Dröm dikt myt. Stina Hammar

Adam och hans epilepsihund (2011)är rubriken på 48 sidor text och bilder som har sammanställts av socionom Kerstin Jonsson och psykolog Karin Paulsson. Man kan beställa rapporten från Svenska Service- och Signalhundsförbundets kansli ([email protected]). Om man inte är speciellt intresserad av vad kloka hundar kan lära sig, söker man kanske inte upp en sådan rapport. Därför vill jag berätta att den är av stort allmänmänskligt intresse. Det projekt som redovisas stöds av Svenska Epilepsiförbundets ungdomssektion. Risken är att redogörelsen stannar inom de kretsar som har epilepsi som ett problem i familjen eller inom vården. Men här finns tätt med kunskaper som är viktiga för oss alla.

 

Kerstin Jonssons utbildning är mångsidig. Hon är både socionom, hundpsykolog och bildterapeut. Det är den treklangen som är förlösande för Adam som äntligen vid tio års ålder får möjlighet att utveckla sitt språk med hjälp av egna teckningar och en hund som tack vare Kerstin Jonsson blir hans vän.

 

Adams utveckling var normal ända tills han vid fem års ålder drabbades av en så svår hjärninflammation att han förlorade sitt tal, sitt språk och sin intellektuella förmåga. Följden var också att han fick epilepsi. Ibland hade han flera svåra anfall samma dygn. Han kom att leva i en autistisk bubbla, avskärmad från omvärlden. Föräldrarna måste dag och natt vaka över honom. Han sov för säkerhets skull i deras säng, men ändå var det som om de inte nådde fram till sin lilla pojke. Berättelsen om Adam handlar om hur vägen mellan honom och andra människor öppnar sig till slut.

 

Han var tio år när Kerstin Jonsson första gången träffade honom. Han hade då inga ord, bara ljud som endast föräldrarna kunde tyda. Hur skulle Kerstin få kontakt med honom som inte alls noterade att hon kom in i rummet eller gick ut? Hur skulle hon kunna träna hans hund Roris att hjälpa honom? Metoden förutsatte att Adam skulle vara hundens husse.

 

Kerstin Jonsson refererar till forskning om autistiska barn som visar hur barn känslomässigt mjuknar när ett djur kommer in i rummet. Ett särskilt hormon avsöndras. Men Adam tycktes inte alls ha några känslor för sin hund Roris. Han tyckte inte om att klappa den ens. Hur skulle Kerstin kunna hjälpa honom att upptäcka sin hund och samspela med den så att den kunde varsko, när ett anfall var på väg? Eftersom han bodde så långt från Stockholm tillät inte projektets ekonomi att hon besökte honom mer än en gång i månaden. Hon måste utbilda hans föräldrar. Telefon fanns ju i alla fall.

 

I Sverige finns 10 000 barn som har epilepsi och 50 000 vuxna. I ett senare häfte, Epilepsihundar och livskvalitet, redovisar Kerstin Jonsson och Karin Paulsson hur förutom Adam tre andra ungdomar lärt sig träna sina hundar, så att de vet hur de kan hämta nödvändig hjälp när anfallet kommer. Men dessa ungdomar var inte så handikappade som Adam. Han hade förlorat den abstraherande tankekällans viktigaste gåvor, om jag uttrycker det med min terminologi. Kerstin Jonsson talar om skador på den vänstra, språkbärande hjärnhalvan. Hur skulle Adams oerhört skadade livskvalitet kunna läka? Både han och hans föräldrar behövde vinna både gemenskap och en rimlig personlig frihet.

 

Kerstin Jonsson berättar i båda häftena hur hon först lyssnar av hundarnas spontana reaktioner. Även otränade hundar känner när anfallet är på väg och försöker spontant väcka uppmärksamhet, men oftast avvisar man hunden som om den bara var bråkig. Kerstin lär den unge ägaren förstå vad hunden vill meddela och sedan systematiskt uppmuntra den med vad den redan vill: att alarmera. Men var skulle hon börja när Adam inte ens såg åt sin hund?

 

Kerstin Jonsson hänvisar till psykoterapeuten och neuroforskaren Allan Schore, som uppmanar forskarna att koncentrera sig på höger hjärnhalva: ”det är där det händer!” Där samordnas känslorna. Jag försöker översätta till min terminologi. Jag skulle säga: lär känna den sinnliga tankekällan, den som tänker med hela kroppen! Men jag suger åt mig Schores rön: ”Samspelet mellan terapeut och klient sker till stor del mellan de högra hjärnhalvorna…” Jag brukar tänka att den sinnliga tankekällan, drömmarnas och konstens källa, hör och ser och sorterar det jag försöker säga en annan människa.

 

Med hjälp av endast språket når man inte det läkande samspelet. Av en tillfällighet fick Kerstin Jonsson plötsligt syn på en bunt teckningar som Adam gjort. Själv höll hon just på att avsluta sin treåriga utbildning till bildterapeut. Hon såg att Adam ritat många monster. Kunde de här teckningarna vara en väg till Adams tankevärld? Hon bad föräldrarna att hädanefter märka Adams ritningar med datum.

 

Den sinnliga tankekällan hade hela tiden hade varit verksam inom Adam. Men precis som det var med bristen på förståelse för hundens försök att väcka uppmärksamhet när ett anfall var på väg, kunde Adam rita och rita sina monster utan att någon förstod att hans bilder också var ett språk. Tack vare sin utbildning i bildterapi insåg Kerstin Jonsson att här var en chans.

 

Hur Kerstin Jonsson lämnade ”de vanliga metoderna” och lyssnade till de tillfällen som erbjöd sig för att upprätta ett lekfullt samarbete mellan Adam och hunden Roris, och hur språket utvecklades i Adams iver att berätta om sina teckningar, är en spännande och rolig läsning. Efter ett och ett halvt år kunde Adam berätta med egna ord om sin leksaksclown, att han hade ”hår, ögon, öron, armar, ben, ansikte. Han hade händer med vita handskar, stora, bruna skor, han spelar trumma”. Så många ord som hade vaknat ur det som bara varit läten!

 

Kanske ännu viktigare var att han kunde tolka sig själv och förstå att det var stenen i skon som gjorde ont eller hälla vattnet ur skon när han trampat i en vattenpuss. Allt det där är så självklart att vi inte tänker på det, men för Adam var det en gåta. Och varifrån kom tårarna, när man var glad?

 

Den vaksamma hunden blev Adams vän och lekkamrat, och snart kunde Adam sova i sitt eget rum. Det var en frihet. Närheten kom också. Efter bara en månads tid hände det stora undret att Adam kramade sin mamma för första gången på sex år!

 

Det måste varit en lycka för alla inblandade att vara med om denna utveckling. Allt det oförlösta som Adam bar på, allt som blivit bromsat och skadat så att det tycktes ohjälpligt, blir  nu oss andra till ett förstoringsglas genom den här fint skrivna rapporten. Ropa ut det! Det blir ingen kultur av det ensidiga! Empatin med oss själva och andra växer fram genom tankekällornas samverkan – eller hjärnhalvornas är det kanske? Det gäller medvetandet både om den egna stenen i skon och kramarna till dem vi tycker mest om i världen. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag var barn för omkring åttio år sedan, frågade jag en gång min pappa, frälsningsofficeren, som då var i 50-årsåldern, varför drömmens karameller försvann innan jag hann äta dem. Pappa log vänligt och sa att så var det med drömmar. Drömmens karameller var inte verkliga, så dem kunde man aldrig få smaka.

 

Detta är ingen anekdot utan ett riktigt minne. Så lärde min pappa mig att se med bara ett öga. Känslornas stormar visste han mycket om, men drömmens öga räknade han inte som ett intelligent uttryck att begrunda. Sådana karameller skulle man inte hoppas på! Nej, verkligt skulle det vara!

 

Men jag fick lära mig att det som stod skrivet i Bibeln sedan flera tusen år var sanning på precis samma sätt som det som stod i historieboken i skolan. Kanske blev han litet brydd, när jag frågade, var Edens lustgård låg på skolkartan. Jag ville verkligen veta och blev besviken över hans osäkerhet, men han fann sig och pekade ut landet mellan Eufrat och Tigris, därifrån Abraham hade utvandrat. Edens lustgård var visserligen inte utsatt med namn, men där hade den nog legat, även om den inte fanns kvar i dag. Detta är inte heller en anekdot utan ett minne.

 

Min pappa hade tidigare försörjt sig på att sälja kaffe och specerier, så som hans far också hade gjort. Min farfar hade drabbats av en hemsk sjukdom som satte honom i rullstol och så småningom tog hans liv vid 37 års ålder. Han var missionsförbundare, men hur skulle han kunna prisa Gud för sitt eget öde? Berättelsen om honom var i familjen förbunden med en visa han alltid sjöng. Den började med en undran över Gud: ”Hur underlig är du i allt vad du gör – vem kan dina vägar förstå?” För övrigt handlade den om profeten Elia som fördes till paradiset i en eldvagn, och den slutade med hänvisning till den enskilda människan:

 

Mång tusende vagnar, o Herre, du har
och vilken du väljer för mig
kan vara detsamma, ty lycklig jag far
till himlen i sällskap med dig.

 

Jag har aldrig sett min farfar, men jag har hört hans visa – hans livssyn, hans tröst och hans mod finns i den. Visan var också den läkande poesi som bjöds de anhöriga i sorgen 1895, när han dog, fast de så innerligt väl behövde honom. Farmor stod ensam med fyra små barn. Min far var äldst, 13 år, och farfar tog löfte av honom att möta honom i himlen.

 

Någon annan manlig förebild har jag inte kunnat se att 13-åringen hade. Vem skulle han fråga om vad som var verklighet? Tvärtom måste han sluta läroverket i Askersund och axla ett visst försörjningsansvar för modern och småsyskonen. Det gick bra för honom, och så småningom förvärvade han egen firma i Stockholm.

 

Kanske var det därför att han var så ensam och längtansfull som Jesu råd till den rike mannen drabbade honom med sådan kraft fyra år senare, på juldagen 1899, då han slog upp sin fars bibel och läste orden: ”Sälj allt du äger och giv åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig”. Det kändes som en direkt anvisning från far i himmelen. Elva år senare kunde han förverkliga projektet. Han sålde sina affärer och tillsammans med sin hustru följde han Jesus in i den utopi som 1908 för dem inkarnerades i Frälsningsarmén. Pappa skrev i sin ansökan till Frälsningsarmén: ”Jag tror mig kunna påstå, att jag beräknat kostnaden, som detta steg innebär, och jag vill med Paulus säga, att allt som kunde bliva mig till en vinning, det räknar jag som förlust för Kristi skull.”

 

Min mamma var uppväxt i Frälsningsarmén och hade redan före äktenskapet varit officer ”på fältet”, men hon hade blivit sjuk av det hårda livet. Nu ville de försöka tillsammans. Frälsningsarmén ville inte ta emot dem, men de gav sig inte. Pappa skrev trosvisst: ”… om Gud låter mig behålla egna krafter, så tror jag som varande hennes man och ständiga kamrat i kriget, att jag skall kunna hjälpa henne med bördorna. ”

 

När en läkare intygade att tbc:n var utläkt, så blev de accepterade år 1911. De hade redan en son och fick så småningom fyra barn till att ge mat och kläder. Jag var den yngsta och slapp lindrigast undan. Materiellt hade vi det ytterst knappt även i början på 1930-talet, när jag ställde min fråga till pappa om drömmens karameller.  Vi var allvarligt undernärda, också för att ingen förstod vad vitaminer är. En läkare ordinerade råriven vitkål till mig 1931, när jag var åtta år. Jag vägrade att äta den ovana födan, och mamma skrattade. Det hade hon hela tiden trott! En så tokig läkare! Vitkål var ju ingen medicin!

 

Mamma hade gått många år i söndagsskola, både baptisternas och Frälsningsarméns, men bara tre år i folkskolan, det var allt.  Bibeln var alltså bildningsinstitutet för båda mina föräldrar. Pappa tvivlade aldrig på att Jesus på sin tid hade kunnat mätta 5000 människor med bara fem kornbröd och två fiskar.

 

Den sinnliga tankekällan ville naturligtvis ta sin plats i min fars liv, den sinnliga bildkällan som Jesus alltid försökte lära ut, fast inte ens lärjungarna begrep hans sätt att tala. ”Hur kan ni tro att jag talade om bröd?” utbrister han rådlös, när han varnat lärjungarna för sina motståndares ”surdeg”. Han menade saducéernas och fariseernas läror, men  lärjungarna trodde att han grumsade för att de hade glömt matsäcken. (Matteus 16) Hur tänkte pappa? Nog kände han ett drag av något mer än bokstaven?

 

I Gamla Testamentet möter vi ju flera betydelsefulla drömmare. Men trots Jakob och Josef och Daniel trodde alltså inte min pappa på nattens drömmar när jag var barn. Kanske var det för att Bibelns berömda drömmare trots motgångar och mödor ändå segrade i det materiella i affären som han offrat? De fick ära och rikedomar. Josef kunde i hungersnöden undsätta sina bröder, de som kastat honom i brunnen och sedan sålt honom till främlingar från Egypten. Det var hans triumf! Och Jakob, vars namn betyder ”bedragaren”, vilket han sannerligen levde upp till, listade sig till en stor boskapshjord som han efter många år hade med sig när han åter mötte sin förorättade tvillingbror Esau för att försonas. Dessa representanter för drömmeriet grep inte pappas hjärta. Så kunde Gud inte mena! Nej, pappa lärde mig en annan visa: ”låt mig få höra om Jesus, / hur på vår jord han gick kring, / frestad föraktad och ringa, / ägande själv ingenting.”

 

Så var det när jag var liten. Så sjöng min pappa och mamma när de flyttade Sverige kring, högst två år på samma plats. Men Frälsningsarmén måste förstås ha mer än fem kornbröd och två fiskar att komma med till de hungriga människor de vände sig till, åtminstone litet kaffe. ”Kom Herre Gästa vid vårt bord!” löd den magiska kaffebjudningsvisan från ”soldatrummet” i mina barnaöron. ”Herre Gästa” var ett annat namn på Gud, förstod jag. Som om man lockade på en fin fågel som bara stannade en liten stund och åt bröd.

 

Pappa kunde beräkna kostnader, och en tid var han en sorts handelsresande åt rörelsen. Det slutade med att han blev Frälsningsarméns revisor. Det var en stor heder – som när Josef blev förvaltare åt farao i Egypten? Men det tänkte han inte så mycket på, tycktes det. De lyckliga åren, dem han talade om när han blev gammal, det var de enkla åren, när han fick ingripa så att människor vann värdighet och nykterhet och gemenskap och ingenting annat. 

 

”Guds sak behöver pengarna, ej tigger jag för mig!” sjöng frälsningssoldaterna under något som kallades ”försakelseveckan”. Jag kunde orden och melodin förstås, men jag förstod inte mer vad jag sjöng än en speldosa gör. Att karamellerna i min dröm försvann när jag ville äta dem, speglade förstås min besvikelse över föräldrarnas val, tänker jag nu. Det handlade om mig, att jag ville bli frisk och stark och ha skridskor och kamrater som andra barn! Men de vuxna förstod inte hur verkligt det var, det barnen drömde. De kunde inte hjälpa mig att vinna tillbaka ”karamellerna”.

 

Vad drömmer barnen i dag? Den sinnliga tankekällan varnar och belönar så gott den kan. Det har hänt att jag som vuxen i drömmen smakat en äppleskiva, ett kex med apelsinmarmelad, eller att jag fått dricka en klunk vatten. Det är åtråvärda belöningar alldeles gratis.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

Ett mail går jorden runt så snabbt som tanken. Men med den vanliga snigelposten fick jag igår ett litet häfte med tankar, dikter och bilder från konstnären Lars Hjelholt på Jylland. På baksidan av häftet finns ett foto där han fast och uppmärksamt tittar fram under mörka ögonbryn. Jag får veta att han är född 1950 och tidigare gett ut både ”tegneserier og digte”. Häftet innehåller 22 numrerade sidor inom pärmar av tunn kartong.

Titeln ”imens vi venter” är präntad i blå bokstäver överst på framsidan, medan ett källsprång av blå, gröna och gula linjer rinner ned över kartongen, som om solen glimtat till ett ögonblick över medvetandets vita rum. Den gröna linjen bildar den vindlande riktningen. Motivet upprepas fyra gånger i olika vformer med tillägg av rött på tre ställen. Kring detta kan man fantisera, tycker ni, men alldeles givet är att utan solljus ser det mänskliga ögat ingen färg. Därför är en bild, där svarta krumelurer dominerar, särskilt intressant. Det är den bilden jag låtit kopiera här, för att jag ser den som nyckeln till orden och bilderna i häftet. Mina ögon ser ett rikt, lockigt, nattsvart hår. Jag saknar absolut ett ansikte i tomheten mellan lockarna.

 







Teckningarna ger liv åt texterna i häftet. Dels rapporterar Lars Hjelholt dagshändelser på ren tidningsprosa, dels fångar han de mörka känslornas ebb och flod i poetisk form, som i en lång dikt som givit hela häftet namn: ”imens vi venter” – naturligtvis på Godot, men också:

 

Venter på at få besøg, at telefonen ringer
Venter på lægens diagnose, dommerens retskendelse
Valgresultatet,
Venter på at regnen, snestormen vil holde op
Venter på den store gevinst i Lotto
Venter på fremtiden, så vi glemmer nutiden der bliver fortid
Mens vi venter
Men uden tro på fremtiden
Er der ikke nogen tro
En længsel efter fortiden kan ikke vække döde…

 

Hur lätt är det inte att idealisera både framtiden och forntiden! De första ord jag möter när jag öppnar häftet är: ”När Jesus gick på jorden…” Står inte Jesus för en mäktig förändring förvårt sätt att se? Jesus utmanade de religiösa auktoriteterna, medger Lars, men kristendomen blev också en religiös auktoritet. På samma sätt sker både politiskt och privat. ”Medier og politik er som et ægteskab / De kriges men har alligevel / Brug for hinanden for at eksistere.”

 

Det är som en svår fälla. De som störtar makten begär ofta själva att andra skall underkasta sig det nya systemet utan kritik. Men du kan gå i andra fällor. Du kan bli den passive ”Tilskueren” i ditt eget liv, som satt du på bio och såg en film:

 

Han griber ikke ind
Deltager ikke i handlingen
Men står på sikker afstand
Med sin kritik og dom
Som om han dog holder for sig selv
Derfor er han osårlig
Bevarer sine kræfter
Deltager ikke men blir underholdt
Kan skrive sine kommentarer
Uden at risikere sig selv
I livets skuespil.

 

Men man kan ju också känna sig som ”Skuespilleren”:

 

Som stod man alene på scenen
Blev set målt vejet og gennemskuet (”sedd, mätt, vägd och genomskådad”)

 

Det är som att vara ”hovedrolle indehaver” i ett absurt drama där det är bäst att försvara sig med ett uttryckslöst ansikte ”og vente på en ændring av tingenes tilstand”.

 

Var är mitt ansikte? Finns vi när vi är utan omvärldens gensvar? ”Hvilken person gemmer sig bag vores spejlbillede efter at projektøren er slukket, tilskuerne gået hjem og masken lagt væk, efter speakeren har slukket mikrofonen, når det energiske begeistrede ansigt slapper af og viser sine bekymrede rynker, når klovnen rækker ud efter flasken og tager den røde peryk af sit skalede hoved.”

 

Makten ger inte människan ett ansikte utan en ansiktsmask, och vetenskapen sviker. I denna tid av snabba tekniska förändringar lämnar man ”krop sjæl og sind” ur räkningen. Hjärnforskning, medicin och genetik utvecklar sig nog snabbt, men förståelsen för hallucinationer och tvångstankar som ”binder sindet i mørke” dröjer. ”Mindre medicin og mere psykologi i psykiatrien”, skriver Lars Hjelholt med en erfarenhet som han delar med många konstnärssjälar som sällan blir hörda i mediebruset.

 

Lars Hjelholt känner nattens svarta lockar, och med ett häfte som det här sprider han också ljus över människans ansikte. Det gör varje människa som generöst delar med sig av sin livsupplevelse,även om man bara når ett fåtal. Så är vetekornets lag. Ord är nödvändiga, ta dem inte ifrån oss! Men upplevelsen är grunden, såsom Lars dikt om Gud berättar:

 

Det er skrevet tusindvis af bøger om Gud
Den personligt oplevede tro
Kærlighed tilgivelse forsoning
Kan flytte Gud lige ind i hverdagen for gud er kærlighed 

Ord er næsten, -- ja allerede en form for handlingen

 

Ordet är en handling som avslutar vår ofruktbara väntan på allt och ingenting. Vi skapar en utväg ur maktens svåra fällor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I väntan på Ansikte

 

Ett mail går jorden runt så snabbt som tanken. Men med den vanliga snigelposten fick jag igår ett litet häfte med tankar, dikter och bilder från konstnären Lars Hjelholt på Jylland. På baksidan av häftet finns ett foto där han mycket uppmärksamt tittar fram under mörka ögonbryn. Jag får veta att han är född 1950 och tidigare gett ut både ”tegneserier og digte”. Häftet innehåller 22 numrerade sidor inom pärmar av tunn kartong.

 

Titeln ”imens vi venter” är präntad i blå bokstäver överst på framsidan, medan ett källsprång av blå, gröna och gula linjer rinner ned över kartongen, som om solen glimtat till ett ögonblick över medvetandets vita rum. Den gröna linjen bildar den vindlande riktningen. Motivet upprepas fyra gånger med tillägg av rött på tre ställen. Kring detta kan man fantisera, tycker ni, men alldeles givet är att utan solljus ser det mänskliga ögat ingen färg. Därför är en bild, där svarta krumelurer dominerar, särskilt intressant. Det är den bilden jag låtit kopiera här, för att jag ser den som nyckeln till orden och bilderna i häftet. Mina ögon ser ett rikt, lockigt, nattsvart hår. Jag saknar absolut ett ansikte i tomheten mellan lockarna.

 

Teckningarna ger liv åt texterna i häftet. Dels rapporterar Lars Hjelholt dagshändelser på ren tidningsprosa, dels fångar han de mörka känslornas ebb och flod i poetisk form, som i en lång dikt som givit hela häftet namn: ”imens vi venter” – naturligtvis på Godot, men också:

 

Venter på at få besøg, at telefonen ringer

Venter på lægens diagnose, dommerens retskendelse

Valgresultatet,

Venter på at regnen, snestormen vil holde op

Venter på den store gevinst i Lotto

Venter på fremtiden, så vi glemmer nutiden der bliver fortid

Mens vi venter

Men uden tro på fremtiden

Er der ikke nogen tro

En længsel efter fortiden kan ikke vække döde…

 

Hur lätt är det inte att idealisera både framtiden och forntiden! De första ord jag möter när jag öppnar häftet är: ”När Jesus gick på jorden…” Jesus utmanade de religiösa auktoriteterna, men kristendomen blev också en religiös auktoritet. På samma sätt sker både politiskt och privat. ”Medier og politik er som et ægteskab / De kriges men har alligevel / Brug for hinanden for at eksistere.”

 

Det är som en svår fälla. De som störtar makten begär ofta själva att andra skall underkasta sig det nya systemet utan kritik. Men du kan gå i andra fällor. Du kan bli den passive ”Tilskueren” i ditt eget liv som satt du på bio och såg en film:

 

Han griber ikke ind

Deltager ikke i handlingen

Men står på sikker afstand

Med sin kritik og dom

Som om han dog holder for sig selv

Derfor er han osårlig

Bevarer sine kræfter

Deltager ikke men blir underholdt

Kan skrive sine kommentarer

Uden at risikere sig selv

I livets skuespil.

 

Men man kan ju också känna sig som ”Skuespilleren”:

 

Som stod man alene på scenen

Blev set målt vejet og gennemskuet (”sedd, mätt, vägd och genomskådad”)

 

Det är som att vara ”hovedrolle indehaver” i ett absurt drama där det är bäst att försvara sig med ett uttryckslöst ansikte ”og vente på en ændring av tingenes tilstand”.

 

Var är mitt ansikte? Finns vi när vi är utan omvärldens gensvar? ”Hvilken person gemmer sig bag vores spejlbillede efter at projektøren er slukket, tilskuerne gået hjem og masken lagt væk, efter speakeren har slukket mikrofonen, når det energiske begeistrede ansigt slapper af og viser sine bekymrede rynker, når klovnen rækker ud efter flasken og tager den røde peryk af sit skalede hoved.”

 

Makten ger inte människan ett ansikte utan en ansiktsmask, och vetenskapen sviker. I denna tid av snabba tekniska förändringar lämnar man ”krop sjæl og sind” ur räkningen. Hjärnforskning, medicin och genetik utvecklar sig nog snabbt, men förståelsen för hallucinationer och tvångstankar som ”binder sindet i mørke” dröjer. ”Mindre medicin og mere psykologi i psykiatrien”, skriver Lars Hjelholt med en erfarenhet som han delar med många konstnärer som sällan blir hörda i mediebruset.

 

Lars Hjelholt känner nattens svarta lockar, och med ett häfte som det här sprider han också ljus över människans ansikte. Det gör varje människa som generöst delar med sig av sin livsupplevelse. Ord är nödvändiga, ta dem inte ifrån oss! Men upplevelsen är grunden, såsom Lars dikt om Gud berättar:

 

Det er skrevet tusindvis af bøger om Gud

Den personligt oplevede tro

Kærlighed tilgivelse forsoning

Kan flytte Gud lige ind i hverdagen for gud er kærlighed

 

Ord er næsten, -- ja allerede en form for handlingen

 

Ordet är en handling som avslutar vår ofruktbara väntan på allt och ingenting. Vi skapar en utväg ur maktens svåra fällor.