Tranströmers utkanter
En vacker bok om Tomas Tranströmer fick vi i julklapp. I arbetets utkanter heter den. Här finns utkast och brev och en del artiklar som belyser Tranströmers livssyn och författarskap. Boken är frestande att bläddra i, rikt illustrerad med fotografier. Citat är strödda i små rutor här och där, det är godbitar ur ”ett av litteraturens mest intressanta skafferier”, som bokens redaktör Magnus Halldin uttrycker det.
Jag som just gått i skola i Birgitta Trotzigs symbolvärld med tonvikt på det inre landskapet, tycker att hela boken är som Gläntan, den prosadikt som avslutar Tranströmers tal när han vunnit Övralidspriset år 1975. Gläntan beskriver ett ställe mitt i en död skog, ”som bara kan hittas av den som gått vilse”. Den döda skogen kan representera det förflutna, ”de sovande döda” som förbinder diktaren Heidenstam med pristagaren Tranströmer. Jag själv lånar den döda skogen som en allmängiltig bild av den sinnliga tankekällans område i människans psyke, död så länge den inte används oss till tröst och ledning. En bild, en dikt eller en melodi kan bli den ”gångstig” som letar sig fram till den vilsne läsaren genom allt som skymmer och visar väg till världens centrum, där det sorlar av människoröster.
Är inte min tolkning för subjektiv? Begreppet ”den sinnliga tankekällan” fanns ju inte alls i Tranströmers språklära? Jag tror att han skulle betraktat det som en hittills namnlös skalbagge, en sådan varelse som den han själv skapar i slutet på Gläntan:
”Under de lysande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”
Den sinnliga tankekällans logiska system är packat av naturen, så att dess verkan blir demokratisk och sammanhållande. Kring ”gångstigen” i gläntan, samlas vi med våra olika tolkningar om färdriktningen. ”Mina dikter är mötesplatser” deklarerar Tranströmer i Författarcentrums folder redan 1969. Tjugu år senare bjuder han fortfarande generöst på sina betydelserika texter. De är mycket viktigare än han själv: ”Som författare är jag en person som fanns i dikten när den skrevs, men sedan kan man kasta bort mig. Läsaren blir viktigare. All värme som en läsare kan uppleva måste finnas i själva texten.” (Vasabladet 1990) Texten är ”gläntan” där vi möts.
I stället för mitt begrepp den abstraherande tankekällan säger Tomas Tranströmer ”de konventionella språken”. Vi behöver de konventionella språken, när det gäller att nå avgränsade, konkreta mål, säger han. Men när det gäller att skapa gemenskap i mörkret, ”måste vi hämta ett nytt språk”.
Tranströmer är en författare med gedigen psykologutbildning och terapeutisk erfarenhet. Under sex år arbetade han på en anstalt för ungdomsbrottslingar. I dikten Nattjour skriver han att det är en risk att ”språket marscherar i takt med bödlarna”.
Diktaren vill med sin poesi förbinda delar av verkligheten som de konventionella språken håller isär. Vilka är vi? Den sinnliga tankekällan har sin kroppskarta för det svaga och det starka, för hjärtats skönhet som bryter den nödvändiga vardagen. Vänsterhandskonsert antas vara skriven 1969, alltså mer än tjugu år före stroken:
Vad gör min vänstra hand ute i mörkret?
Vad gör min långa fantomarm på sina ubåtsresor?
Den högra sidan har sin värk. Och verksamhet.
Den är dagsljus, hårdmangling, familjeliv.
Den vänstra handens arbete kommer i fragment
eller lyser som en regnbåge.
Vad gör min vänstra sida, där hjärtat sitter?
Min hand spelar högt
Den sinnliga tankekällan hjälper oss att med oväntade bilder bryta vanetänkandet, när vi glider över till dess meditativt granskande område. Men den hjälper oss också hålla samman vårt liv. I diktsamlingen Minnena ser mig 1973 står:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som
ett träd har sina årsringar. Det är summan av
dem som är `jag`. Spegeln ser bara mitt senaste
ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Den sinnliga tankekällans botten är drömmen. ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” är ord som blivit ett tranströmerskt ordstäv. I Jönköpingsposten säger Tranströmer 1982:
En dikt är en dröm som jag gör
vaken. Drömmar och dikter kommer
från samma del av personen.
Delvis följer de samma lagar.
O, så skönt att det blir sagt. Av en som numera är nobelpristagare i litteratur! Samma år 1982 gav jag ut Drömfyllt rum. En bok om Birger Sjöberg, där jag hävdade just detta. Birger Sjöberg visste att han var ”drömmeriidkare” och ville skapa gläntor i det konventionella språket: ”Tillbaka Vardag träde!” Men ingen lyssnade, fast han till slut desperat ropade: ”Jag är symbolsk!” Lyssnar vi på Tranströmer?
Kan du inte släppa det där, Stina? Nej, inte så länge jag tror på språkets betydelse. Inte så länge det finns någon risk att ”språket marscherar i takt med bödlarna”. Vi är ju så rädda för barbariet och vi hör varje dag på nyheterna att hela världen är på flykt. Var är ”gläntan”? Finns den i geografin?
I Tranströmers dikt Romanska bågar finns det en ängel ”utan ansikte” som omfamnade honom när han var inne i den väldiga romanska kyrkan och ”viskade genom hela kroppen”: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”
Ängeln är utan ansikte för att vi inte skall hänga upp oss på våra olikheter utan kunna upptäcka vår andliga samhörighet ”genom hela kroppen”. Inne i alla människor i alla kulturer öppnar sig ”valv bakom valv oändligt”
Det är vackert. Det är lätt sagt. Men runt omkring oss står den döda skogen. Vi har gått vilse. Vi måste finna språkets glänta och börja vår upptäcktsfärd där skalbaggen med flygvingarna bor.
