Dröm dikt myt. Stina Hammar

Vi kom sent till Öland i år, dock innan de mäktiga kastanjerna vid grindhålet slutat blomma. Aldrig har de burit större blommor. Näktergal och gök hälsade oss i Albrunna lund – men vi kom för sent för ängen med våradonis! Rullatorn klarade fint stränderna ned mot Kalmarsund, smyckade med en rikedom av låga blommor – käringtand, små blåklockor, femfingerört, rosa vicker och sedum. Den kyliga försommaren lät det nya, korta gräset stå friskt ännu in i juli, när törnrosorna visade sin oanade förmåga att använda strandens tallar till klätterträd!

 

Men det blåste kallt så att jag ofta höll mig inomhus. På bokhyllorna i huset som vi delar med Niklasfamiljen kan man hitta en del ärvda böcker somhamnat där. Jag råkade i sommar hitta en häftad bok av Elin Hök, Alvarens folk (Bonniers 1923). Där upplevde jag ett annat Öland, ett ödsligt Öland ”sett” med en blind kvinnas ögon för hundra år sedan.

 

Någon gång i min ungdom träffade jag själv författarinnan hemma hos mina svärföräldrar, Lisa och Gillis Hammar som kände henne sedan sin ungdomstid i Kalmar. Lisa ville att jag skulle förstå att den lilla blinda damen som skulle komma till middag var en betydelsefull kvinna. Hon framhöll det på ett sätt så att jag blev undrande. Inte blev jag klokare av mötet, men den lilla boken jag läst i sommar, 90 år senare än den skrevs, har gripit mig.

 

Det är nog Lisa och Gillis Hammar som köpt boken. I en dödsruna som de skrivit (DN 21.4.74) ser jag att Elin var född 1889 i Kläckberga norr om Kalmar och dog 1974 i Stockholm. Hon var alltså 34 år, då Alvarens folk kom ut. På grund av en olycka blev hon helt blind från 20-årsåldern. Hon utbildades till blindlärarinna på Tomteboda men kom så småningom att förestå De blindas förenings bibliotek i Stockholm. Hennes karriär var en bragd, det var det Lisa ville förmedla till mig. Inte ett ord om att hon också var författarinna.

 

Långt in på 1900-talet var det få vägar som stod öppna för kvinnor som ville försörja sig själva. Blinda kvinnor stod ännu längre bort från alla rättigheter. I ett brev från Lisa till Gillis 1913 läser jag: ”Det är så gränslöst synd om Hök som skall sitta och binda korgar fast hon inte har minsta håg för sånt.” Elin Hök drömde om ett intellektuellt arbete. Hon hoppades få översätta böcker från franska och brevväxlade med franska vänner. I dödsrunan står att hon i 60-årsåldern lärde sig såväl latin som hindi och ryska. I en doktorsavhandling av Beatrice Christensen Sköld nämns Elin Hök som en av de viktiga förkämparna för blinda kvinnors möjligheter att slippa bli strumpstickande hemmadöttrar. Avhandlingens titel är lånad efter Elins ord i en tidskriftsartikel: ”Vi kan inte alla passa till hantverkare”.  

 

Arbetet i De blindas förening tycks ha varit det som Elin Hök utvalde till det viktigaste livsmålet. Det gällde hennes egen och andras värdighet och försörjning. Hon skaffade människor som utan ersättning skrev ut böcker på blindskrift eller läste in dem på band. Men Elin hade alltså också en konstnärlig ådra, som tog sig uttryck i Alvarens folk och ännu en bok, Majestätets grannar (1929), som handlar om existenser i Gamla stan, där hon också bodde en tid. I dödsrunan står att hennes vänner hoppades att hon skulle fortsätta med sitt författarskap, men arbetet med biblioteket ”tog henne helt”.

 

När jag satt och läste hennes öländska naturskildringar i Alvarens folk hade jag svårt att fatta att de var skrivna av en blind person. Men när jag ser närmare efter litar hon mycket till känsel och ljud. Luften är full av läten och fågelrop. Vind och sol känns mot huden:

 

”Sommarens våldsamma solsken flöt över Alvaren, och den heta luften dallrade liksom rörd av omärkliga vindar. I den stora ensamheten ljöd tofsvipornas skri ängsligt, och det svarades av hästarnas virjande nere i sjömarkerna, fårens bräkande och skällklockornas skära klang…”

 

De sju novellerna i Alvarens folk är berättade för ungdomar i ett prästgårdskök på östra Öland där berättelsens jag ”vistades en tid”. Namnen Långlöt och Lerkaka förekommer. Jag undrar hur mycket berättarjaget går att identifiera med författarinnan, som en tid bodde hos prosten Hoflunds familj i den trakten, ja, hon hade ett långt förhållande till en son i huset, konstnären Ivan Hoflund. Också bland prästgårdsbarnen i Alvarens folk utnämns ett till ”målaren”. Han har fått namnet ”Halvdan” och Elin beskriver hur han med ritstiftet fångar de onda skuggor som förtalet ibland skapar kring de människor man berättar om vid elden i prästgårdsköket.

 

Kanske säger konstnärens namn ”Halvdan” något om hur de båda unga kände sig värderade av andra. Ingen av dem hade en inkomst, som gick att leva på, varken konstnären eller den blinda kvinnan. Det var således inget önskvärt äktenskap. Elin födde 1911 i största hemlighet deras gemensamma dotter i Stockholm. I ett brev i december 1913 skriver Lisa om målaren: ”Elin var så ledsen för lite sen, för han hade skrivit att han var oförmögen att arbeta. … Jag förstår inte vad det är med Öland men det måtte vara någon sorts kraft med förlamande inverkan”. I flera brev får jag glimtar av Ivan Hoflunds livslånga kamp för självförtroende.

 

Det förlamande var troligen de stränga sederna. Att vara ogift mor ansågs mycket oanständigt på den tiden. Man hade begått en oförlåtlig synd. Lisa skriver ändå till Gillis att hon skulle önskat att de själva haft en liten flicka som Elin och Ivan hade: ”så hade vi kanske nu fått vara tillsammans. För är det så att man måste slå sig fram, så går det…” Men eftertänksamt skriver hon sen att ett sådant snedsprång kanske skulle kostat hennes egen mor livet. Hennes mor var prästänka från Öland. Ensam med tre små flickor försökte hon dryga ut sin änkepension med att måla porslin och tavlor som folk ville ha. ”O dessa sedliga, grymma människor!” skriver Lisa. ”Ibland önskar jag att jag vore en ryss som hade hand om en knutpiska.”

 

En sådan våldsamhet är så förvånande att möta hos Lisa. Hon var rasande på Elin Höks situation. I flera brev till Gillis berättar hon att hon följt med Elin för att hälsa på lilla Birgitta, hennes dotter som är inackorderad någonstans. Elin köper fina presenter men talar inte med barnet och vill inte röra vid det. Kanske speglas Elins känslor inför bigotteriets förstörande kraft i novellen Gubbkittafäntan. Den börjar med ödsligheten på alvaret en senhöstkväll i storm och mörker. ”Ingen stjärna lyser, ej en levande varelse låter förnimma sig.” Människornas skratt och gemenskap känns overkliga. ”Som en ond ande tjuter stormen över slätten, och från stranden hörs bränningens dån, oavbrutet och dovt.” Och så kommer ett gripande subjektivt stycke:

 

”Jag har gått därute på slätten ensam, och jag har känt mig lik ett höstlöv, som virvlar bort i stormen, och som ingen kommer ihåg. Aldrig ha ljusen från fars och mors stuga lyst för mig – jag har alltid varit bland främlingar. Och när jag går för mig själv, blir jag stundom bitter och hatfull, därför att livet syns mig solfattigt och värdelöst. Tusen människor äro som jag – men var finnas de? Jag ville ropa till dem, men de skulle aldrig höra min röst. De längta som jag-- -- -- o, varför höra de mig ej?”

 

Elin Hök daterar sin berättelse hundra år tillbaka i tiden. I en liten stuga med lysande gula blommor på taket bor ett älskande par, Kitta och Isidor, med sin lilla flicka. Som en mörk skugga kommer prästen på besök: ”i det smala bleka ansiktet flammade ett par ögon, skarpa som knivspetsar.” Han har utrönt att det unga paret är syskon, fast de inte vetat om det. Han läser för dem profeten Hesekiels strafftal över Israels synder och löftet om Guds straff. Så kan det inte fortgå: ”Kitta får väl ta tjänst hos bönderna, och du, Isidor, kan få komma till mig. Jag behöver just en dräng.” Och ”lillfäntan” får kommunen ta hand om!

 

Med inlevelse och dramatik skildrar Elin Hök Kittas inre kamp. Hon förmår inte lämna ifrån sig flickan: ”Lammet är hos tackan – ingen tar vipungen från hans mor!” Hon försöker lyda prästen och bära barnet in till byn. Naturen är emot det, ”halv död av torka”. ”Tofsviporna flögo förbi med halsarna stelt sträckta, och deras gälla skri överröstade ärlornas kvitter. En häger kom susande på starka vingar, och borta i mossen ropade en tolk entonigt och dystert”.

 

Men nu är Kitta fördömd. Ingen hälsar på henne. Inför den hårdheten tar hon hem barnet igen: ”De skulle aldrig bli barmhärtigare mot dig.” Men handlingskraften har lämnat henne: ”Det är inte genom sitt hat, som människorna fördärvar varandra; det är genom sitt förakt … ett långsamt stegrat gift”. I sin ensamhet vänder man föraktet mot sig själv: ”Kanske har de rätt − −  − kanske är jag sådan som de mena, ett uselt, föraktligt stinkande kryp!”

 

Som en farsot verkar föraktet i generationer. Allting faller ur Kittas händer, hon blir mycket sjuk, mannen vakar ensam – vem skulle vilja hjälpa? Han blir ensam med barnet, men han blir själv gammal i förtid. Lillfäntan växer upp, en gosse uppvaktar henne, hon blir med barn. När hon skall föda försöker Isidor förgäves hämta hjälp i byn, barnet dör och begravs utanför kyrkogårdsmuren av honom själv, medan människor hånar honom. På samma sätt lyckas byn fördärva livet för gossen som uppvaktat Lillfäntan. Till slut dör hon efter ett bittert liv ensam med katten i sin stuga på alvaret, läsande bibeln.

 

Novellen speglar Elin Höks kamp med föraktet för kvinnor, för handicap, för konstnärskap och för ogifta mödrar. Var hon farlig? Skulle samhället hämnas på hennes barn? Skulle hennes motgångar smitta och drabba hennes dotter? Hon fick inte ge efter för modersinstinkten. Elin Hök övertygar mig om den oerhörda naturkraft kollektivets förakt utgör. Hon har en magisk berättarförmåga. När Isidor begraver det döda barnet under glåpord från trion Lam-Ant-Ol Petter, Stin Anten och Sjökvisten, uppträder oväntat en fjärde figur som kallas Saktmodig Nissen. Han tar till sist upp en psalm och lyckas få två av de andra att sjunga med, ”Jag går mot döden var jag går”. Ur sin tunga säck drar han fram en begravningskaramell som han lägger på ”den lilla trälådan, som inneslöt fäntans barn.”

 

Enligt dödsrunan gifte hon sig så småningom med en man som hette Claes Lundin, ”son till den Claes Lundin som med Strindberg gav ut boken Gamla Stockholm”. Det var hennes bästa år. Men hon blev till slut även döv och kunde inte komma i kontakt med sina vänner. Lisa och Gillis Hammar hyllar hennes ”trots-allt-kamp mot ett fruktansvärt öde”.

 

Det som först fick mig att vilja blogga om Alvarens folk var den vidskepelse hon skildrar. Överallt spökar det. Elaka präster går igen. Den sinnliga tankekällan är helt vildväxt. Den har åska och blixt och stormvind i sin tjänst. Somliga människor ”ser” och ”hör” mer än andra, men drömmens komponenter förföljer var och en som vandrar ensam i mörkret, inte minst prästgårdsbarnen. Jag förstår att det blev en lättnad när den abstraherande tankekällan under 1800-talet kom med sitt abc och med elektriskt ljus. Det gav frihet! Där är vi nu. Men om vi inte dessutom upptäcker och vårdar den sinnliga tankekällan, kommer vi aldrig tillrätta med  nutidens farliga fördomar, skvaller och depressioner, förintelse och krig.