Motståndet mot det symboliska sättet att se
När jag motvilligt beredde mig för att ha lektion om Birger Sjöbergs Fridas visor på pensionärskursen om 20-talet, hände plötsligt något med mina ögon. ”Lilla Paris” sprack och där höjde sig en ny stad över den glittrande vattenytan. Alla mardrömmar som mina bekymrade elever hade drömt fanns i den nya staden jag såg. Fridas tillgivne vän var här själv drömmaren. Frida var en upprepningshäxa, och det är en seger för hennes vän, när han äntligen kan tysta henne. Detta måste jag berätta för fler.
På grundval av mina tre betyg i litteratur och biografin över Elsa Beskow antogs jag som doktorand och jag tog tjänstledigt från folkhögskolan ett helt läsår för att kunna skriva. Mina anteckningar berättar att i januari1980 ringde min professor Kjell Espmark och meddelade att han inte ansåg att boken om Birger Sjöberg var lämplig som doktorsavhandling. I ett särskilt brev bad jag honom bekräfta om jag uppfattat skälen därtill rätt. Brevet är nu förkommet, men min djupa suck finns kvar: ”Jag har svårt att tro att jag skall finna en väg för min Sjöbergbok utan att den drunknar i förklokning”. Ordet ”förklokning” kommer från Nils Ferlins visa: ”
När skönheten kom till byn, / då var klokheten där
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med femton gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Den visan hade jag ofta i örat den här tiden. Jag ansåg att den akademiska klokheten hämmat förståelsen för Sjöbergs verk, och att den bidrog till den depression han led av trots de publika framgångarna med ”Fridas visor” och även med romanen ”Kvartetten som sprängdes”. Jag visade mitt manuskript för psykologer och där fick jag uppmuntran. Psykologförbundets ordförande Inga Sylvander skrev:
”Vilken intressant och spännande sak du håller på med. Det är ju en direkt motsvarighet till den terapeutiska analysen och den successiva förståelsen av det som sägs i det som sägs. Man blir seende. Det är spännande att se hur du utnyttjar olika tekniker som brukar ingå i en psykoterapi: du följer och förtydligar en process, du analyserar och tolkar symboliska uttryck, du gör sammanbindningar och återerinringar från olika delar och perioder, och till det har du engagemanget, intuitionen och empatin.”
II juni1980 ringde Elsa Beskows systerson Klas Guettler till mig och föreslog att jag skulle göra ett eget seminarium kring mitt manuskript. Han erbjöd sig att vara ordförande och gav mig namn på andra psykologer som kunde vara intresserade. Från litteraturvetenskapligt håll gladde mig särskilt Birgitta Holm och hennes vän Rut Hillarp som jag då såg för första gången. Särskilt minns jag Ruts skratt, när jag förklarade att ”Samlingstankars hus” inte avsåg någon kyrka utan sparbanken.
Boken kallade jag ”Drömfyllt rum” och det var den första jag gav ut på eget förlag, dvs ”Tomas Hammar FoU förlag”. Men jag fick kulturstöd.
