Klingsors andliga stilleben
Torgny Lindgren säger i Kaj Schuelers samtalsbok: ”Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.” På vilket sätt använder författaren myter i Klingsor? Vilka är grundmönstren?
I en konstnärlig text framträder myterna som en stjärnhimmel som lyser stilla genom språket. Man måste inte bry sig om den. För min del letar jag girigt efter en och annan stjärnbild som kan vägleda mig till punkter där texten vidgar sig, så som ordet ”pingst” ger vidare mening åt Gammklingsors dans i skogen. (Glaset med sneda foten 2 okt). Under blänket av mytisk emblematik söker jag också ett känslomässigt grundmönster: ”kropp – ord – relation”. Gammklingsors dans var ensam, fysisk och ordlös. Med det hembryggda vinets hjälp återgick han till modersskötet naturen. Men när dansen var slut skar han villkorslöst av den osynliga navelsträngen för att aldrig mer återvända. Han valde nykterheten, samhället och människorna. Någon tredje väg fanns inte för honom.
Men glaset glömde han kvar, det som skulle få så stor betydelse för hans ättling, den blivande konstnären, att denne slutligen förvarade det som en relik i en träkapsel som han köpte på en fyndmarknad i Paris. Enligt säljaren hade kapseln innehållit reliker efter den heliga Odilia, som var blind men blev seende, eller kanske var det struphuvudet av den helige Amandus från Maastricht, en man som hade förmågan att uppväcka de döda. Ögon eller strupe? Kunde glaset få del av martyrernas kraft?
Torgny Lindgren vet vad han gör in i minsta bokstav. Hans mamma hade nära till synerna från vårt inre rike, vår sinnliga ”natur”. (Vad Torgny Lindgrens mamma såg 21 sept). Hans pappa var söndagsskollärare innan han blev övertygad ateist, en förändring så drastisk att den kanske ekar i Gammklingsors ånger efter pingstdansen: aldrig mer skulle han vara så barnslig att han förrådde förnuftet! Det är nog många i vår kultur som har reagerat så.
Det är lätt att tro att vår mänskliga utveckling slutar där i det förnuftsklara. Men det Torgny Lindgren säger om litteraturen gäller faktiskt alla våra kollektiva föreställningar, och när dessa fjärmar sig för mycket från myternas och drömmarnas värld, ”blir den steril och verkar inte på oss.” Klingsors relikskrin för det heliga glaset berättar om den undertryckta dionysiska dansens hämnd. Vi påminns om styckade kroppar, orden ”ögon” och ”strupe” påminner oss om heliga mord som förståndets argument inte verkar på. Tyvärr är det inte fråga om medeltida martyrer utan om dagsaktuell grymhet till gudens ära.
Mellan synerna och förnuftet kan konsten bygga broar bara om människolivet står i centrum. När konstnären Klingsor fann Gammklingsors glas den försommardag, när hjortronen blommade så löftesrikt, upplevde han en dionysisk yra, ”en glädje och upprymdhet som han aldrig förut känt”. Han stod inför en ny möjlighet: ”konstens nyktra berusning”. Men han fastnade i en tolkning, som fick hans konstnärliga utveckling att förstelna. Han uttrycker det så: ”Jag såg, sade han, något som en enklare själ kunde ha sett som glasets skörhet och obeständighet, men som jag genast såg som dess beständighet och orubblighet”.
Det var den underbara orubbligheten i tingens värld han ständigt målade. Stilleben i olja. Föremålen växlade men perspektivet var detsamma. Han ville måla så att man såg alla partiklar och antipartiklar som dansade djupt inne i den förstelnade materien. Kanske kan man jämföra denna längtan med Karin Boyes ord att hon ville ”måla en träsked så att människor anade Gud”? ”Föremålen är större än vi”, skrev den andlige materialisten Klingsor. Som en muslim utbrister ”Allah är större”. Föremålen var Gud för honom.
Han gifte sig med den kvinnliga handledaren på korrespondensinstitutet. Hon hette Fanny och målade akvarell. ”Allt konstnärligt arbete är i grunden övning i envishet och tålamod”, lärde hon ut. Hon uppskattade sin makes orubblighet, och för hans skull skrev hon en essä om stillebenmåleriet. Uppsatsen är en förstucken hyllning till Klingsor och hans heliga glas. Torgny Lindgren låter Fanny helt felaktigt påstå att Leonardo da Vincis Nattvarden från början bestod av endast de heliga kärlen. Hon skrev att munkarna i klostret Santa Maria delle Grazie tvingade konstnären att lägga till Kristus och lärjungarna på den halvtorra muralmålningen. ”Om inte munkarna låtit teologin härska över konsten, hade Nattvarden aldrig behövt restaureras och fördärvas”, menade hon.
Lionardo da Vinci gjorde redan i ungdomen skisser av ivrigt samtalande män vid ett långt bord, skisser som visar hur länge han arbetat med motivet. Det nya hos da Vinci är att Judas sitter bland de andra lärjungarna. Man brukade placera förrädaren vid ett bord för sig själv. Kanske är det Judas plats i kretsen som lockat Torgny Lindgren att på ett invecklat sätt alludera till Nattvarden? Målningen passar så vackert in i hans protest mot det dualistiska tänkesätt, där allt är svart eller vitt, ont eller gott och som inte minst religiöst är ett av jordens gissel.
Men Klingsors hustru Fanny beundrade alltså sin makes förmåga att ladda tingen med de andliga skatter som tillkommer människan. Människan kan man med fördel utelämna, så blir det mindre åverkan på tingen.
Själv skulle Klingsor måla ”al fresco” på ett annat sätt. Han tog en sommar anställning som giftsprutare i lantbruket i södra Östergötland. Han skulle effektivt utrota skadeinsekter. Resultatet av hans arbete beskrevs i lokaltidningen så: ”Där han gått fram lämnar han efter sig en bred remsa av neapelgult och umbra och alla de andra jordfärgerna.” En bild visar honom fullt utrustad med sprutor och giftpåsar – en förvånande börda på en så liten karl. Rubriken var: ”DÖDENS SÅNINGSMAN”. Han njöt av ”att få skapa konst direkt i fukten och det friska”, skrev han till Fanny. Men till tidningen sa han: ”det blir inte mycket av så kallat liv kvar efter mig”. Han underströk att det var som konstnär han utförde värvet. Han arbetade ”direkt på den levande grunden”.
Jag kan inte låta bli att tänka på den kinesiske konstnären som målade en tavla som han sedan själv försvann i därför att han hörde samman med naturen. Gammklingsor hade kanske en liknande längtan. Men Klingsor tar hela jorden med sig i sin grundliga sterilisering.
