Lars von Trier som kristusdåre?
Filmen han tävlar med heter Melancholia. Jag har naturligtvis inte sett den. Jag har bara läst i tidningen att han påstått att han sympatiserar med Hitler, ja, att han är nazist! Han har förvirrat ”den församlade världspressen” – skulle man tolka uttalandet som skämt eller inte?
”Få tror väl att den tvångsprovokative danske regissören är nazist”, skriver Helena Lindblad i DN, även om han skämtade rejält dumt och smaklöst om Hitler och judar – skämt som ingen skrattade åt.”
Nej, man satte skrattet i halsen, och där sitter det kvar ett bra tag. Kanske just det var meningen? Jag läser om filmen: jordens undergång till romantisk musik under påkostad fest på en slottsterrass. Har det inte alltid varit så? Är det inte så som mörkrets hjärta alltid har sett ut? Ädelträ och elfenben och skön musik till den koloniala herreklassen, medan de bestulna går under i gruvor eller koncentrationsläger eller flyr i primitiva båtar någonstans där ingen strand finns.
Hotar inte obarmhärtigheten ständigt världen? Ser inte konstnären hotet nära i Danmarks restriktiva invandringspolitik? Måste han inte ta världen in i sin egen känsla för att kunna göra trovärdig konst? Här är jag! Till fariseerna har han aldrig velat bekänna sig. Måste han inte i det perspektivet erkänna sig som ”förövare”?
Titeln Melancholia leder mina tankar till Tarkovskijs Nostalghia som han skapade i landsflykt. Jag minns att Tarkovskij talade om den ryska traditionen med ”kristusdåren”. En människa gjorde ett hemligt kontrakt med Gud att han skulle uppträda som narr, som idiot, för att spegla de mäktigas olater. Men det ingick i kontraktet att han inte någonsin fick berätta om sitt heliga uppdrag. Så snart någon kunde misstänka att det var röjt, måste han fly någon annanstans, där han kunde fortsätta att provocera.
Men när någon då bar sig åt så här, som Lars von Trier, kände man sig osäker. Tänk om han var en Kristusdåre? Tänk om han talade ur vårt eget mörka hjärta?
Än en gång går du rakt på saken. Ja tänk! I Rut Hillarps dagbok kan du hitta en passage från 1989:
"Såg förresten en fantastisk Medea i TV i regi av en dansk, Lars Trier, efter ms av Dreyer. Havsbilder som jag inte förstår hur dom gjorts, mkt närbilder av ansikten i egendomliga färger – allt var ren poesi, förlagt till en nordlig kust. Hur vansinnigt fantasilöst är inte det mesta som görs för TV och film!"
