Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag nämnde redan i en tidigare blogg min sorgebok som just har kommit ut på Mareld. Den handlar om min yngste son Henrik, som tog sitt liv för tjugu år sedan. Boken heter "Jag tar det på kroppen jag. Dröm och dikt på liv och död". Det kan synas tungt att läsa en sådan bok. Skall man inte behålla sina sorger för sig själv?

Jag skriver i kapp med tiden. För mig är boken ett sista försök att berätta om den sinnliga tankekällans rikedom. Det är den som är mitt ärende mer än sorgen som jag mycket väl kunde ha behållit inom familjen. Visst är det värdefullt att dela våra bekymmer och motverka alla idealbilder av allt som lyckas inom hemmets väggar. Det lättar livets börda att förstå att man inte är ensam och onormal i sin olycka. Det är bra att många delar med sig.

Men drömmarna är det konstnärliga inom varje människa. De utvidgas genom att eka det konstnärliga hos andra. Drömmarna är det andliga inom varje människa. Sinnena är i drömmen våra känsliga lärosatser. Om vi inte förstår vilken skatt drömmarna i sig är utan bara ser dem som terapeutiska redskap är jag rädd att vi förflackas till pillertrillande KBT-personer, vilket tycks mycket billigare för samhället. Effektivare.

Drömmarna har aldrig någonsin skyddat min sömn, som Freud påstår. Nej, de har väckt mig. Vill jag absolut sova i min ålder får jag använda sömnpiller. Jag vill säga: drömmarna är allvar. De manipulerar mig inte. Men liksom konsten har de sin egen logik. De ryms inte i tid och rum. De överskrider. De överraskar.

Vi måste fortsätta att undersöka drömmarnas resurser och lagarna för de sinnliga vågrörelser i oss som har med människans långsiktiga utveckling att göra.

Drömmarna gav mig outsägliga gåvor i sorgen.

År 1944 utexaminerades jag som förskollärare från Socialpedagogiska seminariet, som hade startats av Alva Myrdal. Jag var aktiv inom yrket i sju år. Sedan började jag läsa litteratur vid Stockholms högskola. Min avsikt var att fördjupa den utbildning jag redan hade. Men någon institution för barnlitteratur fanns inte då, och Ingemar Algulin som var min lärare på högskolan var mycket skeptisk, när jag ville avsluta litteraturstudierna med en uppsats om Elsa Beskow. "Det är för smalt!" sa han. Att det fanns brev mellan Elsa Beskow och Ellen Key gjorde att jag ändå fick försöka. Ellen Key hörde till dem som räknades i det intellektuella samhället. Men Elsa Beskow har inramat min forskning om olika författarskap. Först skrev jag en biografi över hennes liv 1959, och fyrtio år senare återvände jag med "Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst" år 2002.

Under de akademiska studierna började jag jobba på folkhögskola, men kontakten med det gamla yrket fanns i mitt hjärta. Jag har ända sedan början av 50-talet hållit samman med en grupp förskollärare. Länge var vi tolv personer från olika kurser som träffades en gång i månaden hemma hos varandra turvis. Ja, vi gör så fortfarande, fast nu är vi bara sju som lever. Så länge det gamla seminariet fanns kvar la vi varje gång en slant till Alva Myrdals stipendiefond. Vi hade haft en så fin och utvecklande tid på hennes seminarium, tyckte vi. Vi hade fått det bästa av barnkunskap som den tiden kunde bjuda.

Nu har jag just läst en intressant bok som heter "Den moderna barndomen och barns vardagsliv" (Carlssons 2007). Redaktören heter Gunilla Halldén och det är också hon som skrivit de flesta kapitlen. Hon är professor på tema "Barn" vid Linköpings universitet. Nu för tiden finns det något inom sociologin som heter "barndomsforskning", får jag lära mig. Det är alltså inte barnets utveckling som står i fokus utan man undersöker hur den tid vi kallar "barndom" utformats i olika tidsperioder. I Gunilla Halldéns historiska kapitel möter jag mitt eget grundläggande förskollärarliv i sammandrag.

I sin bok "Barnets århundrade" år 1900 betonade Ellen Key starkt kvinnans moderliga kallelse. Mot skolans kunskapstraggel var hon däremot djupt kritisk (ja, jag minns att hon kallade det "själamord"!) Moderns främsta uppgift var att fostra "de nya människorna". Om kvinnan inte fick egna barn, kunde hon bli en "samhällsmoder".  Kanske tänkte systrarna Ellen och Maria Moberg på det, när de alldeles i början av seklet enligt tysk modell startade småbarnsverksamhet i Norrköping några timmar om dagen. De kallade det "barnträdgård", för man skulle tänka på barnen som på späda plantor, det hade de lärt av den tyske reformpedagogen Friedrich Fröbel. Systrarna Moberg grundade också ett seminarium för utbildning av "barnträdgårdslärarinnor". 

Att försöka klyva sig mellan fostrarrollen och ett yrke var enligt Ellen Key dömt att misslyckas. När Alva Myrdal på 1930-talet grundade Socialpedagogiska seminariet var det däremot ett mål att frigöra kvinnan från de föreställningar som bundit henne så länge och hindrat henne att få intellektuell skolning. Städerna växte och nu gällde kollektiva lösningar för stadsbor. I stället för "barnträdgård" talade Alva om "storbarnkammare". På hennes seminarium blev man "socialpedagog", en benämning som betonade utbildningens betydelse mer än moderlighetens. Det höjde yrkets status.

Gunilla Halldén betonar det gemensamma mer än det särskiljande. För både Alva Myrdal och Ellen Key var uppfostran en viktig samhällsuppgift. Redan Ellen Key omformade Fröbels sats "Låtom oss leva för barnen!" till "Låtom oss låta barnen leva!" Och mot ordspråket "Det skall böjas i tid, det som krokigt ska bli" sa Alva: "Det skall inte bli krokigt!"

Visst var det som Gunilla Halldén påpekar så att flera av de metodiklärare vi hade på Socialpedagogiska seminariet var utbildade "barnträdgårdslärarinnor" från Mobergarna i Norrköping, bland andra Britta Schill som efterträdde Alva som rektor. Handlaget med barnen övade vi hos dem. Men lärarna i de teoretiska ämnena var välutbildade akademiker. Jag hade tur som gick i en kurs, där Alva själv tog stort ansvar. Precis som Gunilla Halldén skriver var hennes föreläsningar färgade av "inlärningspsykologisk och behavioristisk teoribildning". Jag minns särskilt hennes tro på den betingade reflexen som fredsfaktor. Vi skulle vara särskilt noga med leksaksvapen, vi skulle arbeta in ett tabu i barnen: "Aldrig sikta på en människa!"

Däremot fick vi på Socialpedagogiska seminariet ingen utbildning i dynamisk psykologi. Med spänning hörde man ju talas om det. Det fanns en och annan kamrat som fick lyckan att göra sin praktik på Erikastiftelsen. 1947 skapade Gustaf Jonson Barnbyn Skå. Till den innersta kretsen hörde Joakim och Mirjam Israel. De skrev en bok som hette "Det finns inga elaka barn" (1946), och i de orden sammanfattades programmet på Barnbyn. Bakom "svordomar, skällsord, sparkar, knytnävsslag, stölder, skolk, dåligt bordsskick, sexualglosor, fimpen i mungipan" fanns en längtan efter förståelse och ömhet. En glimt från Barnbyn Skå kan du läsa i min förra blogg, "Jag är någon annan", där jag berättade om Barbro Luterkorts terapeutiska arbete på Barnbyn Skå. Där skulle omsorg och samlevnad gå hand i hand med kunskap.

Gunilla Halldén betonar att mycket av det som i dag är common sense har växt fram ur det som var nytt och kontroversiellt under 1900-talets första hälft. Fortfarande gäller dock att "omsorg" ger mindre status än "kunskap", betonar Gunilla Halldén, som befarar att skolan under "den moderna barndomen" tar plats allt längre ned i åldrarna. "Det skall böjas i tid, det som krokigt skall bli!" tycker jag mig till min förskräckelse åter höra.