Lena Anderssons viktiga fråga: "Är du hungrig?"
När jag läser Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande, glider mina tankar tillbaka till vad jag läste nyss och bloggade om: den betydelse Karin Persson ger sagan om Rödluvan och vargen. En ofta återkommande fråga i Lena Anderssons kärleksroman är: ”Är du hungrig?” Genom att jag inte kan låta bli att tänka på den uppslukande vargen i Rödluvesagan får den oskyldiga frågan en besynnerlig laddning. Visst, måltiderna har stor betydelse i Anderssons berättelse. Skall jag vara lugn med det? Här finns faktiskt spår av rovdjur! ”Människa är människas gamman”, säger Hugo Rask, den manliga parten i romanen lugnande om sitt förhållande till Ester, medan hon som är passionerat förälskad i honom dystert tänker: ”Människa är människas varg.”
På försättsbladet citeras en lagparagraf om vad romanens titel Egenmäktigt förfarande innebär juridiskt. Man får inte tillgripa något som någon annan besitter, inte bryta lås, inte hindra någon att bruka sin egendom genom hot om våld. Lagparagrafen ger skydd för hus och hem. Den skyddar också kroppen. Men det Karin Persson föreslår att Rödluvans mamma packat i sin dotters korg, tillit, styrka och förmåga till empati, det kan andra ostraffat utnyttja.
”Ester Nilsson hette en människa”, så presenterar Lena Andersson i bokens första mening sin huvudperson. Det är tydligen inte så viktigt om det är en man eller en kvinna, utan det är ”människan” vi skall betrakta, människomönstret, om det finns. Har namnet Ester någon mening? Det är för mig förbundet med Ishtar, kärlekens gudinna, i det land Abraham utvandrade från. Hon var morgon- och aftonstjärnans gudom i en myt som levde 2000 år f.Kr. Gudar kan aldrig dö. De lever under våra villkor. Kanske frågar Lena Andersson efter Ishtars villkor i Sverige på 2000-talet, i sms-ens, joggingens, videofilmens och dokumentärernas tid? Det gör hennes roman till ett drömspel.
Ester är mästare på ord. I samtal känner hon sig säker: ”orden var hennes sköld och skärmen hon sprang bakom för att gömma sig.” Hon är en ganska okänd poet och essäist. Hon har studerat filosofi på KTH. Hon tror att världen är som hon erfar den om hon är uppmärksam och inte ljuger. Sina nattliga drömmar talar hon aldrig om. Det enda hon hör inifrån sitt autonoma nervsystem är ”väninnekören” som klandrar henne eller inger fåfängt hopp.
Men ord och tankar stämmer inte alltid, och det gör omdömet osäkert. ”Hon arbetade stadigt på med avkodningen av världens och människornas beskaffenhet.”
Ester bor samman med Per i ett stillsamt ”underförstått” förhållande. Så drabbas hon av Hugo Rask, bildkonstnären, och med honom går ”förälskelsens skövlande kraft” fram över hennes liv. Efter ett visst lidande visar Per ut henne. Och nu börjar en tid när Ester försöker bete sig på ett beräknande sätt som inte stämmer med den lidelse hon känner. Men kroppsvätskorna ljuger inte. Kindernas rodnad förråder henne.
Hugo Rask är allmänt uppskattad för sitt moraliska patos. Han talar om ansvar och solidaritet med människans utsatthet i en grym värld. Men han är svarslös när Ester försöker få ett djupare samtal i gång. Han visar henne prov på ”trompe-l`œil”, kulisser där ögat luras att se något stort i något smått, och det är precis så som Ester ser honom: stor i hans småttighet. Han tycks vara en fullkomligt tom projektionsskärm med i grunden fascistiska böjelser: ”Allt handlar ju om att manipulera mottagaren att känna det man vill att den skall känna.”
Ester vill inte vara slav under andras omdömen. Det är knappt att man står ut med hennes önskan att bli uppäten av Hugo. Han är ”hungrig” på samlag med henne bara tre nätter, och frukosten efteråt får hon äta ensam. Det ”vi” hon hoppas på uppstår aldrig. ”Väninnekören” stöder ömsom hennes hopp och ömsom hans rätt till frihet. Var går gränsen? ”Han hade tagit på sig ansvar genom att gå in i hennes kropp, det var att förespegla henne något…..hon hade därigenom rättigheter…” Men lagen om ”egenmäktigt förfarande” gäller inte den brand som erotiken vållar.
Hugo tycker att Ester är för kritisk. Mer och mer förstår Ester att varje ”vi” blir en boja för honom. Han ger henne en stol, så att de kan sitta på varsin. Slutligen står hon öga mot öga med honom och en annan mer opretentiös kvinna: ”Det hade regnat nyss. Asfalten var en mörk spegel, där de såg sig själva och varandra.” Så är Lena Anderssons roman en mycket mörk spegel för vår narcissistiska kultur, färgad ända in i själva känslolivet av allas kamp för överlevnad.
Ester hade liksom Rödluvan en ”korg” packad av föreställningar om vuxenlivet. Tillit fattades henne inte, förmåga att hoppas hade hon. Att uppnå ett empatiskt vi-förhållande var det högsta som fanns. Men hon upplevde kärleken som ”en hungrig best”. Någonting av sig själv placerar hon oåterkalleligen hos Hugo: ”när de var tillsammans fattades det henne ingenting.” Det är där i hålet (efter den sinnliga tankekällan!) som vår kultur lämnar oss alldeles tomma. Det vuxna känslolivet behöver drömmarnas möblemang, inte bara ordens eller de manipulerande bildernas ”stol”. Kärleksgudinnan Ishtar har nedstigit till oss och känt det på kroppen som hon brukar!
Den här svarta spegeln av vår kultur öppnade sig för mig genom romanens avslutning, där Lena Andersson skildrar hoppet som en parasit på människokroppen som är dess ”värddjur”:
”parasiten kan inte sättas på vatten och bröd. Näringstillförseln måste strypas helt. Kan Hoppet skaffa sig syre gör det det. Syret finns i ett felriktat adjektiv, ett förfluget adverb, en kompensatorisk gest av medkänsla, en kroppslig rörelse, ett leende, glansen i ett öga.”
