Dröm dikt myt. Stina Hammar

Vad kan man minnas och vad kan man lyckas glömma? Det är frågor som är aktuella i Dan Josefssons journalistiska utredning om ThomasQuick-Sture Bergwall, Mannen som slutade ljuga. Eftersom Quick i åtta år fabricerar ”minnen” för att lura till sig trygghet och knark, så framställs de som tror på honom som förledda dumbommar. Dubbelt förledda blir de ju genom att Dan Josefsson själv ljuger om sitt ärende, när han ber om en intervju, eftersom han tror att han annars inte skulle få veta ”sanningen”. De inblandade skulle inte vilja medverka. Detta tror han att vi skall acceptera som en naturlig sak. Men i hans framställning blir det liksom urdumt att tro på djupet i människan, det jättestora arkiv av erfarenhet som vi inte dagligen bläddrar igenom. Och den misstron gör att jag känner mig smutsig flera dagar efter läsningen. Den sinnliga tankekällan vill inte bli så missaktad, det känner jag i kroppen.

 

Jag mobiliserar andra texter som kan hjälpa mig förklara. I skolan har många människor läst Marcel Prousts klassiska text om madeleinekakan ur ”A la recherche du temps perdu” (”På jakt efter den tid som flytt” 1913). I diktarens strävan att minnas det förflutna var hans tankemödor alldeles förgäves. Den bokstavliga tankekällan hade intet att ge. Men vid smaken av en kaka som doppats i te öppnades oförmodat förlåten. Ur doftminnet och smaken reste sig helheten, ”minnets oerhörda byggnad”.

 

Det är den sinnliga tankekällan som träder i kraft på det viset. Den följer sina egna logiska lagar, som behöver undersökas, så att de inte förväxlas med den bokstavliga tankekällans system. Det är med den sinnliga tankekällan vi skapar våra drömmar, våra myter, våra dikter och konstverk. Det är den vi berikar för kommande år, när vi läser sagor för de små barnen och visar dem bilder.

 

Jag har själv den stora turen att minnas mitt livs första konstupplevelse, som förunderligt nog var en bild av Elsa Beskow. Jag var tre år och hade följt med min tio år äldre storasyster Karin till barnavdelningen på stadsbiblioteket i Göteborg, där vi bodde ett år. Karin hade väl fått i uppdrag att vakta mig och passade på att förena plikten med något hon själv hade stor lust till. Men jag tyckte miljön var konstig. Hela rummet var fyllt med bokhyllor, och plötsligt såg jag inte min syster. Hon var totalt försvunnen! Hade hon råkat gå ifrån mig? Jag drabbades av totalförlust och skrek skräckslagen rakt ut. En bibliotekarie skyndade till. ”Din syster är ju bara bakom hyllan!”, upplyste hon lugnande. När hon förstod att jag tänkte fortsätta mitt oväsen tills jag fick min syster att gå hem med mig, räddade hon Karin. ”Här ska du få se något roligt!” sa hon snabbt till mig.  Hon tog fram en bilderbok, och gav sig tid att viskande läsa för mig. Jag minns inte hennes röst, och jag förstummades själv av upplevelsen. Att det kunde finnas något så vackert att se på i sagoböcker!

 

Många år efteråt insåg jag att den bok hon visade mig var Putte i blåbärsskogen, Men det var inte Putte som var min skönhetsupplevelse. Nej, det var bilden av lingonmor och alla hennes flickor på rad utanför den lilla hyddan av lingonris. Luftiga, vita kjolar och röda västar och röda hättor − vackrare uniformer hade frälsisbarnet som var jag aldrig någonsin sett.

 

Den okända bibliotekarien gav mig alltså en stor gåva. Färg och form, liv och fantasi träffade för första gången mitt medvetande djupt under ytan. Blåbärsskogen gick till och med rakt in i nattens drömmar en gång när det jag upplevde var skrämmande och svårt.

 

Vi var fortfarande kvar i Göteborg. Jag hade skurit mig på pappas rakblad som han slarvigt låtit ligga framme på sitt låga nattygsbord. De blänkte så lockande. Jag minns min överraskning, när mina händer blev röda av blod. Jag minns inte någon smärta, men naturligtvis blev de vuxna mycket upprörda, när de såg vad jag gjort.

 

Påminde blodet mig om lingonsaft? Jag drömde i alla fall efteråt att blåbärsskogen hade frusit omkring mig och att jag hade dött av ett sår i fingret. Men det var inte så farligt som jag först trodde, för pappa kom och satte sig på huk bredvid mig och tröstade mig, ja, så som blåbärsfar tröstade Putte, när han satt vilsen på stubben, tänker jag nu: ”Till tårarna var det ej långt igen, då rörde det sakta vid Puttes ben, och det stod där en liten gubbe...”  Det var pappa som gjorde sig så liten han kunde i min dröm, tänker jag nu. Så kunde jag förstås inte tolka då jag drömde det.

 

Men så kan även barn bli oförglömligt berörda i hela kroppen av konst! Det är märkvärdigt att jag minns det som jag drömde för nästan nittio år sen. Jag minns inte att jag berättade drömmen för någon, men troligen gjorde jag det, eftersom jag minns allt så klart. Inte visste jag alls att jag hade fått titta i en berömd konstnärs bilderbok. Aldrig hörde jag som barn Elsa Beskows namn. Hon tjatade på sina förläggare om både kvalitet och billighetsupplagor, men i mitt fattiga barndomshem hade man inte ens råd med de böcker skolbarnen behövde. Kartböcker var för dyra t.o.m. på antikvariat. Det var en stor besvikelse, ett hinder jag inte kunde påverka. Gratis skolmaterial tar vi i dag för självklart i Sverige, och det borde det vara i hela världen.

 

Det är alltså inte förrän jag var vuxen jag återsåg lingonmor och hennes flickor, och inte förrän på sjuttiotalet, började jag intressera mig för vad jag hade drömt i livet. Då mindes jag först temperaturen i min barndomsdröms blåbärsskog. Kroppen mindes, och jag lyssnade äntligen till den.

 

Nu är jag en gammal människa som har tänkt mycket över Elsa Beskows bilder. Nu vet jag att hon målade Putte i blåbärsskogen samtidigt som hennes man Natanael Beskow målade Djursholms kapell. Jag vet att Elsa genom Viktor Rydbergs roman Vapensmeden hade lärt sig att ”naturen är Herren Guds stora sköna bildbibel”. Sådant hade jag ingen glädje av att veta när jag var tre år. Men något av det sakrala måste ha nått in i mitt förskräckta treårshjärta genom det rike av ”äpplen blå” som Elsa Beskow öppnade portarna till redan på pärmen till Putte i blåbärsskogen.

 

 

I dag blommar svalörten vid Årstavikens stränder. Människor njuter av de tidiga försommardagarna. Koltrastarnas vårrop överröstar tåget som skramlar över bron. Björken i skrevan vid varma berget kan inte annat än slå ut.

 

Humlan surrar, fjäriln prålar, men mitt hjärta är tungt av boken jag tvingat mig att läsa: Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga. Så mycket allvarlig tillit kommer här på skam, det är nästan evangeliskt! En liten skara lärjungar står där och känner sig bedragna av alla liknelserna som inte stämde med den ovisshet verkligheten bjöd. I utkanten av dramat skymtar sörjande anhöriga till de verkliga offren.

 

Thomas Quick är ett namn han tog sig efter sin mamma. Han hette egentligen Sture Bergwall och hade inte mördat en enda människa. Men från tjugu års ålder levde han ett mycket oregelbundet liv. Kort sagt: han var homosexuell, han stal för att få råd med sitt tunga missbruk, han förgrep sig på småpojkar, tog till och med strypgrepp. Två psykiatriker bedömde honom därefter oberoende av varandra som farlig.  

 

Under påverkan av narkotika fick han skrämmande hallucinationer och knivskar en kamrat, sedan han slagit honom i huvudet med en stekpanna. Några år senare arrangerade han ett bankrån, också med knivhot. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård på Säter. Där hade han det bra. Men han började frukta världen därute i friheten. Han ville gärna klara den, men det skulle han nog inte göra. Alltså gällde det att hitta på ett svårt brott, så att han fick stanna i tryggheten.

 

Det var kanske inte så konstigt att man trodde honom, när han började bekänna mord. Åtta olösta mord bekände han med suckar och stön. Teamet omkring honom ville hjälpa den tappre bekännaren att bära samvetskvalen. De såg ju hur han led! Inlevelseförmåga hade han nog, men inte som medmänniska utan lik en artist, som låter publiken förväxla honom med rollen han spelar. Under åtta år vallades han på olika brottsplatser, och med hjälp av stora doser narkotiska mediciner lyckades han hålla både sig själv och andra människor fångna i sina hemska sagor.  

 

Hur kunde det fortgå? Teamet som följde honom bestod av välutbildat folk, läkare, psykologer, advokater. Hur kunde all den sakkunskapen låta sig bedras? Josefsson har ett enda svar på det: det berodde på Margit Norell. Det är hon som är den farliga bedragerskan. Hon var som en sektledare, menar Dan Josefsson, och även ett flyktigt möte med henne fick ödesdigra konsekvenser för människor som i vanliga fall var kritiskt tänkande.

 

Margit  föddes 1914 och dog 91 år gammal år 2005. Hon var privatpraktiserande psykoterapeut och bodde i Stockholm. Flera psykologer som hade terapi med Sture Bergwall på Säter träffade henne regelbundet som handledare. Hon var dock aldrig själv anställd på Säter. Hon var 77 år när Sture Bergwall kom till Säter, och hon var 86 år när han avbröt terapin år 2002.

 

Margits teori byggde på att människor är benägna att förtränga otäcka minnen. I stället för att berätta om övergrepp de varit utsatta för, gestaltar de omedvetet vad de varit med om genom att utsätta andra för kränkande behandling, även mord. Under trygga terapeutiska förhållanden kan sådana handlingar tolkas och den ursprungliga erfarenheten återkallas till medvetandet, även om det sker under stort motstånd. Om man således önskar att en mördare skall bekänna ett brott, gäller det att väcka så stort förtroende, att motståndet kan övervinnas.

 

Det kan inte vara fel att skapa en atmosfär som hjälper människor att berätta vad som trycker i bröstet. Det är inte heller Margit Norells teori som är det gåtfulla problemet. Det psykodrama som uppstår mellan en psykoterapeut som Margit Norell och den som anförtror sig till henne, har många dimensioner som ingår i utbildningen att känna till. Att psykoterapeuter som i åratal tog emot terapi och handledning av Margit kunde värdera henne på olika sätt är sådant som hör till det allmänmänskliga. Väldigt många har uttryckt stor tillgivenhet och tacksamhet mot henne.

 

Det är många som samverkar kring Thomas Quicks bisarra drama. Jag fäster mig särskilt vid  läkaren, som gör patienten till en allt större missbrukare av narkotika. När en annan läkare tillträder och sakligt ransonerar medicinerna, släpper förtrollningen. Thomas Quick slutar ljuga. Den hjälpen kunde han fått från början.

 

Man kan också undra över advokaten som lät sig ledas till den ena brottsplatsen efter den andra utan att begära att få se faktiska spår efter brottet, och över domarens klena underlag för att fälla för mord.

 

Vad är det för ett samhälle vi lever i, där vuxna, välutbildade människor inte lyckas hålla sakligt i sin egen viktiga profession, därför att de först laddar en gammal kvinna med oändlig moderlighet och visdom och sedan demoniserar henne? Vad är det för orakel som står här mitt ibland oss? Vad är det för jätteförsummat livsbehov som vaknar i djupet?

 

 

 

 

   

Kära läsare! Jag är ledsen att mina bloggar numera publiceras så illa, att styckeindelning faller bort. Bloggen blir en svårläst massa ord. Jag vet inte hur jag kan göra något åt det, men det förtar nöjet för både mig och mina trogna läsare! Så jag hoppas att jag kommer på knepet! Stina

Det gick många år, innan jag förstod betydelsen av lysterkulan som står i tant Gröns trädgård, dit man kommer om man följer en liten flicka genom en osynlig port som leder in i den tredje färgbilden i den första boken i serien om Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Lysterkulan nämns inte i Elsa Beskows berättelse och den återkommer heller aldrig mera i någon bild. Läser man bilden som illustration till texten riskerar man att inte lägga särskilt märke till den. Men Elsa Beskow berättar minst lika mycket med sin pensel som med sin text. Hon ”såg” först bilden för sig och ”tänkte” sedan sagan. På samma sätt gör ett barn som inte kan läsa. Jag har den stora turen att minnas mitt livs första konstupplevelse, som faktiskt var en bild av Elsa Beskow. Jag var tre år och hade följt med min tio år äldre storasyster till stadsbiblioteket i Göteborg. Plötsligt såg jag henne inte. Jag drabbades av skräck och skrek rakt ut. ”Men din syster är ju bara bakom hyllan”, sa en tillskyndande bibliotekarie. ”Här ska du få se något fint!” Hon tog fram Putte i blåbärsskogen och jag förstummades av upplevelsen. Kunde det verkligen finnas något så vackert i världen som bilden av lingonmor när hon bjuder blåbärspojkar och lingonflickor på ”honungslingon så klara”? Färg och form, liv och fantasi träffade för första gången mitt medvetande djupt. Blåbärsskogen gick rakt in i nattens drömmar om liv och död och kärlek. Så är det med riktig konst. Det är märkvärdigt att jag minns det, eftersom jag troligen inte talade med någon om det. Nattens drömmar som visade bilder, innan man hann resa något försvar, var falska och störande, tyckte de vuxna. Drömmens lingon gick inte att äta, eller hur? Det är många som tror så än Litet senare lärde jag mig läsa i Anna Maria Roos Sörgården, där barnen hette som mina syskon. Jag kunde se på bilderna att de ändå såg annorlunda ut. Men jag vande mig vid att först stava verkligheten och sedan titta efter på bilden hur den såg ut. Häromdagen fann jag av en händelse min 3-betygsuppsats i litteraturhistoria från den 4 april 1955: ”Elsa Beskow, författarinnan och människan”. En smula förskräckt bläddrade jag i de 77 maskinskrivna sidorna. Vem var jag då jag var trettiotvå? Vad såg jag med de redskap jag hade då? Jag var en litteraturintresserad förskollärare som ville förkovra mig i litteraturämnet, medan jag själv var hemma med egna småbarn. Jag skrev om nyutkomna böcker i tidskriften Barnträdgården, och egentligen var det på den vägen jag ville fortsätta. Men det fanns ännu ingen hemvist på universitetet för barnlitteratur. Uppsatsen lades fram på den litteraturhistoriska institutionen vid Stockholms högskola. Min examinator avrådde mig bestämt att skriva om ett så ”smalt ämne” som Elsa Beskow. Han tänkte kanske att hennes uttryck var för mycket bild för att räknas till litteraturen? För när han hörde att det fanns en brevväxling mellan henne och Ellen Key gav han med sig. Det var ju ord, det! Min uppsats handlade således inte alls om bildernas hemligheter. Uppsatsen handlade om ”författarinnan” Elsa Beskow, inte om ”konstnärinnan”. Jag jämförde Elsa Beskows sagor med folksagor och sagor av Topelius, H. C. Andersen, Ottilia Adelborg och andra. Jag intresserade mig för biografiska händelser. På femtiotalet levde ännu Elsa Beskows yngsta syster, Aina Güettler, och fem av Elsas söner levde, så jag hade gott om muntliga källor. Det var dyrbart att träffa så många av dem som stått Elsa nära. De berättade gärna vad de mindes. Och jag skrev. Ord, ord, ord och inte bilder fyllde min uppsats. Det var ju litteraturhistoria jag sysslade med och ingenting annat. Inte ett ord stod i min uppsats om lysterkulan i tant Gröns trädgård. Ändå fanns konstnären Bo Beskow redan i bakgrunden. Efter ett föredrag jag höll på Birkagården föreslog han mig att jag skulle skriva om hans mor. Jag minns att han tyckte om min tolkning av sagan om den lilla rosenbönan, hon som valde bort att klänga på herr Bambu, som inte kunde växa själv. Hon slingrade sig i stället bort till lönnen, som trots sin olikhet växte och utvecklades som hon. Så kunde man se på Elsa och Natanael Beskow, sa jag i mitt föredrag. Bo tyckte om det. Det var i hög grad Bo som handledde mig, när jag sedan arbetade med boken ”Elsa Beskow / en biografi” som kom ut 1958. Han valde bilderna som skulle vara med i boken. På pärmen finner man lilla Tusse som söker tröst hos grodan, en teckning ur Tomtebobarnen, där Bo menade att han själv var modellen. Ett porträtt av Elsa Beskow bland blommor valde han som omslagsbild. I rollen som farmor ser vi Elsa dels på ett foto där hon sitter tillsammans med Bos dotter Annika, dels på ett kärleksfullt porträtt som Bo själv målat av sagoberätterskan på en bänk i trädgården i Djursholm med hans dotter Katja tätt intill sig – vänsterhänderna möts så intimt och vackert! Vattenglas med penslar står redo på bordet bredvid. Boken är för övrigt rikligt försedd med svartvita bilder. Med den teknik som fanns då var färgtryck för dyrt, om det skulle vara den kvalitet som gjorde rättvisa åt Elsa Beskows nyansrikedom. I färg finner vi i boken endast kattfötterna, som klänger uppför kala berget för att skyla det, och Gumman Tö som står och niger i dikesrenen klädd i tussilagoförklädet. I förordet tackar jag Bo Beskow och min svåger Lennart Seth, konstintresserad rektor på Birkagårdens folkhögskola, där jag vikarierade ibland. Lennart fyllde skolans väggar med konst, X-et och Hilding Linnqvist minns jag särskilt. Han ville få eleverna på skolan att glädja sig åt konstnärernas lek med färg och form på samma sätt som han gjorde själv. ”Vandra med ögat!” ”Kanske ni börjar känna en ögats ivriga upptäckarglädje” hoppas han i Konst, en bok han skrev tillsammans med Åke Meyerson 1949 i folkbildningsserien på Ehlins förlag. Jag tror att det var Lennart som ledde min uppmärksamhet till lysterkulan, som finns med i biografin 1958, där jag börjar min text med bilden av tant Gröns trädgård. Men symboler som inte hörde till det konstnärligt accepterade teckenspråket intresserade varken Lennart Seth eller Bo Beskow. Lysterkulan var en lysterkula – det räckte. I boken förbinder jag speglingarna i kulans glas med vårt sätt att minnas barndomen: ”intryck och händelser har glidit ut och in i medvetandet som ett spel av ogripbara mönster”. Minnet väcks ju lätt av föremål, men sedan har lysterkulan spelat ut sin roll i min biografiska text. Jag visste inte 1958 att det finns två sätt att tänka och att båda tänkesätten presenteras på bilden av tant Gröns trädgård. Det är skrämmande att erfara hur litet jag såg, innan mina drömmar hade förenats med min uppfattning av dikt och konst. Men samtidigt är det nyttigt att förstå svårigheterna, som vi alla har. Fyrtiofyra år senare tog jag än en gång vägen genom bilden av tant Gröns trädgård. Åter skulle jag skriva en bok om Elsa Beskow. Den fick namnet Solägget / Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst 2002. Jag hade förändrat mig. Jag såg de gamla bilderna på nytt sätt. Jag såg detaljer. Lysterkulan står på sin lodräta pelare mitt i en rabatt med röda pioner, trädgårdens hjärta. Kulan ser ut som pricken över i. Men vad är det för spegling i glaset? Liknar det inte en teatermask? En gömd clown? Jag ser nu också en bräda som sträcker sig vågrätt genom bilden. Ena änden vilar på en träbock i formen av ett A. Bocken på andra sidan borde haft formen av ett O, men den göms bakom tant Gröns stora kjol. Så ger Elsa Beskow oss bilder av båda tänkesätten. Den sinnliga tankekällan skapar hemliga masker för livets mångfald i drömmar, myter, dikt och konst. Den är centrum i ett skapande nu. Dess mål är samverkan. Den abstraherande tankekällan är däremot lineär som bokstavsbänken: orsak och verkan, början och slut. Dess mål är tävlan. Det är vårt vanliga sätt att tänka. Just nu är Elsa Beskow aktuell på Kulturhuset/Stadsteatern med Birgitta Egerbladhs dansteater I blåbärsskogen. När jag träffade henne för ett år sedan hade föreställningen arbetsnamnet Elsa och hennes värld. Birgitta förklarade att det var Elsa Beskow som människa hon ville gestalta, så att alla åldrar kunde intressera sig. Elsa och hennes värld visade sig vara en upptagen titel, så namnet fick tyvärr bytas. I blåbärsskogen är enligt min mening ett namn som pekar alltför tydligt mot en enda sagobok, vilket styr publikens förväntningar på en berättelse med orsak och verkan, början och slut. Pia Huss i DN instämmer med barnet i raden bakom henne: ”Men alltså, vad menar dom egentligen?” Men Birgitta Egerbladhs dansteater följer inte bokstavsbänkens idé. Hon arbetar på ett centralt sätt: ”föreställningarna växer fram i nära samarbete med ensemblen i en undersökande process”, står det i programbladet, där även jag fått berätta under rubriken: ”Elsa Beskows sagor ger verkligheten många röster”. Det är många röster från olika sagor vi hör från scenen. Birgitta Egerbladh beskriver Elsa Beskows dilemma som konstnär i en värld som inte använder sig alls av lysterkulans sätt att fånga ljuset utan bara lever i bokstavsbänkens pliktskola. I följande citat ur programbladet hör vi hur Elsa Beskow själv upplevde att tankekällorna drog hennes uppmärksamhet åt olika håll: ”Sagomotiven finns egentligen överallt. Var man går tittar de fram mot en, leende och uppfordrande som barn som leka kurragömma. ”Ta fatt mig nu, var inte lat”, säga de. ”Jag har inte tid just nu, jag har så mycket viktigare saker för mig”, svarar man. För man är ju gamla fullvuxna människan med hushåll och allt…” Om barnen inte känner Elsa Beskows sagor längre, ta tillfället att gå hem och läsa dem! Och tack, Birgitta Egerbladh och hela ensemblen, för att ni bryter det lineära tänkandets auktoritära övermakt. Samverkan behövs mer än någonsin både inom oss och utom oss.