Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag hörde någon tala om hur en melodi ätit sig in i hans hjärna ”som en mask”. Jag glömde alldeles vem som sa det, för jag är i begynnelsen av närglömskeperioden, särskilt när det gäller nya namn. Men bilden blev kvar, och nu måste den nog skrivas ut ur min hjärna med ett antal bokstäver. Den ligger så nära en dröm jag hade för 25 år sen, en dröm som handlade om fenomenet visan-i-örat.

Jag drömde att jag var en grön larv som på larvers vis tog mig fram på en trottoar i centrala Stockholm. Jag var uppmärksam på andra människors skor, så att jag inte skulle trampas ihjäl. Det var ju ingen som hade en tanke på mig, när de strömmade fram dit de skulle. Det var jag som måste se mig för så gott jag kunde. Jo, det var en man som fick syn på mig och svängde runt för att se en gång till, så jag kände vinden i rocken. Han tittade som man gör, när en människa av någon anledning förvandlat sig till larv. Trodde jag verkligen på fjärilen? Jag upplevde en sorts samförstånd.

Det var alls ingen olycka att jag hade denna skepnad. Jag hade ju ibland mitt igelkottaskinn, och imsevimsespindel nystade ur mig en tråd att klättra på. Men nu var det larvens stund. Det var ett utvecklingsstadium för den fjäril människohjärtat är. Jag tog den på mig mitt i trafiken i centrala stan. Jag var tvungen ”för kärlekens skull”.

Jag har överlevt att visan-i-örat gjorde mig till larv. Jag tror alltjämt att den är en resurs i den trafik som dagligen fyller människohjärnan med skvaller och maktspel och våld, så att den blir olycklig som ett träd, angripet av skadeinsekter. Då biter sig melodin fast och gnager och gnager som en envis larv:

”Hördumig, hördumig, hördumig?” – ”Görnågotdå, görnågotdå, görnågotdå!”

Förändra något litet, så flyger där nog strax en fjäril! Prova den inre stämgaffeln! Lyssna, tolka, bokför, jämför! Det gäller att skapa en språkresurs som kan gnaga bort den svåra missväxten.

Nils Uddenberg och Kissen

Nils Uddenberg presenterar sig som ”läkare, docent i psykiatri och i empirisk livsåskådningsforskning” med ”professors rang, heder och värdighet”. Han stiger nu in i mitt bloggeri bokstavligen huvud vid huvud med sin katt, den outgrundliga Kissen. På omslaget till en bok som heter Gubbe och katt kan jag se hur katten ligger på hans axel och vilar sitt huvud mot hans öra. Men kan den verkligen känna vänskap? Uddenberg ifrågasätter, för just det är ju vi människor specialister på. Han hör nog att Kissen spinner med de extra små hudveck katter har på stämbanden. Själv kan han inte frambringa det ljudet, även om han försöker vara så mycket katt han kan.

Han är i 75-årsåldern och inte ville han ha något husdjur. Som barn hade han intresserat sig för djur, samlat skalbaggar, ödlor, snokar och sköldpaddor och blivit vän med katter. Men det var längesen och nu ville han absolut vara fri från sådant ansvar. ”Kissen” var en hemlös katt som utan lov la sig att sova i hans korg för trädgårdsredskap och som satte sig på planket utanför hans sovrumsfönster, så att han tittade in i hennes runda gula ögon, när han drog upp rullgardinen på mornarna. En katt slår inte ned blicken. Det kan kännas uppfordrande.

Det sägs att katten är det enda husdjur som själv har valt att vara det. Kissen har valt Nils Uddenberg som om hon anat en bra resurs i honom: mat och husrum. Men han ville ju inte. Han och hans fru reste bort, men när de kom tillbaka var katten kvar med sina gula, runda ögon. Och så började en kall och svår vinter. Uddenberg fick medlidande med den hungriga katten som klättrade så smidigt och hade så vacker fläckig päls (som påminde om vild sydafrikansk svartfotskatt.) Sonen hade glömt kvar gammalt torrfoder för hund. Det sattes ut på ett blomfat.

Barnbarnen gjorde en stig i snön till ”morfars katt”. Han försökte fortfarande finna någon annan som kunde hjälpa katten. Insåg risken att den skulle bli en experimentkatt! Nej, han och hustrun kunde inte svika kattens förtroende! De köpte riktig kattmat och gjorde ett kontrakt med dottern om delad vårdnad. Så fick friheten sitt. Katten som kom från ingenstans kastrerades och blev märkt med chips i pälsen under namnet Kissen. När hon fick ont av operationen tog de in henne och sen sov hon i hustruns säng. Linné trodde att människan blev sjuk av att ha katt i sängen. Men här var alla nöjda, utom när Kissen kom in med möss. Det tog tid innan de förstod att det var en gåva.

Nils Uddenberg iakttar både sina egna känslor och försöker förstå Kissens avsikter. Han leker gärna jakt med Kissen, men Kissens egen jakt med musen är svår att acceptera. Kissen har ju ingen inlevelse med musen. Uddenberg betraktar henne från nosen som hon gnuggar mot hans kind till den stolt vajande svansen. Vad säger hon med sin kropp? Finns tillgivenhet, finns långsinthet, finns förlåtelse? Allt han tycker sig se kan ju vara hans egna projektioner?

Varken vetenskapen eller poesin kommer åt Kissen som ju inte har ord att förklara med. Uddenberg liknar sitt förhållande till Kissen vid en sorts förälskelse. ”Var är katten?” frågar han sig många gånger om dagen. Hans oro när katten verkligen blir borta ett par dagar i sträck är olidlig. Hur skall han förstå förhållandet: ”Är det katten som äger mig?” Han tycker sig sakna ömsesidighet: ”Vi älskar henne, men hon älskar inte oss. Plötsligt en vacker dag kanske hon bara är borta och vi står där med vår saknad och kylskåpet fullt av kattmat.”

Jag har själv haft flera katter, goda vänner till alla i familjen, men då flera av dem till barnens stora sorg förolyckades, köpte vi en liten svart mellanpudel, precis lik Elsa Beskows lilla Prick. En hund kan man hålla reda på! Vi kallade hunden Jessan. Men barnen blev måttligt förtjusta – hon kunde ju inte spinna! De behövde en katt att gosa med! Vi valde till slut tillsammans ut en ny kattunge som vi kallade Lovisa. Det var en klok randig katt med en smula angora i pälsen och hon klarade sig i många år. Som unge blev hon omåttligt älskad och uppfostrad av hunden som betraktade henne som sin valp.

Sålunda har jag genom egen erfarenhet (empiriskt) lärt mig att även hund och katt kan bli vänner under vissa omständigheter. Men precis som Uddenberg stod frågande inför Kissens jakt och musgåva, var Jessan konfunderad över att Lovisa inte kunde leka ”gömma benet” och ”slita trasan”. När Lovisa fick ungar, ville Jessan vakta dem som sina egna valpar, och när hon inte kunde få det visade hon en gång tänderna mot mig, vilket hon påtagligt var olycklig för, så snart hon var på avstånd från de små underbara. O snälla, förlåt! Jag menade inte!

Hunden hade sina instinkter och katten sina, och där nådde de inte varandra. Det var bara jag som hade människospråket i min mun, men den kloka Lovisa och jag hade en språklig förbindelse som överskred signalerna. När hon skulle föda jamade hon och sprang omkring och styrde mig att få fram låda och filt. Hennes förstfödda förlöstes av vår äldsta son som också tog hand om ungen som var hankatt och kallades Sylle. När sommaren kom behövde sonen inackordera Sylle hos oss under sin semester. Men då hade Lovisa en ny kull ungar. Hur skulle hon reagera?

Jo, Lovisa kände igen sin första unge och slickade honom moderligt. Men in till de nya ungarna fick han inte komma. Om han närmade sig dem, fräste hon mot honom. Sylle reagerade häftigt och sprang bort. Jag hittade honom inte hur jag letade och lockade. Mitt ansvar kändes svårt – detta var ju inte min katt! När det hade gått flera dagar sa jag till Lovisa: ”Hämta Sylle, så han kan få mat!” Det var liksom bara oroliga ord i luften. Inte trodde jag de skulle ha någon effekt! Visste Lovisa ens vad namnet Sylle betydde? Men en stund efteråt kom Lovisa och jamade ivrigt och ledde mig ut på trädgårdsgången. Där satt Sylle förväntansfullt med svansen omkring sig. Han fick mat och sedan försvann han igen, men inte så långt bort.

Att få kontakt med ett djur över språkbarriären är en speciell upplevelse, men det är säkert många som kan berätta om den. Och alla djurvänner har glädje av Nils Uddenbergs Gubbe och katt.

På trettondagsafton 2013 möter mig ordet ”Gud” med jättebokstäver i DN. Jag mäter upp storleken på G till 9,4 cm. Ett litet fett kommatecken på 2,5 cm smyger sig intill de tre bokstäverna med den omätbara betydelsen. Jag tänker på proportionerna i universum. Går de att mäta? Galax bortom galax bortom galax! Jo, det går nog i ljusår. Visst är det underligt att jag finns här med mitt lilla måttband och kan läsa! Otäckt svårt är livet alltid någonstans på jorden, men centimetersmått är det inte. Och hur liten jag än är i det hela, så har jag snuddat vid det omätbara. Som Geijer sa för snart tvåhundra år sen i sin dikt Natthimmelen:

”av den kärlek, som går genom världen, / föll ock en strimma in i min själ”

Sedan läser jag texten och förstår att ”Gud” inte var en rubrik utan ett tilltal. Över tre halva tidningssidor sträcker sig Ann Heberleins bön till Gud. Texten verkar längre än den är för att man får lov att vända de stora tidningsbladen som är halvtomma. Hursomhelst har Gud fått ovanligt stor plats i DN trettondagsafton 2013. Både bokstäver och tomrum.

Ann Heberlein vänder sig till Gud och grälar och avskyr och tvivlar. Hon tror att han finns men undrar hurudan han är, såsom världen ser ut. ”Varför gör du inget?” frågar hon. ”Vem är du som överger mig ständigt? Friheten ger hon inte mycket för: ”Varför gav du oss en fri vilja som vi inte kan hantera? Är inte du lika skyldig som människan då?”

Hon utlämnar sig själv, sina egna känslor som våldtäktsoffer, inte bara till Gud utan till oss alla tidningsläsare. Så först vill jag inte röra en text som gör så ont. Som en födelsevärk har den här texten gått genom författarens kropp. Jag tänker på legenden om Maria som inte fick något rum på härbärget utan måste föda i ett stall. Och så kommer de vise männen också hit till texten med sina gåvor. Augustinus är här med sin tro på skaparkraften i tomrummen och Kierkegaard med sin beundran för Abrahams tro som är så stark att han kan offra sonen Isak, och Feuerbach kommer med tanken att Gud bara är vår önskeprojektion – ett tomrum -- och Stuart Mill med sitt trots mot att kalla Gud god när han inte är det – också ett tomrum -- Marx kommer med alla de förtrycktas suckar och C. S. Lewis med sin sorg. ”Berättelsen om dig och din skapelse har nedtecknats av män, tolkats av män, för män, utifrån mäns erfarenheter”, skriver Ann Heberlein.

Två kvinnor dyker emellertid upp, historikern Sara Edenheim och Geir Angell Oygarden, som skrivit om män, kvinnor och våldtäkter. Alla dessa visa män och kvinnor bildar liksom ett kulturellt övergångsområde, ett forum där kvinnan Ann Heberlein blir förbedjare för oss alla. Hennes gudsbild är manlig, och det är ett problem för mig att hon alls måste personifiera. Det är ju nästan omöjligt att frigöra gudsbilden från tusentals års beskrivning, säger hon, och hon talar förstås för många.  

Hon säger aldrig de slitna orden att ”Gud är kärleken”. Snarare är han i hennes tillbedjan ett erotiskt objekt. På ett mycket personligt sätt tydliggör hennes bön att vår erotiska nivå sträcker sig genom alla sidor av vår livsåskådning. Det jag lär mig om kärlek och makt i barndomen färgar min vuxna sexualitet, mina politiska preferenser och likaså min gudsbild. En svag gud är ingenting att ha – hon nämner aldrig Jesus, och det är väl därför jag ser honom född i själva texten, storskrikande över den värld som väntar. Ann Heberlein påminner i stället om det s.k. ”stockholmssyndromet”, dramat i banken på Norrmalmstorg, där den kvinnliga ”gisslan” blev solidarisk med de manliga förbrytarna: ”barnet, kvinnan, gisslan – älskar den som misshandlar, hotar, skrämmer. Det handlar om makt”.

Den erotiska nivån skapar alltså gudsbilden? Om inte den erotiska nivån är demokratisk är inte heller gudsbilden det. Vi kan kalla det samvetsnivå i stället. Till Guds försvar tillkallar jag ännu en vis man, psykoterapeuten Göran Bergstrand, som i En illusion och dess utveckling talar om sin erfarenhet av att icke-troende människor också kände sig stå inför ”en allsmäktig, grym makt, som oupphörligt krävde prestationer, men som man samtidigt hoppades få beskydd av…” Det hjälper alltså inte att avsätta Gud om underkastelsebehovet finns kvar i pardans med den inre diktatorns bottenlösa krav.

Jag bär Ann Heberleins bön med mig på morgonpromenaden vid Årstaviken. Den är frusen nu. Svart som silver. Gamla isflak som smältes loss i förgår är nu infrusna på nytt. De bildar ett vackert mönster. Varför tycker jag det är vackert? Det är mitt öga som njuter av isflakens färger och former och av den låga vintersolens speglingar i fönstren långt borta. Det är också i mitt nervsystem isflaken ordnar sig som stjärnbilder. Det är lagarna inne i mig jag måste komma underfund med. Naturen utanför mig har ingen vilja att göra mig glad.

Ann Heberlein säger i slutet av sin bön till Gud: ”Du finns därute någonstans, och jag hoppas att du hör mig”… ”Kanske, Gud, blir jag en dag så stark att jag kan lämna dig. Inte för att jag inte tror på dig utan för att du inte är bra för mig”.

Jag hoppas att hon skall upptäcka den sinnliga tankekällan. De vise männens och de visa kvinnornas abstraherande tankekälla stannar alltid därute, där de mätbara upptäckterna finns. Lagar och regler är dess goda gåvor, men baksidan är dess oförsonliga kontroll. Den abstraherande tankekällan kan komma med idéer om hur den andliga naturlag vi kallar Gud borde vara, god och jämlik förhoppningsvis. Men den har inte den våglängden att Gud kan svara oss i vår ensamhet som Ann Heberlein begär. Den är inte utrustad med de redskapen.

Den sinnliga tankekällan arbetar däremot med sinnesupplevelser, smaker, dofter, röster och visor, som drömmaren och konstnären öppnar sig för. När vi förskjuter den sinnliga tankekällan är priset att ”Gud” blir helt bunden endera till vårt känslomässiga godtycke eller till de urgamla texterna och patriarkala personifikationerna.

Demokratin kommer att vara hotad inifrån vårt psyke så länge vi inte använder båda våra tankekällor som Jesus gjorde: å ena sidan liknelsebildens lyskraft i dröm, myt och konst, å andra sidan ordens förståelse och förklaring.