Dröm dikt myt. Stina Hammar

Filmen han tävlar med heter Melancholia. Jag har naturligtvis inte sett den. Jag har bara läst i tidningen att han påstått att han sympatiserar med Hitler, ja, att han är nazist! Han har förvirrat ”den församlade världspressen” – skulle man tolka uttalandet som skämt eller inte?

”Få tror väl att den tvångsprovokative danske regissören är nazist”, skriver Helena Lindblad i DN, även om han skämtade rejält dumt och smaklöst om Hitler och judar – skämt som ingen skrattade åt.”

 Nej, man satte skrattet i halsen, och där sitter det kvar ett bra tag. Kanske just det var meningen? Jag läser om filmen: jordens undergång till romantisk musik under påkostad fest på en slottsterrass. Har det inte alltid varit så? Är det inte så som mörkrets hjärta alltid har sett ut? Ädelträ och elfenben och skön musik till den koloniala herreklassen, medan de bestulna går under i gruvor eller koncentrationsläger eller flyr i primitiva båtar någonstans där ingen strand finns.

 Hotar inte obarmhärtigheten ständigt världen? Ser inte konstnären hotet nära i Danmarks restriktiva invandringspolitik? Måste han inte ta världen in i sin egen känsla för att kunna göra trovärdig konst? Här är jag! Till fariseerna har han aldrig velat bekänna sig. Måste han inte i det perspektivet erkänna sig som ”förövare”?

Titeln Melancholia leder mina tankar till Tarkovskijs Nostalghia som han skapade i landsflykt. Jag minns att Tarkovskij talade om den ryska traditionen med ”kristusdåren”. En människa gjorde ett hemligt kontrakt med Gud att han skulle uppträda som narr, som idiot, för att spegla de mäktigas olater. Men det ingick i kontraktet att han inte någonsin fick berätta om sitt heliga uppdrag. Så snart någon kunde misstänka att det var röjt, måste han fly någon annanstans, där han kunde fortsätta att provocera.

 Men när någon då bar sig åt så här, som Lars von Trier, kände man sig osäker. Tänk om han var en Kristusdåre? Tänk om han talade ur vårt eget mörka hjärta?

Som en parallell till den vackra kristallkronan jag drömde att jag skulle skölja ren för ett tag sen, drömde jag på påskdagen att jag såg kronan på ett oändligt stort äppelträd. Trädet stod i blom. Naturen höll fram sin skönhet en tusendels sekund: se! En cirkel i luften kring varje blomma antydde frukten som skulle komma. Så att jag inte skulle ta fel. Det är inte så lätt att skilja fruktblom från fruktblom. Och det här var verkligen inte ett vanligt fruktträd – det var ett kosmos.

För trettio år sedan drömde jag om ett annat träd. Jag var ute och gick i ett berglandskap, drömde jag, och jag kom till en solvarm klyfta. Där stod ett urgammalt fruktträd och blommade. Jag trodde att det var ett körsbärsträd, men med fruktblom är det inte lätt att veta. Jag förstod i alla fall att det trädet var Gud. Förvånad och glad gick jag mycket nära in bland grenarna så att jag kunde röra vid den gamla skrovliga barken. Oj! Trädet smekte mitt kön med en blomma! Vad skulle väl Tomas säga? undrade jag och log som Sara i Gamla Testamentet.  Så man kan drömma! Men det var ju urprincipen – blommor och bin ända in i det gudomliga! Jag förstod att jag var ett bi i Livets träd, och mina drömmar var frömjöl som fastnade på min kropp, när jag letade efter dess honungsgömmor. Drömmarna och synerna och visorna-i-örat var inget jag kunde hjälpa, men något Livet behövde att jag förde vidare.

Jag tror att det träd vars krona fyllde hela rymden och som jag drömde om i påskas är påverkat av en bild i Elsa Beskows bilderbok Solägget som kom 1932. Då hade det gått tio år sedan hon förlorade sin yngste son Dag i en olycka. Han var åtta år, när han blev påkörd av en isjakt när han var ute och åkte skridsko. Hon tänkte på honom när hon satt på Rivieran tio år senare och målade apelsinträd med paradisfrukter, där sagans älva kunde dansa när det var vinter och kallt i Sverige. Solägget är en återfödelsesaga, målad när Europa mörknade mot andra världskriget, vilket får uttryck i Glupska kråkans mörka vingar och hemska näbb som slukar den apelsin som Lasse tappade i skogen här hemma i Sverige, när han följde en fjäril. Namnet Lasse kommer från bilderboken Lasse liten i trädgården, där Dag var modell till pojken som sitter och äter äpple på en gren hos fru Astrakan och lyssnar till Septembers flöjt som samlar hela trädgården.

Glädjen över Dag, som var Elsa Beskows sjätte son, är inspirationen bakom Lasse liten i trädgården. Sorgen över Dag var den personliga drivkraften till sagoboken Solägget, men där gråter älvan över hotet mot hela jorden.

Och jag drömde om det oändliga äppelträdet i påskas. Den son som jag miste när han var 29, skulle fyllt 51 på själva påskdagen. Tack, kära Dröm!

Tack, kära Elsa Beskow för det världsvida ekot i en tusendels sekund!