När jag läser Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande, glider mina tankar tillbaka till vad jag läste nyss och bloggade om: den betydelse Karin Persson ger sagan om Rödluvan och vargen. En ofta återkommande fråga i Lena Anderssons kärleksroman är: ”Är du hungrig?” Genom att jag inte kan låta bli att tänka på den uppslukande vargen i Rödluvesagan får den oskyldiga frågan en besynnerlig laddning. Visst, måltiderna har stor betydelse i Anderssons berättelse. Skall jag vara lugn med det? Här finns faktiskt spår av rovdjur! ”Människa är människas gamman”, säger Hugo Rask, den manliga parten i romanen lugnande om sitt förhållande till Ester, medan hon som är passionerat förälskad i honom dystert tänker: ”Människa är människas varg.”

 

På försättsbladet citeras en lagparagraf om vad romanens titel Egenmäktigt förfarande innebär juridiskt. Man får inte tillgripa något som någon annan besitter, inte bryta lås, inte hindra någon att bruka sin egendom genom hot om våld. Lagparagrafen ger skydd för hus och hem. Den skyddar också kroppen. Men det Karin Persson föreslår att Rödluvans mamma packat i sin dotters korg, tillit, styrka och förmåga till empati, det kan andra ostraffat utnyttja.

 

”Ester Nilsson hette en människa”, så presenterar Lena Andersson i bokens första mening sin huvudperson. Det är tydligen inte så viktigt om det är en man eller en kvinna, utan det är ”människan” vi skall betrakta, människomönstret, om det finns. Har namnet Ester någon mening? Det är för mig förbundet med Ishtar, kärlekens gudinna, i det land Abraham utvandrade från.  Hon var morgon- och aftonstjärnans gudom i en myt som levde 2000 år f.Kr. Gudar kan aldrig dö. De lever under våra villkor. Kanske frågar Lena Andersson efter Ishtars villkor i Sverige på 2000-talet, i sms-ens, joggingens, videofilmens och dokumentärernas tid? Det gör hennes roman till ett drömspel.  

 

Ester är mästare på ord. I samtal känner hon sig säker: ”orden var hennes sköld och skärmen hon sprang bakom för att gömma sig.” Hon är en ganska okänd poet och essäist. Hon har studerat filosofi på KTH. Hon tror att världen är som hon erfar den om hon är uppmärksam och inte ljuger. Sina nattliga drömmar talar hon aldrig om. Det enda hon hör inifrån sitt autonoma nervsystem är ”väninnekören” som klandrar henne eller inger fåfängt hopp.

 

Men ord och tankar stämmer inte alltid, och det gör omdömet osäkert. ”Hon arbetade stadigt på med avkodningen av världens och människornas beskaffenhet.”

 

Ester bor samman med Per i ett stillsamt ”underförstått” förhållande. Så drabbas hon av Hugo Rask, bildkonstnären, och med honom går ”förälskelsens skövlande kraft” fram över hennes liv. Efter ett visst lidande visar Per ut henne. Och nu börjar en tid när Ester försöker bete sig på ett beräknande sätt som inte stämmer med den lidelse hon känner. Men kroppsvätskorna  ljuger inte. Kindernas rodnad förråder henne. 

 

Hugo Rask är allmänt uppskattad för sitt moraliska patos. Han talar om ansvar och solidaritet med människans utsatthet i en grym värld. Men han är svarslös när Ester försöker få ett djupare samtal i gång. Han visar henne prov på ”trompe-l`œil”, kulisser där ögat luras att se något stort i något smått, och det är precis så som Ester ser honom: stor i hans småttighet. Han tycks vara en fullkomligt tom projektionsskärm med i grunden fascistiska böjelser: ”Allt handlar ju om att manipulera mottagaren att känna det man vill att den skall känna.”

 

Ester vill inte vara slav under andras omdömen. Det är knappt att man står ut med hennes önskan att bli uppäten av Hugo. Han är ”hungrig” på samlag med henne bara tre nätter, och frukosten efteråt får hon äta ensam. Det ”vi” hon hoppas på uppstår aldrig. ”Väninnekören” stöder ömsom hennes hopp och ömsom hans rätt till frihet. Var går gränsen? ”Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något…..hon hade därigenom rättigheter…” Men lagen om ”egenmäktigt förfarande” gäller inte den brand som erotiken vållar.

 

Hugo tycker att Ester är för kritisk. Mer och mer förstår Ester att varje ”vi” blir en boja för honom. Han ger henne en stol, så att de kan sitta på varsin. Slutligen står hon öga mot öga med honom och en annan mer opretentiös kvinna: ”Det hade regnat nyss. Asfalten var en mörk spegel, där de såg sig själva och varandra.” Så är Lena Anderssons roman en mycket mörk spegel för vår narcissistiska kultur, färgad ända in i själva känslolivet av allas kamp för överlevnad.

 

Ester hade liksom Rödluvan en ”korg” packad av föreställningar om vuxenlivet. Tillit fattades henne inte, förmåga att hoppas hade hon. Att uppnå ett empatiskt vi-förhållande var det högsta som fanns. Men hon upplevde kärleken som ”en hungrig best”. Någonting av sig själv placerar hon oåterkalleligen hos Hugo: ”när de var tillsammans fattades det henne ingenting.” Det är där i hålet (efter den sinnliga tankekällan!) som vår kultur lämnar oss alldeles tomma. Det vuxna känslolivet behöver drömmarnas möblemang, inte bara ordens eller de manipulerande bildernas ”stol”. Kärleksgudinnan Ishtar har nedstigit till oss och känt det på kroppen som hon brukar!

 

Den här svarta spegeln av vår kultur öppnade sig för mig genom romanens avslutning, där Lena Andersson skildrar hoppet som en parasit på människokroppen som är dess ”värddjur”:

 

”parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här veckan har Mårran lagt en tunn ishinna över Årstavikens vatten. Ekorren med den vackra svansen i Mumindalen är i största fara. Hägrarna har övergett sin strand på Årsta holmar, men efter mer än en månads infektioner försöker Tomas och jag väl påpälsade äntligen promenera vår vanliga runda. Nu kan vi båda lättare andas den kalla vinterluften utan att luftvägarna i kroppen protester med hostanfall.

Var jag går har jag alltid sällskap med livets alla sagor och skrönor. Då och då under promenaden hör mitt textskapande bloggöra hur Rödluvan frågar Vargen: ”Men varför har du så stora tänder?” Och vargen svarar: ”För att jag tycker så mycket om dig (att jag skulle kunna äta upp dig…)” Fast orden inom parentes säger inte vargen, för då skulle Rödluvan kunna fly. Vargen är svekfull.

Hemma vid datorn ligger ett rött litet häfte, print-on-demand, och på pärmen står: ”Men, Varför…? sa Rödluvan till Vargen.” Det är en essä på 100 sidor om hur ”TRAUMA av förtroendesvek blir MINNE”. En vän till mig, psykoterapeuten Karin Persson, har skrivit texten. Under fyrtio år har hon engagerat sig för kvinnors liv och lidande och skrivit flera böcker om det. I det här lilla häftet vill hon vittna om hur den psykodynamiska terapin kan läka ”trauma”, en skada som uppstått genom svek i en förtroenderelation. Målet är att traumat blir en berättelse som går att uthärda som ”minne”.

Samhället erbjuder i dag alltför sällan sådana långvariga terapier utan ger hellre pengar till mediciner som dämpar känslornas krav eller till korta terapier som åtminstone gör stunden uthärdlig.   

Sagan om Rödluvan blir i Karin Perssons berättelse en fantasieggande liknelse som kan hjälpa oss förstå en kränkning som är så svår att den inte går att vidröra med sakliga ord. Den utsatta försöker låtsas att det som faktiskt hände inte alls har hänt, eller att det inte var så farligt i alla fall. Glöm, glöm! Men under det man inte vill röra vid ligger ångest, skam och skuld. Förvirring uppstår lätt. Den oväntade kränkningen från en person man haft fullt förtroende för och är beroende av, hotar den dyrbara känslan av eget värde. Man blir fiende till sig själv. Den kränkta tar själv på sig skulden, ser på sig själv med ”onda ögat”, skadar kanske fysiskt sig själv.

Livet är svårt för oss alla. För måttliga besvikelser har vi inbyggda, kreativa försvar. Karin Persson påminner om hur ett litet barn tröstar sig själv med att gnida en mjuk trasa med välbekant doft mot ansiktet, när föräldrarna inte finns att tillgå. En saga är också en väv, men av ord. Då är vi på en annan nivå. Karin har erfarenhet av att man som vuxen med en sagas hjälp så småningom kan närma sig det svåra som varit så förbjudet att märka.

Rödluvans ärende är ju att gå till mormors stuga med en korg som mamma har packat i omsorg om mormor. Sagan antyder generationer av kvinnlig erfarenhet. De förnödenheter som Rödluvans mamma har lagt i korgen kan vara tillit, styrka och förmåga till empati, sådant som kvinnorollen förr ansågs träna. Kanske innehöll korgen också en lust att glädja, som fick Rödluvan att vilja plocka blommor åt Mormor, frestelsen som förde med sig mötet med vargen men lyckligtvis också med jägaren, vittnet som till slut fyllde vargens mage med stenar, sedan han befriat mormor och Rödluvan.

Tiden i vargens mage motsvarar kanske terapin, en parallell till Jonas eftertänksamhet i valfiskens buk, tänker jag. Karin Persson betonar starkt jägarens betydelse som vittne. En relation som blivit störd av svårt svek kräver för att upprätta offret just en relation som uthärdar att lyssna fram den dolda berättelsen och bekräftar den sviknas tillhörighet till andra människor.

Karin är noggrann och försiktig. Hon inkluderar alla människor i besvikelsemöjligheten, påminner om Estoniakatastrofen och om tvillingtornen i New York. Hur kommer vi över det onda som händer andra inför våra ögon? Karin är lika frågvis som Rödluvan: hur kan det ske? Varför?

På pärmen till det röda häftet finns en gammal illustration till sagan om Rödluvan och vargen, gjord av Gustav Doré. Den visar hur Rödluvan delar säng med vargen, som är klädd i mormors nattmössa. Han har just ätit upp mormor och klätt sig i hennes nattlinne. Rödluvan ser rädd och misstrogen ut men ligger kvar i sängen.

Den sinnliga tankekällan är arketypiskt kvinnlig. Hur jag än packar korgen som jag ger till nästa generation så är målet ”mormor”, hjärtats uråldriga kärlek. Det motsatta är beräkningen, som är den uppslukande ”vargen”. Vargen kommer alltid att klä sig i mormors nattmössa så att vi skall tro att det är drömmarna, myterna och sagorna som uppslukar oss. Men det är inte de som förtär det mänskliga i oss. De är integritetens verktyg som vi behöver för att bygga en trygg värld.