Dröm dikt myt. Stina Hammar

I dag besöker påven Franciskus Sverige. Han har valt sitt påvenamn efter ”Guds lille fattige” , munken som på 1100-talet predikade för djuren och överhuvudtaget gav uttryck för en poetiskt-familjär naturkänsla: ”Tack, gode Gud, för allt som finns, först broder Sol av alla ting…”

Min syster Vatten, Årstaviken, blänker i dag litet extra mellan träden som breder ut sina löv till en matta på moder Jord. Broder Vind samlar sina krafter till höststädning. De sista blåklockorna i en skyddad klyfta på broder Berg har nu gett upp. Så långt är allt precis som det skall den sista oktober. Vi ställer om våra klockor för att ta vara på dagsljuset under den mörka tid som kommer nu. Påven är välkommen.

Men hur är det egentligen med syster Själ? Påven kanske är intresserad? Är vi? Igår skrev Peter Wolodarski en upprörd ledare i DN om sverigedemokraternas rasism. Sveriges tredje största parti har de oväntat blivit, och de tar inspiration ur en nazistisk tidning från det ödesdigra året1939. För mina öron låter det som om man hade upptäckt att en mycket smittosam och farlig sjukdom legat latent och nu fått ett utbrott och spritt sig. I samma tidning utstöter prefekten vid högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet Ulf Dalnäs ett nödrop: ”Vi behöver konstarterna för att förstå vår omvärld”. ”Pisa-framgång räcker inte”.

Kanske är konstarterna själens röda blodkroppar? De hör till själens blodomlopp, om man tänker så. Pisaframgång är bara som ett vanligt plåster. Att vi är duktiga läker inte den djupa bristen – leukemin som uppstår. Jag erinrar åter om Salman Rushdies insiktsfulla ord hos Skavlan:

”when the two sides of us, the rational and the irrational, the dreaming, the fantastic side, when they come together then there is great creative force. But if they one day are ripped apart from each other they can become monstrous…”

Då tänker jag på den abstraherande tankekällans krig och gaskamrar. Och på människor på flykt från monsteruppfinningar som hotar dem och hela moder Jord.

”Du skall veta två sorter!” sa man till barn, när jag var liten. Vad menade man? Det tror jag ingen visste. Men nu tror jag att det låg en urgammal visdom i orden.

Påven vet säkert att Jesus visste två sorter, så angelägen som han var att framhärda med liknelserna – det konstnärliga tänkesättet --  fast hans lärjungar inte begrep varför han måste göra språket så invecklat. Men Jesus använde hela sin hjärna – “great creative force”. För det fick han både glorian och törnekransen, föga eftersträvansvärt, kan man verkligen tycka. Men kanske hade han i alla fall det grundläggande receptet på Människans artbevarande hemlighet, och kanske skall vi till sist förstå den och rädda vår syster Vatten. Utan henne kan inte liv existera.

Det har mörknat. Jag menar inte bara att det har blivit höstdagjämning. En vän till mig berättade att hon inte hade vågat delta i en demonstration för flyktingar från Afghanistan, eftersom hon själv bor avsides i ett litet samhälle där hatet har molnat upp sig. Och Putin förorenar Östersjön med sina hotande korvetter. Skall de mörka krafterna än en gång triumfera över människosjälen? Var finns ljus?

Dostojevskijs roman Idioten var ämnet för ett drömseminarium jag deltog i för ett par veckor sen, och den romanen känns aktuell. Det beror nog på att författaren trots sitt eget motstånd diktade i full kontakt med den sinnliga tankekällans arketyper: den svagsynta själens svårighet att välja mellan representanter för ont och gott. På väg till bröllopet med den allgode fursten kastar sig Nastasia Filippovna i mördarens armar: ”Rädda mig!” Byt ”räddarens-frälsarens” namn mot Erdogan, Putin eller Trump eller någon annan mäktig man!

I romanens slutscen lyser fullmånen in i rummet, där den brudklädda Nastasia Filippovna ligger knivmördad på en säng. På golvet bredvid ligger den gode furst Mysjkin och mördaren Rogozjin så nära varandra att furstens tårar rinner också över den skrattande mördarens kinder. I rummet hörs ett häftigt bultande hjärta, en tung andning, mumlanden, skrik, skratt och gråt. Vi befinner oss i ett kaotiskt stadium före människans språk. Ondska och godhet flyter samman i kroppens oartikulerade rum.

Rogozjins far är död och begravd i en kista prydd med guldtofsar runt om. Hans döda rikedom strålar som solen, medan månskenet glittrar i den mördade Nastasias smycken.

I ett annat rum i samma hus sitter Rogozjins mor och stickar på en strumpa. Hon är förlamad och äter nästan ingen mat. Inte heller hon har språk. Hennes huvud är runt, hennes hår är vitt. Hon är en aspekt av månen, den stora modern, världens navel enligt taoismen. Inför hennes ansikte har Rogozjin presenterat furst Mysjkin som sin fosterbror.

Alla människor har sitt fäste i världens navel. Naveln är dock, menar jag, ett mänskligt frihetsärr – du bor i din egen kropp. Ditt brott är ditt liksom dina tårar är dina. Kroppen är låst. Endast naturen har nyckel till den. Människovärdet ligger i din möjlighet att utveckla integritet även i det andliga, det som blir synligt endast i drömmen och i konsten.

I Dostojevskijs roman är det en enda människa som kan låsa sin dörr för Rogozjin. Det är den svårt lungsjuke 17-årige Ippolit.  Han beundrade visserligen Rogozjin mycket för den manliga styrka han föreställde sig att denne besatt. En dag hälsade han på i Rogozjins dystra hus. Hans ärende var att tala med Rogozjin om friheten att begå självmord. Men Rogozjin var föga intresserad. Ippolit kände sig som en inträngling hos en upptagen man. Däremot såg han en tavla som gjorde djupt intryck, en kopia av Holbeins ”Kristus som död”. I Jesu tro på sin kallelse och i hans vänners tillgivenhet såg Ippolit en annan sorts styrka som övervann yttre hån och våld. Det kunde aldrig tas ifrån dem.

I en hallucinatorisk dröm såg Ippolit natten efteråt Rogozjin komma in genom sovrumsdörren och slå sig ned vid ett bord, där Ippolit ställt en helgonlampa. Rogozjin hade fina kläder men något helgon var han ju inte. Ippolit såg honom le hånfullt. Han upplevde synen som verklighet och bestämde sig för att inte vara den förste som började tala. Han satte armbågarna i sin huvudkudde och avvaktade. Dostojevskij visste att en huvudkudde är en vän, precis som en nallebjörn. Men Ippolit fick ändå snart en känsla av overklighet och tänkte att han kanske skulle stiga upp och undersöka om han såg ett ”hjärnspöke” och inte en verklig människa. I samma stund greps han av skräck. Då sträckte Rogozjin på sig och hånlog. Ippolit greps av sådan ilska att han rädsla försvann. Han ville kasta sig över gästen. Men stoltheten och huvudkudden segrade: han skulle inte vara den första som bröt tystnaden.

Till slut dog hånleendet på Rogozjins läppar, han reste sig stilla, gick ut och stängde dörren efter sig. Nästa morgon kunde Ippolit konstatera att dörren varit låst hela tiden och att det inte varit möjligt för någon att komma in. Alltsammans var bara ett hjärnspöke. Men drömmen hjälpte Ippolit att också i det osynliga låsa sitt rum och sin kropp för mördande hån. Han är den ende i romanen som har utvecklat den dyrbara integriteten, mer värd än guldtofsar och diamanter.

Apropos att årets nobelpris i litteratur har gått till Bob Dylan, en låtskrivare, vill jag påminna om Birger Sjöberg, som på tjugutalet ”på begäran” turnerade Sverige runt och ackompanjerade Fridas visor på silvergitarr. Fredrik Böök skrev om Fridas visor 1922 att svenska folket ”älskar mera att sjunga än att läsa”: ”Och allra helst skall det vara någonting som inte river upp, oroar eller stiger för högt mot det blå, utan ger frid och trevnad”. (Tunving, Synpunkter på Birger Sjöberg 1966)

År 1982 gav jag ut Drömfyllt rum, en bok om Birger Sjöberg. I min tolkning byggde jag på kunskaper och erfarenheter från dynamisk utvecklingspsykologi och drömtolkning. Birger Sjöberg var den första diktare som fick mig att upptäcka drömmens samband med litteratur och konst. Teoretiskt hade jag lärt mig att förbindelsen fanns. I Det glömda språket (1951) pekade Erich Fromm  på drömmens förbindelse med såväl litteratur som med religiös myt. Men först genom Sjöberg öppnades mina egna ögon, och det påverkade resten av mitt liv.

På universitetet avvisade man min tolkning av Birger Sjöbergs liv och verk. ”De kommer att skratta åt dig”, varnades jag.  Det jag skrev var så nytt och främmande att jag måste ordna ett privat seminarium kring mitt sätt att se. Jag förstår nu att jag väckte raseri, när jag tog ifrån litteraturvetenskapen och Birger Sjöbergsällskapet illusionen om ”Lilla Paris” som tindrande idyll. Jag tog ifrån kulturmannen den änglaaktiga kvinnobild som Frida var.  Jag påstod att hon hade en käxande röst och inte en förälskad.

Men jag kände att det var en mänsklig rättighet att kunna använda sina drömmar som en vardaglig sak, så som jag själv äntligen gjorde. Jag undervisade i psykologi och litteratur på folkhögskola. Ungefär samtidigt som min bok om Birger Sjöberg kom boken Använd dina drömmar (Ullman –Zimmerman 1981 på svenska) Den amerikanske drömforskaren Montague Ullman for själv omkring och lärde ut sin integritetsskyddande metod: ”Om det var min dröm…”. Han släppte definitivt drömmen fri från terapirummet.  Jag försökte lära mina elever att förstå drömspråket. Men misstron mot drömarbete var så stor att jag måste byta folkhögskola. På Biskops-Arnö blev jag mottagen och kunde så småningom utveckla teorien om de båda tankekällor som alla människor har. Jag beskrev dem för första gången i  Eurydikes visa . (1997) Den sinnliga tankekällan gestaltar i lukt och smak, i ord och bild och visor i örat känslor och tankar medan den abstraherande stöder sig på ordens logiska ordning.

I tisdagskväll den 11 oktober 2016 samlades 15 personer här på Tantogatan för att tala om Dostojevskijs Idioten på liknande sätt som vi annars talar om drömmar: ”om det var min dröm skulle jag tänka….” Eller: ”Om det var jag som hade skrivit boken….”

”En författare är säkert mycket mindre fri än han tror att välja material för sin dikt”, var en slutsats jag drog redan när jag arbetade med Birger Sjöberg. (s 74) Så var det för Dostojevskij när han skulle skriva en följetong till ett visst datum och hade fått förskott på arvodet. Det var bråttom. Han kasserade sin text åtta gånger och tvingades förstöra 90 sidor, innan han fann sitt drömaktiga sätt att samla sina tankegestalter och fick berättelsen att flöda. Det ger oss en inblick i hur den sinnliga tankekällans kämpar för att ge den organiska skaparkraftens liv.

Mest är det kvinnor som samlas i drömcirklar. Men den här gången hade vi en sällsynt gäst, en man – ja, oceanografen Anders Omstedt som jag bloggade om nyligen, han som skrivit Connecting Analytical Thinking and Intuition (Springer Briefs in Earth Sciences) . Och hur glad blev jag inte, när Salman Rushdie besökte Skavlan i fredags och vittnade om de två källsprång (tankekällor) som hans skrivande får energi från. Tillsammans ger de dikten en väldig kraft, sa han.