Dikt är dröm
Den centrala rollen i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru har ”flickan på kliniken”, hon som inte vet vad hon heter eller varifrån hon egentligen kommer. Hon är den sinnliga tankekällans representant, hela världens känsliga men ständigt vanvårdade drömmare. Hon har många skepnader i litteraturen. Hon är den svagsynta ”fågelflickan” Hedvig som tar sitt liv i stället för fågelns i Ibsens drama Vildanden, när hon utnyttjas moraliskt av den ensidiga sanningens representant, Gregers Werle. Hon är också den förtvivlade Hedvig i Tunströms roman Tjuven, där ”fågeln”, ”pippin”, är en kråka som hon vrider halsen av och slänger i dopfunten, när prästen tvekar att döpa den. Han känner inte igen den helige ande i Hedvigs fågelvän. I Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen heter drömmerskan Ingrid och räddar ”studenten” ur den sinnessjukdom han drabbats av för rationell vinnings skull. Ingrid har ingen fågel, men hon har konstnärskapet och drömsynerna.
Det kan se ut som om den sinnliga tankekällan personifieras av en kvinna. Myten om Orfeus och Eurydike tycks vara mönstret. Den abstraherande tankekällan företräds där av Orfeus som inte hör, ser eller förstår vem Eurydike är eller vilket ärende hon har.
Men drömmen, myten och konsten är alla människors möjlighet att utvecklas symboliskt. Det var Birger Sjöberg som lärde mig se mönstret. I Fridas visor är drömmaren en man som sjunger i en manskör och i hans roman Kvartetten som sprängdes spelar drömmaren cello i en stråkkvartett. ”Fågeln” är ”den lilla lärkan grå, så svår att observera”. I Dostojevskijs Idioten är det den lungsjuke Ippolit som bryter konventionerna med att läsa upp en drömserie i ett Petersburg, så tyst att en flugas surrande är naturens stora fest. Kanske försiggår hela romanen i den sjuke gossens fantasi?
Drömmaren, man eller kvinna, har hela tiden det konstnärliga ögat eller örat, men löper också risken att de inre bilderna och rösterna, tar över, när omgivningen inte förstår liknelsespråket. Då hamnar drömmaren ofta på sjukhus, där läkarna ställer diagnos men inte förstår att tolka personifikationer av patientens splittrade personlighet. Så har också ”flickan på kliniken” i Anyurus bok sin schizofrenidiagnos. ”Författaren” i romanen känner igen något hos sig själv, när han hör att hon hallucinerar: ”Kanske var det inte underligt att hon hade läst mina böcker och nu börjat skriva en bok själv”.
Birger Sjöberg sa att han kluvit sig själv i hundra delar, när han skrev Kvartetten som sprängdes. I själva verket pågår ett inre samtal mellan motstridiga komponenter hela tiden i var och en av oss. Drömmen, dikten och myten personifierar de viktiga deltagarna. Vem har makten, vem styr? Vill vi ha det så?
Viktiga komponenter omkring drömmaren i den här romanen är två män, paret Hamad och Amin. Hamad är den muslimske dogmatikern som tar initiativet till terrordådet. Han är den trosvissa ”hjärnan” bakom dådet. När han dör i Hondos seriebokhandel ser Amin hans hand ”i en klösande eller botfärdig gest, halva hjärnan urblåst över serietidningar, mynt och sedlar”. Det är en klarhetens stund för drömmerskan. Hon har fyllts av Hamads tankar, men nu är hon säker på att dådet är ”fel”:
”Hon tycker att det är hon och Amin som hålls gisslan, av människorna här inne och av händelserna och den skräck de sprider”. Deras mål var inte detta. ”De ville ha något som var deras eget./ Försökte hitta något sant.”
I sanningens namn förklarar hon till slut för Amin att hon inte heter Nour som hans döda lillasyster. Det är en frihetsförklaring. Hon formulerar ett helt nytt uppdrag för just sig själv: ”Rädda Liat! Rädda mamma och pappa!” Hennes hjärtas viktigaste komponenter anmäler sig.
Anyurus kupade händer
När jag så här i bloggosfären snabbt försöker analysera en så mångbottnad roman som Anyurus smyger sig oklarheter in. Rättelser kommer här! ”Tundraflickan” har givetvis sitt namn efter det mentalsjukhus där författaren besöker henne och som i romanen kallas ”Tundra”, men det i sin tur syftar sannolikt på tundrorna på planeten Mars i Martinsons Aniara. Vi är också i Anyurus roman i rymden, där Allah bor och människans mått är för små.
Sjukhuset ligger i Kaningårdens bostadsområde, där flickan säger sig ha växt upp, vilket dock starkt ifrågasätts av författarens hustru Isra. Hon tror att flickan säger så för att stärka sitt band till författaren, som också växt upp där, märkligt nog.
Det är svårt att inte tänka sig författarjaget som Johannes Anyuru själv. Det beror kanske på att han länge själv tänkte sig in i den rollen. Men det är förstås fiktivt, vilket han markerar genom hustruns namn som i romanen är Isra men i verkligheten Sara. Hans förhållande till lilla dottern i romanen tycks dock sammanfalla med det han beskriver i artiklar av dokumentär art.
Nog med rättelser! Nu nytt!
I Johannes Anyurus roman är människans ansikte och händer ikonografiskt viktiga. Ansiktet är barnets första stjärnhimmel. Kroppen är jorden vi utforskar, ibland med fruktansvärda metoder, som tundraflickan berättar om.
På första sidan i första avsnittet möter vi Amins ansikte. Det är ”utmärglat”, ingen klar vägvisare. Tundraflickan (eller Nour som Amin kallar henne efter sin döda syster) tycker att både hans och Hamads rakade ansikten liknar var sitt fågelkranium, ”magert och grymt”.
De tre terroristerna sitter då i Hamads vita Opel på väg till Hondos seriebokhandel för att spränga den i luften. Tundraflickan har bombväst på sig. Den skall explodera när någon trycker fyra bestämda siffror på sin mobiltelefon. Med darrande händer sätter Amin på hennes telefon. Den kommer att slunga ut så mycket spik och hagelkulor som ryms i två kupade händer får vi veta. ”Tryckvågen kommer att bryta ben och mosa inre organ på människor inom fem, kanske tio meters radie.”
Kupade händer är inte vilket mått som helst utan tecken på att man ber. Allah är alltså med? ”En enda handling kan väcka världen”, säger Hamad trosvisst.
Tundraflickans ögon visar henne att det är fel. Det de gör i bokhandeln är djuriskt omänskligt precis som hon ser Amins huvud som ett fågelkranium och Hamad som en haj. Vem är hon själv? Hon byter ofta identitet, får författaren erfara på sina besök på mentalsjukhuset. Hennes föräldrar bor i Bryssel och hennes rätta namn är Annika Isagel – den svenska ”duktiga Annika” och den klarsynta Isagel som gick sönder i Aniaras värld i rymden.
Flickan finner på ett annat sätt än våld att förändra, när hon äntligen skriver ner sina erfarenheter på papper och ger dem till författaren. Orden sprattlar nyfödda på papperet, som den vackra matematiska formeln gjorde för Isagel i Aniara. Det är därför jag läser romanen gång på gång. Kanske vaknar världen någonstans litet grand?
När jag läser Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” tänker jag på Lars Ahlin som använde författarskapet som en förbön:
Förbönen yttrar sig om det ifrågasatta, alltid om en nöd, om det som är vanskligt, om dem som ej tycks klara sig efter sitt skön och om dem som tror att de har klarat sig fint. (Breviarium 1996)
Förbönen upprepas endast om den handling som utpekas inte förverkligas. Annika Isagel är i nöd bland svenskar som tror att de är trygga. Hon skriver för att det hemska hon föreställer sig inte ska behöva ske i verkligheten. Med Johannes Anyurus kupade händer.
Den splittrade kroppen
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyurus fiktiva medförfattare kallas för ”tundraflickan” vilket syftar på den magra tundran på Mars i Martinsons Aniara: ”Där växer stolt den svarta köldtulpanen” och andra växter som bara kan smältas av ”den hese hanen” som har ett system av ”kedjemagar”. Dit emigrerar man nu från den strålningsgiftiga jorden. Kanske menar Anyuru att ”tundraflickans” uppväxtvillkor som migrant var känslomässigt så magra som tundran på Mars.
Hon vet inte vad hon egentligen heter. En gång i sin tidiga ungdom gjorde hon en låtsas-selfie som såg svenskare ut: ”Jag bytte ansikte” står det. Och detta är något mycket betänkligt i Anyurus värld! Hennes make Amin kallade henne Nour efter sin lillasyster som omkommit i ett badkar, medan Amins pappa hörde på nyheterna från hemlandet. Men hon var inte Nour. Hon behövde bli älskad som den hon var.
Hennes belgiska föräldrar påstår att hon heter Annika Isagel. Det står också i hennes pass. Det är bara det att hon förnekar föräldrarna. Hon kan inte deras språk, men svenska talar hon märkligt nog utmärkt. Författaren besöker henne på ett mentalsjukhus där hon vårdas för allvarlig schizofreni. Hon säger att hon kommer från framtiden, att hon ”minns” framtiden och skriver om den. Hennes läkare tycker att besöken gör henne gott. Målet är att hon skall erkänna sin identitet här och nu under namnet Annika Isagel.
Denna migrationens värld är en sårig värld. Influerad av Dantes Divina Commedia delar jag in den berättelse som tundraflickan överräcker till författaren Anyuru i olika helveteskretsar. Terrordådet i seriebokhandeln Hondos kallar jag för ”den söndersprängda kroppens” krets. Det är mitt helhetsintryck av det rum som målas upp av författaren, när terrorhotet om sprängning blir uppenbart för alla. Tundraflickan filmar allt, en film som sedan streamas av miljontals användare världen över. Den splittrade kroppens rörelser kan ses från busskurens annonsplats var som helst: ”Hamads fria hand börjar famla i luften”. Hans öga upphör att vara en del av ansiktet: ”Ögats planet blinkar sakta”.
.
Hamad, är den andlige ledaren för de tre terroristerna. Det är Hamads argumentation som repeteras i tundraflickans hjärna under terrordådet, inte hennes egna tankar om Allah. Var finns hennes känslor? Hon är själv förvånad över att hon inte känner medlidande, när hon ser Amin misshandla konstnären som med satiriska teckningar vanhelgat Profeten. Hon råkar t o m skratta åt någon hädisk bild, och vid ett kort tillfälle möter konstnären hennes blick. Till slut känner hon sorg: ”Det är fel, Amin!” Hon säger det flera gånger. Men Amin hör och ser henne inte. Som av misstag skjuter hon Amin när denne sätter kniven på konstnärens strupe.
Mitt ärende är alltid att söka de två tankekällorna. Bakom detta minidrama som blickarna styr prövar jag som jag brukar Orfeus och Eurydike-myten till att personifiera de två tankekällorna. Det skulle förvåna mig om Johannes Anyuru medvetet har tänkt så. Men pennan -- som Gud skapade allra först enligt tundraflickans mamma --, pennan vet att språket är tudelat. Och dessutom går följeslagaren Martinson med rymdskeppet Aniara mot just Lyrans stjärnbild, alltså mot Orfeus ljusa stjärna.
Orfeus fick en lyra av Apollon, ljusets och klarhetens gud. Men myten låter honom inte spela Eurydike ur dödens grepp i Hades. Jag brukar tänka att han inte lyssnade efter Eurydikes eko i sitt inre, i drömmen eller visan-i-örat. När han kom upp i livets land mötte han de rusiga menadernas följe. Det hade han inte förutsett, så han hade inget inre försvar. Hans kropp sönderslets, ty i ruset visste kvinnorna i Dionysos följe inte vad de gjorde. Hans huvud kastades i havet, där det kroppslöst fortsätter att sjunga ännu.
I min läsning är myten här en splittrad kropp. Amin försöker förgäves väcka sin döda syster Nour till liv genom att ersätta henne med tundraflickan som är den namnlösa Eurydike, vars varning Amin och Hamad inte hör. Hamad är i den här scenen en Orfeus som tror sig väcka folket till klarhet om islams kraft genom terrordådet. Hans tankar besätter Isagel--Eurydike. Hennes pappa var poet, minns hon så småningom. Kanske är det på grund av pappan-poeten som friheten smyger sig fram i det lilla (förbjudna) skrattet och i det minimala blickbytet mellan henne och konstnären. Det är de två som hör samman och pappan-poeten är skälet till att hon inte kan låta bli att rädda honom.
I Martinsons Aniara finns en underbar apparat som kallas Miman. Den visar bilder till tröst, men den går sönder när människan uppfinner förstörelsevapen av hittills okänd verkan. Den går inte att laga igen. Det är den namnlösa mimaskötaren som berättar för oss om Aniara. Han älskar en kvinna som heter Isagel, tundraflickans verkliga namn. Isagel är det lysande intellektet som upptäcker nya samband i ”De stora talens lag”. Hon använder både intellekt och hjärta:
Hon skrek av glädje, tryckte till sitt hjärta
Den livligt sprattlande ingivelsen.
Men som tundraflickan går även Isagel sönder:
Den klara anden Isagel bröt samman
I hennes ögon kom en sjuk demon.
Pupillen vidgades mot själens källa.
Hon hörde ord och ekon fjärranfrån.
Mimaskötaren längtar efter henne när hon dör:
Jag ber att Isagel i denna sal
må oskadd uppstå ur sin urnas skal.
Stig upp du Isagel ur askans död
stig upp o Isagel och giv mig stöd.
Isagel – Eurydike måste ständigt uppstå och försöka rädda Orfeus från de sönderslitande menaderna.
Anyuru 2
Under begreppet ”den sinnliga tankekällan” sammanför jag barnens lek, våra drömmar om natten, konstnärligt, mytiskt och psykotiskt tänkande. Den gemensamma kartan för alla områdena är människans gestalt. Huvudet och kroppen är kontinenter som skall leva i fred med varandra liksom orden skall stämma med handlingen. Ansiktet är ”himlen” där ögonens och munnens stjärnor lyser oss från vår första dag i ljuset. Händerna står för skaparkraften. Störningar i systemet visar sig i psykisk sjukdom.
Detta har jag lärt dels av mina och andras drömmar, dels av konstnärer som jag närläst bok för bok och sedan skrivit om ur den sinnliga tankekällans perspektiv: Birger Sjöberg, (Drömfyllt rum 1982), Göran Tunström (Duets torg 1999), Elsa Beskow (Solägget 2002). Av många andra diktare har jag närläst enstaka verk, till exempel Ahlins De sotarna de sotarna eller hur Eurydike sjöng fram Orfeus ur Hades, Gorkijs Min barndom och Dostojevskijs Idioten. De ryska författarna öppnade den ryskortodoxa ikonografin för mig. (Eurydikes visa 1997)
Vad kommer jag att lära mig av muslimen Johannes Anyuru i romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”? Jag stiger in i en ny värld, där jag inte behärskar språket. Arabiska ord kryddar texten. Vad betyder ”yani”? Är det ett svärord? ”Balagan” anges vara ”modern, israelisk slang” för kris eller kaos. Dhikr heter en muslimsk bönestund och i en ”halaqua” sitter man i en ring. Man ber med kupade händer, inte med knäppta som vi.
Vid ett tillfälle sitter Anyuru i en sådan ring med lilla dottern i knät. Han har nästan beslutat sig för att lämna Sverige.
”Gör mig sann, viskade jag och tittade ner i mina egna handflator. När jag höll dem kupade liknade linjerna och hudvecken facetterna i en kristall.
Gör min kropp till en fråga.
Förlåt oss.”
Han håller på att skriva en roman om ett terrordåd som utförts i Allahs namn. Hans skaparhänder är bägare av kristall som bjuder oss en dryck som kan ge oss sagans kraft att se människan i oss själva som i andra. Hans händer bjuder oss till communion på muslimska. Det finns gränsöverskridande mönster för ont och gott, men de är svåra att finna – förlåt oss när vi inte vet vad vi gör!
När vi ser i skräck på andra skall vi inte vara för självgoda. Fången från Guantanamo beskriver kroppens och själens svåra erfarenhet av långvarig maktlöshet. Han pekar ut Guantanamo fängelse – är det mänskligt eller monstruöst? Dokumentationens språk står sida vid sida med ett citat ur Harry Martinsons Aniara. Är vi säkra på kursen för vårt rymdskepp eller rusar vi blint som Aniara mot Lyrans stjärnbild i ett hav av galaxer? Katastrofen går så fort att vi inte hinner märka det. Var är vår stjärna, vårt Ansikte?
Särskilt gestaltas den frågan genom den kvinnliga terroristen som inte ens minns vad hon heter eller var hon kommer ifrån. Hon är rollen som söker sin författare. Anyuru tänker att hon med sitt terrordåd stulit hans ansikte. Men han ger oss hennes berättelse och låter den löpa så nära hans egna reflektioner att vi läser långa stycken i osäkerhet om vem som talar och tänker.
I sina kupade händer samlar Johannes Anyuru den sinnliga tankekällans motståndskraft mot våldet. Allt får plats i den här romanen: barnens lek, drömmar om natten, konstnärligt tänkande, mytiskt tänkande och psykisk sjukdom.
Anyuru 1
”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är titeln på Johannes Anyurus senaste roman. Vita bokstäver lyser mot mig från den mörka pärmen. De påminner mig om silvertejpen som terroristerna i romanen klistrar över de otrognas munnar, ja, över munnen på den konstnär som med sina satirer särskilt vanhedrat Profeten. Men titeln på romanen handlar om hjärtats kval, och pärmen som omsluter Anyurus berättelse är inte svart-vit. Långa smala blad, blå med en klargrön nerv i mitten, mjukar upp det svarta djupet. Är det möjligen blad från Livets träd i paradiset?
De islamistiska självmördarna i romanen räknar sig som martyrer och hoppas se paradisträdet i samma ögonblick som de dör. De lever med mytens sinnliga poesi men kan egentligen inte symbolisera utan tänker i den abstraherande tankekällans sanningsbegrepp. Träd är träd, om än som idé. Resultatet blir monstruös grymhet. I mina öron ringer som en motsats ord ur en dikt av Birger Sjöberg: ”I himlens klara sal, / där goda tankar blomma…” Han talar om en helt annan värdeskala:
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många store, lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Anyuru har troligen aldrig läst Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Det är läsarnas möjlighet att vidga ett verk som gör konstens räckvidd stor. Med romanens titel riktar författaren vår uppmärksamhet på människornas tårar som strömmar när de träffas rakt i hjärtat. Mödrarna gråter, muslimer eller kristna spelar ingen roll. Fäderna gråter också som Johannes Anyuru själv gör efter terrordådet på Drottninggatan. Han berättar i DN den 10 april 2017 om en stund med sin späda dotter: ”Jag vilar min panna mot hennes. Jag gråter tyst, för att inte fylla också henne med rädslan”. Rädslan gäller islamofobin som ökar som en konsekvens av monstertron.
Birger Sjöberg tar in det värkande hjärtat i paradiset ”där nådens grenar blomma”. Anyurus roman har förtexter som tycks mig vara andra portar, genom vilka författaren sakta släpper in oss i en värld med för oss ovana dimensioner. Vad är tid och rum? En fånge från Guantanamo Bay vittnar om tretton kalenderår i fängelset utan upplevelsen av normala tidsbegrepp, eftersom ”det inte finns någon gräns för vad som kan hända”. När vi är i moraliskt gränslöst land kan vi ingenting förutse eller påverka.
Så är det tyvärr på flera ställen på jorden i dag, trots FN-deklarationer och nobelpris. I dag fylls DN av rapporter från ett år av Erdogans godtyckliga tyranni i Turkiet. Tusentals journalister och domare sitter godtyckligt fängslade.
En annan förtext i Anyurus roman vätter också mot det gränslösa. Vi läser den sextiosjunde sången i Harry Martinsons rymdepos Aniara. Jorden har blivit strålningsförgiftad och människorna emigrerar till Mars. Men rymdskeppet, goldondern Aniara, förlorar kursen genom en nödgir för asteroiden Hondo och styr nu mot Lyrans stjärnbild. Den strof Johannes Anyuru använder beskriver tidlösheten i en kosmisk katastrof. Klockan med sekundvisare på människans nattduksbord överrumplas själv av att den smälter, ”kokar upp och virvlar bort som gas / allt på en milliondel av sekunden”. Själva tingen förvandlas till lidande varelser.
Företeelser i Harry Martinsons Aniara ekar i Anyurus text. Nödgiren för asteroiden Hondo motsvaras av seriebokhandeln Hondos, där terrordådet äger rum en eftermiddag när den satiriske konstnären skall underhålla. Dörrarna stängs obönhörligt. En värld som innesluter många hjärtan bringas ”ur kurs”.
Romanen påminner mig också om Dantes helvetesvandring i Divina Commedia. Vi befinner oss liksom i olika namngivna helveteskretsar: Kaningården, al-Mima, Hondos. Jag skall berätta om dem i kommande bloggar. Men här vill jag till slut nämna att det också finns en paradisport i Anyurus onda saga, en motsats mot den port Dante gick igenom: ”I som här inträden, låten hoppet fara!” stod det över den. Allra först i Anyurus berättelse om tårarna står följande ord på en egen sida: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”.
Anyurus roman är en tårarnas farkost, styr mot en stjärna av nåd. Kanske bildar romanens gestalter på ett eller annat sätt den stjärnan? Låt oss se vilka komponenter som är närvarande. Vem är drömmaren? Det är förstås författaren själv. Romanens titel är ord hans hustru Isra sagt. Skall de låta dottern växa upp i det farliga Sverige? Hon är hjärtats insats.
Men författaren har drömhjälp. En kvinna med oklar identitet har bett honom skriva hennes historia. Det är hon som tillsammans med Amin och Hamad begår det avskyvärda terrordådet. Hon är gift med Amin som beundrar Hamad, så att han blir deras andlige ledare.
"Sök och du skall finna"
”Sök och du skall finna” heter ett TV program av Erik Schüldt. Jag såg det i fredagskväll. Erik Schüldt söker livets glans och förtrollning, den måste ju finnas! Det handlar ju om själva livskänslan. Får den inte plats i vår vetenskapsinriktade kultur? Han ger oss ett ankare i Descartes berömda ord: ”Cogito ergo sum” -- ”Jag tänker alltså är jag”. Men han frågar hur mycket fantasin väger i tankens kultur. Hur kan vi leva utan den?
Det är just i fantasin Erik Schüldt själv har erfarit en paradoxal verklighetskänsla. I Sagan om ringen skapade Tolkien en värld, där han som barn kunde gå in och möta diktade personer som för honom blev lika verkliga som människor av kött och blod. Är inte fantasin i själva verket den enda verkligheten? undrar han.
Han talar den här gången i rutan med en förstående man som heter Per Johansson, men samtidigt talar han till oss TV-tittare i många skilda världar, osynliga för honom. Vi är inte underkastade hans fantasi. Till skillnad mot Frodo och Gandalf i Ringens värld hör vi vad han säger. Utan att Erik Schüldt anar det tränger han sig på i mina tankar, fast jag nu egentligen har som mål att skriva om Johannes Anyurus svåra och rika roman ”De skall drunkna i sina mödrars tårar”.
Johannes Anyuru skapar också världar, där jag som läsare konfronteras med diktade människor som blir verkliga för mig som om de hade funnits på riktigt. ”Som om” är dock viktiga ord. Ringens värld har sin egen logik – den sinnliga tankekällans logik som är drömmens, diktens och lekens logik. Och den psykiska sjukdomens! Sinnena kan tänka så håren reser sig, tårarna rinner och diktaren själv blir skrämd. Kanske borde han med hustru och dotter flytta från Sverige där sådana fantasitankar som hans kan slå rot? Tänk om de blir verklighet? Nej, Anyuru lämnar inte Sverige.
Jag är glad att han motstår drömtankarna nu. Hans sinnen har varit utlånade länge och i denna roman tänkt fram variationer av Människan åt oss på konstnärers sinnliga vis. ”Ergo sum” ropar bokstäverna på varje rad.
Man skall lyssna till bägge tankekällorna och överväga sitt handlingssätt. ”Där fantasin och sakligheten möts”, sa Salman Rushdie i Skavlan, ”där skapas en väldig energi”. Men där de bryts isär från varandra skapas monster. Enkelt och viktigt i desinformationens och de snabba knapptryckningarnas tidevarv!
Termen ”tankekällorna” är min term både för dröm och för det vi vanligen kallar verklighet. Jag ville ge både bildtankar och ordtankar samma värde, och jag ville lyfta fram att dröm, myt och dikt lyder samma logiska system. De tänker på olika dialekter i relationer. Freud och Jung använde uttrycken ”det medvetna” och ”det omedvetna”, men jag vill betona vikten av att vi odlar medvetandet också genom drömmar. Erik Schüldt och Per Johansson försöker med ”det inre” och ”det yttre”, och i sitt samtal kommer de fram till att kalla den sökta energin för ”skaparkraften”. Där tror jag att de är på rätt spår. Skaparkraften ropar på oss: ”Sök! Ge dig inte förrän du finner hemligheten!”
Har den bibliska klangen i rubriken på TV-samtalet något att ge? Jag letar i min bibliska ordbok och finner många förslag på verbet ”söka”. Orden ”Sök och du skall finna” är hämtade ur slutet på Jesu bergspredikan, Matteus 7:7. Var låg berget? Med dagens värld i mitt sinne läser jag: ”Och ryktet om honom gick ut över hela Syrien och man förde till honom alla sjuka --- alla som var besatta och månadsrasande...”
På TV i dag ser jag de söndersmulade husen i Syrien, de sårade människorna, barn och vuxna. Jag tänker på Anyurus världsaktuella roman om rasismen och terrorismen som gror också i Sverige: ”De skall drunkna i sina mödrars tårar”. Med vilken tankekälla blir vi mindre monstruösa?
Barfotapredikanten Jesus använde båda: liknelsen och levnadsregeln. Som en andedräkt. Det är kanske det vi skall lära oss av honom.
Schüldts talade tankar blir mig ett trappsteg till Anyurus skrivna text.
