Dröm dikt myt. Stina Hammar

Jag har nu läst Torgny Lindgrens senaste roman Klingsor minst fyra gånger, och den är en doftande pölsa, som inte kan förvaras länge i de utrymmen jag har för Lindgrens långkok på min hjärnspis. I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren beskriver författaren den betydelsefulla maträtten så: ”Till ytan är den lös och uppblandad men i djupet har den en påtaglig substans”. Precis så är det med Torgny Lindgrens prosa. Därför bör man läsa romanerna minst fyra gånger.

 

Jag har sagt mig själv att jag inte alls borde ha gett mig in på det här. Jag är som ett barn i förhållande till ironi -- jag förstår inte. Och alla vet att Torgny Lindgren är en stor ironiker som skriver skrönor. Jag går naivt in i hans berättelser, som vore de mina egna drömmar, och med papper och penna letar jag efter tankekällornas gåvor. Finns de verkligen inte? Hur utnyttjar författaren då sin sinnliga begåvning? Det doftar som sagt, och det smakar och det hörs musik och det hostas och man sticker sig och river sig och hugger sig men man smeks ganska sällan.

 

Men det där handlar ju bara om sinnenas yttre tjänstgöring? Den sinnliga tankekällan är något annat. Hur är det med den? Rider författaren möjligen på ”hästen Konstruktissa” som Birger Sjöberg varnade för?

 

Rullas kan hon nog med tåt och trissa

intet språng den döde springarn tar.

…………..

Sjunga är på frälsningskärra skaka

ner till djup, där varje ljus är släckt.

När – halleluja – du far tillbaka,

döda lyktor har du återväckt.

 

Birger Sjöberg har alltid betydelse för hur jag läser. Han öppnade mina ögon för dikten som ett ”drömfyllt rum”. Man trodde att han var idylliker och humorist. Men han var både arg, förtvivlad och  ironisk: ”Skrattprins, de skola dig prisa!”

 

Nej, här är det ingen risk. I flera böcker har Torgny Lindgren berättat om den skapande processen. Det auditiva minnet spelar störst roll för honom: ” Jag hör mycket mer än jag ser. --- När jag skriver är det något jag hör inom mig innan jag skriver ner det, och jag avstår från att skriva om det inte låter som det ska.”

 

I Minnen berättar Torgny Lindgrenutan minsta ironi hur nära han har till den sinnliga tankekällan: ”Hallucinationer är omistliga upplevelser…” ”Var gränserna ska dras mellan det abstrakta tänkandet, de skapande föreställningarna, nattens vilda drömmar, mystikernas syner, de osynliga orkestrarnas musik och hallucinationerna – därom finns ingen övergripande och trovärdig teori”.

 

”Det abstrakta tänkandet”, säger alltså Torgny Lindgren om vårt vanliga, accepterade sätt att tänka. Själv beslöt jag för fyrtio år sen att kalla det skapande fältet för olika funktioner av den sinnliga tankekällan. Jag behandlade såväl hallucinationer som musiken i örat som drömmar och utgick från att de ville mig väl också då de var absurda. Den amerikanske psykologen Montage Ullmans enkla metod visade sig vara alldeles utmärkt också då det gällde konstupplevelser. Gör alltid text och bild till din egen dröm! Öva dig!

 

Torgny Lindgrens sinnliga symboltänkande är generöst och tycks vara ett arv från hans mor.

En gång i hans barndom när han satt och tittade ut genom ett fönster, kom hon fram till honom:

 

”Om man ser länge på ingenting, sade hon, då visar sig till sist det som inte finns.” (M33) ”i första hand de ofödda och de döda, sade hon”. Hon hade sett otaliga människor uppe på åsen, de hade sprungit och gått och krälat, i händerna hade de haft koppar och skopor och glas och bägare och skedar. Hjälplösa och förtorkade. De grävde ner sig och försvann. ”Och allt det såg du? sade jag. -Ja, sade hon. Det såg jag. - Frågade du någon, sade jag. Om det som du sett? - Jag sade det till morfar, sade hon. Men han var så barnslig att han trodde på verkligheten.”

 

Var det här Torgny Lindgren blev författare? Han påstår i alla fall att han lovade sin mor att han skulle sträva med att lära sig alfabetet, så att han skulle kunna skriva ned berättelsen om människorna som letade efter vattnet. Men hans mor rättade honom:

 

”Det är ingen berättelse, sade hon. Det är bara en syn som jag såg.”

 

”Bara en syn”. ”Bara”. Hör vilken klok mamma han hade! Hon visste hur det var att se det andra inte såg, och aldrig skulle hennes son behöva tycka att det var konstigt att ha det så. Det kunde man leva med!

 

Den sinnliga tankekällan är tyvärr ingenting vi får lära oss hantera. Den är ständigt förtalad. Torgny Lindgren vet hur man pratar om den: ”våra sinnen blir vilseförda, förförda, vi förnimmer tveklöst och fysiskt påtagligt ett eller annat som inte alls föreligger i verkligheten, vi hör eller ser eller känner det ickevarande och oskapade, sinnena uppfinner på egen hand sina retningar”. Ja, som Birger Sjöberg uttrycker det: ”Bjällror på narren de knyta…”

 

I mina egna drömmar lärde jag känna det abstraherande tänkesättets torka. I roman efter roman har Torgny Lindgren berättat om ödemarken och torkan och hur svårt det är att finna vatten – det som var hans mors syn. För den bibelsprängda familjen Lindgren låg Bibelns berättelser om ökenvandring inte långt borta. Men hans mor har svårt att skilja på tankekällorna, när pojken ansätter henne och vill veta mer. Hon svarar först sakligt: ”Där du ser en hinkflöjel resa sig mot himlen, där har folket funnit vattnet”. Som om det var vanligt vatten människorna sökte. Strax därpå säger hon mer mytiskt-poetiskt: ”De fann inte vattnet. Det sprang fram”.

 

Romanen Klingsor som jag är på väg till att skriva om handlar i min läsning om konstnärens önskan att finna själva källan men i stället sänker sitt verk i en torr brunn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tre romaner i Torgny Lindgrens författarskap, Hummelhonung (1995), Pölsan (2002) och Dorés Bibel (2005), har i nyutgåva (2008) den övergripande rubriken ”Nåden har ingen lag”. I två bloggar har jag behandlat Hummelhonung, där jag fann det svårt att hitta såväl lagen som nåden i de båda fientliga brödernas rivalitet. Diktaren skapade en kvinnlig forskare som skrev om såväl våldsmän som helgon och lät av nåd henne bli insnöad gäst hos dem. Men hennes omsorger förändrade inte brödernas förvridna tankeliv, och inte berördes deras hatiska hjärtan av hennes berättelse om hur den helige Kristofer bar pilgrimer över en flod. Det är ändå Kristofer hon själv efterliknar, när hon lurar bröderna att acceptera döden i tron att de överlevt sin rival.

 

I tre bloggar har jag sedan behandlat Pölsan. Ändå är jag inte färdig med den rika texten. Ett inslag återstår. Jag vill visa hur Torgny Lindgren på mytiskt-drömskt vis använder människans kropp som en bild av romanens problemställning. Så har konstnärer i alla tider gjort, till exempel Dante i Divina Commedia. I Schuelers samtalsbok visar Lindgren också på en bildkonstnär: ”De förvrängda proportionerna och gestalterna hos Picasso har betytt oerhört mycket för vårt seende”.   

 

Liksom i Hummelhonung är en berättare huvudperson också i Pölsan, nämligen Manfred Marklund, en outtröttligt skrivande journalist, avskedad från sin tidning redan i 50-årsåldern. Nu bor han 107 år gammal på ålderdomshem. Han deltar inte i de program som ordnas på äldreboendet, gemensamma för alla. Nej, han skriver. Chefredaktören som förbjöd honom att skriva är ju död! Kommunen som bekostar hans papper och pennor förbjuder emellertid till slut hans ensamma och kostnadskrävande verksamhet. Han döms än en gång till tystnad. I bloggen Ett berg av guld  (22 aug) berättade jag hur älsklingssköterskan Linda befriar honom från kommunens snåla lagar och tar honom hem till sig.

 

Som jag ser det är Lindas kärlekshandling inte i sig den gudomliga nåden, guldet, utan det som Linda lovar, friheten, livet och skaparglädjen. Detta är guldet för oss alla.

 

När Marklund åker hem med Linda, lämnar han dock mycket ”oskrivet” efter sig, däribland ett olöst mord. Vem är mördaren? Vi vet att han heter Bertil. Men vem är han egentligen?

 

Den mördade är textilvaruhandlaren Robert Maser. Genom Marklunds notiser har vi fått följa hans fusk, ända sen han strax före slutet på andra världskriget fyllde en Scania-Vabisbuss med textilier, tillverkade av tyska surrogatindustrin genom bearbetning av träfibrer. Han målade den vit och dekorerade den med stora röda kors. Så lurade han sig in i Trelleborg, som om han var en som förbarmat sig över utmattade fångar i ett koncentrationsläger. Ingen kontrollerade vad bussen innehöll. Med bussen ommålad i grönt och svart finner vi honom sedan äta pölsa hos Marklunds hustru Eva i Avabäck, och så småningom börjar han sjunga duetter med skollärare Lars Högström som också bor där.

 

Linda på äldrevården tycker att Manfred Marklund kunde diktat en annan väg för bedragaren än rakt genom Avabäck. Men ni som har läst min blogg Torgny Lindgrens djupare sanning vet att bedragaren behövdes för att Marklunds berättelse inte skulle fastna i präktighetens självgoda immunitet mot ondskans baciller.

 

Det är när Maser för första gången äter pölsa hos Eva Marklund som vi möter Bertil: ”Han hälsade inte, han tog inte av sig den gråmelerade kepsen, han satt bara tyst och stilla och iakttog Eva och Robert Maser. Två slidknivar hängde från hans livrem, en mot vänster lår, en mot det högra”.

 

Nog är han en besynnerlig figur. ”Iakttog”? Inte sällan har jag i litteraturen mött en gestalt jag kallat för ”Ögonflickan”. Hon brukar som Härliga Birgitta i Tunströms Juloratoriet eller Hedvig i Tjuven representera den sinnliga tankekällans seende, ofta föraktat, övergivet och misskött. Kan det vara så att Torgny Lindgren i Bertils gestalt har skapat en ”Ögonpojke”? Vad är det för knivar han bär dinglande mot låren? I Tunströms roman Berömda män som varit i Sunne uppmanar handelsmannen Stellan sig själv att skriva så skarpt att orden tränger genom vaneseendets starr, när han nu en gång fått chansen att skriva sin mening. ”Skriv med kniv!” Är Bertil konstnärens skarpa uppmärksamhet? Han kommer och går och man vet inte när han plötsligt är där.

 

Bertil ser också besynnerlig ut. Hans händer är kopior av varandra intill vårtorna på pekfingrarna, och på samma sätt är hans ansiktshalvor fullständigt lika, ja, hela hans gestalt är parallellt byggd, så att den ena kroppshalvan liksom speglar den andra. Det är omänskligt i Pölsan. Det mänskliga ansiktet skall vara sammansatt av motstridiga egenskaper: ”Halva ansiktet kan hata hela världen, den andra halvan vara fylld av kärlek och omtanke”.

 

I motsats mot brödernas splittring i Hummelhonung är notisskrivaren Manfred Marklunds berättelse Pölsan byggd kring motsatsernas förening. Den suspekte Robert Maser och den ”immune” Lars Högström blir ett par som inte bara sjunger ihop utan tillsammans far runt på motorcykel för att utröna var i trakten den bästa pölsan serveras. Det ryktas att det är hos en kvinna som heter Ellen. De söker upp henne. Ellen är i motsats mot Bertil alldeles sned i kroppen. Hon hade fastnat i mossrivaren, ena bröstet hade blivit bortrivet och flera revben krossade. ”Men hon hade överlevat”. Maser måste gå ut: ”Jag kan inte förmå mig att se på henne.” Högström säger att Maser inte måtte sett mycket utan måste öva sig. Han visste ju inte att Maser sett ett otal förstörda människor i tyska koncentrationsläger.

 

Hos Ellen är allting sönder och smutsigt. ”Stanken därinne var obeskrivlig, sur och söt och tung”. Sedan tjugu år har hon haft tbc. ”Det kan vara smittan i pölsan!” varnar hon. Mycket långsamt äter Maser och Högström varsin liten bit. De är ju immuna. Men Maser går ut igen och kastar upp.

 

Simondagen den 28 oktober skall Ellen koka nytt. Då vill Högström besöka henne ensam. Han smiter i väg, men Maser och Bertil snokar upp honom. De spanar på avstånd och finner att parets förhållande blir alltmer intimt. De dricker ur samma skopa, de ligger på samma fäll. Högström är alltså otrogen mot Eva, vilket Bertil rapporterar. Han är irriterad, för att Maser ofta skymmer sikten för honom. Han säger till Eva att han inte uthärdar längre:

 

”Skammen att inte vara den som verkligen såg, att varsebli och förnimma endast i andra hand, att vara uttolkare i stället för seende, den smäleken kunde han inte längre bära, inte en hel dag till. – Du får väl göra någonting åt det, sade Eva”.

 

Och så högg Bertil ihjäl den falske Maser med sina knivar. Och jag ser att Bertil verkligen inte är Ögonpojken. Han hör snarare ihop med Maser och motståndet mot den symboliska nivån, som måste tolkas. Han är en Skvallerpojke i en auktoritär värld.

 

Ellen är den vanvårdade skapande resursen. Hon brukar låta sina gäster välja: livet eller pölsan! ”Och då väljer de livet. Men efter ett tag ångrar de sig och önskar att de tagit pölsan i stället”.

 

Ellens tillstånd är miserabelt, men hennes pölsa representerar livets alla ingredienser. ”Hon innehåller allting, sa Ellen enkelt.”

 

 

 

 

 

I

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I romanen Pölsan förklarar notisskrivaren Manfred Marklunds hustru Eva: ”Sanningen är så ohyggligt bestämd, det är farligt att bli slav under sanningen, sanningen är som tuberklerna”. Hon har just skrivit ett vykort till sin make som vistas en längre tid på Hällnäs sanatorium. Hon har inte berättat att hennes egen skräck att bli smittad har fört henne i armarna på skollärare Lars Högström, som bor i hennes hus. Han har varit sjuk, tillfrisknat och förklarats ”immun” av läkaren. Hon är inte förälskad i honom, men hon hoppas att hans sädesvätska skall överföra hans motståndskraft till henne.  Inte kan den sjuke Manfred orka sätta sig in i detta? ”Sanningen” skulle vara lika farlig för honom som ”tuberklerna”, den svåra, smittosamma sjukdom som skilt dem åt.

 

I Kaj Schuelers samtalsbok Torgny om Lindgren bedyrar diktaren själv: ”Jag vill aldrig bli misstänkt för att skriva sanningen”. Hur skall vi förstå det här? Många författare söker finna sanningen åtminstone om sig själva genom att dokumentera vad de minns från sin barndom.

I sina motvilligt skrivna Minnen berättar Torgny Lindgren om sin moster Hildur som erbjöd honom att använda hennes liv till en bok. ”Tack, sade jag. Det är frikostigt och storsint av dig. Men den sortens böcker kallas dokumentärromaner. Dem skriver jag inte. – Det måste vara mödosamt att göra hela böcker så att säga ur tomma intet, sade hon.”

 

Notisskrivaren Manfred Marklunds uppgift är att befolka det ödsliga landskapet – vårt ödsliga inre liv.  För detta ändamål är den sanning som redan finns alldeles för ytlig. Marklund skapar sin text ur en ”djupare uppmärksamhet”, där motsatserna möts. Torgny Lindgren förklarar i samtalsboken att det svåraste är att ”i varje ord och varje skiljetecken vara fullkomligt sann och oinskränkt lögnaktig”. Vad menar han då med begreppen?

 

Han säger också: ”Sanningsbegreppet innebär att vara sann i att uttrycka sin uppfattning om det mänskliga livet. Jag har aldrig ljugit i det jag skrivit. Jag ser verkligen människolivet som det ter sig i mina böcker”.

 

Ett budskap jag finner i Torgny Lindgrens romaner är att vi tänker för dualistiskt, delar upp i ont och gott. Vi måste lära oss leva med helheten och använda också våra skuggsidor till förståelse av oss själva i stället för att projicera dem på andra. Torgny Lindgren formulerar problemet i samtalsboken:

 

”Alla de där orden, bedragare, svindlare, skojare, har negativa konnotationer. Där skulle behövas ett positivt ord. Mytskapande kan möjligen vara ett sådant ord. Litteratur som fungerar måste i någon mening vara mytskapande eller i varje fall förmedla myter. Då finner man grundmönstren, urberättelserna… En litteratur som helt fjärmar sig från myternas värld, den blir steril och verkar inte på oss.”

 

Torgny Lindgren har läst mycket filosofi och teologi, men psykologin lämnade han redan när han läst Janovs bok om primalskriket. Jag vill ändå peka på den engelske barnpsykiatern D. W. Winnicott som i Lek och verklighet (1971) lärde oss att vi har ett ”tredje verklighetsområde”, en ”transitional area” mellan den yttre verkligheten och den inre. Där växer såväl barnets lek som den vuxnes drömmar, konst och dikt. Det här finns i Pölsan, där Marklund talar om en ”djupare uppmärksamhet” som erbjuder att i skapande lek undersöka sammanhangen i tillvarons paradoxer. En författare som Göran Tunström menade att det var i det området han skrev sina romaner (alltid enligt mytiska mönster). Detta är också den djupa uppmärksamhet som är grunden för personlig religiös tro. Den är samtidigt ett värn mot den religiösa fanatism som trots all upplysning och alla tekniska framsteg plågar världen i dag.

 

En myternas grundregel är att arbeta med personifikationer. Så arbetar också Torgny Lindgren. Vi ser i Pölsan hur sanningen och lögnen tar mänsklig gestalt och sjunger tillsammans, så som den ”immune” skolläraren Lars Högström entusiastiskt sjunger duetter tillsammans med handlaren i fusktextilier Robert Maser, som till och med låtsas vara någon annan än han är: den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann, alltså en riktig ”Judas”.

 

En annan grundregel är att myterna arbetar med metaforer. I samtalsboken beskriver Torgny Lindgren hur han själv tolkar sitt författarskap:

 

”Händelser och intrig är bara ett utanverk, verktyg som man använder för att förmedla sina föreställningar om tillvaron. Ungefär så. Texten uttrycker någonting i vår tillvaro -- när jag grunnat grundligt på problem har det kommit en bild för mig, någon sorts metafor. Men vad jag då skriver är helt fritt från metaforer. Texten i sig är en metafor. Gör det lustfyllt.” (min kurs.)

 

I Pölsan finns en episod som skulle kunna vara dokumentärt självbiografisk, men som i själva verket beskriver just den sanningslögn Torgny Lindgren eftersträvar. Det är när skolläraren Lars Högström och textilvaruhandlaren Robert Maser i sin jakt på den bästa pölsan kommer till Andreas Lindgrens gård i Raggsjö. Där är endast en pojke hemma. Han heter Torgny.

 

Han har en vit kartongbit och en stump svartkrita i handen. ”Jag försöker rita av Gösta Berling, sade han utan att se upp. Jag läser i Gösta Berlings saga om kvällarna, jag vill veta hur han egentligen såg ut.”

 

Han är djupt koncentrerad och litar på att handen som ritar vet det som inte sägs i texten. Det är ett konstnärligt tänkesätt att handen med kritan medvetandegör alla skiftningar i människans ansikte. Vi innehåller alla möjligheter. Hur ser ”Gösta Berling -i-Torgny” ut? Skolläraren påpekar förstås att Gösta Berling bara är uppdiktad. ”Det gör ingen skillnad” säger barnet Torgny som ännu inte gått tillräckligt länge i ABC-skolan.

 

Föräldrarna är på kyrkogården och ser till familjens många gravar. Lungsoten och kräftan och hjärtfelen har skördat så ovanligt många i Torgnys släkt. Han har själv lungsot och väntar sig inte att bli vuxen. Han kan se både fördelar och nackdelar med det. ”Dessutom kände han ibland en sådan vildsint och galen glädje för att inte säga salighet över att finnas till, att det säkert var klokast att han aldrig fick bli vuxen, ingen kunde förutse eller räkna ut vad en människa med en sådan sinnesförfattning vore i stånd att ställa till med.”

 

De två vuxna besökarna försöker trösta den sjuke pojken med att nämna Gud och Jesus som ger ”outsinlig nåd och tröst”. Torgny säger att hans familj dock inte har kommit till ”något särskilt vetande om Gud och Jesus”. ”Ibland är mina föräldrar troende, ibland inte.” Gud och Jesus räknas ju inte till diktens domäner, men barnet Torgny slår en bro mellan verkligheterna som skolläraren inte kan motstå: ”Men Gösta Berling, han var präst och troende?” ”Ja, sa Lars Högström. Ja, det var han.”

 

Där möttes de i Winnicotts ”transitional area”!