Min bok Eurydikes visa
Böcker gratis!
De tre läsa-lättböcker som jag berättat om i en föregående blogg, gav nig en liten inkomst och Elsa Beskow-biografin likaså. Boken om Birger Sjöberg, ”Drömfyllt rum” med Janina Lutereks kvinnoängel på pärmen, avvisades av både litteraturprofessor Kjell Espmark och Sjöbergsällskapet med Ingemar Wizelius i spetsen. Den boken som lärde mig se så mycket! Tomas Hammars FoU-förlag var enda chansen! FoU betyder ”Frun och Ungarna”, sa Tomas, men förlaget användes bara av mig.
Nå, jag fick i alla fall kulturstöd för Sjöbergboken. Det berodde, tror jag, på Maria Bergom Larssons förstående recension. Hon såg att ”Fridas visor” kunde läsas som en frihetskamp, så som jag gjorde. Själv förde jag nu den kampen i mitt personliga liv som lärare. Jag undervisade på ett nytt och okonventionellt sätt. Jag kunde be eleverna rita vad de upplevde av en dikt. Huvudsaken var att de själva blev berörda av skaparkraften, att de upplevde att den bodde i dem själva. Jag tog Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) till kursbok i psykologi. Fromm är folkbildare. Han delar med sig av sin kunskap. Och han tolkar också diktare. Han lärde mig att dröm och dikt hör ihop.
Sedan skolan flyttat till ABF-huset med dess öppna trapphus och korridorer fann det dåligt med ostörda samtalsvrår. Jag begärde att skolan skulle ordna ett samtalsrum där vilken lärare som helst kunde tala ostörd med någon bekymrad elev när det behövdes. Jag misstroddes mycket av mina kolleger. Drog jag inte svaga elever till skolan? Fick en vanlig människa syssla med drömmar? Var det inte terapi i stället för undervisning?
Jag kände mig mobbad och tog tjänstledigt medan jag sökte ny anställning. Jag var ju ordinarie lärare och kunde inte avsättas. Jag larmade styrelsen. SÖ tillsatte en betrodd man för att utreda mitt fall. Han förstod att det var omöjligt för mig att gå tllbaka. Det slutade med att jag fick halva lönen med mig till Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. Där fanns en kvinnlig rektor. Spelade det någon roll? Tack, Birgitta Östlund, för modet att ta emot mig, en 60-årig lärare som gjort sig obekväm! ”Jag törs inte låta dig gå” sa Birgitta.
Jag deltog i det ordinarie programmet på Biskops Arnö, men innan jag pensionerades hann jag ha fyra höstterminskurser på heltid under rubriken ”Människans inre bilder”. En gång i veckan hade vi drömgrupp, nu med Montague Ullmans ”Använd dina drömmar” (1981) till stöd. Ja, Montague kom gärna själv och undervisade om sin metod. En gång i veckan hade vi dessutom skapande i målarfärg eller lera. Jag fick en uppskattad medarbetare under många år framåt, Lis Beth Wedin, som var utbildad särskilt för att leda grupper. Dessutom hade jag många kortkurser i en serie som jag kallade ”Dröm, myt och saga”. Dem fortsatte jag med efter min pensionering. Och det finns numera grupper som arbetar vidare i olika former efter Ullmans metod, t.ex. i ”Drömgruppsforum” med tidskriften ”Drömdialog”.
De sista åren fick jag alltså rika resurser. Först år 1997 fick jag tid och lust att skriva en bok igen. Det blev ”Eurydikes visa”. Jag fick idén från en novell av Lars Ahlin: ”De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades”. Orfeus har fått sin lyra av ljusets gud, Apollon, medan Eurydike, biten av en orm, förpassas till det mörka Hades. Orfeus misslyckas att spela henne ut ur dödsriket. Lars Ahlin vänder på problemet och Eurydike (Evy) får sjunga Orfeus (Kurre sotarmurre) till liv, när han fastnat i den heta skorstenspipan. Det inspirerade mig. Jag höll ju på med ett befrielsearbete själv! Orfeus hade fått sin dagsljuslyra – nu skulle Eurydike få sin innerliga visa! Jag tänkte på visan-i-örat som jag länge tolkat som en dröm. För första gången myntade jag nu begreppet ”tankekällorna”.
Lars Ahlins novell behandlade jag först i den nya boken. Men jag ville visa att många diktare i hela världen var ”drömfyllda rum”. Samma omvälvning som hänt med Sjöbergs ”Lilla Paris” skedde med mina ögon, när jag läste Dostojevskijs ”Idioten”. Jag fann att drömmaren Ippolit mot författarens vilja tar plats som huvudperson, inte Furst Mysjkin, som författaren ville! Kampen går att följa i Dostojevskijs egen anteckningsbok. Men när man inte räknar drömmen som en realitet , fast i en helt annan logisk ordning, så ser man inte den viktiga dimension som Ippolit företräder utan räknar honom som en betydelselös biperson.
Men i mitt källarkontor kämpar diktaren sin kamp ohörd. Det blir ett präktigt bokbål en gång, för jag har ju tryckt så många böcker att jag kunnat söka kulturstöd – utan att få det! Jag vill nu gärna sprida dem för den sinnliga tankekällans skull.
