Dröm dikt myt. Stina Hammar

Tänk att få bo alldeles vid Årstaviken så här års när träden flammar av en eld som inte förtär utan består av naturens tack till det underbara livet, medan träden i hemlighet redan förberett vårens lövsprickning!

 

Nästan varje dag när Tomas och jag går vår ronda, kommer det fram människor och hälsar och säger några uppmuntrande ord till det gamla paret som ännu går på sina ben, om än kvinnan går med rullator och mannen med två stavar. Det kan vara gamla vänner som dyker upp och påminner om en tid som en gång var vårt dagliga bröd. Aldrig skulle jag väntat mig att vi skulle mötas här på äldre dar! Men Årstaviken har dragningskraft.

 

En alldeles ny bekantskap fick vi igår. En äldre kvinna utan rullator pekade på småfåglarna och undrade om vi sett hur fina de var. Jo. visst, vi hängde med. Sen övergick hon till ett annat ämne som numera tycks leda till snabb gemenskap: främlingarna. Livet har blivit så otryggt, påstår många helt ohistoriskt. Denna kvinna visade att hon förvarade sina pengar på särskilt inlindat ställe för att inte bli rånad.

 

Knappast någonting skrämmer mig så mycket som den dolda rasism som ligger kvar som gnistor efter hemmagrillens bekväma  skräp. Rätt som det är blir det en skogsbrand av sådana gnistor. Jag sa: ”Hela världen går dagligen genom vårt hem – vi har nämligen hemtjänst. Personalen kommer långväga ifrån, till exempel från Eritrea, Etiopien, Turkiet och Marocko…” – ”Verkligen?” sa vår nya bekantskap, ”Men då är det väl bara kvinnor?”  Nu var det Tomas som försvarade sitt kön. Män kan både diska och städa och laga mat. Ett barnbarn har just fåii en kokbok tryckt.

 

Varifrån kommer den där gammaldags människosynen? Vi sa ju ”aldrig mer!” ”Where have all the flowers  gone”, tonar det inom mig. Så kan man också se landskapet med en viss besvikelse. Tankarna blir stympade som i den här lilla dikten ur Gunnar Ekelöfs  Om hösten 1951:

 

Om hösten, om det höstliga.

Om den sena blåklockan och surkullan

Om att se och ändå ingenting skyla

därför att ingen avsikt

Om att låta sig älska

och låta sig älskas

därför att ingen kärlek

Om att icke

sjunger trasten sin sena sång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är tunga moln över Årstaviken.  Riktigt varmt dag efter dag, ja, till och med natt efter natt. Vi försöker Tomas och jag på alla sätt klara påfrestningarna. Men bloggandet blir lidande. Som en hälsning vill jag berätta om en bok som vi läst, ibland stilla och lågt var för sig,  och ibland högt och tillsammans.  Det som i den här boken är nytt och spännande för alla oss ”drömmare” är att den genom tekniskt avancerad hjärnforskning berättar om den djupa REM-drömmens stora betydelse i våra mänskliga liv. Här skildras vad som sker när vi drömmer och hur det går, när vi inte kan eller får drömma på riktigt.  Upplevelser och minnen registreras i ett drömlaboratorium med apparater och bearbetas. Men ingenting sägs om drömtolkningr, drömgrupper och Ullman. Ändå är det som om  det här gång kunde bli ett närmande. KANSKE SKULLE DEN NATURVETENSKAPLIGE PSYKOLOGPROFESSORN INBJUDAS TILL VÅRA DRÖMGRUPPER!.

 

Boken heter Matthew Walker, Sömngåtan. Den nya forskningen om sömn och drömmar. Ordfront, Stockholm 2018.  

Vama hälsningar Stina

 

 

 

Hos Göran Tunström fanns allt, dröm, dikt och myt. Jag arbetade med hans texter på många kurser, och till slut var det någon som sa: ”Kan du inte bjuda hit honom själv?” Jovisst, jag ringde honom, och han svarade att nu höll han på med något han skrev, så det passade inte. Just nu.

 

Sen fick jag genom andra höra att han var sjuk. Jag beslöt att jag skulle klara mig med det han berättat om sitt författarskap i sina böcker och för övrigt läsa på mitt sätt. Under en veckokurs på Sudret på Gotland pratade vi bara Tunström. Då visste jag att boken om författaren och tankekällorna skulle bli mitt nästa steg. När jag givit ut boken ”Duets torg” skickade jag den till honom.

 

Året var 1999. Det var just vid den tiden vi av åldersskäl flyttade från vår villa i Danderyd till en mer lättskött lägenhet i Tanto.  Jag stod bland packlårar på övervåningen i villan när telefonen ringde – och där var han minsann! ”Är det sant att Eva Bonnier inte tog emot ditt manuskript? Det skall jag nypa henne för! Jo, hon har råd att vårda kulturen!” ”Hur känns det att läsa?” frågade jag. ”Jag blir smickrad förstås – jag läser som om det handlade om någon annan”.

 

Medan jag talade med Göran Tunström på övervåningen, gick bandspelaren på i telefonsvararen i undervåningen! Det var tyvärr alldeles för kort tilltaget! Ändå fick jag ju något dokumenterat! Jag fick också adress och telefonnummer till författaren. Jag kunde känna mig välkommen med mina frågor. Men jag hann aldrig utnyttja detta på grund av Göran Tunströms sjukdom och död.

 

Det är från romanen ”Juloratoriet” som jag erövrat begreppet ”tankekällorna”. Syskonen Sidner och Eva-Liisa Nordensons  musikaliska mor Solveig stångas ihjäl av en flock kor. 12-åriga Sidner kastar sig över sin sexåriga lillasyster, för att hon inte skall se: ”gluggen mellan tänderna  stirrar på honom, hennes öron stirrar, näsan gör det”.  I förtvivlan biter han henne i kinden så att det blöder, och hon kallar följdriktigt honom för ”skitstövel”. Till slut ligger hon avspänd under honom, tömd på all energi. ”De ser varandra rätt in i tankekällorna”.

Boken handlar om hur energierna återfinner varandra i paret Torin och Härliga Birgitta. Men aldrig  har jag sett detta beskrivas. Vår bländade kultur ger uppmärksamheten till Solveig.

 

 

  

Nej, ”Eurydikes visa” sålde inte. Kunde jag för den skull sluta tro på allt jag lärt mig om människans gestalt av mina drömmar och av konstnärer i flera länder? Vi var inte så internationella i min ungdom, men genom Tomas uppdrag för OECD  hade vi tillfälle att i 60-årsåldern gå omkring på olika muséer i Paris – det var en fest! Jag tillämpade Montague Ullmans metod, lånade målningarna och tolkade dem som om de var drömmar

 

Picasso har målat sin son, ”Paul en pierrot”. Gossen står i snövit clowndräkt med svart hatt och svarta skor på ett rött balkonggolv. Ett vackert järnstaket bakom hans rygg skyddar honom från fall. Hela hans hållning utstrålar integritet.

 

Pauls sätt att tyda världen framgår av hans kläder. Han är fortfarande kvar i svart-vit dualism, fast det konstnärliga tycks vara hans kall. Hans personliga kalufs sticker fram under den runda, svarta hatten och hans ögon är iakttagande och klara.. I det röda golvet lyser den sinnliga tankekällan emot mig, och i järnstaketets former ser jag den abstraherande tankekällan. I det dubbla mönstret kan han utvecklas bortom den svart-vita dualismen.

 

Det är en förhoppningsfull faders öga som styrt Picassos pensel 1925. Konstnärer måste ju oftast måla på andras beställning. Det var viktigt att överleva utan att för den skull svika sitt öga! Ett exempel på hur det kunde gå till bjöd mig 1700-tals målaren Jean Baptiste Chardin, berömd för sina barnporträtt. Jag minns ett porträtt från Louvren. Kanske heter det ”Flicka med katt”? Det kan jag tyvärr inte kontrollera i dag, men det som är det viktiga är att förstå att konstnären har en uppdragsgivare inom sig själv.

 

Chardin målade på beställning en liten flicka som en madonna i vit klänning och hätta och med älsklingskatten som ett Kristusbarn i knät. Men om man ser närmare efter övergår flickans ena arm i kattens tass och den andra slutar i kattens svans. Ett annat mönster än madonnans framträdde för mina förvånade ögon: tassen och svansen. Att klösa och att svansa är också ett par!

 

Den abstraherande tankekällan ser förstås inte det dubbla mönstret. Därför blev säkert Chardins kund nöjd.

 

Vår egen Carl Larsson målade förstås sin barnskara och andras ungar. För den som ger sig in på strövtåg i hans värld vill jag bara ge ett tips:

börja med att se hur vinden blåser i barnens hår och räknar hårstråna!

 

Nästa gång kommer jag till de många böckerna i källaren igen.

 

 

 

Böcker gratis!

 

De tre läsa-lättböcker som jag berättat om i en föregående blogg, gav nig en liten inkomst och Elsa Beskow-biografin likaså. Boken om Birger Sjöberg, ”Drömfyllt rum” med Janina Lutereks kvinnoängel på pärmen, avvisades av både litteraturprofessor Kjell Espmark och Sjöbergsällskapet med Ingemar Wizelius i spetsen. Den boken som lärde mig se så mycket! Tomas Hammars FoU-förlag var enda chansen! FoU betyder ”Frun och Ungarna”, sa Tomas, men förlaget användes bara av mig.

 

Nå, jag fick i alla fall kulturstöd för Sjöbergboken. Det berodde, tror jag, på Maria Bergom Larssons förstående recension. Hon såg att ”Fridas visor” kunde läsas som en frihetskamp, så som jag gjorde. Själv förde jag nu den kampen i mitt personliga liv som lärare. Jag undervisade på ett nytt och okonventionellt sätt. Jag kunde be eleverna rita vad de upplevde av en dikt. Huvudsaken var att de själva blev berörda av skaparkraften, att de upplevde att den bodde i dem själva. Jag tog Erich Fromms ”Det glömda språket” (1974) till kursbok i psykologi. Fromm är folkbildare. Han delar med sig av sin kunskap. Och han tolkar också diktare. Han lärde mig att dröm och dikt hör ihop.  

 

Sedan skolan flyttat till ABF-huset med dess öppna trapphus och korridorer fann det dåligt med ostörda samtalsvrår. Jag begärde att skolan skulle ordna ett samtalsrum där vilken lärare som helst kunde tala ostörd med någon bekymrad elev när det behövdes. Jag misstroddes mycket av mina kolleger. Drog jag inte svaga elever till skolan? Fick en vanlig människa syssla med drömmar? Var det inte terapi i stället för undervisning?

 

Jag kände mig mobbad och tog tjänstledigt medan jag sökte ny anställning. Jag var ju ordinarie lärare och kunde inte avsättas. Jag larmade styrelsen. SÖ tillsatte en betrodd man för att utreda mitt fall. Han förstod att det var omöjligt för mig att gå tllbaka. Det slutade med att jag fick halva lönen med mig till Nordens folkhögskola på Biskops Arnö. Där fanns en kvinnlig rektor. Spelade det någon roll? Tack, Birgitta Östlund, för modet att ta emot mig, en 60-årig lärare som gjort sig obekväm! ”Jag törs inte låta dig gå” sa Birgitta.

 

Jag deltog i det ordinarie programmet på Biskops Arnö, men innan jag pensionerades hann jag ha fyra höstterminskurser på heltid under rubriken ”Människans inre bilder”. En gång i veckan hade vi drömgrupp, nu med Montague Ullmans ”Använd dina drömmar” (1981) till stöd. Ja, Montague kom gärna själv och undervisade om sin metod. En gång i veckan hade vi dessutom skapande i målarfärg eller lera. Jag fick en uppskattad medarbetare under många år framåt, Lis Beth Wedin, som var utbildad särskilt för att leda grupper. Dessutom hade jag många kortkurser i en serie som jag kallade ”Dröm, myt och saga”. Dem fortsatte jag med efter min pensionering. Och det finns numera grupper som arbetar vidare i olika former efter Ullmans metod, t.ex. i ”Drömgruppsforum” med tidskriften ”Drömdialog”.

 

De sista åren fick jag alltså rika resurser. Först år 1997 fick jag tid och lust att skriva en bok igen. Det blev ”Eurydikes visa”. Jag fick idén från en novell av Lars Ahlin: ”De sotarna, de sotarna eller hur Eurydike sjunger fram Orfeus ur Hades”. Orfeus har fått sin lyra av ljusets gud, Apollon, medan Eurydike, biten av en orm, förpassas till det mörka Hades. Orfeus misslyckas att spela henne ut ur dödsriket. Lars Ahlin vänder på problemet och Eurydike (Evy) får sjunga Orfeus (Kurre sotarmurre) till liv, när han fastnat i den heta skorstenspipan. Det inspirerade mig. Jag höll ju på med ett befrielsearbete själv! Orfeus hade fått sin dagsljuslyra – nu skulle Eurydike få sin innerliga visa! Jag tänkte på visan-i-örat som jag länge tolkat som en dröm. För första gången myntade jag nu begreppet ”tankekällorna”.

 

Lars Ahlins novell behandlade jag först i den nya boken. Men jag ville visa att många diktare i hela världen var ”drömfyllda rum”. Samma omvälvning som hänt med Sjöbergs ”Lilla Paris” skedde med mina ögon, när jag läste Dostojevskijs ”Idioten”. Jag fann att drömmaren Ippolit mot författarens vilja tar plats som huvudperson, inte Furst Mysjkin, som författaren ville! Kampen går att följa i Dostojevskijs egen anteckningsbok. Men när man inte räknar drömmen som en realitet , fast i en helt annan logisk ordning, så ser man inte den viktiga dimension som Ippolit företräder utan räknar honom som en betydelselös biperson.

 

Men i mitt källarkontor kämpar diktaren sin kamp ohörd. Det blir ett präktigt bokbål en gång, för jag har ju tryckt så många böcker att jag kunnat söka kulturstöd – utan att få det! Jag vill nu gärna sprida dem för den sinnliga tankekällans skull.

 

 

 

Jag ber alla mina läsare om ursäkt för att min dator fick ett ohejdbart anfall av upprepningstvång. Knappar jag tryckte på, fungerade inte vad jag kunde se, och jag försökte många gånger! Sedan visade det sig att knappen i hemlighet hade fungerat och skrivit ut texten många gånger, och då gick det inte att sudda ut spåren av min iver att publicera vad jag hade skrivit.

Men inte skall jag gnälla nu, när maskrosorna blommar vid Årstaviken! I en gammal barnvisa står det: ”Trädgårdsmästarn säger fult, fult, fult! / Gräset lyser bara gult, gult, gult!” Jag förstod det aldrig, när jag var liten. Men det var rösträttstider, och Elsa Beskow gav ogräsen yttrandefrihet i Blomsterfesten i täppan (1914):

 

Ni trädgårdsväxter hatar oss

Och säger att vi latar  oss,

Men vi är aldrig sura vi –

Det är ofta ni!

 

Hon säger att hon hörde blommorna ropa på henne: ”Ge oss röst!” Det tänker jag på, där jag sitter med Tomas på en skuggig bänk vid Årstaviken och ser maskrosorna lysa. Plötsligt flaxade en fågel med stora vingar i en knäckepil som lutade sig över vattenytan snett emot oss. O, det var hägern som vi saknat så i vinter! Vi hade inte sett den alls, när den satt stilla i trädet. Folk gick tätt förbi utan att se den.  

 

Och lätt som en fågel satte sig plötsligt vår vän Lovisa bredvid oss på bänken! Hon var på väg till sin ateljé. Nu visade vi henne hägern och hon visade oss i kameran hur hennes 11-åriga dotter Klara ritat tre figurer som hon namngivit, så att man förstod att de hörde ihop. Klara hade hängt med mamma på en pratstund hemma hos oss, när vi talade om Johannes Anyurus roman om terrorismen, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. När man läser den romanen noga kan man se hur människorna i romanen alla är röster inom författaren själv. Så blir vi alla röster i varandra, fast vi inte är medvetna om det. Det är dramats rot i oss. Se, så naturligt det är, sa Lovisa och vi tittade på Klaras fina teckning.

 

Så kan man ha det vid Årstaviken! Maskrosor och häger och vänskapliga samtal för små och stora.

P.S. Nu på måndagen som förr var annandag pingst, kom näktergalen också! D.S.

 

  

När jag motvilligt beredde mig för att ha lektion om Birger Sjöbergs Fridas visor på pensionärskursen om 20-talet, hände plötsligt något med mina ögon. ”Lilla Paris” sprack och där höjde sig en ny stad över den glittrande vattenytan. Alla mardrömmar som mina bekymrade elever hade drömt fanns i den nya staden jag såg. Fridas tillgivne vän var här själv drömmaren. Frida var en upprepningshäxa, och det är en seger för hennes vän, när han äntligen kan tysta henne. Detta måste jag berätta för fler.

 

På grundval av mina tre betyg i litteratur och biografin över Elsa Beskow antogs jag som doktorand och jag tog tjänstledigt från folkhögskolan ett helt läsår för att kunna skriva. Mina anteckningar berättar att i januari1980 ringde min professor Kjell Espmark och meddelade att han inte ansåg att boken om Birger Sjöberg var lämplig som doktorsavhandling. I ett särskilt brev bad jag honom bekräfta om jag uppfattat skälen därtill rätt. Brevet är nu förkommet, men min djupa suck finns kvar: ”Jag har svårt att tro att jag skall finna en väg för min Sjöbergbok utan att den drunknar i förklokning”. Ordet ”förklokning” kommer från Nils Ferlins visa: ”

 

När skönheten kom till byn, / då var klokheten där

då hade de bara törne och galla.

Då sköto de efter henne med femton gevär,

ty de voro ju så förklokade alla.

 

Den visan hade jag ofta i örat den här tiden. Jag ansåg att den akademiska klokheten hämmat förståelsen för Sjöbergs verk, och att den bidrog till den depression han led av trots de publika framgångarna med ”Fridas visor” och även med romanen ”Kvartetten som sprängdes”. Jag visade mitt manuskript för psykologer och där fick jag uppmuntran. Psykologförbundets ordförande Inga Sylvander skrev:

 

”Vilken intressant och spännande sak du håller på med. Det är ju en direkt motsvarighet till den terapeutiska analysen och den successiva förståelsen av det som sägs i det som sägs. Man blir seende. Det är spännande att se hur du utnyttjar olika tekniker som brukar ingå i en psykoterapi: du följer och förtydligar en process, du analyserar och tolkar symboliska uttryck, du gör sammanbindningar och återerinringar från olika delar och perioder, och till det har du engagemanget, intuitionen och empatin.”

 

II juni1980 ringde Elsa Beskows systerson Klas Guettler till mig och föreslog att jag skulle göra ett eget seminarium kring mitt manuskript. Han erbjöd sig att vara ordförande och gav mig namn på andra psykologer som kunde vara intresserade. Från litteraturvetenskapligt håll gladde mig särskilt Birgitta Holm och hennes vän Rut Hillarp som jag då såg för första gången. Särskilt minns jag Ruts skratt, när jag förklarade att ”Samlingstankars hus” inte avsåg någon kyrka utan sparbanken.

 

Boken kallade jag ”Drömfyllt rum” och det var den första jag gav ut på eget förlag, dvs ”Tomas Hammar FoU förlag”. Men jag fick kulturstöd.

 

 

 

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

 

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget

Birger Sjöbergs ”latin”

 

Sommaren  1976 skulle Birkagårdens folkhögskola ha en sommarkurs för pensionärer. Man skulle genomlysa 1920-talet. Kunde inte jag som var lärare i litteratur lätta upp programmet med att spela en LP-skiva med ”Fridas visor” av Birger Sjöberg? På den tiden förutsatte man att alla visste vem Birger Sjöberg var och att de flesta kursdeltagare kunde sjunga åtminstone den första visan i ”Fridas bok”:”Den första gång jag såg dig / det var en sommardag”

 

Jo,  nog kunde jag prata och spela Birger Sjöberg, men särskilt glad var jag inte åt uppdraget. Det låg inte i tiden. Fridas namnlöse vän vill ha oss att se hur fin Frida är: ”Något ljuvt och änglaaktigt skiner / omkring Fridas huvud, medge det!”. Han jämför henne rentav med ”Rådmans milda dotter” och finner att han nog inte ville byta ut Frida mot henne, inte ens om han fick erbjudandet.

 

Hur skulle jag kunna blåsa livsande i Sjöbergs idylliskt förstelnade värld? Mitt sinne var på väg åt ett helt annat håll, Folkhögskolans ordinarie elever var medelålders och befann sig ofta i livskriser. Något hade gått snett för dem i äktenskap eller arbetsliv.  Landets kuratorer såg i folkhögskolorna en chans för sina klienter. Vad kunde vara mer läkande för dem än att gå bland andra vuxna människor på meningsfulla kurser, ledda av uppmuntrande lärare? Kursdeltagarna å sin sida blev inte kvitt sina många bekymmer utan vände sig till läraren i psykologi för att få hjälp. Men mina kunskaper från Alva Myrdals förskoleseminarium räckte förstås inte till. 1976 hade jag haft intensiv handledning i psykoterapi under flera år och gått avancerade kurser i gruppterapi och familjeterapi. Mitt hjärta var hos de behövande. Hur skulle jag kunna flytta det till Birger Sjöbergs ”Lilla Paris”? Det kändes inte livsnödvändigt

 

Utan att ana det stod jag emellertid inför en betydelsefull vidgning av min föreställningsvärld. Jag kände igen mig i Birger Sjöberg. Han vantrivdes i läroverket minst lika mycket som jag hade gjort i gymnasiet, och han lämnade skolan med rekorddåliga betyg. ”Matematikläraren” är i hans verk den förkroppsligade plågan. Och latinets stadium nådde han aldrig: ”Själv mitt latin jag skapar och styr”, skrev han i ”Blomster av våren”. I stället behärskade han tillfullo ett annat språk. ”Jag är symbolsk!” ropade han på ilskna lappar i sin ensamma diktarvrå.

 

Det var detta han skulle lära mig – symbolspråkets andliga möjlighet. Den bok jag så småningom gav ut om Birger Sjöberg, kallade jag ”Drömfyllt rum” (1982). Jag skrev i den boken: ”När symbolen tolkas kan känslan och intellektet samfällt skåda precis som i en aktuell upplevelse,” Men inte förrän 1997, då jag gav ut boken ”Eurydikes visa. En bok om den  sinnliga tankekällan”, förstod jag att Sjöbergs ”latin” var grunden till det jag skulle komma att kalla just så:”den sinnliga tankekällan”. Jag tillämpade det Sjöberg lärde mig med hjälp av texter av Ahlin, Dostojevskij och Gorkij. Alla konstnärer har sitt personliga sätt att upptäcka och utveckla sitt ”latin”

 

Så slutade mina akademiska studier men också min tid som lärare på Birkagårdens folkhögskola. Jag fick slutligen ta halva min tjänst med mig till Biskops Arnö, där jag kunde utveckla en kurs under namnet ”Människans inre bilder”. Den innefattade psykologi, litteratur, livsåskådningsfrågor, drömgrupper och eget skapande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Drömfyllt rum

 

Jag hade så svårt att trivas på gymnasiet – ”ett grått tungt hus, där jag skulle undfå kunskapens ljus”, skrev jag efteråt om det. Kanske spelade det roll att vi bara hade manliga lärare. Det var helt enkelt ett pojkläroverk, där man äntligen släppte in flickor. Mina fötter vägrade gå dit. Men jag tog studenten ändå, endast tack vare uppsatsskrivningen. När jag satt och skrev, hade jag alltid roligt. I språket kom inspiration och jag kände frihet att ge luft åt mina tankar. I studentuppsatsen valde jag ironiskt nog ett ämne som utgick från Olaus Petris domarregel: ”Den sin frihet missbrukar är värd att mista henne”. Jag klarade mig fint – men i latinet körde jag.

 

Jag var min egen domare. Jag valde att inte fortsätta direkt på universitetet, för jag löpte ju risken att drabbas av en liknande vantrivsel som på gymnasiet. Jag hade feriejobbat med barn, och det hade gått bra. Alltså sökte jag till åttonde kursen på Alva Myrdals förskolelärarutbildning på Socialpedagogiska seminariet på Kungsholmsgatan. Det var roligt – ett kvinnointernat med stor frihet. Jag missbrukade den inte. Jag var färdig förskollärare till jul 1944 och jobbade inom området på olika ställen till 1951, när jag gifte mig med Tomas.

 

Det var något jag saknade på seminariet. Vi firade varandras födelsedagar. När kamraterna frågade vad jag önskade mig, svarade jag utan betänkande: ”Hundra dikter av Hjalmar Gullberg”. Poesi önskade sig ingen annan. Men jag törstade. Kanske kunde jag fördjupa mig i barnlitteratur? Jag kompletterade latinet och läste in tre betyg i litteraturhistoria. Medan mina egna barn var små, skrev jag recensioner på barnlitteratur i förskollärarnas tidskrift. Där fick Harriett Alfons syn på mig och uppmanade mig att skriva själv.

 

Det blev tre läsa-lätt-böcker. Den första hette ”Vi allihopa” Den berättade om en så underbar pappa att man inte kunde läsa den på förskolan i huset, för barnen grät. Då skrev jag alltså ”Två i familjen” om en ensamstående mamma och hennes dotter. Den blev prisbelönt. Den tredje, ”Upp med händerna!”, blev det diskussion om barn och leksakspistoler. Fick barn leka så där? Mina fredliga grabbar gjorde det. Min förläggare grät.

 

Det fanns ännu ingen institution för barnlitteratur på universitetet. När jag ville skriva min trebetygsuppsats om Elsa Beskow, sa min seminarieledare IngemarAlgulin kategoriskt: ”Det är för smalt!” När han hörde att Elsa brevväxlade med Ellen Key fick jag ändå lov att försöka. När Elsa Beskow dog 1953 bad man mig att berätta om henne vid en minnesstund på Birkagården. Bo Beskow var där och han tyckte om att jag valt sagan om rosenbönan och lönnen som en bild av Elsa och Natanael Beskows äktenskap. Han föreslog mig att jag skulle skriva hennes biografi.

 

Den kom ut 1959. Den satte punkt för en rationell och utåtriktad epok i mitt liv. Jag fullföljde inte de akademiska studierna. Jag blev lärare på folkhögskola och undervisade i litteratur och svenska, i psykologi och enkel matematik. Mitt nya arbetsliv behövde nya redskap och jag skaffade mig det. När jag åter erbjöds att skriva en bok om Elsa Beskow vid sekelskiftet var jag en helt annan människa. ”Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst” kom 2002. Elsa Beskow rymde allt. Hon öppnade alla dörrar.

 

Forts. följer snart.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i turbulensen inom Svenska Akademin delades nordiska priset ut till Agneta Pleijel och hennes tacktal kunde läsas i DN i dag, lördag 14 april. Det var skönt att läsa om hennes syn på språk och konst – det som Svenska Akademin i ögonblicket misshandlar så svårt i personangrepp och oförstånd.

 

Agneta Pleijel utgick från en bok hon läst när hon var åtta år. Med sina föräldrar hade hon bott en tid i USA, och då hade hon läst om en indianpojke som hette Black Moon. Hon återvände till Sverige utan boken, utan att veta vem som hade skrivit den. Men den levde inom henne:

 

”Det hände att jag under en skogspromenad med månsken hörde pojken i boken andas tätt intill mig och fylldes av en närvarokänsla, en unio mystica upplevelse. Den säger att du är en del av en helhet, en del av skapelsen.”

 

Men detta är ju den sinnliga tankekällan som tränger sig fram, tänker jag.

 

Någon av Agneta Pleijels läsare identifierade boken. Den var skriven 1936 av Lyla Hoffnine.

Dess titel är: ”Wi sapa: Black Moon. The story of a sioux Indian boy”. Nu kunde hon få läsa om boken igen:

 

“Nu skulle plötsligt ett starkt strålkastarljus kastas över ett fullkomligt bortglömt barn, nämligen mig.”

 

Boken var full med antropologiskt korrekta upplysningar om stammens liv, seder och bruk. Först vid andra läsningen förstod hon vad som fängslat henne som barn: Pojken i boken sitter och tittar på månen. När han blundar, ser han den fortfarande, men nu är den svart. Därav fick han sitt namn, Black Moon. Namnet ger honom tillhörighet i stammen. ”Han sveps in i respekt och kärlek”, skriver Agneta Pleijel.

 

Black Moon stjäl en häst och kommer i fängelse. Han flyr och lyckas finna vägen till sin stam, där han fostras av medicinmannen om hur man måste handla. Och han lär sig de rituella bönerna åt alla väderstreck, också nedåt under jorden – ”förbindelsen med the spirits. de osynliga andarna”, förklarar Agneta Pleijel. ”Jag tror att jag en gång drack boken som en törstande dricker ett glas vatten.”

 

Black Moon var en pojke. Agneta Pleijel talar om snopenheten i upptäckten att vara flicka. Ja, gudskelov har jag som skriver denna blogg, växt upp på 1900-talet i Sverige, mitt i könsrollernas förändring. Men det är en annan skillnad jag ser, när jag läser det här fina talet. Det är skillnaden mellan en konstnär som har erövrat ett glas vatten för själen och alla de andra som också törstar. ”Att skriva är att vidgå sina förluster” står det som rubrik på Pleijels tal. En konstnär har ett område för förlustens tomhet – färger, språk, musik är uttrycksmedel. Men vanligt folk – vad har vi? Jo, vi kan alla drömma om natten! Det är en konstnärlighet som vi alla har och borde lära oss ta vara på!

 

Det är ett glas levande vatten ur vår sinnliga tankekälla vi behöver för att inte hamna i den törst som Svenska Akademins företrädare försöker fylla med makt och ära. För att inte tala om våra hövdingar Erdogan, Putin och Trump!

 

 

 

 

För en vecka sen hörde jag bofinken. Årstaviken började bli isfri, och ett par änder snattrade med varandra. Duvor kurrade. En svan fullbordade idyllen. I sin roman Kvartetten som sprängdes berättar Birger Sjöberg om en tavla, ”Svan på  lugnt vatten”, som väcker starka känslor hos romanens huvudperson, journalisten Cello. Han får fantasier om ”en grov karl med en kniv i handen” som plaskade ut ”för att skära halsen av den vita lögnen med sin svanhals, medan levande och sanna vattenringar hade svallat och forsat kring hans stövlar”.

 

Så kände Birger Sjöberg inför sin egen Fridadiktning, hävdade jag i min bok ”Drömfyllt rum” (1982). ”Fridas bok” var full med visor om livet i småstaden ”Lilla Paris”. Visorna gjorde författaren populär, men han kände sig inte förstådd utan som en bedragare. Jag tänkte på det nu när jag såg svanen på Årstavikens lugna vatten. Cellos vän Karl Ludvig bemöter kritiken mot tavlan: ”folk tycker om svanar”.

 

 Jag kan inte låta bli att tänka på Svenska Akademin som en sån där ”svan på lugnt vatten”, en tavla som vi brukar tycka mycket om att titta på. Nu följer vi dess tragiska sammanbrott nyhetssändning efter nyhetssändning – en ”svan på lugnt vatten” som plötsligt blöder rakt ur språket som den ska vårda.. Jag häpnar över hur rått de grälar med varann. Som om den andre var intet värd. Kan man hoppas på ”sanna vattenringar” kring våra ”kulturprofiler”?

 

I ett TV program om schizofreni häromdan fick vi leva oss in i hur förfärligt det är när våra tysta tankar blir ljudliga inom oss. Men vissa terapeuter kunde göra yttre drama av de elaka rösterna, ja, komma till tals med dem och påverka dem att bli vänliga och hjälpsamma som mina drömmar och visor-i-örat är.

 

Svenska Akademin är i ögonblicket svenska folkets paranoida röster. Om de skulle försöka bilda en drömgrupp? Till att börja med kan de meditera kring tavlan ”Svan på lugnt vatten”. Vad känner de, vad tänker de? Vad symboliserar vattnet, det stilla, det rinnande, det brusande? Sen kan de läsa någon av Katarina Frostenssons dikter, så vi alla kan höra.

 

I dag har förresten svanen på Årstaviken fått sällskap med en annan svan. Vi kan se fram mot en hel svanfamilj till midsommar! Jag gläder mig åt min idyll i den hotfulla världen.

 

 

 

 

Igår fick jag ett meddelande om att över 80 personer letat efter nytt inlägg på min blogg under min tystnad! Då måste jag ta nya tag! Jag har varit fullt upptagen med att fylla 95 år med åtföljande fester och ålderskrämpor. Tack alla vänner för blommor och brev! Nu skall ni få följa med på ett sällsynt drömäventyr, där båda tankekällorna bidrar. Det varade flera dygn.

 

I mitt sinne fanns alltjämt aktuell Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Särskilt tänkte jag på hur vi i splittringen av vår personlighet söker gömda delar av oss själva i andra människor. Jag mindes att jag läst i Gunnar Hillerdals undersökning av religiösa drömmar att en kvinna drömde att Jesus och hans lärjungar kom på kyrkkaffe. Men en av de tolv saknades. Gissa vem! Förrädaren Judas var inte bjuden! Jag tydde att Judas hemska uppgift var att bryta den starka självbevarelsedriften hos människan till förmån för artens fortlevnad. Visste jag egentligen vad min egen ”Judas” hade för sig?

 

Inför min höga ålder aktualiserades tanken på vänner som sagt sig vilja dö eller som tagit sitt liv av fruktan för att förlora sin klara tanke. Min självbevarelsedrift var för stark för sådana beslut – alltför stark var min kärlek till de mina.

 

Då vaknade jag en morgon ur drömmen vid att jag sa; ”Nu slår jag ihjäl mig!” Jag befann mig mitt i ett fall och skulle strax slå ryggen hårt mot golvet.

 

 Jag fick förstås ont i revbenen. Och jag kände faktiskt inte igen mig i den här fysiska drömmen. Kunde jag inte lita på mig själv? Kunde det hända igen? Skulle jag byta säng? Jag var starkt berörd. Hade jag nu träffat min ”Judas”? Vågade ”han” kalla sig ”jag”? Inför nästa natt grälade jag ordentligt på ”min Judas”. Visan-i-örat höll med: ”Opp Amaryllis, vakna min lilla!”

 

Nästa natt drömde jag att jag var på väg ut från en kyrkogård. Jag var intresserad i att där var fint och städat. Jag talade med en kyrkogårdsarbetare och inspekterade krattningen. Jag såg att det var raka, jämna krattspår, jag rättade till någon ojämnhet i en ytterlinje.

 

Ordningen var återställd. Jag kunde tänka vidare. Den verkliga smärtpunkten satt inte i revbenen utan i hjärtat. I drömmen hade jag tagit ålderdomens självmordsbenägenhet direkt på kroppen. Min yngste son tog sitt liv vid 29 års ålder 1989. Jag har kallat min bok om honom. ”Jag tar det på kroppen jag”, ord som han sa till mig när jag ville intressera honom för drömmar. Nu hade nästan trettio år gått, men när vi har familjefest saknar jag honom särskilt mycket.

 

Med dagens post kom då helt överraskande ett brev från en välutbildad drömmare och psykolog. Jag hade aldrig förr fått brev från henne. Vi hade setts på en begravning av en gemensam vän hösten 2009. Hon var mycket uppmuntrande mot mig och hon gav mig adresser till andra som kunde vara intresserade av mina tankar. Nu berättade hon om människor som på ett liknande sätt hade förlorat älskade söner och som hon tröstat med citat ur min bok ”Jag tar det på kroppen jag.”  

 

Och krattan fanns med i brevet, en kratta som haft betydelse för min son. Det är i Kalevala som hjälten Lemminkäinen går under av ett ormbett och hans splittrade kropp krattas ihop med en kopparräfsa av hans moder.

 

Det är den krattans spår jag är så noga med i drömmen om kyrkogården.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                    Tack och lov för TV,  när kroppen inte orkar bete sig som om den var nypensionerad och nyfiken. Men själen är omättlig. De sista dagarna har jag njutit av att återse Trollflöjten i Ingmar Bergmans regi, inte minst av att Bergman inleder med att rikta kameran mot publiken och låta oss möta ett stort antal människoansikten: ”Det här är du, och det här och det här!” tycker jag mig drömskt höra.  Men jag har också njutit av det nya programmet ”Idévärlden” som är en abstraherande pratshow. Den 4 februari  handlade det om upplysningen och om vad rationaliteten har betytt för demokratin, ja, bland annat för att förklara och försvara kolonialismen - men sedan onekligen också vad rationaliteten har betytt för demokratins och  för känslolivets frigörelse!

Men man kan naturligtvis inte tala om sånt som man inte har begrepp för. Därför nämndes förstås inte den sinnliga tankekällan! Drömmen nämndes inte alls, och inte visan i örat, vår naturliga ”trollflöjt”, och inte heller nämnde man den sinnliga logiken som förenar alla ansikten till ett du.

Människan är en enda, fastslog Lena Andersson, och jag mindes då hur Allan Edwall på Brunnsgatan 4 själv spelade alla rollerna i kung Oidipus. Han var något viktigt på spåren – den sinnliga tankekällans logiska system: inte Linjen utan den inkluderande Stjärnan.

En vän från Norge gav mig Herbjörg Wassmos nya roman ”Den som ser”, och den satte känslorna igång på ett sätt som jag nu själv undrar över. Det är den fjärde boken i serien om Dina Grönälv.  Jag sökte mig bakåt och hamnade  i Dinas bok 1989. Jag hittade  en hel handskriven ringpärm med anteckningar om karaktärer och bibelställen. Samtidigt förlamades jag av att min rygg har kommit i olag.

Nej, kära rationalister, inte vet jag om livet kallar mig att göra färdigt mitt arbete kring Wassmos stora mytiska verk Dinas bok.  Dina var i Gamla Testamentet dotter till Jakob, drömmaren med hans första pålurade fru Lea. En främmande man               förälskade sig i Dina, men han hade litet bråttom och två av Dinas många bröder ville inte försonas trots ärligt erbjudande. Vad hon själv tycker, tänker och känner är inte värt en rad i Gamla Testamentet, men sådant här vet Herbjörg Wassmo mycket om. Hennes första roman om Dina följs av tre romaner till, som i rätt nedstigande led, lineärt, berättar hur det går för hennes son Benjamin och för dennes dotter Karna. Jag återkommer!

 

”Här är karusellen / som ska gå till kvällen…” så sjöng den lilla prinsessan Victoria en jul, när hovet visade upp sitt familjeliv för svenska folket. Den visan var utanför programmet, det såg man på de vuxnas förskräckta miner medan prinsessan sjöng: ”för hahaha, nu går det ju så bra för Andersson och Pettersson och Lundström och ja!” Jag gladde mig som om jag oväntat hörde ett hjärta slå.

 

 Erdogan, Putin, Trump och Jong Un kanske har liknande låtar i sina öron: ”tio för de stora och fem för de små…”. Men jag hör deras röster eka i mitt inre som en skrammelorkester av oro, när jag borde sova. De har alldeles för stor makt och vållar redan så många människors lidande. Till och med mina ritschratsch-visor är för snälla för det här sällskapet. Och vem vet vad deras oberäkneliga fingrar trycker på för knapp i morgon? En skrammelorkester ekar av de tomma tunnorna och deras fake news. ”Upp till kamp!” manar visorna. Tro inte att du är för gammal utan skynda dig: ”dagens stund är snart förliden…” Så därför skriver jag en blogg igen Jag tänker på mina barnbarn och visorna ropar ”Kom hjärtansfröjd!”

 

På morgonen när jag vaknar är bästa tiden för visan-i-örat. Under dagen lyssnar jag nu och då för att känna på klimatet. Domaredansen pågick häromdan – ”Alla de som i domardansen gå, deras hjärtan skola brinna”. Var visan ett eko av min önskan att Johannes Anyuru verkligen skulle få Augustpriset? Man kan aldrig veta, så är det med den symboliska ordningen, men man kan leka med sina tankar. Ibland är de mer exakta än man tror.

 

Är visan-i-örat en hörselhallucination? Karin Bojs skrev nu i veckan en hörna i DN under den hoppfulla rubriken ”Det hjälper att prata med sina demoner”. Dels berättade hon om den lättnad människor kände för tjugu år sedan, när hon på vetenskapssidan kunde visa en bild av förhöjd aktivitet i hjärnan vid hörselhallucinationer. Lättnaden var att det man hörde, fast ingen annan hörde det, inte var ren inbillning! Dels rapporterade hon om en forskargrupp på Kings college i London som utarbetat en metod att lära sig styra obehagliga röster, ja att uppfostra rösterna till att bli snälla!

 

Somliga människor tycker att visan-i-örat pinar dem entonigt och demoniskt. För mig är den en rik och kär resurs. Men om den inte vårdas kan den kanske bli ovänlig som en misskött hund? Blir man däremot vän med sin hund kan man ha nytta av dess väderkorn: Man skall uppfostra sin hund och lära sig förstå hur den tänker.

 

Men varför inte ta rösterna i sin tjänst från början? Jag kunde inte förstå deras betydelse i min ungdom. Men jag minns från tolvårsåldern när familjen flyttat utanför stan, hur överjagets skator kraxade sina måsten i mina öron, när jag vaknade en morgon. Det var skrämmande. Verkligheten fick drömkaraktär. Jag förstod plötsligt vad jag behövde Gud till. Han stod på min sida, även om all naturen näbbade mig! Det var en upplevelse. Först i 50-årsåldern började jag aktivt lyssna efter vad mitt nervsystem uttryckte i bilder, ord och musik. Den förnämsta vinningen var visan-i-örat.

 

Det diktatoriska överjaget som styr oss så mycket, ersätts av en vän: ”Var jag går i skogar, berg och dalar, / följer mig en vän, jag hör hans röst. / Väl osynlig är han, men han talar, / talar stundom varning, stundom tröst” (ps. 251 C. O. Rosenius)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tomas och jag satt på en bänk vid Årstaviken och såg människor dra förbi. Höstsolen blänkte i vattnet. Många pratade i mobiltelefon eller tog foton. En man gestikulerade livligt och talade högt till någon: ”Lyssna! Jag har det och det och detta som jag måste få säga!” Han var ivrig. Vem talade han till? Till en vän? Till alla medmänniskor som gick förbi? Jag sa till Tomas: ”Han kanske talar till sig själv? Som en författare gör?”

 

Jag tänkte på Anyuru och ”tårarnas bok” som jag numera kallar den för. Jag tänkte på alla först okända röster som hans penna så småningom tolkar. De kommer ur hans hjärtas brinnande buske, tänker jag, den som enligt 2 Mosebok förkunnade: ”Jag är!” Den viktigaste rösten i ”tårarnas bok” är Tundraflickans. Hon presenterar sig med orden: ”Det är inte jag”. Författaren får en stark känsla av att hennes blick redan från början tycks ta farväl. Jag tolkar det som att hon är en personlighetskomponent hos författaren som han är rädd för och som därför är noga inburad. Tundraflickan får synlighet och röst en kort tid. När författaren många gånger läst hennes papper och plötsligt kan se henne som en accepterad del av sig själv, uppgår hon i hans personlighet och finns inte mer som egen gestalt.

 

Tundraflickans uppgift är att konfrontera författaren med terrorismen och fascismen hos en helt vanlig människa som inte kan värja sig mot omgivningens svart-vita föreställningar om ont och gott, liv och död. I muslimsk tappning representeras detta mönster av Hamad och Amin – ledaren och följaren. När tundraflickan redan blivit en del av deras terror, förstår hon förtvivlad: ”Allt är fel!” Hon försöker förgäves få Amin att avbryta våldet mot konstnären Loberg.

 

Men terrorn är inte religionens fel. I de papper hon fortsätter att ge till författaren skriver Tundraflickan om hur hon – som lever i framtiden -- blev offer för sekulära krafter, som var lika hänsynslösa och som gjorde dödligt smärtsamma experiment i hennes nervsystem. Hon fick problem med minnet och livslusten och hamnade till slut apatisk på ett sjukhus som byggts i Kaningården, stadsdelen där både hon och författaren märkligt nog växt upp. Glöm inte att hennes pass visar något helt annat! Nu har Kaningården emellertid blivit en sorts omskolningsläger, där man belönas för svenska värderingar och straffas för muslimsk tro.

 

Tundraflickans uppgift blir att rädda vad som räddas kan i den förlust av personligheten hon råkat ut för. ”Rädda mamma och pappa! Rädda Liat!”

 

Den ”pappa” hon godkänner visar sig vara författare och skriva dikter. En dikt handlade om stenar som smälte på grund av ett ljus som han liknade vid ”sharia” – det vill säga ”lagen”. I och med att han nämnde ordet ”sharia” var det slut på intresset för hans dikter i Sverige.

 

Ja, ”sharia” får oss att tänka på en lagisk terror: avskurna händer och piskrapp. Jag ryser. Vad menar Johannes Anyuru? Jag tänker åter på Mosebok och på lagen som Moses mottog som en gåva att förvalta. Det skedde verkligen hårt och diktatoriskt. Dansen kring guldkalven, en egyptisk gudinnebild, kostade tretusen människor livet. Israels Gud gav order om blodbad: ”vore det också broder eller vän eller frände” skulle de rättänkande hugga ihjäl dem.

 

I dag skräms vi fortfarande av brottsliga diktatorer som tar lagen i egna händer och skyller på Gud eller folket. Rättssamhället fungerar inte. Att rädda ”pappa” är i min tolkning att rädda rättssäkerheten och utveckla den. Att rädda ”mamma” är att rädda fantasin, dansen, drömmen, dikten och den religiösa mytens möjlighet till utveckling.

 

Rädda Liat! är den tredje uppgiften. Barndomsvännen Liat gungade med tundraflickan i barndomens bildäcksgunga utanför höghusen i förorten – som barn gungar mellan glädje och sorg, mellan ont och gott, tänker jag. Tillsammans svärmade de för popstjärnan Oh Nana Yurg (efternamnet Yurg är en glädjedans i Martinsons Aniara). Att rädda Liat är att rädda du-et – vännen, lekkamraten som modigt och trotsigt reser sig mot fascismens ”riddarhjärtan” – en grupp unga män som tyranniserar omgivningen med sin rasistiska renhet.

 

Romanens sista avsnitt inleds med en dikt av en för mig okänd diktare, Shailja Pater (Migritude):

 

Har du nånsin gett dig ut för att söka

efter en förlorad hälft?

biten som inte är välformad, elegant, enkel

Halvan som är ful, tung, skrovlig

 

Med tårarnas bok berättar Johannes Anyuru om sökandet efter den förlorade delen av personligheten. Vi behöver komma till tals med det som fattas oss. Johan Olof Wallin uttrycker det vackert i psalmen: ”Var är den vän som överallt jag söker?”

 

Människan lever i en utvecklingsprocess som kan göra henne ”nåderik” och ”barmhärtig” som den Gud Anyuru åberopar på bokens första blad. Det farliga är vår tendens att reglera beteendet med yttre belöningar och straff, medan vi förblir outvecklade i våra hjälplösa känsloreflexer. Detta skapar överjaget, vår inre fascistiska diktator. Alla yttre förtryckare använder sig av det. Men våra drömmar finner råd. De skapar den gestalt vi kan införliva.