Lekaren Jonas Hassen Khemiri
När barnet är fött, då finns det hopp, menar jungianerna. Om man alltså finner ett nyfött barn i drömmen, som är vår personliga myt, då finns det hopp för oss om framtiden. Den stora kulturella myt som jag är uppväxt med målar också hoppet som ett nyfött barn. Kristusbarnet är hoppet om ”frid på jorden och till människorna en stor glädje”. Min sinnliga tankekälla tycks i år styra mina ögon till kulturella texter där jag saknar det barnet.
Det symboliska ”barnet” betyder att kroppen har prövat en existentiell tanke med alla sina organ och godkänt den: tanken är smältbar för kroppen. Vårt förstånd kanske mådde illa men får ge sig för den mänskliga helhetens skull. Om förståndet ändå lyckas ogiltigförklara tanken som var lika med det andliga barnet, sörjer kroppen sin andliga tomhet! Minns ni Ann Heberleins nödrop när hon bad till Gud i DN på trettondan? Hon skrek till en förfärlig Gud som hon hoppades bli fri från. Vem hade skapat honom? Han såg ut som en våldtäktsman. Det nyfödda barnet, Mariasonen, nämndes inte i Ann Heberleins text, fast den skrevs på trettondagen.
Det andliga handlar inte bara om misskötta religiösa myter. Också konsten lider av vår brist på symboliseringsförmåga. Vad skall man ha konst till? frågar politikerna och snålar med sina skattepengar. Är det inte bättre att berätta historiskt och geografiskt som det är? Vem som gjorde vad? För lite sa Karin Boye i sin 30-talsroman om konstnärens dilemma mellan samhällets krav och konstens idé. Lyra Ekström Lindbäck skrev i februarifastan: ”Vår egen samtid gnyr mellan raderna”. Ordet ”gnyr” fick mig att åter tänka på det ledsna barnet.
Jag avser i konstens fall även det vi bjuder våra fysiska barn, de som skall bära framtidens kultur. Barnets lust och skapande lek nedvärderas av politiker som vill se snabba, mätbara kunskapsresultat. Barnets lek är emellertid den vuxna konstens hjärtblad: bild – ord, bild – ord, bild - ord. Som en andning – som Jesu sätt att tänka leker barnen.
Hanna Hellquist valde bort vuxenlivets alla fordrande gudar. Hon inte ens lekte. Hon ville ”bara va”. Det kan inte vara en tillfällighet med dessa tre kvinnors klagan. Vi måste lyssna. Något är på tok i systemet.
Det är i dag vårdagjämning. Snön och nordanvinden besätter Tantolunden. Projektet ”Reva” som syftar till att verkställa fler avvisningar av dem som lever papperslösa i Sverige har fått marstemperaturen att sjunka och misstron att öka vid spärrarna i tunnelbanan, eftersom polisen tycks hejda mörkhyade personer för granskning. Som om svenska medborgare alltid var blonda. Migrationsminister Billström tycks inte vara ensam om så fantasilösa tankespår.
Då kom Jonas Hassen Khemiri och lättade atmosfären. Den 13 mars fick han stor plats i Kulturen i DN, precis som Ann Heberlein och Lyra Ekström Lindbäck tidigare hade fått. Hans ärende var den strukturella rasismen i Sverige.
Khemiri är konstnär, ”lekare” hette det på medeltiden, minns jag plötsligt. ”Leken” är som ”liknelsen” i Jesu språk, och Khemiri går rakt på kroppen. Han inbjuder justitieminister Beatrice Ask till lek: ”Bästa Beatrice!- - - Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det!”
”Skinn och erfarenheter” blev som två halvor av samma hjärtform: det sinnliga var lika mycket värt som det abstraherande. Ord som politikerna använt suddigt och manipulerande föll ihop som stickor och strån i detta enkla brev: ”I 24 timmar lånar vi varandras kroppar. Först går jag in i din kropp för att fatta känslan av hur det är att leva som kvinna i en patriarkal politikervärld.” Där är du, här är jag! Beatrice, vi kämpar egentligen med samma problem! Försök få syn på det!
Jonas Hassen Khemiri berättar hur den nästan osynliga rasismen träffat honom och hans familj i olika åldrar. Det är lätt att förstå. Med några få ord i början har han bjudit in oss alla på drömmens scen, där andra människor bär våra bördor. I andra människors drömmar bär jag kanske deras bekymmer och längtan. Khemiri är dramatiker och vet att vi alltid är varandras teaterdockor. Det behöver vi lära oss hantera, om det någonsin skall bli fred på jorden. För vem är vi, när vi tar den inövat toleranta masken av vårt ansikte? Vad säger vi då om kvinnor och män, om blonda och mörkhåriga, om starka och svaga?
Den som medvetandegjort drömmens maskerad har åtminstone försökt öva sin tolerans för andra. En dag kanske vi verkligen kan säga: ”Här är inte man eller kvinna, jude eller grek…”
Jonas Hassen Khemiri födde barnet. Nåja, ”Mariakomponenten- i honom bar fram språkbarnet.
Dagen därpå visste vi att artikeln fått 2 milj. läsare. Sådant kan ske i DN. Må han skriva vidare med båda tankekällorna, klart som källvatten! Han blir ju faktiskt publicerad även i den patriarkala strukturen.
