Dröm dikt myt. Stina Hammar

Det här med drömmarna menar jag är en uråldrig språklig kvinnofråga. I sagor och myter framställs der här sättet att tänka mer eller mindre tydligt i allmänhet i kvinnlig gestalt. Det betyder inte att det inte finns hos mannen, bara att det i sagotänkandet personifieras som en kvinna. Jag själv har tillämpat det på sagan om Orfeus och Eurydike i en bok jag kallat för "Eurydikes visa." Jag menar att Eurydikes visa är det drömska och konstnärliga språket, det som inte lyder den vanliga logiken. Den boken skall jag berätta om i nästa blogg.
I dag skall jag uttrycka detta mera personligt. Jag drömde att jag hade sovit bredvid min mamma i en jättesäng - stor som ett vardagsrum. Men nu hade jag vaknat och satt mig upp. Mamma var så lång som sängen, och hon sov fortfarande. Hon hade på sig en mörk klänning med rikt veckad kjol, som en fjäderskrud. Nu gällde det för mig att väcka henne. Det var helt enkelt min uppgift som hennes dotter! Men det var väldigt svårt att få fram ett skrik som inte hördes bara i drömmen. Jag ansträngde mig, och efter många misslyckade försök gick det till slut. Skriket var inte så kraftigt som jag ville, men det hördes, och mamma tittade upp och vickade på sitt huvud som en höna, när hon tittade förvånat på mig.  Vad vill ungen? Drömmen slutade med en visa som man förr i världen sjöng på folkhögskolor: "Låt oss väcka den kraft som var hårt slumrad in och i bojor försmäktande låg!"
Jag drömde detta på våren 1995. Det är fortfarande det skriket jag försöker få fram till hörbar styrka när jag skriver böcker och tar till den här bloggen: vakna språkets urmoder i världens stora säng! Låt oss känna din kraft!