Dröm dikt myt. Stina Hammar

Berit Hjelholt är en av mina livsvänner. Hon är bildväverska och bor på norra Jylland. Flera av de böcker jag givit ut har jag fått lov att smycka med fotografier av hennes vävar. Hennes inspiration är ofta naturen, men hon fyller ändå sina vävar med andligt innehåll. I en bok om Berit utgiven av Hjörring Kunstmuseum uttrycker Hanne Pedersen det så här: 

"Berit Hjelholts inspirationskilder löper på forunderlig vis sammen i dels  en ydre påvirkning, dels i en indre oplevelse af f. eks. et digt eller en verselinie i bibelen. Det er nok en privat oplevelse, men hun forsöger altid at löfte den op i en almen-menneskelig sfäre."

Berits motiv har ofta växt fram för henne i gryningen, i gränslandet mellan natt och dag, mörker och ljus, sorg och glädje. Jag har upplevt att hennes vävar påminner om mina drömmar, och det har stärkt min tro att dröm, konst och myt  kommer ur samma sinnliga tankekälla och lyder liknande lagar.

Om du bläddrar tillbaka till min första blogg ser du där en bild av min bok "Åkerns hunger", och pärmen är prydd med "Skabelsens 1. dag" som är en av Berits vävar. Inspirationen till motivet kommer å ena sidan av ett vanligt regnväder över Limfjorden, å andra sidan ur första Mosebok, där det berättas att ingenting kunde växa på jorden förrän en dimma hade stigit upp och bevattnat den. Först då kunde lustgården skapas. Så viktigt är vattnet alltjämt. Kanske förstår vi det inte fullt ut förrän i dag, när vi håller på att förstöra vår "lustgård", jorden.

I "Åkerns hunger" berättar jag om de första sju åren i min drömprocess. Det innebar personlig nyskapelse för mig. Mina drömmar låter mig starta i vattenbrist och torka, men när sju år hade gått kunde jag skilja "vanligt vatten" från något som kallades "levande vatten" och mest fanns i visorna som väckte mig på morgonen.
Den bild som jag visar i den här bloggen är inspirerad av naturen på norra Jylland, närmare bestämt vid Bulbjerg. Vävens namn är dock "I dödsskuggans dal", en rad ur 23 psalmen i Psaltaren. För mig som tänker i människokroppens erfarenheter bildar klipporna en trång födelsekanal. Ty i mina drömmar är döden en födelseprocess. Vi klär av oss allt utom vår själ.
Jag tyckte att bilden passade till mitt sökande efter "Eurydikes visa", dels i den novell av Lars Ahlin jag har refererat i en tidigare blogg, dels i Dostojevskijs roman "Idioten", där han försökte måla fram en ikon men råkade välja fel person, dels i Gorkijs ikonostaspåverkade roman "Min barndom". 
Berit Hjelholt har smyckat många kyrkor på norra Jylland med sina vävar. En nästan sex meter hög väv sitter också i Folketinget i Köpenhamn: "En reiselysten flåde" heter den. Kanske påminner sig någon av folketingsledamöterna att Berit faktiskt är född och uppvuxen i Österbotten. Hon flyttade till Danmark när hon gifte sig med Gunnar Hjelholt, son till en dansk far och en svensk mor. Han blev sedemera en känd och uppskattad dynamisk socialpsykolog.

Det var en skärtorsdag när mina barnbarn var små. Jag satt i ett hus på Öland med tre av dem. De var mellan fyra och elva år. Vi hade papper och kritor. De hade redan dekorerat överallt i huset med  påskkäringar och påskkycklingar. Nu kom de på att de skulle rita tärningsspel om själva påsken. Med tärningens hjälp skulle man kunna ta sig ända från fettisdagsbullarna till påskdagen. Det var mycket svårt att komma till målet. Man kunde fastna i ett skrovmål med bullar, man trollades tillbaka till start av påskkäringarna, och långfredagen kunde man falla i händerna på rövare, så att man inte kunde flytta sig på flera kast. Det var ett svårt spel men mycket lustbetonat samtidigt. Det ritades med stor energi och det spelades med allvarsam humor.  Jag minns inte om vi någonsin kom fram till påskdagen - det var svårigheterna på vägen som var spelets hela mening.

"Det som är svårt kan man rita," säger en far till sin son i Tunströms roman "Skimmer". Det var det mina barnbarn gjorde. De gjorde påskens mening hanterlig för sig genom att leka fram en farofylld väg med sina kritor. 

När jag var barn hade jag dåligt med kritor och lera, och målarfärg hade jag självklart inte tillgång till. Jag fick inte kladda och stöka. Men mardrömmar hade jag, och då skrek jag tills mamma vaknade. Hon klagade över det och försökte begränsa mina upplevelser på dagarna för att minska min rädsla om natten. Att mardrömmarna hade någon mening i sig förstod hon inte.  Hon visste inte: "Det som är farligt kan man rita." Och själv förstod jag det inte riktigt förrän jag fick barnbarn. 

Men det är detta som speglas i drömmen om hönsmamman (se tidigare blogg). I den drömmen har jag blivit som ett barn i förhållande till en mor som inte hör eller ser det farliga eller känner redskapen att hantera det med. Mitt uppdrag var att skrika henne vaken. Den övernaturliga storlek mamma har i drömmen gör henne till representant för hela min kultur. Jag tror att jag fick uppdraget att skrika för att vuxenvärlden skulle förstå att det som är farligt kan man rita eller drömma eller sjunga visor om. Leken och konsten är en väg genom hinder, farlighet och död för alla människor. Den är vägen genom kaos, och vi borde träna oss att förstå denna möjlighet ända från barndomen. Lek är faktiskt nyckeln till kärlek!

Jag påminner om att Orfeus och Eurydike lekte så fint tillsammans när de var barn. Orfeus har den logiska tanken och de suggestiva orden. Eurydike har kroppen och bilden och visan. Så tyder jag den gamla sagan. Orfeus sjunger för oss i klangfull retorik. Eurydike susar folkvisor i vårt inre öra. Men det som förskräcker mig i dag är att man inte förstår meningen med Eurydike - det konstnärliga i varje människa. 

Man kan få höra politiker fråga: Vad skall konsten vara bra för, om den inte drar stor publik, så att den lönar sig?  Eller att  barndomen måste bli bättre utnyttjad än att lekas bort. Småbarnen i förskolan skall "få nosa på bokstäver", sa Jan Björklund barnvänligt i TV .   

Kära förskollärare, till vars skrå jag själv hör! Låt inte lura er! Tänk på att det som är farligt kan man rita! Värna barnens rätt att måla, kladda, fantisera! Värna vår känslomässiga utvecklingsmöjlighet!  Glad påsk!

  

Lars Ahlin har faktiskt skrivit en novell som heter "De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades." Ahlin har alltså vänt sagans roller tvärtom - det är Eurydikes visa som är den räddande möjligheten i mörkret, inte Orfeus sång. Novellen handlar om en sotare som heter Kurre Orrving och en servitris som heter Evy, namn som förstås syftar på Orfeus och Eurydike. Båda är på fritiden konstnärliga amatörer. Men Kurre Orrvings yrke innebär att han klättrar uppåt i skorstensrören, så som sotarna enligt Lars Ahlin brukade sjunga om sitt yrke:

De sotarna! De sotarna!
De tror att de kommer till Gud.
De klättrar upp, de klättrar upp,
men aldrig de kommer till Gud!

En gång fastnar Kurre i en felbyggd och brännhet skorsten. Däruppe förlägger alltså Lars Ahlin Hades. Man kallar på Evy som i sin ängslan för Kurre går in i ett tidlöst tillstånd. Så småningom hör man svagt att Kurre nämner Evys namn.  Evy blir då en bild för Moder Natur. Hör hur hon låter: "Det är mig han söker! susade hennes ord." Och så sjunger hon trons och hoppets sång för Kurre:

Hur skön naturen, fylld av klang och solljus.
sen stormens mörka sky från fästet svunnit!
Det är som äntligt frid man åter vunnit!
Hur skön naturen, fylld av klang och solljus!

Men mer än solen
som ler mot dig,
är dina blickar
en sol för mig!
Ja, solen är du!
Du är min sol!

Kurre, Apollons utvalda sångare, tar emot det stöd som "susar" genom Evy, moder kropp och jord. Han lyckas vända sig rätt - som ett foster i slutet av graviditeten - och Evy drar fram honom ur den livsfarliga skorstenen som vore hon en barnmorska.

Detta är en bra påsknovell. I en livsfarlig värld, där Apollons ljusa och rationella språk intet tycks förmå mot de rusiga menaderna i oss, våldet som brinner i världen. Kanske skulle vi försöka lyssna till de visor som susar i vårt nervsystem natt och dag. Kanske skulle vi lära oss hantera dem på ett förnuftigt sätt. Kanske kunde de då  ge oss kraft att komma ned från våra despotiska maktgudar i skyn och vårda den susande jorden. Så som visan sjöng på slutet av drömmen om min mor, som jag berättade under rubriken "Hönsmamman":
 
"Låt oss väcka den kraft som var hårt slumrad in - -"

Den novell jag berättat om står i novellsamlingen "De sotarna! De sotarna! Zackarias andra bok". (1990)

Man skall inte ha så bråttom, inte vara så ivrig som jag. Då blir man slarvig. Men då kan man också rätta till det efteråt. På det sättet är det bra med en blogg. Sist jag skrev var jag så fascinerad av en dröm att jag stavade drömmaren fel. Hon heter Berit Ås - två bokstäver räcker för hennes efternamn, inte skall det vara tre som jag hade. Dessutom tycker jag att jag var försumlig som inte berättade vad boken heter. Ami Lönnroth har skrivit den, och boken heter "Förbannad är jag ganska ofta". Den är inspirerande att läsa - det var därför jag var så ivrig. Ja, den handlar om iver, den stora ivern att genomskåda maktspel för att bereda väg för ett demokratiskt samtal. Läs den!

Nu kommer fortsättningen på sagan om Orfeus och Eurydike, som ju inte är en dokusåpa utan en språklig bild av krafter som bor i människan, ljusa och mörka. Vi vill ju så gärna tro att ljuset skall vinna över mörkret. Det var ljusets gud, Apollon, som hade givit Orfeus hans lyra, och han var van att den hade effekt. I en gammal inskrift står det:

Vilddjur och skogarnas träd och allt som krälar och flyger
kunde hans röst och hans hand spela till ro med musik.

Men Eurydike kunde han inte ge liv. Den mytiska konsekvensen är att en annan kraft rusar in i tomrummet efter henne. Så sker också här. I en villsam skog möter Orfeus menaderna, guden Dionysos berusade följe. De såg inte att han var en människa utan fick lust att äta honom som en bock. Hjalmar Gullberg skildrar det så: (Dödsmask och lustgård 1952)

Honom slet vid pukors tumult i rökigt
fackelsken den larmande gudens kvinnor
sönder som en bock. När de rusigt sörplat
i sig blodet,

slängdes till spis åt hundarna hans kön, åt
havet det ensamma huvudet som sjunger
buret högt av vågorna mot sin fjärran
hamnplats på Lesbos,
- - - - - - -
 - - - - - - -
- bara en spelmans
tvättade ansikte, bara en mun i sin na-
turliga infattning....

Den munnen är vår triumf. Det bär människans sång som inte kan sönderslitas. Eller? Är den inte också hotad i dekonstruktivismens misstrogna tid? Den sista romanen lär vara skriven. Och har vi inte rätt till vår misstro, när vi ser att sången förmår så litet? Hur räddar vi vår kropp? Överallt kring vår jord slits människans kropp i stycken. I menadiskt rus spränger vi oss själva i luften. Men vem frågar efter Eurydike? Kanske kunde hon ännu rädda oss från menaderna i oss, hon som sänder rollspel i Hades sprickor, och visor på en våglängd vi ännu inte  har på huvudets fjärrkontroll?

Just nu sitter jag och läser Ami Lönnroths intervjubok med den norska fredskämpen Berit Åhs, ungefär så gammal som jag själv. Visst är hon skicklig med de politiska orden, visst kan hon sjunga på det sättet. Hon har också fäst uppmärksamheten på kroppsspråket, på hur det i tysthet kan utnyttjas i maktens tjänst och hur man kan synliggöra och bemöta sådana försåt. Redan när hon var tolv år protesterade hon mot ett förbud  för barnen att springa på rasterna. Hon fick alla barn att stå blickstilla som stenstoder hela rasten igenom. Det hjälpte. Förbudet upphävdes.

Är detta Eurydike? undrar jag för mig själv. Nog är det solidariskt med henne! Kroppsspråket är faktiskt hennes domän! Men jag söker djupare. Och då finner jag gudskelov en speglande dröm. Situationen var att det var val i Stortinget, och valkommittén ville sätta Berit Åhs högt på Sosialistisk Venstres lista. Det var frestande: "Jag ville ju gärna sitta kvar, men jag hade andra prioriteringar än mina manliga motkandidater." I en dröm fick hon beskedet att om hon kompromissade skulle hon få benen avsågade nedanför knäna. Rent besked till henne som en gång stridit för att få springa och leka på rasterna.

Den styckade kroppen hotade henne precis som mönstret är i Orfeussagan. Varför går inte alla politiker i drömgrupp? Så att de förstod att akta våra kroppar. Det skulle göra världen annorlunda, det är jag övertygad om!

I dag skall jag berätta om hur jag ser på sagan om Orfeus och Eurydike. Det är en saga om hur vi människor använder språket. När Orfeus och Eurydike var barn lekte de så gott tillsammans. Men en dag blev Eurydike stungen i hälen av en orm och dog.  Orfeus som fått sin lyra av ljusets gud, Apollon, begav sig då till det mörka Hades för att förmå dödsgudarna att ge honom Eurydike tillbaka.  Därnere spelade han så vackert att vålnader strömmade till "tätt som fåglar i tusental söka lä under löven" - så berättar Vergilius. Och mörkrets gudar bevektes. Orfeus fick försöka återföra Eurydike till livet. Vid guden Hermes hand skulle hon följa efter Orfeus hela vägen. Villkoret var att han inte fick vända sig om för att kontrollera att hon verkligen var med. Det klarade han inte.

Många diktare har likt Vergilius skrivit om Orfeus sång och hans dödande blick .  Kanske var  sången om Eurydike  viktigare för Orfeus än Eurydike själv? Så tolkar Rut Hillarp sagan i sin diktning. Hon låter Orfeus bestämma sig: "I tusen sånger skall jag älska henne." I Rut Hillarps version känner sig Eurydike instängd: "Här finns inga dörrar inga fönster  inget tak", och hon undrar: "Är detta hans hjärta?" (Spegel under jorden)

Min egen fråga har varit om inte Eurydike också hade en sång innan språklöshetens ormbett stängde in henne i tystnaden. Vi vet att alla barn uttrycker sig med kritor, sånger och rollekar samtidigt som de lär sig "tala rent". Sedan kommer en dag då vuxenvärlden enbart belönar det språkliga uttryckssättet. Det är då Eurydike förpassas till Hades inom oss, rummet utan fönster och dörrar som psykologer brukar kalla för "det omedvetna". 
Men det finns sprickor i det rummet. Genom dem  tar vi emot våra drömmar om natten. I dem pågår rollekarna alltjämt. Och när vi går och rotar i trädgården, kommer en visa på vår tunga alldeles obedd. Den visan har surrat en stund i vårt nervsystem utan att vi märkt det.  Det är nämligen vi som är omedvetna, inte vårt nervsystem. Om vi skärper vår uppmärksamhet kanske visan vänjer sig vid att väcka oss på morgonen, så som skedde i den dröm jag berättade förra gången, drömmen om hönsmamman. 

Det är inte bara jag som har det så. Häromdagen läste jag ett kåseri i DN av Per Mortensen. Han berättade: "Ibland har jag tur. Det kan vara en Who-låt, Stonessång eller Dylandänga som invaderar mitt huvud, och inte sällan ett Lou Reed-riff liksom en av Haydns två cellokonserter. - - - Men det kan också vara Jokkmokks-Jocke, Göingeflickorna eller någon av de mer salvelsefulla psalmisterna som slår till från mitt undermedvetna. Då vet jag att det blir en dålig dag."

Vad som är inspelat i vårt nervsystem är naturligtvis olika liksom var vi finner våra belöningar eller varningar. Men detta fenomen brukar jag kalla för Eurydikes visa. Om Orfeus hade lyssnat efter musiken i sitt eget hjärta hade han inte behövt skiljas från Eurydike för alltid. Dödsgudarna kollade helt enkelt hans uppmärksamhet.
Fortsättning följer nästa gång jag skriver i bloggen!




 

Det här med drömmarna menar jag är en uråldrig språklig kvinnofråga. I sagor och myter framställs der här sättet att tänka mer eller mindre tydligt i allmänhet i kvinnlig gestalt. Det betyder inte att det inte finns hos mannen, bara att det i sagotänkandet personifieras som en kvinna. Jag själv har tillämpat det på sagan om Orfeus och Eurydike i en bok jag kallat för "Eurydikes visa." Jag menar att Eurydikes visa är det drömska och konstnärliga språket, det som inte lyder den vanliga logiken. Den boken skall jag berätta om i nästa blogg.
I dag skall jag uttrycka detta mera personligt. Jag drömde att jag hade sovit bredvid min mamma i en jättesäng - stor som ett vardagsrum. Men nu hade jag vaknat och satt mig upp. Mamma var så lång som sängen, och hon sov fortfarande. Hon hade på sig en mörk klänning med rikt veckad kjol, som en fjäderskrud. Nu gällde det för mig att väcka henne. Det var helt enkelt min uppgift som hennes dotter! Men det var väldigt svårt att få fram ett skrik som inte hördes bara i drömmen. Jag ansträngde mig, och efter många misslyckade försök gick det till slut. Skriket var inte så kraftigt som jag ville, men det hördes, och mamma tittade upp och vickade på sitt huvud som en höna, när hon tittade förvånat på mig.  Vad vill ungen? Drömmen slutade med en visa som man förr i världen sjöng på folkhögskolor: "Låt oss väcka den kraft som var hårt slumrad in och i bojor försmäktande låg!"
Jag drömde detta på våren 1995. Det är fortfarande det skriket jag försöker få fram till hörbar styrka när jag skriver böcker och tar till den här bloggen: vakna språkets urmoder i världens stora säng! Låt oss känna din kraft!