Anyuru 1
”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är titeln på Johannes Anyurus senaste roman. Vita bokstäver lyser mot mig från den mörka pärmen. De påminner mig om silvertejpen som terroristerna i romanen klistrar över de otrognas munnar, ja, över munnen på den konstnär som med sina satirer särskilt vanhedrat Profeten. Men titeln på romanen handlar om hjärtats kval, och pärmen som omsluter Anyurus berättelse är inte svart-vit. Långa smala blad, blå med en klargrön nerv i mitten, mjukar upp det svarta djupet. Är det möjligen blad från Livets träd i paradiset?
De islamistiska självmördarna i romanen räknar sig som martyrer och hoppas se paradisträdet i samma ögonblick som de dör. De lever med mytens sinnliga poesi men kan egentligen inte symbolisera utan tänker i den abstraherande tankekällans sanningsbegrepp. Träd är träd, om än som idé. Resultatet blir monstruös grymhet. I mina öron ringer som en motsats ord ur en dikt av Birger Sjöberg: ”I himlens klara sal, / där goda tankar blomma…” Han talar om en helt annan värdeskala:
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många store, lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Anyuru har troligen aldrig läst Birger Sjöbergs Minnen från jorden. Det är läsarnas möjlighet att vidga ett verk som gör konstens räckvidd stor. Med romanens titel riktar författaren vår uppmärksamhet på människornas tårar som strömmar när de träffas rakt i hjärtat. Mödrarna gråter, muslimer eller kristna spelar ingen roll. Fäderna gråter också som Johannes Anyuru själv gör efter terrordådet på Drottninggatan. Han berättar i DN den 10 april 2017 om en stund med sin späda dotter: ”Jag vilar min panna mot hennes. Jag gråter tyst, för att inte fylla också henne med rädslan”. Rädslan gäller islamofobin som ökar som en konsekvens av monstertron.
Birger Sjöberg tar in det värkande hjärtat i paradiset ”där nådens grenar blomma”. Anyurus roman har förtexter som tycks mig vara andra portar, genom vilka författaren sakta släpper in oss i en värld med för oss ovana dimensioner. Vad är tid och rum? En fånge från Guantanamo Bay vittnar om tretton kalenderår i fängelset utan upplevelsen av normala tidsbegrepp, eftersom ”det inte finns någon gräns för vad som kan hända”. När vi är i moraliskt gränslöst land kan vi ingenting förutse eller påverka.
Så är det tyvärr på flera ställen på jorden i dag, trots FN-deklarationer och nobelpris. I dag fylls DN av rapporter från ett år av Erdogans godtyckliga tyranni i Turkiet. Tusentals journalister och domare sitter godtyckligt fängslade.
En annan förtext i Anyurus roman vätter också mot det gränslösa. Vi läser den sextiosjunde sången i Harry Martinsons rymdepos Aniara. Jorden har blivit strålningsförgiftad och människorna emigrerar till Mars. Men rymdskeppet, goldondern Aniara, förlorar kursen genom en nödgir för asteroiden Hondo och styr nu mot Lyrans stjärnbild. Den strof Johannes Anyuru använder beskriver tidlösheten i en kosmisk katastrof. Klockan med sekundvisare på människans nattduksbord överrumplas själv av att den smälter, ”kokar upp och virvlar bort som gas / allt på en milliondel av sekunden”. Själva tingen förvandlas till lidande varelser.
Företeelser i Harry Martinsons Aniara ekar i Anyurus text. Nödgiren för asteroiden Hondo motsvaras av seriebokhandeln Hondos, där terrordådet äger rum en eftermiddag när den satiriske konstnären skall underhålla. Dörrarna stängs obönhörligt. En värld som innesluter många hjärtan bringas ”ur kurs”.
Romanen påminner mig också om Dantes helvetesvandring i Divina Commedia. Vi befinner oss liksom i olika namngivna helveteskretsar: Kaningården, al-Mima, Hondos. Jag skall berätta om dem i kommande bloggar. Men här vill jag till slut nämna att det också finns en paradisport i Anyurus onda saga, en motsats mot den port Dante gick igenom: ”I som här inträden, låten hoppet fara!” stod det över den. Allra först i Anyurus berättelse om tårarna står följande ord på en egen sida: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn”.
Anyurus roman är en tårarnas farkost, styr mot en stjärna av nåd. Kanske bildar romanens gestalter på ett eller annat sätt den stjärnan? Låt oss se vilka komponenter som är närvarande. Vem är drömmaren? Det är förstås författaren själv. Romanens titel är ord hans hustru Isra sagt. Skall de låta dottern växa upp i det farliga Sverige? Hon är hjärtats insats.
Men författaren har drömhjälp. En kvinna med oklar identitet har bett honom skriva hennes historia. Det är hon som tillsammans med Amin och Hamad begår det avskyvärda terrordådet. Hon är gift med Amin som beundrar Hamad, så att han blir deras andlige ledare.
