Födan i drömmen
När jag somnade igårkväll beskärdes jag den största vänlighet av mina drömmar. Min mun fylldes med en väldigt god äggkaka och strax därpå fick jag flera skedar härlig buljong. Hur fel hade inte Augustinus, när han i sina Bekännelser skrev:
"Födan i drömmen är alldeles lik den, som vi förtära i vaket tillstånd men de sovande få ingen näring därav: de sova nämligen."
Sådär lärde jag mig också som barn. Jag drömde om karameller som jag aldrig fick smaka på. När jag klagade för min pappa svarade han ungefär som Augustinus. Inte kunde man någonsin äta det som drömmen bjöd, påstod han. Och Augustinus säger ju att även om vi kunde äta, så fick vi ingen näring därav. Tänk vilken auktoritet Augustinus har haft! Så många människor som hindrats i sin utforskning av vad en människa är på grund av ord han spillt sådär i förbifarten.
När jag började anteckna mina drömmar och tolka dem systematiskt var det första jag lärde mig av dem att livet skulle vara ätbart. Jag bjöds en gång en vacker sallad av torkade blommor. Den var vacker men oätlig. Kanske hade jag haft en lektion som var vacker men ändå oätlig för dem som hörde på? Bra var det inte. Och en gång bjöds jag "en svälja hö" - knappast människomat! Jag måste i drömmen söka ekot av det människan kan leva av. Visorna sjöng om "levande vatten", medan jag bjöds vatten som var stelnat som gelé. Hur skulle jag få bilden att stämma med visan?
Sådan är den sinnliga tankekällans logik. Hur underbar var inte belöningen, när drömmen äntligen lät en liten bit delikatessbröd med apelsinmarmelad stickas in i min mun. Sådant där sker verkligen inte varje natt. I somras berättade jag i bloggen Kråkbäret om överraskningen att få smaka ett litet kråkbär i drömmen. Stackars Augustinus, så roligt fick han aldrig! När jag får något sådant som i morse, både äggakaka och buljong, då handlar det om en rikedom, en andlig näring som jag kan leva länge på. Detta skulle jag unna många.
I boken Åkerns hunger (Marelds förlag 2007) har jag berättat mycket mer om hur drömmarna har använt mina sinnen för att visa mig vad människan är.
"Födan i drömmen är alldeles lik den, som vi förtära i vaket tillstånd men de sovande få ingen näring därav: de sova nämligen."
Sådär lärde jag mig också som barn. Jag drömde om karameller som jag aldrig fick smaka på. När jag klagade för min pappa svarade han ungefär som Augustinus. Inte kunde man någonsin äta det som drömmen bjöd, påstod han. Och Augustinus säger ju att även om vi kunde äta, så fick vi ingen näring därav. Tänk vilken auktoritet Augustinus har haft! Så många människor som hindrats i sin utforskning av vad en människa är på grund av ord han spillt sådär i förbifarten.
När jag började anteckna mina drömmar och tolka dem systematiskt var det första jag lärde mig av dem att livet skulle vara ätbart. Jag bjöds en gång en vacker sallad av torkade blommor. Den var vacker men oätlig. Kanske hade jag haft en lektion som var vacker men ändå oätlig för dem som hörde på? Bra var det inte. Och en gång bjöds jag "en svälja hö" - knappast människomat! Jag måste i drömmen söka ekot av det människan kan leva av. Visorna sjöng om "levande vatten", medan jag bjöds vatten som var stelnat som gelé. Hur skulle jag få bilden att stämma med visan?
Sådan är den sinnliga tankekällans logik. Hur underbar var inte belöningen, när drömmen äntligen lät en liten bit delikatessbröd med apelsinmarmelad stickas in i min mun. Sådant där sker verkligen inte varje natt. I somras berättade jag i bloggen Kråkbäret om överraskningen att få smaka ett litet kråkbär i drömmen. Stackars Augustinus, så roligt fick han aldrig! När jag får något sådant som i morse, både äggakaka och buljong, då handlar det om en rikedom, en andlig näring som jag kan leva länge på. Detta skulle jag unna många.
I boken Åkerns hunger (Marelds förlag 2007) har jag berättat mycket mer om hur drömmarna har använt mina sinnen för att visa mig vad människan är.
Nyårsönskan om happy end
Jag önskar att de enklaste reglerna för saga och dröm under år 2009 skall bli mer självklara, särskilt när vi tänker över oss själva och det onda i tillvaron. Det betyder bland annat insikten i att vi tillhör en värld som är splittrad i huvudets språkliga påhitt om hur fred skall skapas och kroppens oartikulerade skrik över våld och nöd som inte upphör. Jag önskar att en större insikt skall växa fram: aha! Kroppen har också ett intelligent språk, sinnena kan artikulera sig och visa väg. Tänk, om vi skulle lyssna? Tänk om vi inte bara skulle beundra de snillen som kan försörja sig med offentliga framträdanden och spegla den hopplöshet som aldrig får någon happy end, utan lyssna till vad våra egna drömmar berättar alldeles gratis? Då skulle vi förstå andras dikt och konst bättre. Tänk om vi skulle utforska visan-i-örat? Det finns mycket att göra där.
Jag läste iförrgår i DN en liten blänkare om Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den var undertecknad "Inger Edelfelt, sagoförfattare", och riktade sig till Ulla Lundquist. Denna hade den 22 december i DN gjort en jämförelse mellan Bortbytingen av Selma Lagerlöf och Doris Lessings roman Det femte barnet samt dessutom Astrid Lindgren-pristagaren Sonya Hartnetts ungdomsbok Thursday`s child. Det gemensamma för alla texterna var "trollungen", en ondskans inkarnation i ett barn. Selma Lagerköfs saga slutar lyckligt. Föräldrarna återfår sitt eget barn. "Så vill barnen ha sina historier", skriver Ulla Lundquist. "Vuxenromanen kan - och bör! - undvika happy end."
Hon citerar också Sven Lindquist som när han tog emot Lagerlöfpriset tackade för "det obegripliga andra" hos Selma: spöken, vålnader, vampyrer. Inger Edelfelt vänder sig mot faran i att tolka ondskan avgränsat i en figur utanför oss själva - den är en aspekt av oss alla, visste hon, och man behöver inte vara särskilt ond för att upplevas som troll både av sig själv och andra. "När modern framhärdar i att älska `trollet`, framhärdar hon i att älska sitt barn med dess jobbiga sidor. Det är därför hon får sitt barn tillbaka på slutet: Läser man sagan så, är den knappast en moralitet, utan är snarare en berättelse som ger hopp såväl åt `onda barn`som åt uttröttade föräldrar", skriver Inger Edelfelt, som således lägger tonvikten på sagans tröstande och hjälpsamma möjlighet både för små och stora - som nog båda parter har "jobbiga sidor"!
"En värld är varje människa," har vi lärt av Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Färjesång 1941:
i varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig.
I jagets värld bor alla möjligheter, onda och goda. Varje överdrift i beundran eller förakt som vi placerar på andra beror på att vi själva dragit oss ur den hela gemenskapen. Vi blir i stället ett med det stora mobbningdramat, folkhopen i oss själva som ena dagen ropar "Hosianna!" och nästa dag: "Korsfäst!".
Ulla Lundquist påminner oss om hemska dramer som upprört världen, händelser där barn varit mördare. Nog tycker jag det är mindre underligt om barn bär hämnd och avund och inte förstår vad de gör, än om vuxna är så omogna. I dagarna har jag förvånats över de sensationella programmen i TV i fallet Thomas Qvick och hans terapeut, som snudd på hånas för att hon försökt ge den vuxna brottsliga människan Thomas Quick kontakt med den försummade "trollungen" han bär i sitt hjärta. Tydligen har han aldrig tidigare i sitt liv fått den sortens omtanke. O, hur lätt i vår kroppsstumma kultur att se hånfullt på terapeutens tunga kärleksarbete, det sköra inre brobygge som vi kanske förstör med vårt hån. Konfidentens försök att krossa det nya han erbjuds hör till själva den terapeutiska processen. Thomas Quick har frihet att utsätta sin terapeut, om han frestas till det, men hon är bunden av sin yrkesheder och kan inte utlämna hans "ofullgångna undre världar".
I vuxenvärlden är det svårt att tro på happy end. Min nyårsönskan är att många, många människor skall ana sin splittring som något mänskligt gemensamt och intressera sig för trollen, spökena, vampyrerna, vittrorna, tomtarna, feerna, mårrorna, änglarna, ja, alla kamrater vi har på vägen, i stället för att låta dem löst springa omkring i andras fysiska gestalt.
Gott nytt år!
Jag läste iförrgår i DN en liten blänkare om Selma Lagerlöfs saga Bortbytingen. Den var undertecknad "Inger Edelfelt, sagoförfattare", och riktade sig till Ulla Lundquist. Denna hade den 22 december i DN gjort en jämförelse mellan Bortbytingen av Selma Lagerlöf och Doris Lessings roman Det femte barnet samt dessutom Astrid Lindgren-pristagaren Sonya Hartnetts ungdomsbok Thursday`s child. Det gemensamma för alla texterna var "trollungen", en ondskans inkarnation i ett barn. Selma Lagerköfs saga slutar lyckligt. Föräldrarna återfår sitt eget barn. "Så vill barnen ha sina historier", skriver Ulla Lundquist. "Vuxenromanen kan - och bör! - undvika happy end."
Hon citerar också Sven Lindquist som när han tog emot Lagerlöfpriset tackade för "det obegripliga andra" hos Selma: spöken, vålnader, vampyrer. Inger Edelfelt vänder sig mot faran i att tolka ondskan avgränsat i en figur utanför oss själva - den är en aspekt av oss alla, visste hon, och man behöver inte vara särskilt ond för att upplevas som troll både av sig själv och andra. "När modern framhärdar i att älska `trollet`, framhärdar hon i att älska sitt barn med dess jobbiga sidor. Det är därför hon får sitt barn tillbaka på slutet: Läser man sagan så, är den knappast en moralitet, utan är snarare en berättelse som ger hopp såväl åt `onda barn`som åt uttröttade föräldrar", skriver Inger Edelfelt, som således lägger tonvikten på sagans tröstande och hjälpsamma möjlighet både för små och stora - som nog båda parter har "jobbiga sidor"!
"En värld är varje människa," har vi lärt av Gunnar Ekelöf i diktsamlingen Färjesång 1941:
i varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig.
I jagets värld bor alla möjligheter, onda och goda. Varje överdrift i beundran eller förakt som vi placerar på andra beror på att vi själva dragit oss ur den hela gemenskapen. Vi blir i stället ett med det stora mobbningdramat, folkhopen i oss själva som ena dagen ropar "Hosianna!" och nästa dag: "Korsfäst!".
Ulla Lundquist påminner oss om hemska dramer som upprört världen, händelser där barn varit mördare. Nog tycker jag det är mindre underligt om barn bär hämnd och avund och inte förstår vad de gör, än om vuxna är så omogna. I dagarna har jag förvånats över de sensationella programmen i TV i fallet Thomas Qvick och hans terapeut, som snudd på hånas för att hon försökt ge den vuxna brottsliga människan Thomas Quick kontakt med den försummade "trollungen" han bär i sitt hjärta. Tydligen har han aldrig tidigare i sitt liv fått den sortens omtanke. O, hur lätt i vår kroppsstumma kultur att se hånfullt på terapeutens tunga kärleksarbete, det sköra inre brobygge som vi kanske förstör med vårt hån. Konfidentens försök att krossa det nya han erbjuds hör till själva den terapeutiska processen. Thomas Quick har frihet att utsätta sin terapeut, om han frestas till det, men hon är bunden av sin yrkesheder och kan inte utlämna hans "ofullgångna undre världar".
I vuxenvärlden är det svårt att tro på happy end. Min nyårsönskan är att många, många människor skall ana sin splittring som något mänskligt gemensamt och intressera sig för trollen, spökena, vampyrerna, vittrorna, tomtarna, feerna, mårrorna, änglarna, ja, alla kamrater vi har på vägen, i stället för att låta dem löst springa omkring i andras fysiska gestalt.
Gott nytt år!
