Sent i november
I årets första blogg Djuren under sängen gick jag tillbaka till ungdomens vår och min utbildning till förskollärare (1942 – 1944) i åttonde kursen på Alva Myrdals för den tiden toppmoderna internatskola, Socialpedagogiska seminariet. Nu sjuttio år senare får jag följa en liknande yrkesutbildning på Stockholms universitet genom ett barnbarn som skall bli förskollärare. I hennes historiebok står det att den epok i utbildningen som Alva Myrdal inledde kallas ”folkhemmets läroplan”, och att den kursplanen utgick från vetenskap och mänskliga rättigheter. Vi kom ur fattigvårdstänkande, står det, och en patriarkalt förtryckande syn på kvinnor och barn präglade arbetets villkor. Det kallar läroboken ”Guds läroplan”, eftersom verksamheten var grundligt kristet färgad. Sedan följde ”hembygdens läroplan”, där förskolan kallades ”barnträdgård” enligt idéer från Friedrich Fröbel i Tyskland. Hembygden färgade ju vid sekelskiftet 1900 både levnadssätt, konst och dikt. Vi kan följa stilen i Elsa Beskows naturrika bilderböcker. (Hammar Solägget 2002) Kvinnans plats var först och främst i hemmet. En Fröbelbarnträdgård skulle vara en varm och utvecklande förlängning av hemmet. Barnträdgårdslärarinnans yrke var som sjuksköterskans ett kall som det var nästan fult att ta betalt för. Lärarna kallades ”tant” och skulle vara till stöd för mor.
Så var ideologin också 1912 på Natanael Beskows stiftelse Birkagården på Karlbergsvägen, när Sveriges första avgiftsfria barnträdgård startades där av Alice Tegnérs systerdotter Disa Beijer. Hela stadsdelen kallade henne ”Moster Disa” och hon fick själv tigga ihop sin lön av rika företagare.
Men när jag gick på Alvas seminarium under andra världskriget, hade synen på kvinnan, hemmet och barnen ändrats något. Hematmosfären fick finnas kvar, men vi behandlades som vuxna yrkeskvinnor som skulle förändra samhället. Vi var stolta över vad vårt seminarium bjöd oss av frihet, kunskap och respekt för oss själva och barnen.
Man ser i hög grad det man lär sig att se. När jag fick egna barn märkte jag stora brister i min utbildning. Aldrig talade vi på seminariet om den sinnliga tankekällans intelligenta men ibland skrämmande uttryck, som ”djuren under sängen” som min lille son undrade så ängsligt över. Var kom de ifrån? Vem hade skapat dem? Troll och häxor fanns inte utanför sagobokens pärmar i den ”moderna verkligheten”, om inte någon vuxen hade skrämt barnen. Sagor läste vi förstås, men de skulle också helst handla om ”verkligheten”, bilar och spårvagnar och främmande länder. De fick absolut inte vara skrämmande. Elsa Beskow fick mycket skäll för bergtrollet i Tomtebobarnen redan 1910. Tove Janssons mamma klistrade över det, men dottern var envis och ville se! När mina barn var små var det 1950-tal, och onda sagoväsen var lika utrotade som lössen, trodde man. Tack, Tove Jansson, för Mårran! Nervsystemet behöver personifikationer av alla sorter, knytt och mumrikar, mymlor och hemuler. Det är detta behov som i dag ger fantasygenren dragningskraft och likaså livnär det stora intresset för vampyrer.
Som väl var innefattade den tillåtna ”verkligheten” i min utbildning på 40-talet barnens lekar. Dem skolades vi att iaktta ur social synvinkel. Vad lekte barnen med? Hur lekte de? De fick inte leka krig och sikta på varandra, det var ett tabu vi skulle inpränta. Var de koncentrerade? Vem lekte de med? Vem ledde och vem lydde? Allt iakttogs ur demokratisk synvinkel. På Erikastiftelsen och Barnbyn Skå utvecklades vid samma tid ett intresse för barnens lekar som intelligenta uttryck för känslor av alla slag, men det var för exklusivt för att nå oss i ”folkhemmets läroplan”. Sådant behövde bara blivande psykologer veta – det nya prästerskapet med hemligheter och dogmer. Vi andra stod där med vår trollbefriade välvilja.
Respekten för barnens lek är hotad i dag. Barnets ”lärande” har däremot blivit prestigeladdat och viktigt. Som skolminister Jan Björklund uttrycker saken: ”Små barn skall få lukta på bokstäver”. Han anar inte att han just så drar undan den sinnliga grundvalen för demokrati och solidaritet, sådant man behöver lära med hela kroppen i samspel med andra.
Dagens läroplan kallas i mitt barnbarns lärobok för ”världsbarnets läroplan”. Världen står öppen på ett sätt som var otänkbart i min ungdom. Jag har ett barnbarn som studerar i Kina och ett i Skottland och ett tredje barnbarn har en kamrat i Japan som han drömmer om att hälsa på. Hemma finns internet, en allt vidunderligare leksak för stora och små.
Men allt tidigare blir barnen ändå instängda i det jag kallar ”hjärnburen” och där lär de sig inte vilka de själva är. De blir utifrånstyrda med sociala belöningar och straff. I Cigarretten efteråt ger Horace Engdahl ord åt detta tillstånd av tomhet: ”Att växa upp, att vinna framgång, att ’bli någon’ är att förlora sitt namn”, skriver han. Han har ju ändå varit Svenska Akademins ständige sekreterare och kungjort nobelpriset i litteratur i TV. Det hjälper alltså inte, om hela världen vet att man är klok! Identiteten kan ändå försvinna som i ett svart hål i världsrymden.
En klagokör av självbiografier vänder sig mot föräldragenerationen. Jag har inte tagit upp dem i mina bloggar, eftersom den sinnliga tankekällan har föga utrymme i dessa skildringar. De står mest och stampar i det som Göran Tunström kallar ”Hurvardetegentligenträsket”.
Det är den abstraherande tankekällans uppgift att tvivla och kritisera. Det kan vi inte vara utan. Men den säger alltid: ”Du skall inte tro att du är någon, inte har du någon uppgift i världen!” Dess belöningar är indirekta: ”Men kanske kan du bli en kändis i TV?” Den sinnliga tankekällan ropar däremot mitt eget namn i mina drömmar eller spelar någon visa i mitt öra: ”Fosterlandet blir vad du gör det till! Det är du som bebor det, av din gärning beror det!” Det hjälper. ”Riket” jag skall vinna är jag själv, min egen handlingskraft.
”En värld är varje människa”, står det i en insiktsfull dikt av Gunnar Ekelöf. Det har han lärt av den sinnliga tankekällan som stod honom så nära. Det är den världen diktare som C. J. L. Almqvist, Erik Axel Karlfeldt, Birger Sjöberg, Fjodor Dostojevskij, Lars Ahlin, Göran Tunström, beskriver. Alla har de skymtat i mitt bloggeri i år, för de bor i mitt nervsystem och har lärt mig så mycket olika vinklar på Ahlins formel ”han som är du som är jag som är vemsomhelst”. Det är mycket bra mot projektioner av ont och gott på andra. (Prozit! till Jessica Gedin på Babelprogrammet i TV) Min identitet innesluter en blodsdroppe av alla andra människor som någonsin funnits. Den sinnliga tankekällan låter mig möta den verkligheten.
Mitt sätt att läsa söker alltså den sinnliga tankekällans mönster och komponenter. Seendet är så viktigt för den sinnliga tankekällan att ”Ögonflickan” blivit ett begrepp som jag ofta använder. I Grand final i skojarbranschen personifierar Kerstin Ekman sitt diktarspråk i ”paränglarna” Lillemor och Babba. Jag har lagt särskild vikt vid att söka efter paränglarnas ögon. Lillemors är som av glas och Babbas är inbäddade i fett. Seendet är inte så utbrett i vår kultur, menar kanske författaren. Utan Babba som företräder den sinnliga tankekällans språk skulle författarskapet sakna poesi och diktandets speciella äkthet.
Utan den sinnliga tankekällans seende komponenter dras vi mot fascism och ekonomism, antingen vi vill det eller inte. Den abstraherande tankekällan är inte nog försvar för sådana destruktiva krafter som skildras i romaner av Elisabeth Åsbrink, Göran Rosenberg, Johannes Anyuru. Sverige och svenskarna visar en smula god vilja men verklig empati är obefintlig.
Lawen Mouthadis bok om Katarina Taikon är en påminnelse om hur vårt inre ropar på oss i projektioner på andra människor och folkgrupper. Den besvärliga sinnliga tankekällan placerade vi som helhet på de konstnärliga romerna, som länge förvägrades fast bostad och skolgång. Vi måste alla lära oss drömma och förstå den sinnliga tankekällans logiska system. Det är svårt. Första gången jag försökte var i boken om Birger Sjöberg, Drömfyllt rum (1982). Jag lyckades inte få litteraturvetenskapen att se. Därför suckar jag litet när Daniel Schölin i höstens Babel drar från olika händelser i litteraturen ut i geografin för att hitta var diktarens värld verkligen är belägen på kartan. Han sätter plakat på en utanförkuliss, medan förklädda gudar ur hela världens sagoskatt försöker väcka oss ur det inres obefolkade djupa sömn. Det är synd – han som kan så bra! Det är farligt också. Det är när Bibeln eller Koranen eller någon annan helig bok läses på det geografiska sättet som blod flyter.
Var skall vi öva oss? Den läroplan dagens förskollärare i dag skall följa kallas ”världsbarnets läroplan”. Ann-Marie Tung Hermelins debutroman Inunder handlar om vårt världsvida kulturarv. Gudasagor, konst och diktning präglar romanens kärleksmöte och sorgearbete. Jag har träffat författaren och för en gångs skull fått bekräftelse på att jag sett rätt, att den sinnliga tankekällans underjordiska källsprång finns där. Man upptäcker dem inte, om man läser den vackra, doftande texten bara på den abstraherande tankekällans realistiska villkor. Man måste leta efter betydelser som finns utlagda i texten som kiselstenar i gräset.
Allhelgona vid Årstaviken
Där ligger viken stilla och blank. Möjligen andas hon något – en liten hävning spräcker den klara spegelbilden av pilarnas kvistmönster vid vår bro. Träden har fällt sina löv och björkar och lönnar bidrar med allt blekare färg. De vinterbefriade bojarna i småbåtshamnen bildar en röd linje. Höjderna på Årstasidan speglas nästan svarta i vattnet bredvid de ljusare molnen. En vit fiskmås pryder den gröna remmaren, och vassen vid Årsta holmar lyser kraftigt gul. Vi tittar noga, Tomas och jag, men vi finner ingen häger på holmarna i dag. Myrstacken vid vår vägkant verkar alldeles död.
Jag brukar ladda Årstaviken med personlighet för att den betyder så mycket för oss som bor här. På soffor och bryggor kommer vi vattnet nära. Vi flyttar omedvetet vattendraget halvvägs in i oss, som människor alltid gör med naturen. Den speglar oss, vår strävan, vår rytm, våra stämningar. Den är levande som vi, tänker som vi, andas som vi, räknar liksom vårt hjärtas slag. Som Johan Henrik Kellgren skrev i dikten Den nya skapelsen på 1700-talet, när han hade förälskat sig och märkte att han därmed fått ett annat sätt att tänka:
Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
Allt tog ett andetag som kändes,
En röst som till mitt hjärta bröt.
Orden ”till mitt hjärta bröt” visar att det inte handlar om något poetiskt påhitt för att roa läsaren. Den sinnliga tankekällans förvandlande genombrott hade kommit till den rationelle rimsmidaren som en överraskning, såsom all fördjupad insikt gör. Vi förväntar oss inte en radikal förändring av vårt sätt att se.
När Jessica Gedin i senaste Babel föreslog författaren Anders Fager att han skulle utrusta Vasaparken med vittror för att göra sin berättelse mer spännande, hade det ingenting med den sinnliga tankekällan att göra. Jag mindes en vän som verkligen ”såg” vittror, när han slog sig ned i en skogsbacke, särskilt om det också fanns en sorlande bäck där med ”undiner”. En dag gick det upp för honom att de ”vittror” och ”undiner” han såg var hans egen vakendröm som han kunde tyda som sin egen mänskliga rikedom av kanske okända, svårfångade ”fotoner”.
Kvantfysiken har gett oss nya fantasier om mikrovärlden i oss själva. I Ann-Marie Tung Hermelins Inunder fann jag ett underbart uttryck: ”Cellerna sjunger en psalm”. Det är ett helt modernt sätt att förstå att resurser vi inte vet om arbetar i oss varje sekund. Vi sätter dem utanför oss, och de kan visa sig som änglar, vittror, spöken, tomtar, monster. Det är vi själva som skapar dem. Drömmen, dikten och myten är redskap som hjälper oss ta vara på den energi som tar sig sådana former. Men den abstraherande tankekällan måste försöka tolka, om insikt skall uppnås.
Den vidskepelse vi i dag har svårt att råda bot på är rasismen. Den innefattar både idealisering av det egna och demonisering av det främmande i en sorts gunga. Enkelheten förför. Men till att stävja det räcker inte förnuftets argument hela vägen. Här är föreningen med den sinnliga tankekällan nödvändig. Som när jag drömmer ser jag mig själv i spegeln.
I årets bloggar har jag tagit upp Elisabeth Åsbrinks I Wienerwald står träden kvar, som berättar om vår rasistiska delaktighet i förintelsen. I Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, följer han sin fars fotspår från ghettot i Lodtz genom helvetet i Auschwitz till självmordet i Södertälje. Han kunde inte leva utan omgivningens förståelse och erkänsla för lidandet han genomgått. Någon rättskänsla måste det finnas i världen. Jag har också bloggat om Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon och hennes kamp för romerna. Illa for de här, och det är ett stort problem att de fortfarande far så illa i Europa.
Nu har jag också läst Johannes Anyurus Från paradiset kom en storm. Som Göran Rosenberg är Johannes Anyuru andra generationens invandrare, men hans pappa som i boken kallas P. kom från Uganda. Anyurus farfar dog när hans far endast var tre år. Modern orkade inte med ett så litet barn utan skickade i väg honom med en äldre bror som misshandlade honom fruktansvärt varje dag. Det fanns en god bror också, John, men han fanns mest på avstånd. ”Jag är din bror…” fick inte den goda klang vi vant oss vid hos Jonas Hassen Khemiri, ännu en andra generationens invandrare som berikar vårt kulturliv.
Pojkens P:s barndomsdröm var att bli en fågel. Han lyckas också som vuxen komma till Grekland, som låter utbilda stridspiloter åt Uganda. När han är nästan färdig kommer Idi Amin till makten i Uganda. P. vill då inte återvända hem. Han avskiljs från resten av utbildningen och utnyttjas i stället till att ta hand om representanter för Idi Amin som kommer till Grekland. Detta ger honom en tvetydig ställning, som gör att han hamnar i olika fångläger när han försöker återvända till Afrika. Han kommer aldrig mer i sitt liv att få flyga. Men han har långa ben och han lyckas öva sig att springa fort. Till slut lyckas han rymma miltals springande genom djungeln. På ett sjukhus möter han en svenska som blir författarens mor.
Snälla ni, läs Anyurus roman! Särskilt ni som söker skräck och våld i onödan! För den här boken är det meningsfullt att läsa för att förstå hur förfärligt det är att leva i en fullkomligt rättslös värld. Som i ett fångläger där man berövats alla kläder och hela kroppen plötsligt kryllar av löss. Ändå kan Anyuru skriva mäktiga ord: ”Solen var en brinnande oblat”. Ta den communionen i munnen! Orden säger mycket om den globala utsatthet vi faktiskt delar.
En gång under flygutbildningen i Grekland ”öppnade sig några sekunder hans liv för honom.” Han satt och såg på några grekiska män och slogs av tanken ”att han kunde ha varit en av dem, att han kunde ha varit i ett helt annat land, och haft en annan kropp, ett annat namn, ett annat liv.” Han såg ”det godtyckliga i allt, att han var född i Uganda som son till en kvinna som sände bort honom …”
Vem kunde jag ha varit? Allt är möjligt som svar på den frågan. Medan den abstraherande tankekällan försäkrar oss att vi ingenting är och ingenting förmår, om vi inte är ”mästarnas mästare”, tecknar den sinnliga tankekällan vår identitet med ett minimum av såväl idealisering som demonisering. Det du har räcker! Försök!
När bomben kreverade på Drottninggatan i Stockholm väntade många mörkhåriga invandrare att de skulle ansättas av demonisering och utsättas för hämndaktioner. Jonas Hassen Khemiri skrev då en sida i DN under rubriken ”Jag ringer mina bröder”. Detta utkast har nu blivit en liten bok med det namnet. Den boken slutar med en spegelscen:
”Jag var på väg hem när jag fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.
Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.”
