Vackra oktober
Tänk att få bo alldeles vid Årstaviken så här års när träden flammar av en eld som inte förtär utan består av naturens tack till det underbara livet, medan träden i hemlighet redan förberett vårens lövsprickning!
Nästan varje dag när Tomas och jag går vår ronda, kommer det fram människor och hälsar och säger några uppmuntrande ord till det gamla paret som ännu går på sina ben, om än kvinnan går med rullator och mannen med två stavar. Det kan vara gamla vänner som dyker upp och påminner om en tid som en gång var vårt dagliga bröd. Aldrig skulle jag väntat mig att vi skulle mötas här på äldre dar! Men Årstaviken har dragningskraft.
En alldeles ny bekantskap fick vi igår. En äldre kvinna utan rullator pekade på småfåglarna och undrade om vi sett hur fina de var. Jo. visst, vi hängde med. Sen övergick hon till ett annat ämne som numera tycks leda till snabb gemenskap: främlingarna. Livet har blivit så otryggt, påstår många helt ohistoriskt. Denna kvinna visade att hon förvarade sina pengar på särskilt inlindat ställe för att inte bli rånad.
Knappast någonting skrämmer mig så mycket som den dolda rasism som ligger kvar som gnistor efter hemmagrillens bekväma skräp. Rätt som det är blir det en skogsbrand av sådana gnistor. Jag sa: ”Hela världen går dagligen genom vårt hem – vi har nämligen hemtjänst. Personalen kommer långväga ifrån, till exempel från Eritrea, Etiopien, Turkiet och Marocko…” – ”Verkligen?” sa vår nya bekantskap, ”Men då är det väl bara kvinnor?” Nu var det Tomas som försvarade sitt kön. Män kan både diska och städa och laga mat. Ett barnbarn har just fåii en kokbok tryckt.
Varifrån kommer den där gammaldags människosynen? Vi sa ju ”aldrig mer!” ”Where have all the flowers gone”, tonar det inom mig. Så kan man också se landskapet med en viss besvikelse. Tankarna blir stympade som i den här lilla dikten ur Gunnar Ekelöfs Om hösten 1951:
Om hösten, om det höstliga.
Om den sena blåklockan och surkullan
Om att se och ändå ingenting skyla
därför att ingen avsikt
Om att låta sig älska
och låta sig älskas
därför att ingen kärlek
Om att icke
sjunger trasten sin sena sång.
