Tundraflickan
Tomas och jag satt på en bänk vid Årstaviken och såg människor dra förbi. Höstsolen blänkte i vattnet. Många pratade i mobiltelefon eller tog foton. En man gestikulerade livligt och talade högt till någon: ”Lyssna! Jag har det och det och detta som jag måste få säga!” Han var ivrig. Vem talade han till? Till en vän? Till alla medmänniskor som gick förbi? Jag sa till Tomas: ”Han kanske talar till sig själv? Som en författare gör?”
Jag tänkte på Anyuru och ”tårarnas bok” som jag numera kallar den för. Jag tänkte på alla först okända röster som hans penna så småningom tolkar. De kommer ur hans hjärtas brinnande buske, tänker jag, den som enligt 2 Mosebok förkunnade: ”Jag är!” Den viktigaste rösten i ”tårarnas bok” är Tundraflickans. Hon presenterar sig med orden: ”Det är inte jag”. Författaren får en stark känsla av att hennes blick redan från början tycks ta farväl. Jag tolkar det som att hon är en personlighetskomponent hos författaren som han är rädd för och som därför är noga inburad. Tundraflickan får synlighet och röst en kort tid. När författaren många gånger läst hennes papper och plötsligt kan se henne som en accepterad del av sig själv, uppgår hon i hans personlighet och finns inte mer som egen gestalt.
Tundraflickans uppgift är att konfrontera författaren med terrorismen och fascismen hos en helt vanlig människa som inte kan värja sig mot omgivningens svart-vita föreställningar om ont och gott, liv och död. I muslimsk tappning representeras detta mönster av Hamad och Amin – ledaren och följaren. När tundraflickan redan blivit en del av deras terror, förstår hon förtvivlad: ”Allt är fel!” Hon försöker förgäves få Amin att avbryta våldet mot konstnären Loberg.
Men terrorn är inte religionens fel. I de papper hon fortsätter att ge till författaren skriver Tundraflickan om hur hon – som lever i framtiden -- blev offer för sekulära krafter, som var lika hänsynslösa och som gjorde dödligt smärtsamma experiment i hennes nervsystem. Hon fick problem med minnet och livslusten och hamnade till slut apatisk på ett sjukhus som byggts i Kaningården, stadsdelen där både hon och författaren märkligt nog växt upp. Glöm inte att hennes pass visar något helt annat! Nu har Kaningården emellertid blivit en sorts omskolningsläger, där man belönas för svenska värderingar och straffas för muslimsk tro.
Tundraflickans uppgift blir att rädda vad som räddas kan i den förlust av personligheten hon råkat ut för. ”Rädda mamma och pappa! Rädda Liat!”
Den ”pappa” hon godkänner visar sig vara författare och skriva dikter. En dikt handlade om stenar som smälte på grund av ett ljus som han liknade vid ”sharia” – det vill säga ”lagen”. I och med att han nämnde ordet ”sharia” var det slut på intresset för hans dikter i Sverige.
Ja, ”sharia” får oss att tänka på en lagisk terror: avskurna händer och piskrapp. Jag ryser. Vad menar Johannes Anyuru? Jag tänker åter på Mosebok och på lagen som Moses mottog som en gåva att förvalta. Det skedde verkligen hårt och diktatoriskt. Dansen kring guldkalven, en egyptisk gudinnebild, kostade tretusen människor livet. Israels Gud gav order om blodbad: ”vore det också broder eller vän eller frände” skulle de rättänkande hugga ihjäl dem.
I dag skräms vi fortfarande av brottsliga diktatorer som tar lagen i egna händer och skyller på Gud eller folket. Rättssamhället fungerar inte. Att rädda ”pappa” är i min tolkning att rädda rättssäkerheten och utveckla den. Att rädda ”mamma” är att rädda fantasin, dansen, drömmen, dikten och den religiösa mytens möjlighet till utveckling.
Rädda Liat! är den tredje uppgiften. Barndomsvännen Liat gungade med tundraflickan i barndomens bildäcksgunga utanför höghusen i förorten – som barn gungar mellan glädje och sorg, mellan ont och gott, tänker jag. Tillsammans svärmade de för popstjärnan Oh Nana Yurg (efternamnet Yurg är en glädjedans i Martinsons Aniara). Att rädda Liat är att rädda du-et – vännen, lekkamraten som modigt och trotsigt reser sig mot fascismens ”riddarhjärtan” – en grupp unga män som tyranniserar omgivningen med sin rasistiska renhet.
Romanens sista avsnitt inleds med en dikt av en för mig okänd diktare, Shailja Pater (Migritude):
Har du nånsin gett dig ut för att söka
efter en förlorad hälft?
biten som inte är välformad, elegant, enkel
Halvan som är ful, tung, skrovlig
Med tårarnas bok berättar Johannes Anyuru om sökandet efter den förlorade delen av personligheten. Vi behöver komma till tals med det som fattas oss. Johan Olof Wallin uttrycker det vackert i psalmen: ”Var är den vän som överallt jag söker?”
Människan lever i en utvecklingsprocess som kan göra henne ”nåderik” och ”barmhärtig” som den Gud Anyuru åberopar på bokens första blad. Det farliga är vår tendens att reglera beteendet med yttre belöningar och straff, medan vi förblir outvecklade i våra hjälplösa känsloreflexer. Detta skapar överjaget, vår inre fascistiska diktator. Alla yttre förtryckare använder sig av det. Men våra drömmar finner råd. De skapar den gestalt vi kan införliva.
