I knarkdimman
I dag blommar svalörten vid Årstavikens stränder. Människor njuter av de tidiga försommardagarna. Koltrastarnas vårrop överröstar tåget som skramlar över bron. Björken i skrevan vid varma berget kan inte annat än slå ut.
Humlan surrar, fjäriln prålar, men mitt hjärta är tungt av boken jag tvingat mig att läsa: Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga. Så mycket allvarlig tillit kommer här på skam, det är nästan evangeliskt! En liten skara lärjungar står där och känner sig bedragna av alla liknelserna som inte stämde med den ovisshet verkligheten bjöd. I utkanten av dramat skymtar sörjande anhöriga till de verkliga offren.
Thomas Quick är ett namn han tog sig efter sin mamma. Han hette egentligen Sture Bergwall och hade inte mördat en enda människa. Men från tjugu års ålder levde han ett mycket oregelbundet liv. Kort sagt: han var homosexuell, han stal för att få råd med sitt tunga missbruk, han förgrep sig på småpojkar, tog till och med strypgrepp. Två psykiatriker bedömde honom därefter oberoende av varandra som farlig.
Under påverkan av narkotika fick han skrämmande hallucinationer och knivskar en kamrat, sedan han slagit honom i huvudet med en stekpanna. Några år senare arrangerade han ett bankrån, också med knivhot. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård på Säter. Där hade han det bra. Men han började frukta världen därute i friheten. Han ville gärna klara den, men det skulle han nog inte göra. Alltså gällde det att hitta på ett svårt brott, så att han fick stanna i tryggheten.
Det var kanske inte så konstigt att man trodde honom, när han började bekänna mord. Åtta olösta mord bekände han med suckar och stön. Teamet omkring honom ville hjälpa den tappre bekännaren att bära samvetskvalen. De såg ju hur han led! Inlevelseförmåga hade han nog, men inte som medmänniska utan lik en artist, som låter publiken förväxla honom med rollen han spelar. Under åtta år vallades han på olika brottsplatser, och med hjälp av stora doser narkotiska mediciner lyckades han hålla både sig själv och andra människor fångna i sina hemska sagor.
Hur kunde det fortgå? Teamet som följde honom bestod av välutbildat folk, läkare, psykologer, advokater. Hur kunde all den sakkunskapen låta sig bedras? Josefsson har ett enda svar på det: det berodde på Margit Norell. Det är hon som är den farliga bedragerskan. Hon var som en sektledare, menar Dan Josefsson, och även ett flyktigt möte med henne fick ödesdigra konsekvenser för människor som i vanliga fall var kritiskt tänkande.
Margit föddes 1914 och dog 91 år gammal år 2005. Hon var privatpraktiserande psykoterapeut och bodde i Stockholm. Flera psykologer som hade terapi med Sture Bergwall på Säter träffade henne regelbundet som handledare. Hon var dock aldrig själv anställd på Säter. Hon var 77 år när Sture Bergwall kom till Säter, och hon var 86 år när han avbröt terapin år 2002.
Margits teori byggde på att människor är benägna att förtränga otäcka minnen. I stället för att berätta om övergrepp de varit utsatta för, gestaltar de omedvetet vad de varit med om genom att utsätta andra för kränkande behandling, även mord. Under trygga terapeutiska förhållanden kan sådana handlingar tolkas och den ursprungliga erfarenheten återkallas till medvetandet, även om det sker under stort motstånd. Om man således önskar att en mördare skall bekänna ett brott, gäller det att väcka så stort förtroende, att motståndet kan övervinnas.
Det kan inte vara fel att skapa en atmosfär som hjälper människor att berätta vad som trycker i bröstet. Det är inte heller Margit Norells teori som är det gåtfulla problemet. Det psykodrama som uppstår mellan en psykoterapeut som Margit Norell och den som anförtror sig till henne, har många dimensioner som ingår i utbildningen att känna till. Att psykoterapeuter som i åratal tog emot terapi och handledning av Margit kunde värdera henne på olika sätt är sådant som hör till det allmänmänskliga. Väldigt många har uttryckt stor tillgivenhet och tacksamhet mot henne.
Det är många som samverkar kring Thomas Quicks bisarra drama. Jag fäster mig särskilt vid läkaren, som gör patienten till en allt större missbrukare av narkotika. När en annan läkare tillträder och sakligt ransonerar medicinerna, släpper förtrollningen. Thomas Quick slutar ljuga. Den hjälpen kunde han fått från början.
Man kan också undra över advokaten som lät sig ledas till den ena brottsplatsen efter den andra utan att begära att få se faktiska spår efter brottet, och över domarens klena underlag för att fälla för mord.
Vad är det för ett samhälle vi lever i, där vuxna, välutbildade människor inte lyckas hålla sakligt i sin egen viktiga profession, därför att de först laddar en gammal kvinna med oändlig moderlighet och visdom och sedan demoniserar henne? Vad är det för orakel som står här mitt ibland oss? Vad är det för jätteförsummat livsbehov som vaknar i djupet?
