Dröm dikt myt. Stina Hammar

Söndagen den 19 juni skriver Karin Bojs på ett stort uppslag i DN en artikel med rubriken ”Samma gener bakom psykos och kreativitet”. Hälften av utrymmet upptas av porträtt av författare, skådespelare, konstnärer. Texten är kort och koncis, som så ofta av DN:s vetenskapsredaktör. Hon har det hela i sin hand och hennes lillfinger sträcker sig ända till Aristoteles: ”Inget äkta geni utan ett stråk av galenskap”.

Så ser myten ut, en myt som professorn i epidemiologi vid Karolinska institutet Paul Lichtenstein ville krossa, när han tillsammans med psykiatriprofessorn Mikael Landén ledde en studie som nu är publicerad i The British Journal of Psychiatry. En läkare som arbetar med manodepressiva patienter, Simon Kyaga, skriver sin doktorsavhandling om detta.

Vad blev resultatet? Två intresserade professorer och en vetgirig doktorand fann till sin förvåning att myten var sann! Tre vise män, tränade i den abstraherande tankekällans sätt att undersöka om föreställningar har fog för sig, fann ett klart samband mellan manodepressivitet och kreativitet. Schizofrenin däremot är så handikappande att mentalt krävande yrken blir svåra att utföra, förklarade de. Men hos syskon och barn visade sig ändå de kreativa anlagens positiva sidor.

Hur viktigt är det inte att reflektera över forskarnas slutsats! Hur kan vi främja vår kreativa begåvning i stället för att tvinga den att bli en sjukdom? Kreativitet handlar inte om någon enskild gen, betonar forskarna, utan ett stort antal gener samverkar. Så är det förstås hos alla människor, tänker jag. Vi måste helt enkelt lära oss odla den känslomässiga kreativitet som finns i den sinnliga tankekällans uttryckssätt och bildrikedom, och som somliga av oss är så obekvämt begåvade med att de inte kan låtsas att konst och drömmar inte finns!

Kreativitet innebär känsliga sinnen. Barnet hör och ser vad de vuxna tänker, fast de inte själva vet om det. ”Mamma, min hjärna pratar”, sa en liten pojke i mitten på 1900-talet till sin mors förskräckelse. Abraham i Bibeln hörde också sin hjärna ge livsavgörande anvisningar om att utvandra till främmande land, och han följde rådet och kallade stämman för ”Herren”. Men den här lille pojken fick inget namn på hjärnans röster utan kom att tillbringa hela livet på mentalsjukhus.

Kanske finns en annan möjlighet för sådana barn i framtiden? Jag har tidigare bloggat om Beate Grimsruds roman En dåre fri, och jag tycker att hon förklarar sin huvudperson Elis ”röster” så bra för oss. ”Eli” är ett namn som betyder ”Gud”, förklarar Beate. Och då minns jag förstås Samuel, den lille pojken i Gamla Testamentet som gick i lära hos översteprästen Eli och som vaknade upprepade gånger vid att han hörde sitt namn ropas. Han gick till Eli och frågade om han hade ropat, men det hade han inte. Det var Gud som ropade, för lille Samuel hade sett att offerprästerna själva åt maten som folket hade givit dem att offra till Herren. Det blev hans uppgift att berätta så att det blev ändring.

Hjärnan talar som den intelligenta spegel den är. Den kommer närmare sanningen än vaneseendet, och sanningen är en viktig sida av det människan kallar Gud. Barnet drömmer och leker fram konflikter som den vuxne lärt sig blunda för. Eller kissar och pratar meningslöst som Eli, för vad skall man göra, när de vuxna inte förstår vad som är viktigt? Hon ville inte spela prinsessan i sagospelet i skolan – hon ville ha skaparkraftens roll, Askeladdens, Esbens. Det är också en sida av det vi kallar Gud. Men den vuxne har ju inte lärt sig tolka sig själv och kan alltså inte bekräfta barnet: ge de stora känslorna språk. I skolan finns dålig hjälp. Allt snålare blir utrymmet för kreativitet, och belöningar för barn med konstnärlig läggning krymper. Det är livsfarligt.

Som en kontrollgrupp i arbetet hade forskningsteamet kring kreativitet och mentalsjukdom valt bankkamrerer och revisorer. I de yrkena kunde kreativitet vara en nackdel. Men de slapp i alla fall manodepressivitet och hade minskad risk för schizofreni.

Man kan säga att i ett samhälle som värderar allt i pengar och status har ekonomerna lätt att passa in. Så det matematiska borde alla föräldrar satsa på att anpassa barnen till. Man kommer att tänka på den kinesiska mamman som tvingade sina döttrar att försaka allt utom att vara bäst i klassen. Nog måste vårt inre protestera mot ett sådant förakt för den sinnliga tankekällan! Men var befinner vi oss känslomässigt? Pedofilin och våldet är sjukdomar som skrämmer oss i nyheterna varje dag. Hur vore det att undersöka den abstraherande tankekällans samband med sexualförbrytelser? Och tänk på den dolda ångest och nöd som kropparna bär och som orsakar gärningarna!

Jag säger inte att drömmar är bot för allting, men de är det konstnärliga i varje människa, och lärde vi oss hantera dem lika naturligt som vi borstar tänderna, då fick vi ett annat känsloklimat. Kanske är striden mellan tankekällorna den sjukdom hela världen lider av? Somliga av oss måste ta splittringen på kroppen som Eli i En dåre fri. Vi kan med C. D. Winnicott låta tankekällorna mötas i det tredje verklighetsområdet inom vår tankevärld. När drömbilder och tolkningar får utveckla oss och vidga vårt hjärta, kanske vi förstår att vi allesammans är delar av det hela. Motsatserna bor i var och en av oss. Vi kan då ta tillbaka våra projektioner på andra som Jesaja gör så vackert när han beskriver den sinnliga tankekällan, som han kallar för ”fridsfursten”:

Föraktad var han och övergiven av människor,
en smärtornas man och förtrogen med krankhet;
han var såsom en för vilken man skyler sitt ansikte,
så föraktad att vi höll honom för intet.
Men det var våra krankheter han bar,
våra smärtor, dem lade han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt,
tuktad av Gud och pinad. 

En dag kanske ingen behöver bära varken demonerna eller änglarna utanpå kroppen.

År 2002 fick Carl-Johan Vallgren Augustpriset för Den vidunderliga kärlekens historia. Först nu i sommar har jag haft glädjen att läsa den. Den har sålts i många tusen exemplar och översatts till minst tio språk, så en anmälan har inte längre nyhetens behag. Men vad då? Vi rör oss mycket långsamt i Vallgrens historiska perspektiv. Hans språk är som en lupp, en sådan som doktor Götz i Königsberg använder när han i början av Vallgrens berättelse, alltså år 1813, återfinner den silverring med bärnsten som han fått av sin hustru år 1799, och med hjälp av luppen upptäcker en vanskapt skarabé i den för tusentals år sedan förstelnade kådan. Med en rysning tänker han på sina förfäder, som ”dyrkade djuren och förfädersandarna, de knäböjde för träbeläten i heliga lundar, extatiskt sjungande intill de hängda kropparna från offrade trälar…” Skalbaggen blir för doktorn en symbol han inte klart förstår: ”käken som inte fanns, det överdimensionerade skallpartiet”. Han tänker sig ett sådant insektsmonster i tjugo gångers förstoring. Så stor som en människa, tänker jag och följer författaren som raskt flyttar perspektivet tillbaka till 1813.

En frusen och gråtande ung flicka knackar på dörren och ber doktorn komma fort – det är två kvinnor som samtidigt ligger i födslovånda och särskilt den ena har det svårt: ”Huvudet är för stort!” Medan kyrkklockorna ringer till krig mot Bonapart körs doktorn i en förblindande snöyra till ett sunkigt ”glädjehus”. Doktorn som varit med i tre fältslag plågas av minnen: ”de avskjutna lemmarna, de bortsprängda benen, brännskadorna som fick fullvuxna karlar att gråta som spädbarn och hopkrupna i fosterställning ropa efter sina mödrar medan de sög på tummen och dog”. Som värn mot minnena från kriget tänkte doktorn på Immanuel Kant, som hade bott på den här gatan och var känd för en punktlighet som man kunde ställa klockan efter. Vi vet därför att doktorn kom fram till kvinnan som låg i svår barnsnöd kl 10.30, alltså ”i elfte timmen”.

Prästen är redan där, när han kommer fram. Kvinnan har plågats i fyrtio timmar. Barnets huvud är så stort att doktorn måste klippa upp moderns slida för att få ut det levande. Förbindelsen mellan insekten och människan bekräftas, när doktorn förlöser ett barn utan näsa, öron, ansikte och armar och med tjock päls på ryggen: ”destillatet av mänsklig vanställdhet”.

Prästen vägrar att döpa barnet: ”Denna varelse är inte avlad av en människa. Det är överhuvudtaget inget människobarn.”

Som en motsats läser jag ord som författaren med mycket lätt hand strör in i texten om modern: ”medvetslösheten förlänade henne ett drag av ängel bortom ålder”.

Jag tycker att jag varit med om detta en gång förr. Huvudpersonen i P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel 1985 är en människa med två huvuden, ett manligt, Pasqual Pinon, och ett kvinnligt, Maria. Också om denna varelse tror människor att det är ett ”Satans barn”, och försäkrar: ”Det är ingen människa.”

Mariahuvudet i Enquists roman sjunger melodier som bara Pasqual Pinon kan höra. Vallgren har valt att innesluta hennes förmåga i det stora huvud som spräcker moderns underliv totalt. Barnet utan händer och synliga öron kan spela orgel med tårna. Han har inte talorgan men han hör vad andra tänker och han kan styra andras tankar. Han döps av en annan präst till Hercule och får så småningom namnet Barefoot. I hans öde kan vi spegla vår egen kamp att förstå oss själva i modern tid, hur vi brukat och missbrukat våra gåvor, såväl den abstraherande tankekällans representant Immanuel Kant som den sinnliga tankekällans, företrädd av Emanuel Swedenborg.

Jorden kan ses som ett uråldrigt murket träd och människan som en mycket liten insekt som fastnat i dess rinnande kåda. Hur vi hotas av förstelning. Hercules liv speglar vår förmåga till illgärningar. Både den vetenskapliga ärelystnaden och den sinnliga tankekällans gränslöshet kan göra att vi fastnar i hat och hämnd. Hur kommer vi loss ur den smeten? I Vallgrens roman speglas kärleken i det vackra barn, Henriette Vogel, som föddes på bordellen samtidigt med Hercule. Hon råkade bli mördad i hans ställe, när han i kärlek lagt sin ansiktsmask över hennes ansikte och sedan lämnat henne sovande. Hon blir hans Beatrice. När han just har makt att släppa loss vilda djur att slita sönder den munk som skurit halsen av Henriette talar hon till honom i hans inre och hejdar hans gränslösa hämndbegär: ”Hatet begärde att bli stillat trots att det var omöjligt. Bara kärleken kunde ta dess plats.” 

Läs denna rika och intressanta roman, gärna i gymnasierna! Här finns så mycket kunskap, så många ”destillat” att forska i och lära mer om! Så mycket att samtala om – Kant och Swedenborg och mål och mening med vår herkuleskamp för en fredlig värld och förståelse för människan.