I bibeln läser vi om Ordet som blev kött och tog sin boning ibland oss. Eftersom uttrycket är slitet, så låt mig ett ögonblick framkalla Jesus på stranden av en göl, Gennesarets sjö, där en liten båt just blivit full av sprattlande fisk. Så sinnlig är Babba när hon gör sig ”en kropp av ord”, dvs när hon skriver för hand på sitt spiralblock. Men utgiven kan den inte bli om inte Lillemor gör språket rent och tydligt som ett rinnande vattenfall, åtminstone som det i Fyrisån, där hon en gång förlovade sig.

”Gud handlar genom människor”, säger Lillemor. Ordet måste bli kött, så som det blir i våra drömmar. Det är skapandets konst som Kerstin Ekman berättar om i sin Grand final.

 ”Litteratur lever av litteratur, fattar du inte det”, grälar bibliotekarien Babba på Lillemor Troj och hennes krav på autenticitet. ”Det man läst blir levt liv.”

I min förra blogg förband jag Kerstin Ekmans paränglar med två gestalter i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen: ögonflickan Ingrid som blir sjuk och begravs skendöd och studenten – Getabocken som i sista minuten väcker upp henne från det skendöda med sitt fiolspel. I hans kramsäck bärs hon till prästgården, där hon varit barnflicka, och kommer dit lagom för att gömd i hans kramsäck få höra vilken lättnad det är för huset att hon är borta. Drömmerskan kan få berätta sina syner för barn, men sedan blir hon störande. Som modell brukar jag använda sagan om Eurydike som Orfeus inte kunde spela ut ur Hades. Selma Lagerlöfs saga var mer optimistisk.

Men det är ett misstag att binda tankekällornas personifikationer till kön. Drömmaren är också den modersidentifierade lillebror som de stora bröderna alltid kastar i brunnen, för att han aldrig mera skall påstå att stjärnorna bugat sig just för honom i drömmen och inte för dem. Ja, ni känner väl bibelns berättelse om Josef?  Annars hoppas jag de tar upp den i Göteborg, där de nu dramatiserar hela bibeln på teatern – tidernas största autofiktion! Jag hörde det på radio i morse. Fast det dubbla perspektiv tankekällorna erbjuder kan man väl inte hoppas på?

Modersspråket, det djupast kvinnliga i oss alla, beslöjat som det är från början, är fortfarande så inburkat i realistiska krav att drömmens genomskådande ögon knappast får synas. ”Ögonflickan” är så ovårdad som Kerstin Ekmans Babba: ”Lillemor blir arg när hon ser de tunga kinderna och den oformliga näsan. Ögonen ligger inbäddade i fett.”

I flera författares framställning av de två tankekällorna drabbas drömmaren-konstnären  av någon form av levande begravning, de kastas i ”brunnen” som Josef eller de kommer på mentalsjukhus. Samhället riktar stor skam mot drömmaren. Selma Lagerlöf är ganska rättvis – även ”studenten” går över gränsen till galenskap när han vill åstadkomma allsmäktiga gärningar. Och i Kerstin Ekmans bok är det inte Babba som skyggt gömmer sig bakom en fåtölj på psyket utan det är den grammatiska Lillemor. Babba får henne att berätta bättre om sig själv än de terapeuter som erbjuds henne, och det åstadkommer mirakulös förbättring.

I Kerstin Ekmans Grand final skäms ändå Lillemor för Babba, såsom vår huvudstyrda kultur ser ner på den sinnliga tankekällans intelligenta språk: dröm, konst, musik, dikt. Sådant håller inte vuxet folk på med, om de inte är berömda. Den prydliga, söta, läckra ängeln Lillemor Troj tar med dåligt samvete emot kulturens priser och väljs in i ”de odödliga” adertons akademi ”där uppe”. Babba betraktar henne gömd i publiken. Lillemor skäms för den hemliga sagosprutan, den mörka ängeln, den respektlösa Babba, bildseende som en eidetiker och ”med språk som hänglaven i granarna och som gryningsdimman över den älv där liket sänktes”. Hon och inte Lillemor skulle fått äran och priset.

Och det är Babba och inte Kerstin Ekman som är det fräcka ”jaget” i den berättelse vi just nu läser. Hon har skrivit boken i hemlighet utan Lillemors krav på struktur. Det är verkligen svårt att minnas att Babbas manuskript handlar om någon som heter Lillemor Troj och inte om Kerstin Ekman! Lillemor tycker att Babbas skildring ger ”en vanbild” av henne men undrar när hon läser: ”Hur kan hon veta?” Eller: ”Kommer mina minnen att bytas ut mot scener i den här pappersbibban?”

Jag vänder upp fliken på bokens omslag där Kerstin Ekman själv tittar på mig. Det är hon som rymmer båda ”änglarna”. Hon känner dragkampen mellan dem. Är det hon som är rädd att utlämna sina minnen åt ”pappersbibban” som vi läser? Jag ser Lillemors skygghet inför främmande människors behov att tacka handgripligt för allt hon givit. Hur människor på stan vill krama henne som vore de hennes intima vänner. Hur hennes läsare vill veta ”sanningen” om vem hon är. ”Bara i texten är hon skyddad”. Trots sin motvilja skänker oss Kerstin Ekman i sin Grand final skärvor av sitt liv. Men änglarna Lillemor och Babba skyddar henne verkligen. Jag slutar fråga vad som verkligen hänt privatpersonen Kerstin Ekman.  

Det är tankekällornas kamp med varandra hon skildrar. Precis så som jag skulle önska att bibeln lästes – som sagor på liv och död om kampen mellan våra två medvetanden.

Grand final i skojarbranschen är en roman av Kerstin Ekman som många av oss fick i julklapp i år. Den skulle handla om henne själv, sades det, sann som en roman är sann. Det kallas ”autofiktion”, ”auto” för det eventuellt autentiska och ”fiktion” för sagan vi kan förvänta oss. Omslaget på boken är prytt med ett bokmärke av en dubbelängel, ett mörkhårigt änglahuvud tätt intill ett ljust antyder sagan. På innerfliken finner vi Kerstin Ekman själv, och det fotot är det tryggt att titta på då och då. Hon är här! Det är hon som håller i pennan. Men hon är ”i skojarbranschen” och vid första läsningen tycker jag att jag presenteras för två clowner som inte är särskilt änglalika. Men visst har jag sett de här paränglarna förr. Det är ganska vanligt att de uppträder på cirkus i romaner. Fast grundsagan är förstås enligt min mening Orfeus och Eurydike, och den handlar om Eurydikes rätt till sin sång.

Jag läser en andra gång med penna i handen. Det här blir nog två bloggar, för jag har mycket att berätta om böcker som under årens lopp fått mig att se och skapa min egen terminologi. I ljuset av dem vill jag möta Kerstin Ekmans paränglar, Lillemor Troj och Babba Andersson. Med en gång kan jag avslöja att namnet Troj är Kerstin Ekmans flicknamn Hjort stavat baklänges. Den ”autofiktionen” har vi väl alla lekt en gång i tiden. Barnets lek går igen i båda förnamnen, ”Lillemor” tycks mig antyda docklek – barnet leker vuxen -- och med ordet ”Babba”,  format efter både ”mamma” och ”pappa”, är vi barn som försöker nå de vuxna i den första språkleken.

Första gången jag tänkte på det här paret var i samband med att jag läste Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen (1899) som man gör, när man skall ha den på kurs. Den är verkligen en ”autofiktion” fast vi aldrig läst den så. Men Birgitta Holm har gjort en inspirerande analys av den romanen som spegel av Selma Lagerlöfs egen skaparkamp. (Selma Lagerlöf och ursprungets roman 1984 – läs den!) En Lagerlöf-älskare som Göran Tunström har tagit intryck av Lagerlöfs ”dockor” och möjligen har Kerstin Ekman funnit temat såväl hos den ena diktaren som hos den andra.

Det var drömmerskan Ingrid i En herrgårdssägen som en gång fick mig att mynta termen ”ögonflickan”. Hon är en moderlös flicka som kommer vandrande tillsammans med paret Blomgren som är cirkusartister. Hon leder sin blinde far. Blomgrens är besvikna på henne, för hon är oduglig på akrobatik. Ingrids ögon har vilselett dem, förklarar de för en fiolspelande student som de kommer i samtal med. ”Hade han sett sådana ögon? Trodde han inte, att sådana ögon måste betyda något?” Ingrid förälskar sig i studenten som är vänlig mot henne. Men han har också en gård att sköta och för att kunna rädda den skuldsatta gården driver han en stor skara får till marknaden. Han råkar ut för snöstorm och djuren dör i drivorna. Han förlorar allt, även sitt förstånd. Han blir rädd för alla fyrfota djur och niger för dem för att avväpna dem. Folk ger honom nidnamnet Getabocken, eftersom han går omkring i getpäls och säljer järnskrot (hjärnskrot?) som han har i en kramsäck.

Under tiden har Ingrid blivit sjuk och begravts. Men hon var bara skendöd. Redan är kistan sänkt i graven, när hon vaknar till liv vid fiolmusik. Det är Getabocken som haft sin väg förbi graven. När han ser Ingrids situation lyfter han all (h)järnskrot ur sin säck och sätter dit drömmerskan i stället. Så lätt hon var att bära!

Vår förmåga att drömma blir verkligen ofta levande begravd, liksom behovet av snabb vinst för att rädda samhället leder till naturkatastrofer. I En herrgårdssägen ställer Selma Lagerlöf fram tankekällorna för oss: drömmens (Eurydike-Ingrid) och den intellektuella beräkningens (Orfeus-studenten). Ögonflickan Ingrid och studenten – Getabocken får rädda varandra. Hans musik räddar henne ur graven. I sina drömmar känner hon igen honom som ”studenten” trots alla hans konstigheter och räddar honom ur sinnessjukdomen.

Både drömmen och förmågan att beräkna är naturligtvis människans hjälpare – ”änglar”. I Kerstin Ekmans roman är båda ”änglarna” kvinnor: den beräknande Lillemor som lever ”livet däroppe” och Babban som identifierar sig med ”maskens känsla när han äter och förvandlar jorden”. Det klargör att olikheterna inte handlar om kön utan om huvudets intelligens och kroppens.

Visserligen kommer det ännu nästan bara kvinnor till kurser om den sinnliga tankekällan, men det betyder inte att inte män kan drömma. Det är män som har banat väg för intellektuell drömförståelse, Freud, Jung, Fromm, Ullman för att bara nämna några banbrytande personer. Och som vi vet kunde också Selma Lagerlöf räkna och sortera. Kerstin Ekman visar oss också att Lillemor och Babba behöver varandra.

Mer synpunkter på Kerstin Ekmans bok kommer i nästa blogg.

.

 Jag bläddrar i den lilla boken Cigaretten efteråt av Horace Engdahl. ”Om man är okunnig måste man vara mycket försiktig”, råkar jag läsa. Det är den kunnige Sten Bromans förmaning till musikkritiker som Horace Engdahl låter gå vidare. På ett annat ställe står om ”en orädd kvinnlig student” som varnade Horace Engdahl för att vara ”amateurish”.  Varför betonas att hon är ”orädd”? Är det inte självklart? Varför talar hon maktspråk själv? Generationer av manlig akademisk överlägsenhet mot ängsliga, förnedrade kvinnor kryper in under min hud.

Jag drog för säkerhets skull på mig igelkottaskinnet när jag gick in i texten. Jag röker inte och kan alltså inte heller dela den njutningen med författaren när han till slut tar en avspänd cigarett efter sitt genomförda samlag med den okände som förfört honom till att få ur sig de här aforismerna, alltså ”efteråt”, när boken är klar. Förföraren är i det här fallet för Engdahl inte en gud eller en musa utan snarare en ton – tonen av hans egen röst. Den frälser honom ur härmvärlden, där han undrar vilken mask av alla möjliga han skall bära.

Kanske är tonen minnet av att han för mycket länge sedan hörde någon säga sitt namn utan annan avsikt än: ”Så roligt! Där är du ju!” Jag tänker på hur titt-ut-leken med far i den prasslande häcken kring prästgården i Sunne blev till en språkets skapelseberättelse för Göran Tunström. I ”VAR KAN DU VARA?”- leken flätades språk och identitet samman. Men han var ju den sinnliga tankekällans tjänare, han.

Horace Engdahl är för mig motsatsen, den abstraherande tankekällans representant. På pärmen till Cigaretten efteråt ser jag en järnbur (som mina drömmar brukar stava med ”hj”). Bilden är reklam för ett cigarettmärke, ”Simon Arzt” (Simon Läkare antyder cigaretten som rituell medicin). Det är inte en kyrka, som ju pryder Tunströms roman om ett liknande problem, Berömda män som varit i Sunne, men jag ser ett litet utsirat hjärntempel. Det är som om jag skulle träda in i ett fängelse som jag med andan i halsen en gång lyckats fly från, för att finna vem som med ångest ropade mitt namn. Det måste varit jag själv.

Tittutlekens klassiska övning med identiteten lovar att vi finns också när vi inte syns. Man kan hålla fast vid sig själv. Man kan dansa i mörkret (”Att skriva utan att bli läst är som att dansa i mörkret” är ett Ovidiuscitat Engdahl ger oss, några ord på en hel sida). Jag litar på att någon kan hitta mig igen. Men Horace Engdahl påstår att han har förlorat sitt namn: ”Att växa upp, att vinna framgång, att `bli någon` är att förlora sitt namn”, påstår han. Men rösten har han ju kvar! Någonstans sitter han nog ändå i löven och prasslar som en ”amateur”! Att vara ”amateur” måste väl betyda att man gör något av ren glädje, precis som när man lekte tittut som barn.

Men den abstraherande tankekällan är farlig för identiteten. Kyliga ord reser sig på första sidan som om de vore livets mening eller förlust: resultatet, kalkylerar, framgången uteblir. Och sen finner jag värderingstrappan som lett till den nu värdelösa ”efterklokheten”: de bästa, de näst bästa, de vanliga, de obetydliga, de vedervärdiga. Dock under en demokratisk ordning som uttrycks på en sida med knappt tre insiktsfulla rader:

”I alla politiska system kan de som massan älskar få rättvisa. Rättssäkerhet betyder rättvisa åt de vedervärdiga.”

Fast innanför mitt igelkottaskinn viskar nu avundsjukan: ”De bästa tillåts av Bonniers förlag att bre ut sig på helsidor med bara en enda ynklig tanke som vore den visdomsord. De obetydliga tar sin frihet på bloggens demokratiska klotterplank, som Horace och andra i sin överflödssituation på ett konstigt -- avundsjukt? -- sätt förfular betydelsen av så här:

”Med hjälp av bloggandets hämningslösa språkström återvänder man till flockstadiet. …Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen”.

Nej Horace! Att blogga är att dansa i mörkret. Och det är roligt det! Ibland hittar man någon annan dansare. Jag har ju dansat i många åldrar, men jag känner inte igen mig någonstans i den här hjärnburen utom i tittutleken. Det där som du hittar på om att man blir likgiltig för döden när man blir gammal, måste vara mycket ovanligt. Vi skyndar oss med allt vi älskar medan vi ännu kan prassla. Man är inte likgiltig inför något så avgörande.

Den negativa ton som jag vänder taggarna mot handlar inte om Horace Engdahl. Den tomhet han visar oss beror på den abstraherande tankekällan som drabbat honom.  Den styr den västerländska moderna människans upplevelser. Horace Engdahls tro på den går verkligen från grunden, bokstäverna:

”Bokstävernas former är det fasta, när allting annat flyter. De är som hjärtslagen, som sömnen.” Den dag den lille Horace första gången gick vid sin pappas hand till skolan ”i den litet svala sensommarluften” är ett heligt rum i texten. Som när Orfeus fick lyran av Apollon: ”Något oerhört förestod.”  

”Han hade tolv år framför sig med uppgifter som skulle gå att lösa. Han skulle få sitta i ljusa klassrum och lära sig och bara behöva tänka på nästa lektion, och nästa, och nästa.”

Jag såg honom på universitetet. Han kunde läxan förstås. Han lyste. Men han skulle alltså förlora sitt namn? Men inte sitt ord och sin papperslapp ändå som Ferlins Barfotabarn?

Vi har skyddsänglar, och i texten finns två utvecklade drömmar och två drömfragment. Visst är Horace gömd i andra gestalter och djur. Men den sinnliga tankekällan ropar på honom där, ordet ”älska” finns i förhållande till att måla, han hör någon andas i telefonluren, ja, han hör faktiskt hjärtat slå. Det går inte att förneka. Hjärta och lungor och målande händer att älska med. ”Så roligt! Där är du ju!”

Min första blogg på det nya året – vad skulle det bli? Var det kanske dags att sluta nu? Då fick jag telefon från en okänd person. Det gällde en läsa-lätt-bok jag skrivit för längesen. Den heter Upp med händerna! och den kom ut 1967 på Svensk Lärartidnings förlag, Saga 517. Mannen som ringde mig höll på att skriva en akademisk uppsats om den debatt den lilla boken väckte i slutet på 60-talet. Jag blev minst sagt hemskt förvånad. Den där lilla boken – stack den fortfarande upp nosen? Någonting ur mitt fördrömska liv rörde sig i mitt nervsystem och sa att jo, det bodde fortfarande här. Och det hade ett ärende. Varsågod!

Under andra världskriget utbildade jag mig till förskollärare på Alva Myrdals seminarium, ”Socialpedagogiska”. Det var nytt – jag gick i åttonde kursen. Jag prisar denna skola, där vi unga kvinnor behandlades som vuxna personer med intellektuell kapacitet. Alva som var född 1902 hade själv fått strida för sin utbildning och hennes pojkvän Gunnar ansåg att det var en skam för kvinnor att visa sig i studentmössa. Det var 1922, året innan jag föddes. När jag blev vuxen och skulle välja yrka var Alva mogen och mäktig, och i den skola hon skapade skulle vi kvinnor bemötas på akademisk nivå. Att arbeta med barn var en vetenskap. Vi lärde oss allt om nervsystemet, om synapser och betingade reflexer. Läkare föreläste för oss såväl i barnmedicin som i psykiatri. Konstnärer undervisade oss i teckning och musik. Vi hade dagliga observationer i barngrupper som leddes av erfarna pedagoger i såväl Montessori - som Fröbelpedagogik.

Så såg fundamentet ut i det som senare indignerat har kallats ”den sociala ingenjörskonsten”. Det hör till mitt ärende att fundera över det. Jag kan se den slagsida som uppstod med den intellektuella vinningen, som jag naturligtvis ändå inte kan önska bort. Här fanns ett nytt och viktigt intresse för människans utveckling från spermie till vuxen människa. Det fanns ett kvinnligt perspektiv på yrkeslivet. Och barn blev intressanta. Nya sagor skulle rusta dem för den nya verkligheten – bort med älvor och prinsessor! År 1945 blev det dags för två starka kvinnor att bräda alla andra: Pippi Långstrump och Muminmamman. Och 1952 skrev en ledsen och ilsken Elsa Beskow en bilderbok för stadsbarn, Röda bussen och gröna bilen.

Det var så mycket elände som låg i luften. 1936 kunde man höra många svenskar uttrycka sig beundrande om tyska barn som visades upp vid olympiaden i Berlin. Vilken disciplin! Se! Lär! Nu 1942 – 44 såg vi från seminariets horisont med avsky och skräck på Hitlerjugend. Det sjöd av nya tankar inom pedagogiken. 1946 kom Mirjam Israels Det finns inga elaka barn med förord av Gustav Jonsson, ”läkare i psykisk barnavård vid Karlstads lasarett”. Det var ett år innan Barnbyn Skå kom till. Här fanns stor kärlek till alla sorters barn.

På seminariet kände vi detta frihetens vinddrag. Men behaviorismen var ju något som snabbt gick att pröva vetenskapligt, tycktes det. Vi fick träning i att lekfullt trycka på nervsystemets knappar för positiv och negativ förstärkning av beteendet. Precis så är det Jan Björklund vill rädda skolan i dag med provens och betygens hjälp.

Det fanns en tabuknapp som Alva la särskild vikt vid, och den gällde krigsleksaker. Nu skulle det vara slut med pojkars tillvänjning till militära ideal. Aldrig, aldrig fick ett barn lov att sikta på en människa! Aldrig! Ett tabu måste upprättas. Andlösa tog vi emot hennes uppmaning till fredsfostran. Därför betraktade jag det som en seger när min treårige gosse med avsmak avvisade ett leksaksvapen som en snäll tant gav honom i present på födelsedagen. Hur kunde hon tro att han ville ha det? Men jag stod rådlös när samme gosse reste sig i sin skyddade spjälsäng och frågade: ”Mamma, var kommer djuren under sängen ifrån?”

O, vad jag har letat! Jag visste från min egen barndom att det inte lönade sig att se efter och konstatera att det inte fanns några djur under sängen. De var där ändå! Om den sinnliga tankekällan hade vi inte lärt något alls på seminariet. Den lydde inga knappar. Och min egen barndom var ju så tokig på alla vis. Därför hade jag alltid mörkskräck. Men hur kunde mina barn (uppfostrade i verkligheten!) ha samma rädslor?

Upp med händerna! handlar om en utsiktspunkt på vägen. I tidskriften Barn nr 6 1968 skriver jag en artikel om vad jag brottades med då: När barn leker krig. Det gjorde mina barn minsann. Jag ville genom den lilla boken hjälpa barnläsaren att ställa frågor. Jag ville locka de vuxna bort från fixering vid det ytliga beteendets knapp, den som ser så farlig ut för att den väcker de vuxnas skam över den råa värld de bjudit barnen till, och rikta deras uppmärksamhet på sådana mobbninglekar som jag såg lärare blunda för. Att det fortfarande i dag är aktuellt bloggade jag om i Lek blir våld 14 sept. 2011.

Igår läste jag på DN.Debatt en sida om våldsamma datorspel (VS). Tre ansedda forskare vid Karolinska institutet säger att Statens medieråd har alldeles fel när rådet bortser från de hälsorisker VS skapar. ”Medierådets slutsats står i bjärt kontrast till en samlad internationell beteendevetenskaplig expertis”, står det. Ja, jag trodde väl det. Fostran lönar sig, och fostran sker naturligtvis också genom dataspel. Positiv förstärkning av våld i timmar. Vem vill ha det? Någon? Marknaden?

Ty fostran är inte bara kognitiv. Den är känslomässig också. Det finns osynliga djur under sängen, och de är inte lätta att tas med. Kanske pangpang egentligen riktar sig mot dem? Då får man aldrig nog av våldet. Därför behöver vi tala om den inre förstärkning av mänskligt beteende som våra drömmar ger. Och visan-i-örat.