Dröm dikt myt. Stina Hammar

I förgår såg jag Dostojevskijs Idioten som film på TV. Jag var så nyfiken på hur man den här gången tolkat romanen. ”Utifrån Dostojevskijs klassiker Idioten har regissören Mattias Andersson skapat en mörk komedi”, läste jag i tv-programmet. Romanen är verkligen mörk, men som jag läser den är den inte en komedi utan en tragedi. Författarens avsikter var djupt religiösa. Han ville måla en ortodox ikon med sin penna och då måste hans eget hjärta stämma med avsikten.  

Men visst står det en konstnär fritt att inspireras av den verklighet han ser i en annan konstnärs verk och säga något annat än den ursprungliga skaparen avsåg. Dostojevskij nämner själv flera verk som påverkar hans text, viktigast Holbeins Kristus som död – en tavla som ”kan få människan att förlora sin tro”, alltså motsatsen till en ikon. Det märkliga är att just den tavlan påverkar den lungsjuke ynglingen Ippolit till stor inlevelse, därför att han sätter sanningen så högt.

Dostojevskij delade sin roman i fyra delar, och filmen täcker ungefär första delen som är minst tragisk. Vi hinner presenteras för de mest centrala typerna i den stora polyfonin: den gode furst Mysjkin, den onde Rogozjin, familjen Jepantjin med dess tre konstnärliga döttrar, en som spelar, en som målar, en som i filmen utrustats med kamera – framtidens kopierande öga, som förstås inte finns i romanen, men som stämmer med karaktären som skildras. Vi får skratta åt familjescener och åt storljugaren Ivolgin, far till Ganja som hoppas på ett rikt gifte med den här kortlekens hjärterdam, Nastasia Filippovna. Hon skall ju ärva den rike Totskij, han som en gång till synes barmhärtigt tog sig an den föräldralösa flickan men sedan förgrep sig på henne.

Till det här sällskapet kommer furst Mysjkin resande, precis som i romanen. I romanen får jag hjälp att se en komplicerad karaktär i honom, som i författarens arbetsbok också kallas furst Kristus. Jag kan förstå att Nastasia Filippovna har svårt att veta vem hon skall gifta sig med, Rogozjin eller fursten. Men i filmen har fursten ingen utstrålning. Hans sjukdom betonas mycket och kallas idioti, inte epilepsi som i romanen, där ordet ”idiot” används med hänvisning till ryskortodoxins speciella betydelse av ordet ”kristusdåre”, dvs en sanningssägare som har hemligt kontrakt med Gud men döljer sig för allmänheten bakom sinnessjukdom.

I filmen tycker jag att fursten helt enkelt verkar litet dum. Mina tankar går till Brechts Den goda människan från Sesuan. Särskilt tydligt blir det i en scen, där fursten delar ut pengar till ett otal framsträckta händer. I filmen finns inströdda repliker som påminner om läget i dag, såväl flyktingar som tiggare känner vi ju igen och vi undrar hur vi handlar mest rätt. Hur skall vi hjälpa? I romanen säger Dostojevskij tydligt genom den 17-årige Ippolit att givandet är viktigt för att det bevarar vår mänsklighet.

Brechts ”goda människa” visar onda, diktatoriska sidor, när trycket från världens nödlidande blir för hårt. Rogozjin kan även visa furstens egen skuggsida, som när han i slutet på romanen sticker kniven i Nastasia Filippovna. Den som bevarar sin integritet bland alla krav och frestelser är Ippolit. Hans drömserie visar hans kraft att stå mördaren Rogozjin emot. Det har jag nyligen berättat om i bloggen ”Var finns ljus?” I filmen förekommer Ippolit inte alls men han citeras i en lång replik. Det är hans protest mot den hjärtlösa ordning som tar hans liv lika väl som Jesus. Han ser det som

”ett väldigt stumt och obevekligt odjur, eller hellre, ännu hellre, fast det är underligt, som en väldig maskin av modern konstruktion, som på ett meningslöst sätt gripit tag i, krossat och uppslukat, stumt och känslolöst, ett stort och kostbart väsen som ensamt är värt lika mycket som hela naturen och dess lagar, hela jorden, som kanske skapats endast och allenast för att detta väsen skulle uppstå”.

Det är Ippolit som är den ende som har de båda språk som tillsammans gör livet skapande men som splittrade gör oss till monster. När får Ippolit vara dramats huvudperson eller kanske dess regissör?

 Idioten

Jo, jag satt nitad vid radio och TV hela valdagen. Jag är så gammal att konsekvenserna inte hinner drabba mig personligen. Men fortfarande älskar jag livet så att det angår mig hur det går med det här svindlande lilla sandkornet, där milliontals människor skall dela på utrymmet, däribland dem jag älskar allra mest.

USA-valet i år var världshistoria, så kändes det, och inte bara på det politiska planet utan även på det etiska. Som aldrig förr upplevde jag hela vår värld som en dynamisk helhet. Under andra världskriget fanns inte tv och inte vare sig mejl eller twitter. Man såg inte sambanden lika snabbt som i dag. Som desinformation spred sig i Ryssland, skedde det plötsligt också i Turkiet, och yttrandefriheten krympte där så som den gjort också i Ryssland. Främlingsfientligheten breder snabbt ut sig i hela världen.

Igår tolkade Lena Andersson i DN händelserna som ett mytiskt mönster av roller: ”I den mänskliga komedin är det en del av pjäsen att folk och kung går samman för att kväsa aristokratin”. Vissa roller skall alltid besättas. I USA-valet stod kungatronen ledig och Trump tog den. Hillary fick bära aristokratins hatade roll.

Jo, jag kan se hur Lena Andersson menar. Men jag vill översätta problemet till varje enskild människa. ”Kungatronen” har vi moderna människor gett till Argumentationen, och den biter inte på ”Folket” som i våra drömmar personifierar den berömda ”Magkänslan”, byggd på tusentals auktoritära reflexer som myter och drömmar speglar åt oss.

Auktoritet kan vara både ett mönster och ett monster. Felet är att den inte utvecklas till demokrati utan medvetandets hjälp. Men när vi inte tolkar spegelbilden utvecklas inte den sinnliga tankekällans intelligenta svar i färg, form, dofter, rytmer och musik. Följden blir att vi återupprepar det som aldrig mer skulle få hända. Igen och igen.

Människovärdet står åter på spel. Vi är mitt i drivkrafternas blinda bulleribocklek. Vem knackar i vår ryggmärg i dag? Rättare sagt – vem buktalar? Visst är det Sanningen – det brukar ju magkänslan säga?

 Måste vi korsfästa oss själva i tron att vi följer ”folkdjupets önskan”?

I vetenskapsnyheterna i Sveriges Radio kungjordes igår den 4 november ett rön som påstods vara efterlängtat. Den där melodin som upprepar sig så pinande i örat – ”masken” kallades den i radio – den går att arbeta bort!

Hörde jag rätt? Eller var det ett karnevaliskt skämt nu i halloween? Jag är fortfarande inte säker! Den politiska desinformationen i dataåldern har gett känslan av att ingenting går att lita på. Bakom det synliga beteendet finns ingenting pålitligt. Alla går att muta. Hat och förtal hör till livsluften och ger politiska framgångar, i ärlighetens namn till råga på allt.

Vårt inre riskerar att förmörkas. Bakom beteendets leende råsop över hela världen är det nådeslöst tomt. ”Stjärnorna kvittar det lika, om någon är född eller död”, sjöng Nils Ferlin för oss som var unga på 40-talet. Ägde man ett par handskar var man redan förlorad till kapitalet. Men nåden fanns ändå hos Kristus, ”vår milde lille joker”, menade Ferlin.

En joker i livets alla skiften är visan-i-örat. Personifierad av konstnärer kallas hon ofta Maria. I Dostojevskijs Idioten heter hon Marie och är en fattig flicka som dör i lungsot. Hon är i      P. O. Enquists Nedstörtad ängel det övre huvudet hos monstret Pasqual Pinon: ”det bröt sig fram som en knopp ur hans panna”. I min läsning är Nedstörtad ängel en roman om vår samvetsutveckling. Ingen annan än Pasqual Pinon kan höra Marias sång. Hon kan sjunga ont, hon kan sjunga sorgset och hon kan sjunga så att det liknar en psalm. Men yttervärlden når hon bara genom honom. Under många år försöker han bli fri från hennes elaka sång, men till sist bär han henne som en hjälm på sitt huvud.

 Visan-i-örat är en viktig del av den sinnliga tankekällans resurser. Den kan bli en skyddande ”hjälm” mot omvärldens tycken. Vad den har betytt för mig finns dokumenterat i mina drömdagböcker under fyrtio år. Redan 1981 skrev jag en artikel om den i tidskriften Psykisk hälsa. Jag skrev: ”Visorna ger klara krav och klara belöningar och är därmed ett generöst system, medan det av andra inplanterade samvetet ofta småaktigt jagar människan till onyttiga, ibland övermänskliga prestationer utan att ändå ge slutlig tillfredsställelse.”

Men det kan ta tid innan man förstår sitt eget register. Eftersom visan-i-örat är så viktig för vår överlevnad släpper den inte taget utan blir pinande. Det är då viktigt att tala med den: ”Jag har hört!!!! Jag har inte förstått. Försök med något annat! Hjälp mig!”

Den sinnliga tankekällan är intelligent. Den kompletterar drömmen och finns kanske i örat, när du vaknar. I mitt nit att sprida kunskap om visan-i-örat har jag i drömmen inte varit en mask, men jag har varit en larv på trottoaren mitt i stan. Vem som helst kunde trampa på mig, men någon okänd såg mig med saklig och uppskattande blick, och det gjorde mig glad.

Jag skall ge fler tips i en annan blogg.