Dröm dikt myt. Stina Hammar

Den här bloggen skall handla om två offentliga brev som liknar varandra men som ändå tycks mig så olika i tilltalet och respekten för motpartens integritet.

När Jonas Hassen Khemiri den 13 mars i ett öppet brev i DN föreslog justitieminister Beatrice Ask att byta skinn med honom, betonade han redan i första meningen: ”Det är många saker som skiljer oss åt.” Det skiljande var sådant som ålder, kön, yrke, hårfärg. Men det viktiga förenande var: ”Vi är båda fullvärdiga medborgare i detta land, födda inom dess gränser, förenade via språk, flagga, historia, infrastruktur. Vi är båda lika inför lagen”. Den aktuella frågan var om polisen i sitt sökande efter gömda, papperslösa människor respekterat denna likhet inför lagen eller gjort skillnad på sina medborgare på grund av deras skinn och hur landets justitieminister i så fall reagerade på det.

Ministern hade svarat undanglidande: ”Upplevelsen (av kränkning) kan ju vara väldigt personlig” sa hon. Hon jämförde de klagomål som framförts om polisens inspektioner med ”tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta.” Man måste ha ”helhetsperspektiv” för att kunna uttala sig.

Det är detta som ger Khemiri uppslag till leken ”byta skinn”. Skinn som skinn spelar väl ingen roll inför lagen? Eller hur? Kan något skinn man är född med jämställas med andra erfarenheter som att man har dömts för ett brott? Jo, Khemiri minns sådana situationer,där han på grund av sin hudfärg blivit kränkt, och han talar för dem som inte har röstresurser som han.

Leken ”byta skinn” kan förefalla intim. Men Jonas Hassen Khemiris integritet i förhållande till Beatrice Ask är kristallklar. Jag tänker på avståndet i anropet ”Bästa Beatrice Ask” – ett aktningsfullt ”bästa” följt av såväl ministerns förnamn som hennes efternamn. Fast Jonas Hassen Khemiri inbjuder Beatrice Ask till allvarsam lek på bara kroppen, tappar han aldrig avståndet till henne. Hon är minister, han är medborgare, men inför lagen är de omutligt lika. När han vill nå bortom det formella, fram till det gemensamt mänskliga hos henne, tar han fram vad hon sannolikt kan ha känt på sitt eget skinn, nämligen de patriarkala strukturer vi kvinnor kämpat så segt med här i Sverige och alltjämt måste bekämpa,  men som vi till slut nått en viss framgång med. Khemiri ger henne del av hur den dolda rasismen drabbat honom själv i olika åldrar ända sen han föddes.

Hans artikel berör på ett enkelt sätt både rättsmedvetande och hjärta.

Den 27 mars kom Jasenco Selimovic med ett svar till Khemiri i DN. Selimovic kom till Sverige som flykting från Bosnien 1992. Det har gått bra för honom. Han har varit konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater och fått flera fina priser. Han är chef för Radioteatern. Han arbetar nu politiskt som statssekreterare vid arbetsdepartementet. Medan Khemiri i sitt brev till justitieministern markerar deras sakliga förhållande till varandra, gör Selimovic tvärtom, betonar närhet och samförstånd. Hans brev börjar: ”Jonas, min vän”.

Politikern Selimovic som också är konstnär, försöker faktiskt få in konstnären Khemiri som också är samhällsdebattör, i ett urgammalt symbiotiskt spel, där förvirringen mellan dubbeltungad förövare och utvalt offer är ett maktmedel. ”Missförstå mig inte, min vän!” säger han när han själv missförstår. Han påstår att Khemiri bidrar till en offermentalitet som gör världen så otydlig att det tycks meningslöst att kämpa mot rasism. Allt motstånd blir bara ”en droppe i det stora rasistiska havet”. Oss har det ju gått bra för! Vad vi än trodde från början!

Selimovic passar på att krypa in i Khemiris kropp, när den ändå öppnar sig för skinnbyte med Beatrice Ask. Men han är inte försiktig med leken utan projicerar fritt sina egna osannolika bilder på Khemiri. Han tycker sig se sin väns världsbild som ”ett land uppdelat i grupper, och på andra sidan ett Sverige fullt av rasister, kvinnoförtryckare, islamofober, antisemiter, homofober, folk som föraktar äldre - - -.” Ja, Khemiri blir ansvarig för att klaga över det mesta. Endast kränktheten har alla dessa grupper gemensamt, säger Selimovic.

Khemiris brev till Beatrice Ask gjorde världen enkel och begriplig för oss på fel sätt, menade Selimovic, eftersom han delade den bara i goda och en massa onda. ”Tänk inte. Handla!” blev då vår slutsats. Selimovic lämnar därför vännens kropp: ”Jag kunde inte leva med bilden av människor runt omkring mig som rasister. Hade jag trott det skulle jag inte levt här.”

Just nu har jag läst om Jonas Hassen Khemiris debutroman ”Ett öga rött”. Ett av problemen för Halim, den unge mannen som är bokens huvudperson, är verklighetsbilden. Hans livliga fantasi bedrar honom att tyda människors handlande alldeles fel, som om han såg bara med ett friskt öga. Något av samma overklighetskänsla får jag, när jag läser Jasenko Selimovic brev till ”Jonas, min vän”.

När barnet är fött, då finns det hopp, menar jungianerna. Om man alltså finner ett nyfött barn i drömmen, som är vår personliga myt, då finns det hopp för oss om framtiden. Den stora kulturella myt som jag är uppväxt med målar också hoppet som ett nyfött barn. Kristusbarnet är hoppet om ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Min sinnliga tankekälla tycks i år styra mina ögon till kulturella texter där jag saknar det barnet.

Det symboliska ”barnet” betyder att kroppen har prövat en existentiell tanke med alla sina organ och godkänt den: tanken är smältbar för kroppen. Vårt förstånd kanske mådde illa men får ge sig för den mänskliga helhetens skull. Om förståndet ändå lyckas ogiltigförklara tanken som var lika med det andliga barnet, sörjer kroppen sin andliga tomhet! Minns ni Ann Heberleins nödrop när hon bad till Gud i DN på trettondan? Hon skrek till en förfärlig Gud som hon hoppades bli fri från. Vem hade skapat honom? Han såg ut som en våldtäktsman. Det nyfödda barnet, Mariasonen, nämndes inte i Ann Heberleins text, fast den skrevs på trettondagen.

Det andliga handlar inte bara om misskötta religiösa myter. Också konsten lider av vår brist på symboliseringsförmåga. Vad skall man ha konst till? frågar politikerna och snålar med sina skattepengar. Är det inte bättre att berätta historiskt och geografiskt som det är? Vem som gjorde vad? För lite sa Karin Boye i sin 30-talsroman om konstnärens dilemma mellan samhällets krav och konstens idé. Lyra Ekström Lindbäck skrev i februarifastan: ”Vår egen samtid gnyr mellan raderna”. Ordet ”gnyr” fick mig att åter tänka på det ledsna barnet.

Jag avser i konstens fall även det vi bjuder våra fysiska barn, de som skall bära framtidens kultur. Barnets lust och skapande lek nedvärderas av politiker som vill se snabba, mätbara kunskapsresultat. Barnets lek är emellertid den vuxna konstens hjärtblad: bild – ord, bild – ord, bild - ord. Som en andning – som Jesu sätt att tänka leker barnen.

Hanna Hellquist valde bort vuxenlivets alla fordrande gudar. Hon inte ens lekte. Hon ville ”bara va”. Det kan inte vara en tillfällighet med dessa tre kvinnors klagan. Vi måste lyssna. Något är på tok i systemet.

Det är i dag vårdagjämning. Snön och nordanvinden besätter Tantolunden. Projektet ”Reva” som syftar till att verkställa fler avvisningar av dem som lever papperslösa i Sverige har fått marstemperaturen att sjunka och misstron att öka vid spärrarna i tunnelbanan, eftersom polisen tycks hejda mörkhyade personer för granskning. Som om svenska medborgare alltid var blonda. Migrationsminister Billström tycks inte vara ensam om så fantasilösa tankespår.

Då kom Jonas Hassen Khemiri och lättade atmosfären. Den 13 mars fick han stor plats i Kulturen i DN, precis som Ann Heberlein och Lyra Ekström Lindbäck tidigare hade fått. Hans ärende var den strukturella rasismen i Sverige.

Khemiri är konstnär, ”lekare” hette det på medeltiden, minns jag plötsligt. ”Leken” är som ”liknelsen” i Jesu språk, och Khemiri går rakt på kroppen. Han inbjuder justitieminister Beatrice Ask till lek: ”Bästa Beatrice!- - - Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det!”

”Skinn och erfarenheter” blev som två halvor av samma hjärtform: det sinnliga var lika mycket värt som det abstraherande. Ord som politikerna använt suddigt och manipulerande föll ihop som stickor och strån i detta enkla brev: ”I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld.” Där är du, här är jag! Beatrice, vi kämpar egentligen med samma problem! Försök få syn på det!

Jonas Hassen Khemiri berättar hur den nästan osynliga rasismen träffat honom och hans familj i olika åldrar. Det är lätt att förstå. Med några få ord i början har han bjudit in oss alla på drömmens scen, där andra människor bär våra bördor. I andra människors drömmar bär jag kanske deras bekymmer och längtan. Khemiri är dramatiker och vet att vi alltid är varandras teaterdockor. Det behöver vi lära oss hantera, om det någonsin skall bli fred på jorden. För vem är vi, när vi tar den inövat toleranta masken av vårt ansikte? Vad säger vi då om kvinnor och män, om blonda och mörkhåriga, om starka och svaga?

Den som medvetandegjort drömmens maskerad har åtminstone försökt öva sin tolerans för andra. En dag kanske vi verkligen kan säga: ”Här är inte man eller kvinna, jude eller grek…”

Jonas Hassen Khemiri födde barnet. Nåja, ”Mariakomponenten- i honom bar fram språkbarnet.

Dagen därpå visste vi att artikeln fått 2 milj. läsare. Sådant kan ske i DN. Må han skriva vidare med båda tankekällorna, klart som källvatten! Han blir ju faktiskt publicerad även i den patriarkala strukturen.