Vallgrens storslagna liknelse
År 2002 fick Carl-Johan Vallgren Augustpriset för Den vidunderliga kärlekens historia. Först nu i sommar har jag haft glädjen att läsa den. Den har sålts i många tusen exemplar och översatts till minst tio språk, så en anmälan har inte längre nyhetens behag. Men vad då? Vi rör oss mycket långsamt i Vallgrens historiska perspektiv. Hans språk är som en lupp, en sådan som doktor Götz i Königsberg använder när han i början av Vallgrens berättelse, alltså år 1813, återfinner den silverring med bärnsten som han fått av sin hustru år 1799, och med hjälp av luppen upptäcker en vanskapt skarabé i den för tusentals år sedan förstelnade kådan. Med en rysning tänker han på sina förfäder, som ”dyrkade djuren och förfädersandarna, de knäböjde för träbeläten i heliga lundar, extatiskt sjungande intill de hängda kropparna från offrade trälar…” Skalbaggen blir för doktorn en symbol han inte klart förstår: ”käken som inte fanns, det överdimensionerade skallpartiet”. Han tänker sig ett sådant insektsmonster i tjugo gångers förstoring. Så stor som en människa, tänker jag och följer författaren som raskt flyttar perspektivet tillbaka till 1813.
En frusen och gråtande ung flicka knackar på dörren och ber doktorn komma fort – det är två kvinnor som samtidigt ligger i födslovånda och särskilt den ena har det svårt: ”Huvudet är för stort!” Medan kyrkklockorna ringer till krig mot Bonapart körs doktorn i en förblindande snöyra till ett sunkigt ”glädjehus”. Doktorn som varit med i tre fältslag plågas av minnen: ”de avskjutna lemmarna, de bortsprängda benen, brännskadorna som fick fullvuxna karlar att gråta som spädbarn och hopkrupna i fosterställning ropa efter sina mödrar medan de sög på tummen och dog”. Som värn mot minnena från kriget tänkte doktorn på Immanuel Kant, som hade bott på den här gatan och var känd för en punktlighet som man kunde ställa klockan efter. Vi vet därför att doktorn kom fram till kvinnan som låg i svår barnsnöd kl 10.30, alltså ”i elfte timmen”.
Prästen är redan där, när han kommer fram. Kvinnan har plågats i fyrtio timmar. Barnets huvud är så stort att doktorn måste klippa upp moderns slida för att få ut det levande. Förbindelsen mellan insekten och människan bekräftas, när doktorn förlöser ett barn utan näsa, öron, ansikte och armar och med tjock päls på ryggen: ”destillatet av mänsklig vanställdhet”.
Prästen vägrar att döpa barnet: ”Denna varelse är inte avlad av en människa. Det är överhuvudtaget inget människobarn.”
Som en motsats läser jag ord som författaren med mycket lätt hand strör in i texten om modern: ”medvetslösheten förlänade henne ett drag av ängel bortom ålder”.
Jag tycker att jag varit med om detta en gång förr. Huvudpersonen i P. O. Enquists roman Nedstörtad ängel 1985 är en människa med två huvuden, ett manligt, Pasqual Pinon, och ett kvinnligt, Maria. Också om denna varelse tror människor att det är ett ”Satans barn”, och försäkrar: ”Det är ingen människa.”
Mariahuvudet i Enquists roman sjunger melodier som bara Pasqual Pinon kan höra. Vallgren har valt att innesluta hennes förmåga i det stora huvud som spräcker moderns underliv totalt. Barnet utan händer och synliga öron kan spela orgel med tårna. Han har inte talorgan men han hör vad andra tänker och han kan styra andras tankar. Han döps av en annan präst till Hercule och får så småningom namnet Barefoot. I hans öde kan vi spegla vår egen kamp att förstå oss själva i modern tid, hur vi brukat och missbrukat våra gåvor, såväl den abstraherande tankekällans representant Immanuel Kant som den sinnliga tankekällans, företrädd av Emanuel Swedenborg.
Jorden kan ses som ett uråldrigt murket träd och människan som en mycket liten insekt som fastnat i dess rinnande kåda. Hur vi hotas av förstelning. Hercules liv speglar vår förmåga till illgärningar. Både den vetenskapliga ärelystnaden och den sinnliga tankekällans gränslöshet kan göra att vi fastnar i hat och hämnd. Hur kommer vi loss ur den smeten? I Vallgrens roman speglas kärleken i det vackra barn, Henriette Vogel, som föddes på bordellen samtidigt med Hercule. Hon råkade bli mördad i hans ställe, när han i kärlek lagt sin ansiktsmask över hennes ansikte och sedan lämnat henne sovande. Hon blir hans Beatrice. När han just har makt att släppa loss vilda djur att slita sönder den munk som skurit halsen av Henriette talar hon till honom i hans inre och hejdar hans gränslösa hämndbegär: ”Hatet begärde att bli stillat trots att det var omöjligt. Bara kärleken kunde ta dess plats.”
Läs denna rika och intressanta roman, gärna i gymnasierna! Här finns så mycket kunskap, så många ”destillat” att forska i och lära mer om! Så mycket att samtala om – Kant och Swedenborg och mål och mening med vår herkuleskamp för en fredlig värld och förståelse för människan.
