Salman Rushdie och tankekällorna
Apropos att årets nobelpris i litteratur har gått till Bob Dylan, en låtskrivare, vill jag påminna om Birger Sjöberg, som på tjugutalet ”på begäran” turnerade Sverige runt och ackompanjerade Fridas visor på silvergitarr. Fredrik Böök skrev om Fridas visor 1922 att svenska folket ”älskar mera att sjunga än att läsa”: ”Och allra helst skall det vara någonting som inte river upp, oroar eller stiger för högt mot det blå, utan ger frid och trevnad”. (Tunving, Synpunkter på Birger Sjöberg 1966)
År 1982 gav jag ut Drömfyllt rum, en bok om Birger Sjöberg. I min tolkning byggde jag på kunskaper och erfarenheter från dynamisk utvecklingspsykologi och drömtolkning. Birger Sjöberg var den första diktare som fick mig att upptäcka drömmens samband med litteratur och konst. Teoretiskt hade jag lärt mig att förbindelsen fanns. I Det glömda språket (1951) pekade Erich Fromm på drömmens förbindelse med såväl litteratur som med religiös myt. Men först genom Sjöberg öppnades mina egna ögon, och det påverkade resten av mitt liv.
På universitetet avvisade man min tolkning av Birger Sjöbergs liv och verk. ”De kommer att skratta åt dig”, varnades jag. Det jag skrev var så nytt och främmande att jag måste ordna ett privat seminarium kring mitt sätt att se. Jag förstår nu att jag väckte raseri, när jag tog ifrån litteraturvetenskapen och Birger Sjöbergsällskapet illusionen om ”Lilla Paris” som tindrande idyll. Jag tog ifrån kulturmannen den änglaaktiga kvinnobild som Frida var. Jag påstod att hon hade en käxande röst och inte en förälskad.
Men jag kände att det var en mänsklig rättighet att kunna använda sina drömmar som en vardaglig sak, så som jag själv äntligen gjorde. Jag undervisade i psykologi och litteratur på folkhögskola. Ungefär samtidigt som min bok om Birger Sjöberg kom boken Använd dina drömmar (Ullman –Zimmerman 1981 på svenska) Den amerikanske drömforskaren Montague Ullman for själv omkring och lärde ut sin integritetsskyddande metod: ”Om det var min dröm…”. Han släppte definitivt drömmen fri från terapirummet. Jag försökte lära mina elever att förstå drömspråket. Men misstron mot drömarbete var så stor att jag måste byta folkhögskola. På Biskops-Arnö blev jag mottagen och kunde så småningom utveckla teorien om de båda tankekällor som alla människor har. Jag beskrev dem för första gången i Eurydikes visa . (1997) Den sinnliga tankekällan gestaltar i lukt och smak, i ord och bild och visor i örat känslor och tankar medan den abstraherande stöder sig på ordens logiska ordning.
I tisdagskväll den 11 oktober 2016 samlades 15 personer här på Tantogatan för att tala om Dostojevskijs Idioten på liknande sätt som vi annars talar om drömmar: ”om det var min dröm skulle jag tänka….” Eller: ”Om det var jag som hade skrivit boken….”
”En författare är säkert mycket mindre fri än han tror att välja material för sin dikt”, var en slutsats jag drog redan när jag arbetade med Birger Sjöberg. (s 74) Så var det för Dostojevskij när han skulle skriva en följetong till ett visst datum och hade fått förskott på arvodet. Det var bråttom. Han kasserade sin text åtta gånger och tvingades förstöra 90 sidor, innan han fann sitt drömaktiga sätt att samla sina tankegestalter och fick berättelsen att flöda. Det ger oss en inblick i hur den sinnliga tankekällans kämpar för att ge den organiska skaparkraftens liv.
Mest är det kvinnor som samlas i drömcirklar. Men den här gången hade vi en sällsynt gäst, en man – ja, oceanografen Anders Omstedt som jag bloggade om nyligen, han som skrivit Connecting Analytical Thinking and Intuition (Springer Briefs in Earth Sciences) . Och hur glad blev jag inte, när Salman Rushdie besökte Skavlan i fredags och vittnade om de två källsprång (tankekällor) som hans skrivande får energi från. Tillsammans ger de dikten en väldig kraft, sa han.
