Nils Uddenberg pch kissen
Nils Uddenberg och Kissen
Nils Uddenberg presenterar sig som ”läkare, docent i psykiatri och i empirisk livsåskådningsforskning” med ”professors rang, heder och värdighet”. Han stiger nu in i mitt bloggeri bokstavligen huvud vid huvud med sin katt, den outgrundliga Kissen. På omslaget till en bok som heter Gubbe och katt kan jag se hur katten ligger på hans axel och vilar sitt huvud mot hans öra. Men kan den verkligen känna vänskap? Uddenberg ifrågasätter, för just det är ju vi människor specialister på. Han hör nog att Kissen spinner med de extra små hudveck katter har på stämbanden. Själv kan han inte frambringa det ljudet, även om han försöker vara så mycket katt han kan.
Han är i 75-årsåldern och inte ville han ha något husdjur. Som barn hade han intresserat sig för djur, samlat skalbaggar, ödlor, snokar och sköldpaddor och blivit vän med katter. Men det var längesen och nu ville han absolut vara fri från sådant ansvar. ”Kissen” var en hemlös katt som utan lov la sig att sova i hans korg för trädgårdsredskap och som satte sig på planket utanför hans sovrumsfönster, så att han tittade in i hennes runda gula ögon, när han drog upp rullgardinen på mornarna. En katt slår inte ned blicken. Det kan kännas uppfordrande.
Det sägs att katten är det enda husdjur som själv har valt att vara det. Kissen har valt Nils Uddenberg som om hon anat en bra resurs i honom: mat och husrum. Men han ville ju inte. Han och hans fru reste bort, men när de kom tillbaka var katten kvar med sina gula, runda ögon. Och så började en kall och svår vinter. Uddenberg fick medlidande med den hungriga katten som klättrade så smidigt och hade så vacker fläckig päls (som påminde om vild sydafrikansk svartfotskatt.) Sonen hade glömt kvar gammalt torrfoder för hund. Det sattes ut på ett blomfat.
Barnbarnen gjorde en stig i snön till ”morfars katt”. Han försökte fortfarande finna någon annan som kunde hjälpa katten. Insåg risken att den skulle bli en experimentkatt! Nej, han och hustrun kunde inte svika kattens förtroende! De köpte riktig kattmat och gjorde ett kontrakt med dottern om delad vårdnad. Så fick friheten sitt. Katten som kom från ingenstans kastrerades och blev märkt med chips i pälsen under namnet Kissen. När hon fick ont av operationen tog de in henne och sen sov hon i hustruns säng. Linné trodde att människan blev sjuk av att ha katt i sängen. Men här var alla nöjda, utom när Kissen kom in med möss. Det tog tid innan de förstod att det var en gåva.
Nils Uddenberg iakttar både sina egna känslor och försöker förstå Kissens avsikter. Han leker gärna jakt med Kissen, men Kissens egen jakt med musen är svår att acceptera. Kissen har ju ingen inlevelse med musen. Uddenberg betraktar henne från nosen som hon gnuggar mot hans kind till den stolt vajande svansen. Vad säger hon med sin kropp? Finns tillgivenhet, finns långsinthet, finns förlåtelse? Allt han tycker sig se kan ju vara hans egna projektioner?
Varken vetenskapen eller poesin kommer åt Kissen som ju inte har ord att förklara med. Uddenberg liknar sitt förhållande till Kissen vid en sorts förälskelse. ”Var är katten?” frågar han sig många gånger om dagen. Hans oro när katten verkligen blir borta ett par dagar i sträck är olidlig. Hur skall han förstå förhållandet: ”Är det katten som äger mig?” Han tycker sig sakna ömsesidighet: ”Vi älskar henne, men hon älskar inte oss. Plötsligt en vacker dag kanske hon bara är borta och vi står där med vår saknad och kylskåpet fullt av kattmat.”
Jag har själv haft flera katter, goda vänner till alla i familjen, men då flera av dem till barnens stora sorg förolyckades, köpte vi en liten svart mellanpudel, precis lik Elsa Beskows lilla Prick. En hund kan man hålla reda på! Vi kallade hunden Jessan. Men barnen blev måttligt förtjusta – hon kunde ju inte spinna! De behövde en katt att gosa med! Vi valde till slut tillsammans ut en ny kattunge som vi kallade Lovisa. Det var en klok randig katt med en smula angora i pälsen och hon klarade sig i många år. Som unge blev hon omåttligt älskad och uppfostrad av hunden som betraktade henne som sin valp.
Sålunda har jag genom egen erfarenhet (empiriskt) lärt mig att även hund och katt kan bli vänner under vissa omständigheter. Men precis som Uddenberg stod frågande inför Kissens jakt och musgåva, var Jessan konfunderad över att Lovisa inte kunde leka ”gömma benet” och ”slita trasan”. När Lovisa fick ungar, ville Jessan vakta dem som sina egna valpar, och när hon inte kunde få det visade hon en gång tänderna mot mig, vilket hon påtagligt var olycklig för, så snart hon var på avstånd från de små underbara. O snälla, förlåt! Jag menade inte!
Hunden hade sina instinkter och katten sina, och där nådde de inte varandra. Det var bara jag som hade människospråket i min mun, men den kloka Lovisa och jag hade en språklig förbindelse som överskred signalerna. När hon skulle föda jamade hon och sprang omkring och styrde mig att få fram låda och filt. Hennes förstfödda förlöstes av vår äldsta son som också tog hand om ungen som var hankatt och kallades Sylle. När sommaren kom behövde sonen inackordera Sylle hos oss under sin semester. Men då hade Lovisa en ny kull ungar. Hur skulle hon reagera?
Jo, Lovisa kände igen sin första unge och slickade honom moderligt. Men in till de nya ungarna fick han inte komma. Om han närmade sig dem, fräste hon mot honom. Sylle reagerade häftigt och sprang bort. Jag hittade honom inte hur jag letade och lockade. Mitt ansvar kändes svårt – detta var ju inte min katt! När det hade gått flera dagar sa jag till Lovisa: ”Hämta Sylle, så han kan få mat!” Det var liksom bara oroliga ord i luften. Inte trodde jag de skulle ha någon effekt! Visste Lovisa ens vad namnet Sylle betydde? Men en stund efteråt kom Lovisa och jamade ivrigt och ledde mig ut på trädgårdsgången. Där satt Sylle förväntansfullt med svansen omkring sig. Han fick mat och sedan försvann han igen, men inte så långt bort.
Att få kontakt med ett djur över språkbarriären är en speciell upplevelse, men det är säkert många som kan berätta om den. Och alla djurvänner har glädje av Nils Uddenbergs Gubbe och katt.
