I väntan på ansikte
Ett mail går jorden runt så snabbt som tanken. Men med den vanliga snigelposten fick jag igår ett litet häfte med tankar, dikter och bilder från konstnären Lars Hjelholt på Jylland. På baksidan av häftet finns ett foto där han fast och uppmärksamt tittar fram under mörka ögonbryn. Jag får veta att han är född 1950 och tidigare gett ut både ”tegneserier og digte”. Häftet innehåller 22 numrerade sidor inom pärmar av tunn kartong.
Titeln ”imens vi venter” är präntad i blå bokstäver överst på framsidan, medan ett källsprång av blå, gröna och gula linjer rinner ned över kartongen, som om solen glimtat till ett ögonblick över medvetandets vita rum. Den gröna linjen bildar den vindlande riktningen. Motivet upprepas fyra gånger i olika vformer med tillägg av rött på tre ställen. Kring detta kan man fantisera, tycker ni, men alldeles givet är att utan solljus ser det mänskliga ögat ingen färg. Därför är en bild, där svarta krumelurer dominerar, särskilt intressant. Det är den bilden jag låtit kopiera här, för att jag ser den som nyckeln till orden och bilderna i häftet. Mina ögon ser ett rikt, lockigt, nattsvart hår. Jag saknar absolut ett ansikte i tomheten mellan lockarna.
Teckningarna ger liv åt texterna i häftet. Dels rapporterar Lars Hjelholt dagshändelser på ren tidningsprosa, dels fångar han de mörka känslornas ebb och flod i poetisk form, som i en lång dikt som givit hela häftet namn: ”imens vi venter” – naturligtvis på Godot, men också:
Venter på at få besøg, at telefonen ringer
Venter på lægens diagnose, dommerens retskendelse
Valgresultatet,
Venter på at regnen, snestormen vil holde op
Venter på den store gevinst i Lotto
Venter på fremtiden, så vi glemmer nutiden der bliver fortid
Mens vi venter
Men uden tro på fremtiden
Er der ikke nogen tro
En længsel efter fortiden kan ikke vække döde…
Hur lätt är det inte att idealisera både framtiden och forntiden! De första ord jag möter när jag öppnar häftet är: ”När Jesus gick på jorden…” Står inte Jesus för en mäktig förändring förvårt sätt att se? Jesus utmanade de religiösa auktoriteterna, medger Lars, men kristendomen blev också en religiös auktoritet. På samma sätt sker både politiskt och privat. ”Medier og politik er som et ægteskab / De kriges men har alligevel / Brug for hinanden for at eksistere.”
Det är som en svår fälla. De som störtar makten begär ofta själva att andra skall underkasta sig det nya systemet utan kritik. Men du kan gå i andra fällor. Du kan bli den passive ”Tilskueren” i ditt eget liv, som satt du på bio och såg en film:
Han griber ikke ind
Deltager ikke i handlingen
Men står på sikker afstand
Med sin kritik og dom
Som om han dog holder for sig selv
Derfor er han osårlig
Bevarer sine kræfter
Deltager ikke men blir underholdt
Kan skrive sine kommentarer
Uden at risikere sig selv
I livets skuespil.
Men man kan ju också känna sig som ”Skuespilleren”:
Som stod man alene på scenen
Blev set målt vejet og gennemskuet (”sedd, mätt, vägd och genomskådad”)
Det är som att vara ”hovedrolle indehaver” i ett absurt drama där det är bäst att försvara sig med ett uttryckslöst ansikte ”og vente på en ændring av tingenes tilstand”.
Var är mitt ansikte? Finns vi när vi är utan omvärldens gensvar? ”Hvilken person gemmer sig bag vores spejlbillede efter at projektøren er slukket, tilskuerne gået hjem og masken lagt væk, efter speakeren har slukket mikrofonen, når det energiske begeistrede ansigt slapper af og viser sine bekymrede rynker, når klovnen rækker ud efter flasken og tager den røde peryk af sit skalede hoved.”
Makten ger inte människan ett ansikte utan en ansiktsmask, och vetenskapen sviker. I denna tid av snabba tekniska förändringar lämnar man ”krop sjæl og sind” ur räkningen. Hjärnforskning, medicin och genetik utvecklar sig nog snabbt, men förståelsen för hallucinationer och tvångstankar som ”binder sindet i mørke” dröjer. ”Mindre medicin og mere psykologi i psykiatrien”, skriver Lars Hjelholt med en erfarenhet som han delar med många konstnärssjälar som sällan blir hörda i mediebruset.
Lars Hjelholt känner nattens svarta lockar, och med ett häfte som det här sprider han också ljus över människans ansikte. Det gör varje människa som generöst delar med sig av sin livsupplevelse,även om man bara når ett fåtal. Så är vetekornets lag. Ord är nödvändiga, ta dem inte ifrån oss! Men upplevelsen är grunden, såsom Lars dikt om Gud berättar:
Det er skrevet tusindvis af bøger om Gud
Den personligt oplevede tro
Kærlighed tilgivelse forsoning
Kan flytte Gud lige ind i hverdagen for gud er kærlighed
Ord er næsten, -- ja allerede en form for handlingen
Ordet är en handling som avslutar vår ofruktbara väntan på allt och ingenting. Vi skapar en utväg ur maktens svåra fällor.
I väntan på Ansikte
Ett mail går jorden runt så snabbt som tanken. Men med den vanliga snigelposten fick jag igår ett litet häfte med tankar, dikter och bilder från konstnären Lars Hjelholt på Jylland. På baksidan av häftet finns ett foto där han mycket uppmärksamt tittar fram under mörka ögonbryn. Jag får veta att han är född 1950 och tidigare gett ut både ”tegneserier og digte”. Häftet innehåller 22 numrerade sidor inom pärmar av tunn kartong.
Titeln ”imens vi venter” är präntad i blå bokstäver överst på framsidan, medan ett källsprång av blå, gröna och gula linjer rinner ned över kartongen, som om solen glimtat till ett ögonblick över medvetandets vita rum. Den gröna linjen bildar den vindlande riktningen. Motivet upprepas fyra gånger med tillägg av rött på tre ställen. Kring detta kan man fantisera, tycker ni, men alldeles givet är att utan solljus ser det mänskliga ögat ingen färg. Därför är en bild, där svarta krumelurer dominerar, särskilt intressant. Det är den bilden jag låtit kopiera här, för att jag ser den som nyckeln till orden och bilderna i häftet. Mina ögon ser ett rikt, lockigt, nattsvart hår. Jag saknar absolut ett ansikte i tomheten mellan lockarna.
Teckningarna ger liv åt texterna i häftet. Dels rapporterar Lars Hjelholt dagshändelser på ren tidningsprosa, dels fångar han de mörka känslornas ebb och flod i poetisk form, som i en lång dikt som givit hela häftet namn: ”imens vi venter” – naturligtvis på Godot, men också:
Venter på at få besøg, at telefonen ringer
Venter på lægens diagnose, dommerens retskendelse
Valgresultatet,
Venter på at regnen, snestormen vil holde op
Venter på den store gevinst i Lotto
Venter på fremtiden, så vi glemmer nutiden der bliver fortid
Mens vi venter
Men uden tro på fremtiden
Er der ikke nogen tro
En længsel efter fortiden kan ikke vække döde…
Hur lätt är det inte att idealisera både framtiden och forntiden! De första ord jag möter när jag öppnar häftet är: ”När Jesus gick på jorden…” Jesus utmanade de religiösa auktoriteterna, men kristendomen blev också en religiös auktoritet. På samma sätt sker både politiskt och privat. ”Medier og politik er som et ægteskab / De kriges men har alligevel / Brug for hinanden for at eksistere.”
Det är som en svår fälla. De som störtar makten begär ofta själva att andra skall underkasta sig det nya systemet utan kritik. Men du kan gå i andra fällor. Du kan bli den passive ”Tilskueren” i ditt eget liv som satt du på bio och såg en film:
Han griber ikke ind
Deltager ikke i handlingen
Men står på sikker afstand
Med sin kritik og dom
Som om han dog holder for sig selv
Derfor er han osårlig
Bevarer sine kræfter
Deltager ikke men blir underholdt
Kan skrive sine kommentarer
Uden at risikere sig selv
I livets skuespil.
Men man kan ju också känna sig som ”Skuespilleren”:
Som stod man alene på scenen
Blev set målt vejet og gennemskuet (”sedd, mätt, vägd och genomskådad”)
Det är som att vara ”hovedrolle indehaver” i ett absurt drama där det är bäst att försvara sig med ett uttryckslöst ansikte ”og vente på en ændring av tingenes tilstand”.
Var är mitt ansikte? Finns vi när vi är utan omvärldens gensvar? ”Hvilken person gemmer sig bag vores spejlbillede efter at projektøren er slukket, tilskuerne gået hjem og masken lagt væk, efter speakeren har slukket mikrofonen, når det energiske begeistrede ansigt slapper af og viser sine bekymrede rynker, når klovnen rækker ud efter flasken og tager den røde peryk af sit skalede hoved.”
Makten ger inte människan ett ansikte utan en ansiktsmask, och vetenskapen sviker. I denna tid av snabba tekniska förändringar lämnar man ”krop sjæl og sind” ur räkningen. Hjärnforskning, medicin och genetik utvecklar sig nog snabbt, men förståelsen för hallucinationer och tvångstankar som ”binder sindet i mørke” dröjer. ”Mindre medicin og mere psykologi i psykiatrien”, skriver Lars Hjelholt med en erfarenhet som han delar med många konstnärer som sällan blir hörda i mediebruset.
Lars Hjelholt känner nattens svarta lockar, och med ett häfte som det här sprider han också ljus över människans ansikte. Det gör varje människa som generöst delar med sig av sin livsupplevelse. Ord är nödvändiga, ta dem inte ifrån oss! Men upplevelsen är grunden, såsom Lars dikt om Gud berättar:
Det er skrevet tusindvis af bøger om Gud
Den personligt oplevede tro
Kærlighed tilgivelse forsoning
Kan flytte Gud lige ind i hverdagen for gud er kærlighed
Ord er næsten, -- ja allerede en form for handlingen
Ordet är en handling som avslutar vår ofruktbara väntan på allt och ingenting. Vi skapar en utväg ur maktens svåra fällor.
