Dröm dikt myt. Stina Hammar

 

På Fannys initiativ ställde Klingsor ut sina verk i Avabäcks övergivna gamla skola i oktober månad. Björkarna och asparna var redan avlövade. Klingsor målade aldrig landskap, men medan de väntade på vernissagen skissade Fanny utsikten från skolhuset. Sjön och åsarna och bergen låg i skikt på skikt över varandra ända bort till Ormberget. Någon av de närvarande lät skalden Bertil Malmberg måla höstlandskapet i ord: ”oktobers bladguld virvlade överallt”.

 

Bertil Malmberg har för övrigt ingen uppgift i romanen. Läsaren får dock tillfälle att vidga berättelsen med hans röst. Vi är alla präglade av tusentals intryck. Citat från dikter och sånger vi lärt oss en gång virvlar i medvetandets utkant som löv för vinden och erbjuder sin minnesgåva. Ofta märker vi det inte ens. Men det förgångna i vårt liv deltar på så sätt i det nya vi försöker förstå och säga. Det är som klappret av tramporna i Gammklingsorskans vävstol, där hon vävde tyg till liksvepningar som behövdes i gamla tider i byn. Folket i byn kallade det ”evighetsväven” och Klingsor använde nu den väven att måla på.

 

Torgny Lindgren kryddar sina texter med fraser av musik och diktning mycket mer än jag har utbildning till att märka och förstå. Liksom i förbigående tar han upp det ena och det andra. Inte förrän i 50-årsåldern lärde jag mig använda visan-i-örats repertoar som en del av den sinnliga tankekällan. Det är alltså fyrtio år sen jag började tänka med visorna. Men när jag arbetar med Torgny Lindgrens text aktiveras hjälpsamt en del av det som lagrats i mitt eget förråd av visor och dikter. Det är på ett sådant mellanmänskligt sätt demokratisk kultur byggs.

 

Genom att strö in citat på det här sättet målar Lindgren det kulturklimat som Klingsor rör sig i. Kanske låg Bertil Malmbergs diktsamling framme på biblioteket i Avabäck. Jag slog upp avsnittet om honom i Sallnäs-Björcks lärobok Svensk litteratur, författare och texter (1966). Torgny Lindgren kan själv ha använt den boken när han var lärare. Bland Malmbergs texter fastnade jag nu för följande kortdikt från1947:

 

Ack, även masklösheten

är maskerad –

även det naknaste ansiktet

förklätt i nakenhet.

Men där bakom

vad

i fasa och vila.

 

Det var ju inte endast landskap Klingsor inte målade. Inte heller målade han människans ansikte. Kanske är det romanens ärende att hela vår kultur borde tänka över människovärdet.

 

I Kaj Schuelers samtalsbok talar Torgny Lindgren om frikyrkopredikanternas språkliga betydelse för honom. Ibland när han hör sig själv läsa upp en text tänker han: ”herregud, här är det predikantsläkten som hörs!” 

 

Lindgren har ett budskap som vi läsare är medskapare i.

 

Det är oktober här också nu och löven har fallit, så att utsikten genom fönstret förändras. Ett litet vattendrag som Årstaviken med träd i flammande färger kring stränderna är jättefint att få åldras vid. Särskilt om båtar ligger uppdragna och visar att när det våras igen seglar människor härifrån ut på fredliga äventyr på vidare vatten. Så är livet som bäst – ”brusande våg” fanns också i det inre landskap de vuxna sjöng om i min barndom, landskapet där bakom. Den frikyrkliga sångskatten fortsätter att brusa i mitt nervsystem, och i drömmen har det hänt att jag suttit på hemväg i båten.

 

För ett par dagar sedan vaknade jag till en vårvisa som jag genast glömde, för till min förvåning följdes den av ”Eskimåvisan” som är en mycket sällsynt gäst – dess lek med ordet ”eskimå” räknas väl till rasism numera? Så har jag inte tänkt på den förut! Vi sjöng den där visan på scoutlägret. Den handlar om ”Eskil Mårtensson”, en ”eskimålare med långt och svajigt hår -- han älskade en eskimö som nyss fyllt sjutton år”. Sen omkom han en stormig natt – ”en våg kajaken tog, och Eskil Eskil Mårtensson han drunknade och dog”. Varför dök han upp nu ur sin 80-åriga dvala?

 

Hade visan på något sätt att göra med stillebenmålaren Klingsor? Jag kände mig just då obestämt irriterad på Klingsor. Berättade möjligen eskimåvisan om mina förväntningar på en fiktion som gick i kvav? Sedan jag läst om de fientliga bröderna i Hummelhonung ochom tankekällornas oförsonade språk i Pölsan och om bildminnets seger i Dorés Bibel, trodde jag att Torgny Lindgren i Klingsor ville berätta om hur mycket själva skaparprocessen kan betyda för människans insikt om sig själv och försoning med andra. Romanen börjar så förvillande med en grupp människor som tänker skriva om den store målaren Klingsor, ända från den dag någon klippte av hans navelsträng – vem var det? Också dessa förväntansfulla forskare blir besvikna. Några tavlor står ju inte att finna. De är sänkta i den torra brunnen som ingen vet var den ligger.

 

Utsikten som Fanny målade i Avabäck har kanske spritts genom Myrornas affär på Hornsgatan i Stockholm, för enligt intervju med henne syster skänkte Fanny alla tavlor hon gjorde till Frälsningsarmén, en organisation som förkortas ”F. A.” vilket råkar vara den förkortning hon använde för sitt eget namn. Alla hennes teckningar tycks vara försvunna, men i boken om Klingsor utlovas bra betalt till den som finner dem.

 

Kanske berättar Torgny Lindgren om den konstnärliga skaparprocessens betydelse just genom att låta den gå i kvav? Klingsor har tillgång till båda tankekällorna, både bildens och ordets källa, men dialogen mellan ord och verklighet fungerar inte för honom. Han ser inte någon annan än sig själv, men det vet han inte.

 

”Ofta, ofta står de i ring omkring mig när jag målar”, skrev han till Fanny om sin ”hängivna och vidsynta” familj. Men så var det aldrig. Han isolerade sig med sitt arbete. När han till slut flyttade hemifrån märkte ingen på två veckor att han var borta. Som hastigast kom han hem och hämtade sådant han behövde. Åren gick. En syster dog i tbc och en annan syster, som tyckte om att ta ut melodier på orgel, tog hand om föräldrarnas ålderdom. Hon hette Elisabet men kallades för ”Kisa”, som ju är ett ord för ögonens försök att se bättre i för skarpt ljus. Det är hon som berättar vad hon minns om brodern. Han kom inte ens hem till begravningarna: ”Vi måste vara fördragsamma och hänsynsfulla mot likgiltigheten”, sa hon. Hon höll fram sina tomma handflator för de nyfikna skribenterna för att visa hur litet som fallit på hennes lott i livet.

 

Klingsor lämnade också mina händer tomma, kände jag. Vad ville Torgny Lindgren med det här stillebenmåleriet? På sitt försynta sätt kom min sinnliga tankekälla åter till hjälp. Jag hörde två ord viskas inom mig: ”Köksdörrn gnäller”. Orden står i Birger Sjöbergs Hästskofyndet i Fridas visor. Frida och hennes vän drömmer om sitt blivande hem i ”Lilla Paris”, en stad som likt vissa orter i Torgny Lindgrens författarskap inte finns på kartan.

 

Jag kände nu i kroppen en rådlöshet som liknade mitt möte med Birger Sjöbergs Fridadiktning för trettiofem år sedan. Då var jag ålagd att ha en lektion om Fridas visor på en kurs för pensionärer, och jag visste inte hur jag skulle få liv i den berömda idylldiktningen. Den berörde mig inte. Men när jag kom till orden ”köksdörrn gnäller”, såg jag med ens att känslospelet mellan Frida och hennes vän knappast fanns – det var bundet i tingen, i målarfärgen på deras längtans hus, i broderade tänkespråk på väggen, i Hasselbergs flickstatyett Snöklockan på en piedestal under beskyddande palmblad, medan de själva vaggades in ”i denna djupa dvala” som det står i en annan visa, På begäran. 

 

Jag såg nu förtrollningen som drabbade Klingsor, när han hittade Glaset, ”tinget” utan rot i den magra jorden vid hjortronstället. Tinget bedårade honom. Det laddades så starkt, inte med hans egen livsglädje, utan med berättelsen om Gammklingsors nakendans och skrämmande yra, följt av omvändelse och karaktärsstyrka. Det var inte Dionysos som hotade den unge Klingsor med yrsel och kaos, utan hotet kom från den solklara Apollon som med sin skarpa logik fick hans syster att kisa och gjorde honom själv alldeles stel i strävan uppåt. Som han själv sa vid ett insiktsfullt tillfälle: ”Jag har bara målat samma tavlor om och om igen. Det har varit omöjligt för mig att komma vidare.”

 

Tre gånger försökte han måla människans ansikte. Men det får jag berätta om i novemberbloggen. Nu nalkas som en skiljelinje ”vadmalsgrå Allhelgon” som Arvid Mörne tackar ”för ett visset höstlövs guldglans”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Torgny Lindgren säger i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.” På vilket sätt använder författaren myter i Klingsor? Vilka är grundmönstren?

 

I en konstnärlig text framträder myterna som en stjärnhimmel som lyser stilla genom språket. Man måste inte bry sig om den. För min del letar jag girigt efter en och annan stjärnbild som kan vägleda mig till punkter där texten vidgar sig, så som ordet ”pingst” ger vidare mening åt Gammklingsors dans i skogen. (Glaset med sneda foten 2 okt). Under blänket av mytisk emblematik söker jag också ett känslomässigt grundmönster: ”kropp – ord – relation”. Gammklingsors dans var ensam, fysisk och ordlös. Med det hembryggda vinets hjälp återgick han till modersskötet naturen. Men när dansen var slut skar han villkorslöst av den osynliga navelsträngen för att aldrig mer återvända. Han valde nykterheten, samhället och människorna. Någon tredje väg fanns inte för honom.

 

Men glaset glömde han kvar, det som skulle få så stor betydelse för hans ättling, den blivande konstnären, att denne slutligen förvarade det som en relik i en träkapsel som han köpte på en fyndmarknad i Paris. Enligt säljaren hade kapseln innehållit reliker efter den heliga Odilia, som var blind men blev seende, eller kanske var det struphuvudet av den helige Amandus från Maastricht, en man som hade förmågan att uppväcka de döda. Ögon eller strupe? Kunde glaset få del av martyrernas kraft?

 

Torgny Lindgren vet vad han gör in i minsta bokstav. Hans mamma hade nära till synerna från vårt inre rike, vår sinnliga ”natur”. (Vad Torgny Lindgrens mamma såg 21 sept). Hans pappa var söndagsskollärare innan han blev övertygad ateist, en förändring så drastisk att den kanske ekar i Gammklingsors ånger efter pingstdansen: aldrig mer skulle han vara så barnslig att han förrådde förnuftet! Det är nog många i vår kultur som har reagerat så.

 

Det är lätt att tro att vår mänskliga utveckling slutar där i det förnuftsklara. Men det Torgny Lindgren säger om litteraturen gäller faktiskt alla våra kollektiva föreställningar, och när dessa fjärmar sig för mycket från myternas och drömmarnas värld, ”blir den steril och verkar inte på oss.” Klingsors relikskrin för det heliga glaset berättar om den undertryckta dionysiska dansens hämnd. Vi påminns om styckade kroppar, orden ”ögon” och ”strupe” påminner oss om heliga mord som förståndets argument inte verkar på. Tyvärr är det inte fråga om medeltida martyrer utan om dagsaktuell grymhet till gudens ära.

 

Mellan synerna och förnuftet kan konsten bygga broar bara om människolivet står i centrum. När konstnären Klingsor fann Gammklingsors glas den försommardag, när hjortronen blommade så löftesrikt, upplevde han en dionysisk yra, ”en glädje och upprymdhet som han aldrig förut känt”. Han stod inför en ny möjlighet: ”konstens nyktra berusning”. Men han fastnade i en tolkning, som fick hans konstnärliga utveckling att förstelna. Han uttrycker det så: ”Jag såg, sade han, något som en enklare själ kunde ha sett som glasets skörhet och obeständighet, men som jag genast såg som dess beständighet och orubblighet”.

 

Det var den underbara orubbligheten i tingens värld han ständigt målade. Stilleben i olja. Föremålen växlade men perspektivet var detsamma. Han ville måla så att man såg alla partiklar och antipartiklar som dansade djupt inne i den förstelnade materien. Kanske kan man jämföra denna längtan med Karin Boyes ord att hon ville ”måla en träsked så att människor anade Gud”? ”Föremålen är större än vi”, skrev den andlige materialisten Klingsor. Som en muslim utbrister ”Allah är större”. Föremålen var Gud för honom.

 

Han gifte sig med den kvinnliga handledaren på korrespondensinstitutet. Hon hette Fanny och målade akvarell. ”Allt konstnärligt arbete är i grunden övning i envishet och tålamod”, lärde hon ut. Hon uppskattade sin makes orubblighet, och för hans skull skrev hon en essä om stillebenmåleriet. Uppsatsen är en  förstucken hyllning till Klingsor och hans heliga glas. Torgny Lindgren låter Fanny helt felaktigt påstå att Leonardo da Vincis Nattvarden från början bestod av endast de heliga kärlen. Hon skrev att munkarna i klostret Santa Maria delle Grazie tvingade konstnären att lägga till Kristus och lärjungarna på den halvtorra muralmålningen. ”Om inte munkarna låtit teologin härska över konsten, hade Nattvarden aldrig behövt restaureras och fördärvas”, menade hon.

 

Lionardo da Vinci gjorde redan i ungdomen skisser av ivrigt samtalande män vid ett långt bord, skisser som visar hur länge han arbetat med motivet. Det nya hos da Vinci är att Judas sitter bland de andra lärjungarna. Man brukade placera förrädaren vid ett bord för sig själv. Kanske är det Judas plats i kretsen som lockat Torgny Lindgren att på ett invecklat sätt alludera till Nattvarden? Målningen passar så vackert in i hans protest mot det dualistiska tänkesätt, där allt är svart eller vitt, ont eller gott och som inte minst religiöst är ett av jordens gissel.

 

Men Klingsors hustru Fanny beundrade alltså sin makes förmåga att ladda tingen med de andliga skatter som tillkommer människan. Människan kan man med fördel utelämna, så blir det mindre åverkan på tingen.  

 

Själv skulle Klingsor måla ”al fresco” på ett annat sätt. Han tog en sommar anställning som giftsprutare i lantbruket i södra Östergötland. Han skulle effektivt utrota skadeinsekter. Resultatet av hans arbete beskrevs i lokaltidningen så: ”Där han gått fram lämnar han efter sig en bred remsa av neapelgult och umbra och alla de andra jordfärgerna.” En bild visar honom fullt utrustad med sprutor och giftpåsar – en förvånande börda på en så liten karl. Rubriken var: ”DÖDENS SÅNINGSMAN”. Han njöt av ”att få skapa konst direkt i fukten och det friska”, skrev han till Fanny. Men till tidningen sa han: ”det blir inte mycket av så kallat liv kvar efter mig”. Han underströk att det var som konstnär han utförde värvet. Han arbetade ”direkt på den levande grunden”.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på den kinesiske konstnären som målade en tavla som han sedan själv försvann i därför att han hörde samman med naturen. Gammklingsor hade kanske en liknande längtan. Men Klingsor tar hela jorden med sig i sin grundliga sterilisering.

 

 

 

Den centrala symbolen i romanen Klingsor är ett glas som förfadern Gammklingsor hade tömt i djupa skogen en pingstafton för mycket längesedan. Full av hembryggt vin dansade han på mossan, sjungande och vrålande i vällustig berusning. När vardagen närmade sig satte han ifrån sig glaset på en snedsågad stubbe och glömde det där. Han gick hem till byn och efter några dagars besinning anmälde han sig till nykterhetsföreningen. När en annan Klingsor efter flera generationer fann glaset, hade dess fot blivit lika sned som stubben det stod på, men trots detta sträckte det alltjämt sin grönskimrande kalk rakt upp emot solen.

 

I Apostlagärningarna läser jag om den första pingsten. Eldtungor från himlen berörde lärjungarnas huvuden så att de blev yra och talade så att alla som hörde dem kände igen sitt eget modersmål: ”Vi må vara parter eller meder eller elamiter, vi må ha vårt hem i Mesopotamien eller Judéen eller Kappadocien.” Människor som hörde dem trodde att de var druckna mitt på blanka förmiddagen. Kanske dansade de som Gammklingsor i skogen? De var i varje fall inte berusade av vin. De var uppfyllda av helig ande, så som Israels profeter hade förutsagt. Tillståndet beskrivs så: ”Edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner och edra gamla män skola ha drömmar;” Med andra ord: eldtungorna betecknar den sinnliga tankekällans stora genombrott. Språkförbistringen som var mänskosläktets straff för högmodet att bygga Babels torn övervinns, eftersom syner och drömmar följer samma strukturer över hela jorden.  

 

Den bildrika sinnliga tankekällan omhändertas på olika sätt i skilda kulturer. Hos antikens greker omhändertogs den sinnliga tankekällan av utvalda gestalter som spåmannen Teiresias eller oraklet i Delfi. De gudar som härskar i Torgny Lindgrens västerbottniska skogar är alltjämt grekiska till sin karaktär. Den rusige, förmörkande Dionysos och den nyktre solguden Apollon är motsatser som strider om Gammklingsors själ. Apollon avgår med segern. Glaset är en bild av Gammklingsors omvändelse från snedsteget i rusets yra till ett nyktert liv som tål dagens ljus i varje vrå: ”Han skulle ta avstånd från alla till synes oskyldiga förvandlingar. Aldrig skulle han förråda någon av den absolutistiska rörelsens innersta hemligheter”.

 

Torgny Lindgren varnar i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Mina läsare skall misstro min text”. Ja, hans text är mångtydig som den sinnliga tankekällan själv. Men jag tvivlar inte på mina drömmar, när jag drömmer dem. Jag misstrodde ingenting, när jag började läsa om Klingsor. Jag tvivlade inte på glasfotens gradvisa anpassning till den sneda stubben! Jag fann mig i att glaset inte hade trillat omkull och gått i bitar utan alltjämt efter decennier kunde stå där och lyfta sin kalk mot solen som en blomma. Det var en liknelse förstås. Att det framställdes som en viljeakt hos glaset kunde vara ett inflytande från H. C. Andersens sagostil, och det fann jag naturligt.

 

Här kunde förresten finnas fler inflytanden. Den Klingsor som återfann glaset var utskickad av sin familj för att se om hjortronen var färdiga. Jag kan inte läsa om hjortron i Västerbotten utan att tänka på Sara Lidmans Hjortronlandet, där hjortron i de svårbrukade myrmarkerna är lika med kärlek och nåd. Det kan gå flera magra år, men plötsligt en morgon är myrarna översållade av den gyllne skatten. Man vet aldrig när undret händer.

 

Det visade sig att hjortronen i Klingsors skog blommade överdådigt – men miraklet som gör honom upphetsad är glaset med den sneda foten! Glaset bjuder inte på naturens generösa allemansrätt utan är ett arv från legenden om Gammklingsors dionysiska ensamdans under de hundraåriga tallarna. Den unge Klingsor drabbas av den allt förvandlande insikten om glasets apollinska klarsyn: ”Det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet”. Jag tänker plötsligt på att man får böja sig när man skall plocka hjortron. De växer lågt, fast de är gyllne som solen.

 

Att tingen kan tänka som glaset sägs göra här, hör till den sinnliga tankekällans gestaltande symbolvärld, som H. C. Andersen använder, när han berättar om den ståndaktige tennsoldaten eller om den ärelystna stoppnålen. Vi speglar oss med ett leende i sådana sagor. Men Torgny Lindgrens Klingsor drar rent naturvetenskapliga slutsatser av sitt fynd: ” med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död. /  Det var i den stunden han blev konstnär”.

 

Blev han det? Nu har jag börjat undra. Tar inte den abstraherande tankekällan här över den sinnliga tankekällans redskap, Glaset med stor bokstav?  

 

Klingsor vred och vände på glaset och försökte rita av det. Men han lyckades inte förmedla sin upplevelse av liv till bilden han ritade: ”pennans streck förblev streck och ingenting annat”.  Han var oövad och sådant kan man ändra. Han beställde omgående en kurs i teckning från ett korrespondensinstitut. Han fick en handledare som så småningom undrade varför han alltid måste rita ett lutande glas på alla teckningar. Han berättade för henne om sin upplevelse av ”Glaset”, och i den berättelsen fick glaset också ett ”jag” som med inlevelse upplevde stubbens snedhet ”som sin egen” och fattade det betydelsefulla beslutet att återerövra sin upprätta glashållning. Det var detta Klingsor ville förmedla med sin konst, skrev han till handledaren.

 

Handledaren tänkte inte på H. C. Andersens sagor, utan också hon värderade Klingsors upplevelse av Glaset med den abstraherande tankekällans termer: ”Sådant tänkande kallas ANIMISM”, skrev hon, ”och så tänker barn och dårar”. Föreställningarna förekommer hos ”världens mest efterblivna och debila och primitiva folk”. Slutsats: ”Ert glas saknar liv”.

 

Efter det brevet blev Klingsor ”lamslagen” så länge att familjen började märka det. Hans syster dröjde i hans dörrhål och citerade ”den uråldrige västerbottniske vishetsläraren Grubb: När nöden är som störst är hjälpen som närmast.” Ingen vet om han hörde det. Det brev han i sin förtvivlan skrev tillbaka till sin handledare postade han aldrig. ”Jag tillhör det primitiva, västerbottniska folket”, stod det där.

 

Jag uppfattar det som en solidaritetsförklaring från författaren själv till hans skapade värld, dess villkor och dess tungomål.